Barnen och maten

Jag har tänkt mycket på det här med mat och barn. Många föräldrar tycker att det är ett stort problem vad och hur mycket deras barn äter och framför allt vad de INTE äter. Jag hoppas att vi ska kunna förmedla en lite mer avslappnad inställning till mat till vår son. Jag vill inte att han ska tycka att mat är något jobbigt, något som är förenat med tvång eller något som bara ska göras oavsett vad. Istället skulle jag vilja lära honom att:

  • mat är gott
  • det är trevligt att äta tillsammans
  • man kan ofta få något man tycker om
  • man får äta så mycket man vill
  • man får äta i den takt man vill
  • det är roligt att laga mat tillsammans

Visst finns det dagar då min filosofi går om intet för att jag är trött eller irriterad eller våra tider inte alls stämmer för att äta tillsammans. Men de flesta dagarna äter vi i alla fall ett mål tillsammans hela familjen. Alla äter det de vill och så mycket de själva vill av det som serveras. Däremot lagar vi inte specialmat till sonen. Han äter det vi äter. Inte i idioti så klart. Vissa saker vet vi att han inte tycker så mycket om, det är ju inget konstigt med det, det finns många saker jag inte tycker så mycket om och andra som min sambo inte tycker om. Jag tror de flesta människor har någon eller några maträtter de inte tycker om, oavsett om de är barn eller vuxna. Vår son tycker inte så mycket om slät soppa. Inget problem för oss, vi gör den helt enkelt med stora bitar istället. Min sambo tycker inte om potatismos, ja men då äter jag det när jag är själv istället. Jag äter inte kött, kyckling eller pasta. Då passar grabbarna på att äta det när de är själva.

Vår förskola har en blogg om vad de serverar för mat till barnen. Där kan vi enkelt kolla vad det blir för mat i veckan och sedan planera så middagarna hemma inte blir exakt samma mat. Då kan vi dessutom se när det blir soppa och den dagen planera någon middag vi vet att sonen kommer tycka om. När de får soppa på förskolan får barnen som inte vill äta, macka istället. Vi brukar därför planera någon mat med mycket grönsaker så att hans matdag inte bara består av mjölmat.

Sonen har inte lärt sig ta mat själv än, så vi lägger upp en liten portion och så får han hellre mer av något om man vill. Detta kan jag mer än villigt erkänna är en avvägning. Ibland verkar det vara lättare för honom att äta om det inte finns så mycket på tallriken, ibland äter han mer om det ligger framlagt mer. Om han säger ”itte mat” (han har också en variant som är mer ITTE MAT!!!! Då får man helt enkelt vänta ett tag tills han blir hungrig) brukar vi ta fram något litet som vi vet att han tycker om, typ ett par oliver, som förrätt. När han ätit dem är det som att han ”kommer på” att han är hungrig och kan gå vidare till huvudrätten. Jag själv har ibland samma problem, jag brukar säga till min sambo att jag måste tänka lite på mat innan jag blir hungrig. Efter en halvtimme brukar det ha funkat.

Efterrätt har vi aldrig kört med. Många av småbarnsråden om mat innehållet efterrätt men vi har ändå valt att inte ha det. Vi åt inte efterrätt innan vi skaffade barn och det kändes onaturligt att börja nu. Om sonen vill ha en frukt direkt efter maten får han dock det. Det händer rätt sällan och därför ser vi inte att det skulle blir ett problem att han ”ersätter” mer mat med en frukt.

Rätt temperatur på maten är viktigt för honom. Inte för varmt, men heller inte kallt. Han har nu lärt sig att själv blåsa på maten om han tror att den är varm. Men i början var vi väldigt noga med att det skulle vara lagom varmt, då åt han så mycket mer.

Vi lägger ofta upp på hans tallrik lite innan vi sätter oss så hans mat svalnat lite, det brukar funka bra. Vill han ha mer är det oftast bäst att ta från våra tallrikar (istället för ur grytan) för där är maten lite svalare. Jag vet ju själv hur obehagligt det är att bränna sig på mat så jag förstår till fullo att han inte vill ha rykande het mat.

