Barnklädesgalen?

De senaste åren har jag inte köpt särskilt mycket kläder till mig själv. I alla fall inte om man jämför med tidigare år. Jag trodde att jag botat min besatthet av klädkvantitet och övergått till kvalité men nu undrar jag om jag inte bara lurat mig själv. Jag har visserligen inte köpt kläder till MIG men till min son däremot. Till honom har jag köpt kläder i högar! Mest är de från second hand. Det är som att jag tänker att eftersom det är begagnat och pengarna oftast går till välgörande ändamål är jag ursäktad att köpa hur mycket som helst. Fler plagg betyder ju bara mer välgörenhet och det kan ju aldrig vara fel. Fast det blir ju fortfarande för mycket kläder här hemma hos oss. Och fast det är billigt blir ju utlagda pengar för något som inte används bortslösade pengar. (Jag känner igen mig i Underbara Claras inlägg om loppishets som hon skrev 2013)

Fram tills ett par månader sedan hade hjärtegrynet ingen åsikt om vad han hade på sig. Jag kunde ta på honom allt möjligt fint och variera kläderna efter väder så han alltid hade lagom mycket på sig. Jag köpte massor med plagg till honom för att alltid ha att byta med i fall allt skulle vara smutsigt. Fast det var det ju aldrig. Som exempel kan jag säga att i storlek 68 har vi så mycket kläder att vi ledigt kunde låna ut lagom stora barngarderober till två små bebisar samtidigt utan att ens ta med de absoluta favoriterna. För mycket kläder redan när han var sex månader alltså.

De dagarna när jag kunde bestämma vad han skulle ha på sig är helt klart över. Nu har han starka åsikter om vad som ska på och inte. Mest inte faktiskt. Det som ska på är traktortröjan. Varje dag. Är den i tvätten (vi försöker tvätta den var tredje dag i alla fall för att det inte ska sunka ihop totalt) är det katastrof. Möjligen kan han tänka sig att ha på sig båt-tröjan men valen. Alltså två tröjor är okej. På förskolan verkar det som att repertoaren är lite större så där lägger vi tröjor han vägrar hemma. Bland byxorna accepteras två par.

Alltså finns det ingen som helst anledning att han har en hel byrå (visserligen ett gammalt sängbord, så den är inte jättestor) sprängfylld med kläder OCH en av mina garderobslådor full OCH en hylla med tjocktröjor.

Kanske har jag inte alls botat min klädövershopping utan bara ersatt målet med den. Jag använder min son för att rättfärdiga att köpa kläder. Men han behöver dem inte. Han vill inte ens ha dem. Får han bara ha sin traktortröja är han helt nöjd.

Jag erkänner villigt att jag tycker det är roligt att köpa kläder. Jag har också svårt att gå förbi plagg som jag tror är riktiga kap. Om det verkar användbart köper jag det oftast. Det knäppaste är när jag köpt plagg eller skor som hjärtegrynet redan växt ur. Alltså jag vet redan innan att de är för små. Visserligen blir detta ofta till lycka för grannflickan men ändå. Lite galet är beteendet.

I veckan ska hjärtegrynet och jag skaffa en ny söndagshatt till honom. Egentligen en solhatt men om vi kallar den söndagshatten (Efter hatten i sången ”En liten tomtegubbe”) har han gärna den på sig. Jag ska stå emot alla andra kläder i affären. Jag vet att det kommer finnas massor av fynd (det är en outlet vi ska till) och fina kläder men han behöver inget nytt. Möjligen en till traktortröja för att ha något att byta med…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s