Böcker om barn

Mitt lilla gryn börjar nu komma in i en fas där jag känner att det är fråga om lite mer ”uppfostran” än innan då det mest handlade om omvårdnad. Nu är det viktigare att föregå med gott exempel och även ge lite vägledning.

Jag har tänkt mycket på detta under sommaren. (Nu har vi ju också varit lediga så det är säkert delvis därför) Jag ser dagligen exempel på hur jag INTE vill göra med eller mot mitt barn. Och min slutsats måste därför bli att det inte är så lätt att hålla styr på hur man vill göra. Jag tänker att oavsett hur bra intentioner man har och oavsett hur väl man vill måste det vara lätt att bli påverkad. Av hur andra gör, av vad man ser på tv, av vad som skrivs i media osv. Och då kanske tappa bort vad det var man egentligen ville. Tillslut kanske det blir svårt att skilja på vad man själv tycker och vad man blivit itutad under så lång tid att man tillslut tror att man håller med. För att minimera risken läser jag med jämna mellanrum någon bok om att leva med barn. Mina favoritförfattare hittills har varit Jesper Juul och Lars H Gustafsson (som för övrigt skriver en jättefin blogg här)

Jag har på intet sett läst alla deras böcker än (tack och lov för det, då har jag ju massor kvar att läsa) men allt jag läst hittills har varit tänkvärt och många gånger ögonöppnare för mig. Jag märker att jag redan varit på väg att blanda samman mina egna åsikter med sånt jag hört i media eller av vänner med barn.

Från Jesper Juul tar jag med mig det personliga språket. När jag använder det med mitt barn märker jag redan nu (fast han bara är 16 månader) att han lyssnar mer och förstår lättare. Innan kunde jag säga: ”Mamma ska gå en liten stund. Efter att du ätit lunch kommer mamma hem.” Och förväntade mig att han skulle förstå att det var jag som skulle gå (och inte någon annan mamma) och att han skulle vara ensam med sin pappa så länge. Medan jag nu säger: ”Jag ska gå en stund. Medan jag är borta ska du vara med pappa. Sedan kommer jag hem igen efter att du ätit lunch.” När jag säger så istället tittar sonen på sin pappa, sedan på mig, så sträcker han upp armarna mot sin pappa och leker lugnt vidare med honom. Inga tårar när jag går och inget spring efter mig ut i trappen. Lugnt och skönt för hela familjen. Jag upplever att sonen tar det mesta med ro bara han får veta vad som ska hända och vad som förväntas av honom. Vi gör likadant när vi någon gång lämnar honom med någon annan vuxen än oss föräldrar. Det har gått utmärkt varje gång.

Jag använder Jepser Juuls personliga språk även när det kommer till gränser. Tidigare: ”Man får inte hälla vatten på golvet!” medan jag nu säger: ”Jag vill inte att du häller vatten på golvet. Du får hälla det på balkongen istället” varpå han genast går ut på balkongen och fortsätter hälla. Det var ju egentligen inte själva hällandet jag ogillade utan bara var han valt att hälla vattnet. Det sättet att uttrycka mig har också fått mig att tänka igenom vad som är mina personliga gränser och vad som är absoluta gränser. (Detta skriver Lars H Gustafsson om i sin bok Växa – inte lyda) Att inte gå in med skor är till exempel en personlig gräns, jag vill inte att han ska gå in med skor för då blir det smutsigt och jag måste städa. I ett annat hushåll är det kanske annorlunda. Medan att inte bitas är en absolut gräns. Han får inte bita någon, varken mig eller någon annan.

Lars H Gustafsson skiver mycket om att se barnet som en människa i första hand och inte bara som ett barn. Bara genom att tänka så har mycket löst sig för mig. Då har jag lättare att hålla reda på vad jag vill vara för slags mamma och hur jag vill samspela med mitt barn. Det hade jag ju någon slags idé om innan han kom men efteråt har jag blivit så översköljd av metoder och åsikter att jag tillslut undrade om det verkligen var mitt barn, och om jag fick bestämma hur livshandledningen skulle se ut, eller om jag helt enkelt bara var en uppfostrare inhyrd tills skolan kunde ta över.

Jesper Juul fick mig också att överge tanken om att båda föräldrarna måste sätta precis samma gränser, göra likadant mot barnet i alla situationer och hålla med varandra om allt. När jag väl läste att en förnuftig person tyckte att det var strunt tänkte jag efter vad jag själv tyckt som barn och kom fram till att det inte alls behövs. Jag tror att barn mycket väl vet att föräldrar och andra vuxna har olika personliga gränser och tycker olika om saker. Bättre då att vi är ärliga mot vårt barn och  säger som det är. Han kommer ändå upptäcka att alla människor har olika åsikter och olika gränser tids nog. Om vi redan nu lär honom att så är fallet hoppas jag att han förstår att det är okej att även han har andra personliga gränser än oss och att det är okej att inte alltid hålla med varandra. Man går inte sönder för det och man behöver inte bli ovänner heller.

Just nu läser jag Jesper Juuls Ge plats för familjen för andra gången. Inför förskolestarten till hösten tror jag Lars H Gustafssons Förskolebarnets mänskliga rättigheter blir bra lektyr.

Har ni några tips på bra böcker om att leva med barn?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s