Vår son äter alltid själv. Han började tidigt med det och ville försöka med både sked och gaffel långt innan han kunde hantera dem. Vi lät honom prova. Ibland kunde folk säga att det såg farligt ut och att vi borde vänta men vi tyckte att om han ville prova skulle han också få det. Vi matbordet sitter vi alltid så nära att vi kan hjälpa till om det blir farligt med gaffeln. Det har aldrig hänt något hittills. Kniv har vi dock inte låtit honom ha (mer än smörkniv av trä) fast han är väldigt nyfiken på knivar. Mata gjorde vi bara precis i början innan han fick styr på händerna. Så fort han kunde äta själv vägrade han bli matad. Det gjorde att han inte gick upp så mycket i vikt som BVC ville, och de tjatade mycket på oss om att fortsätta mata fast han då vägrade mycket mer. Efter ett par veckor löste det sig av sig själv eftersom han blev skickligare med skeden och hann få i sig mer mat innan han tappade koncentrationen. I efterhand är jag glad att jag inte var mer påstridig med matandet. Han klarade ju ut det själv och en missad ”mål-vikt” på BVC bryr jag mig inte om. Synd bara att BVC-sköterskan tyckte att det var viktigare än sonen självständighet.

Han äter oftast med händerna. Det har vi inget emot. Vi lägger alltid fram bestick till honom och han provar lite om han har lust. Vi vet ju att han kan äta med både sked och gaffel men vi gör ingen affär av att han inte alltid gör det. Så småningom kommer han göra det. Han dricker ur ett vanligt glas utan problem. Till och med på förskolan har de insett att det funkar nu efter ett par månader.

Vi serverar aldrig mat med socker i. Sötad yoghurt förekommer inte här och vår son får inte fikabröd om vi fikar. Fikar vi på något café (detta händer så sällan att det inte har behövt bli jobbigt) köper vi en macka till honom eller en yoghurtkopp. Hemma har vi mest sockerfritt fikabröd eller så fikar vi helt enkelt när han sover. Tre gånger har han fått smaka något med socker. Visst har han tyckt om det men inte så där att han blev helt till sig av lycka. Den effekten får vi snarare med frukt eller torkad frukt. (en av gångerna var när jag tänkte att 85% choklad var ju helt safe, det kommer han ju inte tycka om, men tji fick jag! MER SÅNN!!! vad det enda han sa efter en liten flisa choklad, han har bra smak den lille)

Det enda ”problemet” vi har med matsituationen är att sonen kastar mat på golvet när han inte längre ät intresserad. Detta går lite i vågor. Vi säger till och tjatar och ibland kommer han ihåg och skjuter tallriken ifrån sig när han är mätt. Jag hörde talas om en bok om franska barn och varför de aldrig kastar mat. Jag har själv inte läst den men jag läste ett blogginlägg om den. Det kan man hitta här. Blogginlägget fick mig endast att bli mer säker i min egen uppfostran än att vilja gå över till franska metoder. Kanske hade vi inte haft problemet om vi varit ännu mer avslappnat inställda till mat på golvet. Dock kan jag inte släppa tanken på att sonen måste få veta var min personliga gräns (som Jesper Juul snackar mycket om) går, och när han kastar mat på golvet, ja då är den passerad. I den här situationen har vi tagit större fasta på det än på att experimenten med maten ska få pågå så länge de är kul.

Vi har hela tiden låtit vår son äta på vanligt porslin och med bestick av metall. Jag lärde mig att plastgrejer avger farliga ämnen till mat och ville därför aldrig använda de matset vi fått i present. Det finns många fina matset i metall och också i majsplast om man hellre vill ha något okrossbart. På vårt plankgolv är det inget problem men när vi är hemma hos min sambos familj tar vi med tallriken av majsplast, de har stengolv i köket så tappar man en tallrik är det kört.

Till mosmaten hade vi en superbra kokbok jag gärna rekommenderar. Den heter Mosa, Mixa, Mumsa och kan bland annat köpas här. Vi fick den i present, kanske ett tips till dop-present? Dopet brukar ju ligga perfekt i tid när det börjar tänkas på smakportioner. Det finns också en fin blogg med bra recept på småbarnsmat, lilla matdériven heter den.

Mat och barn och mat verkar nästan alla ha en åsikt om. Vi har fått försvara vår matfilosofi på förskolan, på BVC, i mammgruppen, på jobbet, ja i nästan alla sociala situationer. Det verkar vara ett synnerligen infekterat ämne. Vad tycker ni om det här? Har ni andra åsikter om barn och mat? Eller fler tips för den delen 🙂

Annonser

6 thoughts on “Barnen och maten

  1. Nu är ju min son rätt mycket äldre och har alltid haft en god aptit så jag har aldrig behövt bekymra mig särskilt mycket men har så klart en hållning ändå.

