Jag bestämmer över dig

Hjärtegrynet är nu drygt två år och hans vilja utvecklas för var dag. Jag gissar att detta är den ålder man ibland kallar trotsåldern. Jag föredrar att se det som Jesper Juul skriver i sina böcker, barnet blir självständigt, det är de vuxna som blir trotsiga. Vi försöker ge honom mer inflytande över saker som rör honom för att han ska få utrymme för sin nya självständighetsönskan. Ibland räcker det med att han får bestämma vilken tröja han ska ha på sig, men vissa dagar vill han bestämma allt. Är det inget stort beslut eller hans beslut stämmer någorlunda överens med familjens planer låter vi honom bestämma. Jag tycker det är viktigt att han känner att han är en lika viktig del i familjen som vi vuxna och att hans åsikt också blir hörd. Men ibland funkar det bara inte. Vissa gånger måste vi gå hem fast han inte vill. Eller ta cykeln till förskolan fast han vill gå själv. Då måste jag tillslut bestämma över honom. Jag måste ta ett beslut jag vet att han inte kommer gilla och sedan genomföra det fast han blir arg.

Ibland känns det jobbigt. Han blir jättearg eller otroligt frustrerad. Inte konstigt det, det skulle jag också bli om någon körde över mig på det sättet. Jag försöker förbereda honom lite genom att säga: Nu kommer jag strax bestämma att vi ska gå hem/åka cykeln/gå till förskolan.

Efter någon minut säger jag: Nu bestämmer jag att vi går hem! Sedan tar jag upp honom i famnen och går. Jag tar inte hårt men om han slingrar sig måste jag ju hålla fast honom lite. I början skriker han oftast i högan sky. Alla runt oss tittar och jag tvivlar inte sällan på att detta verkligen är rätt sätt att göra det på. Så lugnar han sig strax och ibland kommer det ett: Vill krama mamma!

När han är helt lugn brukar jag säga något om hur det kan kännas att bli bestämd över.

Det tar sällan mer än en halv minut innan han finner sig i situationen och är helt lugn.

Det handlar om ansvar också. Ett litet barn kan inte vara ansvarigt för hur familjen dagsplanering ser ut. Hen kan inte vara ansvarig för att maten blir lagad i lagom tid eller att vi kommer till förskolan. Hen kan inte själv ansvara för att rätt kläder för dagens väder kommer med ut eller att förskoleväskan är packad. Det måste jag som är vuxen se till. Och för att jag ska kunna det, måste jag ibland låta mina beslut styra över hjärtegrynets vilja.

Och så tänker jag på att även jag kan tycka att det är skönt när någon annan bestämmer över mig när jag är för trött eller hungrig. Bara för att man vill bestämma och själv ta ansvar betyder inte det att man alltid måste bestämma. Det tror jag blir en för tung börda för vem som helst att bära.

Petra Krantz Lindgren har ett fint blogginlägg om trots och vad man kan göra. Vissa av hennes tips praktiseras flitigt här hemma, vissa funkar nog bättre med lite äldre barn.

Annonser

Hodgkins lymfom – början

Jag var 19 år när jag fick diagnosen Hodgkins lymfom. Cancer.

Jag var 19 år och egentligen på väg till Australien med mina tjejkompisar. Istället fick jag stanna i Göteborg och göra Sahlgrenska sjukhuset till mitt andra hem.

Jag hade så många förutfattade meningar om hur det var att ha cancer. Hur en cancerpatient ska vara. Hur den ska se ut. Hur den ska bete sig. Hur modig och stark den ska vara. Hur den ska bli sjukare och sjukare och se sådär tunn och genomskinlig ut. Den ska vara tapper och stå ut. Ha så där hemskt ont och lida mycket men ändå tycka att det är värt det. Att livet ändå är värt. Sedan ska den långsamt tyna bort i nära och käras närvaro.

Jag hade sett cancer innan. Det hade inte gått väl.

Men jag var 19 år och läkarna sa att oddsen var mycket goda. Att man till och med övervägt att inte betrakta just Hodgkins lymfom som cancer. Nästan inte cancer alltså. Det kändes faktiskt lite bättre.

19 år. Runt mig sa alla: du som är så ung, det är så orättvist för du är så ung, du som är så ung kommer klara dig bättre, hur kan detta hända dig som är så ung.

Jämnåriga tittade på mig med skräck i blicken. Medelålders tittade på mig med fasa, det kunde lika gärna varit deras barn. Äldre tittade på mig med sorg. Jag kände mig som något slags djur på zoo. Något man ska titta på med skräckblandad förtjusning. ”Det är ju i alla fall inte jag.” ”Det är i alla fall inte mitt barn.”

Jag började undvika folk som hade den blicken. Jag berättade inte om jag inte var tvungen. Även efteråt har jag varit restriktiv med vilka som vet.

10 år har gått. Mina närmsta vänner vet så klart. Men de nya, de som tillkommit de senaste åren. Många vet inte. Vissa som fick veta lämnade. Många stannade, men blicken, blicken återkommer varje gång jag berättar. Blicken och påpekandet om hur ung jag var. På något sätt är jag alltid en före detta cancerpatient.

