Hur litet skulle du kunna tänka dig att bo?

I förra veckans Fokus finns en artikel om den nya trenden att bo riktigt litet. De nya microbostäderna befolkas av människor som downshiftat för att ha tid med resor, upplevelser, varandra och så vidare. De hittar på nya smarta möbler med dubbel- eller trippelfunktion. En säng kan bli en soffa eller ett bord, eller vikas in i väggen. En dusch som fälls fram eller ett kök som dols bakom luckor. Om man vill se exempel kan man kolla på den här spanska killen som har byggt sin egen microbostad och visar alla dess funktioner. Jag såg ett inslag i vetenskapens värld som handlade om en kille som bodde i en container på 3,3 kvm. Han hade inget kök utan bara en säng och en liten brännare att värma vatten på. Inget badrum vad jag kunde se, så det är lite oklart hur han löste den biten.

Det som förenar dessa microboare verkar vara att de alla har en kompletterat sitt boende med en relativt stor utemiljö. Ingen verkar på allvar tro att de ska bo en längre tid på till exempel 12 kvm bara utan har också terass, trädgård eller bor på någon form av allmän yta så att den totala platsen man disponerar ändå är lite större.

Många studenter bor ju riktigt litet även här i Sverige, en kompis till mig bodde ett tag på 12 kvm. Jag har till och med sovit över där ett par gånger, det var inga som helst problem. Kan dock tillägga att hon inte bor där längre nu när hon är sambo.

Vi bor tre personer på 100 kvm. Det är en fröjd med all plats och rymd. Man får utan vidare plats att köra vagnar, taxibilar och springa fort fort om man är ett litet barn. Det finns dörrar att stänga om man vill vara ifred. Vi har plats att samla på oss hur mycket prylar vi vill. När hjärtegrynet var pyttis hade vi gott om plats att vanka på. Jag funderade på om jag skulle kunna tänka mig att bo mindre, och i så fall, hur litet? Var går min smärtgräns?

Att bo på typ hälften av ytan men i stället ha tillgång till en egen utemiljö kan jag absolut tänka mig. Får jag bara en trädgård eller en riktigt stor terass tror jag att ett betydligt mindre boende hade varit helt okej. Mindre att städa, färre möjligheter att samla på sin massa onödiga saker. Kanske hade det till och med varit att föredra. Men om jag måste ha en säng som också är ett vitrinskåp/ett badkar/matbord då vill jag nog inte. Jag kan inte tänka mig att sova i matos från ett kök som är i samma rum. Med all den plats vi har nu kan vi utan vidare göra olika saker utan att störa varandra. Ingen behöver känna att de kanske borde gå hemifrån för att få vara ifred. Det är jag rädd hade hänt i ett riktigt litet boende (ett boende om typ 15-20 kvm) Att man är i vägen för varandra. Jag vill att vårt hem ska vara en fristad för hela familjen. Vi ska alla få plats även om vi är hemma samtidigt. När jag delat lägenhet med kompisar innan har det alltid varit det som avgjort om det funkat i längden. Tre personer i en 1,5a funkade inte. Var man hemma samtidigt var man tvungen att umgås. Ville man vara ifred fick man vackert gå hemifrån.

Men kanske är det ändå en vanesak. Jag har alltid haft mitt eget rum och gott om plats att vara på även när jag var liten. Hade vi bott litet även då hade jag kanske tyckt annorlunda. Det finns ju massor med människor som bor på liten yta utan att de verkar tycka att det är ett problem. De tycker kanske till och med att det verkar dumt att bo större?

Kanske måste vi alla leva på mindre yta i framtiden när vi är fler på jorden. Det finns ju gott om exempel på städer där det redan är verklighet. Microboendet är kanske det nya modet. Personligen hoppas jag vi får se fler smarta lösningar på hur man kan bo och trivas på en liten yta.

Hur litet kan du tänka dig att bo?

Annonser

2 thoughts on “Hur litet skulle du kunna tänka dig att bo?

  1. Intressant fråga!
    Det minsta jag bott var i England där jag hade ett litet sovrum och delade kök och toalett med flera andra. Det funkade relativt bra och jag är förvånad att jag stod ut i två år.
    Om man bortser från de åren så är det minsta jag någonsin bott på 54 kvadratmeter. Nu har jag en alldeles för stor lägenhet på 66 kvadratmeter för att vara ensamhushåll (resultat av bostadsbristen). Jag gillar att ha separata rum för sova, äta och socialisera. Men det är ju också lyx att ha det så.
    Ibland tänker jag att mina möbler gör att jag känner mig ofri, de gör att jag ”måste” ha en lägenhet på si och så många kvadrat, eller att det är svårt att bara packa sina tillhörigheter i väska och dra ut i världen utan att ha något som håller mig bunden till en plats.

  2. Just det där att bara kunna packa och dra gillade jag så himla mycket för ett par år sedan. Åker man till ett land där det är någorlunda varmt klara man sig på ganska lite. Jag hade en ryggsäck på 25 liter under ett halvår. Det var mycket frihetskänsla det! När jag kom hem ville jag bara slänga allt jag ägde för att slippa vara så bunden. Sedan kommer man in i det igen och tror man behöver allt det där skräpet.
    Nu uppskattar jag att vara på samma plats mer, tror det har att göra med lilla hjärtegrynet… men visst skulle vi kunna göra oss av med mycket.
    Möblerna som du säger gör på ett sätt att man alltid behöver ett visst antal kvadrat. Och ju fler kvadrat, desto fler saker. Det blir som en ond cirkel!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s