Världsvan i huvudstaden

stockholm

Jag känner mig så världsvan när jag är på tjänsteresa i huvudstaden. (Och jag känner mig som någon ur Hungerspelen när jag använder order huvudstaden) Jag älskar pulsen och känslan av att det alltid är något på gång, det lite glammiga som automatiskt kommer till en stad som är just huvudstad. Stora städer bryr sig på något vis inte om dygnets timmar och skäms inte för att aldrig släcka sin ljus och komma till ro. Även om jag anländer strax före nio är affärer fortfarande öppna och folk ute och rör sig.

Redan när jag ska gå av tåget är jag i Stockholmsmood och packar ihop i förväg för att inte vara i vägen när alla ska av. Jag väntar inte tills vagnen är tom med att gå av fast jag inte har bråttom. Istället trängs jag med alla andra som försöker komma av snabbast möjliga, går onödigt fort på perrongen och genar i hörnen för att komma ut från stationen snabbt. Väl uppe på Klarabergsviadukten väntar jag inte på grönt utan går så fort det blir någorlunda bilfritt, undviker till varje pris att se folk i ögonen och håller den strikta högertrafiken som uppkommer även på trottoaren i Stockholm. Jag glider världsvant in på hotellet, visar upp mitt platinamedlemskort och checkar in innan jag går vidare till kvällens restaurang/pub utan att gå upp på rummet först, jag reser ju så lätt nu så det behövs inte. En liten ryggsäck är allt jag har med och den innehåller endast datorn, nessesär och underkläder.

Att sova på ett hotellrum är en konst jag numera behärskar. Mitt kit består av öronproppar och sovmask, denna gången behövde jag inget av det, hade rum utan med heltäckande gardiner och inget stök utanför. Hotellfrukost har jag också fått ordning på. Jag vet att frågar man bara personalen har de annat i gömmorna om tråkbröd och plastost inte lockar. Jag jobbar undan min förmiddag och återvänder till hotellet för att packa ihop och checka ut. Detta tar mig bara fem minuter nu eftersom jag är så världsvan. Sen tillbringar jag tio minuter med att vänta på en inte fullt lika världsvan kollega. Går med säkra steg till lunchstället, beställer utan att titta på menyn. Tar en genväg till stationen (som går förbi en favoritbutik med skylten ”halva reapriset” i fönstret men som jag inte hinner gå in i, världsvana kan också vara bra för köpstopp är dagens insikt) och hinner perfekt till tåget som redan står inne och åker inom tio minuter. (Här hade jag kanske behövt en take-away-latte för att bli riktigt världsvan och businesswoman. Men det tillåts ju inte längre till vardags av miljö- och plastskäl. Missade att ta med min stålmugg med kaffelock…)

På vägen hem sitter jag och skriver och ser mycket upptagen ut. Men väl jag passerat Norrköping börjar Stockholm släppa sitt grepp om mig. Jag mailar inte frenetiskt längre eller blir irriterad om personen i fråga inte svara direkt eller ringer upp inom fem minuter. Väl förbi Norrköping fikar jag i bistron med en kollega och säger hej och tack till personalen. Slösurfar eller stickar. Fokus på att få något gjort hela tiden är borta. Åter kommer lugnet av att sitta på ett tåg jag inte kan påverka. Åter kommer lugnet av att vara tvungen att göra ingenting. Världsvanan är som bortblåst. Den behövs på något sätt inte längre.

Väl i Malmö plockar jag fram den något hipstriga malmövanan istället. Plockar ner min cykel från två våningstället med en check liten knix. Tar på mig min silvriga cykelhjälp. Rejsar iväg längs fina platta cykelvägar tillsammans med alla andra hipstriga cyklister.

O ljuva huvudstad, men vad skönt det är att åka hem till Malmö igen!

 

Bild från Billerud Fritid

 

Annonser

2 thoughts on “Världsvan i huvudstaden

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s