    Jag tycker inte om barnmat. Det vill säga att barn ska serveras korv, hamburgare eller pannkakor för att vi förväntar oss att de inte ska gilla vuxenmat. Hos oss äter en det som serveras eller så låter en bli. Det enda jag lagar separat är vegmat om vi någon gång skulle servera kött.

    Jag gillar heller inte att slänga mat och därför är regeln att en tar en liten smakportion även om en tror att en inte gillar maten och den är det ok att lämna om det verkligen inte är gott. Jag vill absolut inte tvinga i min son något han inte tycker om men jag vet också att om han själv fick välja så skulle han aldrig ta något annat än pasta. Därför tar en en rimlig portion av det som finns och som är ätligt, även om det inte är jättegott, och så äter en upp. Mat är värdefullt och något vi bör lära oss att uppskatta mer och det finns inget som retar mig mer än sonens kompisar som vägrar smaka eller lämnar en hel tallrik full med mat.

    Sen anstränger jag mig för att varva maträtter så att det ibland är något nytt eller inte jättepopulärt och ibland en gammal favorit som pasta eller pannkakor. Hos oss fungerar den här approachen bra. Sonen är inte särskilt kräsen och vet att värdesätta det han får. Det gör mig glad. Sen vet jag att många tycker det är överdrivet strikt men där ser vi helt enkelt olika på saken.

  2. Väl talat.
    Just det här pratade vi mycket om när jag gick i skolan (har en kandidat i mat o måltid). Och det är just det, det handlar om hela måltiden inte bara vad som ligger på tallriken.
    Min son fick också mat tidigt. Något som vi fått kämpa för och försvara. Han åt själv tidigt och har alltid fått göra det även när vi varit borta. Det här har inte alltid varit särskilt uppskattat eftersom det blir både spill och kladd, men han har lärt sig snabbt. Nu äter han tex ris själv med gaffel och är jätteduktig. Vi har aldrig skällt eller trugat med maten utan han har själv fått visa vad han vill. Det har bara gällt att lyssna och tolka hans signaler.
    Är riktigt tacksam att vi gjort så. Han är glad för mat och tycker om att äta. När vi har försökt hjälpa honom har han inte ätit alls. Han ville själv från början. Och visst det har tagit tid, det vet ju du, men det har varit värt det!
    Åter igen, väl talat.

  3. Tycker din filosofi är vettig och kör ungefär likadant men visst har det sina nackdelar. Firade nyår med ett par med nästan jämnårig bebis som bara åt puréer ur påse utklämd på plastsked. Ungen satt som en liten docka och blev matad, rätt in i munnen hamnade all maten! Kontrasten mot vårt lilla kladdiga kaos var slående. Och herreminje så skönt att veta hur mycket barnet äter, att det är näringsriktig kontrollerad mat, att slippa pilla avocado ur både barnets och ens egen näsa efteråt.

  4. Slänga är ju det tråkigaste jag vet med mat! Å andra sidan finns det en gräns för när man inte längre kan tänka sig att äta upp kladdet efter sonen… Just nu slängs det för mycket hemma hos oss kan jag tycka men vi försöker verkligen hålla ner svinnet. Svår avvägning det där.
    Håller helt med dig om ”barnmaten” varför skulle småbarn vilja äta tråkig mat bara för att de är små? Nä, det där tror jag är en vane- och personlighets grej. Vår son äter ju gärna lite vuxnare smaker som oliver. Klart han ska ha riktig mat då!

  5. Skönt att höra om fler som gör likadant. Man får verkligen stå på sig om man inte ska bli helt nedargumenterad av alla barnexperter där ute.
    Klart värt tiden! Hade ni också en vikt-dipp i samband med att han lärde sig äta själv?

  6. Och bakom öronen, hela pannan och jag vet inte hur allt hamnar där det hamnar. Vi har börjar kamma sonens hår varje kväll, inte för att han ska bli fin utan för att få ut i alla fall de stora matbitarna.
    Har också avundats ett par gånger när man ser den kladdfria varianten, men i längden tror jag din filosofi är bättre för barnet!
    En dag hade jag besök av mammagruppen och vi skulle fika i vardagsrummet. En av mammorna sa att hennes dotter skulle äta och frågade om hon fick ta in matstolen till soffan. Jag gjorde stora ögon men tänkte att jag får väl städa sen. Inte så, puré matad på sked, inte en droppe på haklappen och ingen städning för mig efteråt. Jisses.
    Vi har ju plankgolv i köket för att smulor och sånt ska åka ner mellan så man slipper se dem…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s