 

När jag blev sjuk fanns inte en massa bloggar om ämnet för mig att läsa. En del självterapeutiska böcker hittade jag, många hellre än bra. Nu finns ett helt annat utbud på nätet men jag tror ändå att min historia kan fylla ett tomrum. Jag skriver inte detta för att fiska medlidande utan för att någon som drabbas av sjukdomen idag inte ska känna sig ensam. För att någon anhörig ska kunna läsa en inifrånhistoria och förstå lite mer hur det är. För att fylla det fantastiska internet med berättelser ur verkligheten för andra att läsa. Jag tänker mig att jag berättar lite i taget, det är inte säkert att det alltid blir i logisk ordning. Välkomna att ställa frågor om det är något ni funderar på. Jag lovar att svara så sanningsenligt jag vågar. Tack för att ni läser!

Vunnen diskussion = misslyckad diskussion?

De senaste tre dagarna har jag hamnat i tre diskussioner med tre olika kollegor (två kvinnor, en man) om att kvotera in kvinnor. Alla tre gånger har jag haft bra argument för min ståndpunkt. Så bra att den andre parten blir tyst och inte har något mer att säga. Som att jag ”vunnit” diskussionen. Ändå har jag inte känt mig som en vinnare. Jag har inte känt att den andre började tvivla på om den hade rätt och kanske börjat tycka att jag hade rätt. Kanske rent av ändrat ståndpunkt. Jag tror inte heller att den gick hem och tänkte över saken för att kanske ändra sig senare. Det känns mer som att de gick hem och filade på sina argument för att kunna ”vinna” över mig nästa gång.

Jag tycker själv att det är en bra idé att kvotera in kvinnor. Om vi vill se en förändring i jämställdhet i vårt samhälle tror jag kvotering är en mycket bra väg dit. I alla fall i början.

Vi har ju hittills kvoterat in män i mycket hög utsträckning. Om det nu inte är någon skillnad på kompetens utan bara könet som avgör vem det blir har det varit till mäns fördel hittills, det är väl det som är kvotering? Att man väljer ut en variabel som avgör. Är det då könet så måste det ju innebära att män blivit inkvoterade, alltså borde vi nu kunna kvotera in kvinnor istället.

”Men det får aldrig bli på bekostnad av kvalitén!” Hör jag genast kvoteringsskeptiker säga (inklusive båda mina kvoteringsnegativa kollegor) Men varför inte då? Vi har ju hittills stått ut med en massa dålig kvalité från mäns sida, är det då så farligt att det ibland blir dålig kvalité av en kvinna? Är kvinnlig dålighet sämre än manlig? Och det här med kvalité. Vi lever ju alla i ett patriarkat. Kan vi verkligen slå oss så fria från alla våra inbyggda, förutfattade meningar om att kvinnor alltid måste vara bättre för att ses som lika bra, att vi kan bedöma om kvinnornas kvalité verkligen är sämre eller om vi kanske hade högre krav på dem från början? Jag är inte tillräckligt säker på det för att tycka mig ha rätt att döma och bedöma.

”Men om det inte finns några kvinnor som har den kompetens vi letar efter kan vi ju inte trolla med knäna.” Säger skeptikern nu. Nä, ingen ber oss att trolla. Men man kan fråga sig om det verkligen inte finns NÅGON. Det gör det troligen. Kolla bara in Rättviseförmedligen ska ni få se!

Så kan man också ställa sig frågan: Vill vi ha en jämställd arbetsplats? Om vi vill det, då kanske vi är beredda att leta lite efter kvinnor med den kompetens vi söker. Om det faktiskt är så sorgligt att vi i kollektivet inte vill ha det jämställt kan följdfråga vara, eftersom vi är en statligt finansierad verksamhet, har vi inte då ett ansvar att vara jämställda? Vår regering har ju till och med gått ut och sagt att de är feminister (det var ju på tiden, vad skulle de annars vara, för ojämställdhet?) Staten borde föregå med gott exempel tycker jag. Självklart borde deras arbetsplatser vara jämställda!

Jag tycker gott att de kvinnor och män som är för en jämställd arbetsplats (och det verkar de flesta vara i alla fall i teorin, att vara emot jämställdhet är tack och lov inte socialt accepterat på mitt jobb. Hur det är i praktiken är dock en helt annan sak) kan börja kvotera in, respektive kvotera ut, sig själva. En man kan då säga: ”Jag sitter inte med i den här arbetsgruppen så länge den inte har en jämnare könsfördelning. Jag tycker att ni ska välja in en kvinna istället för mig.” Medan en kvinna borde anmäla sig frivillig att vara med för att hon är för en jämnare könsfördelning.

Jag satt under mina år med i en arbetsgrupp som innan mitt inträde bestod av 100 % män. Med mig med blev det istället 14/86. Inte så nära 50/50 men jag förbättrade i alla fall statistiken avsevärt. På arbetsplatsen är könsfördelningen 23/77 så man kan också hävda att vi i gruppen skulle eftersträva den fördelningen för att representera kollektivet. Eller så kan man bara säga att 23/77 är förkastligt dåligt och att vi måste anställa mer jämställt.

Jag menade inte att trycka till någon men det kändes som att jag ändå gjorde det. Jag startade inte själv någon av diskussionerna men gav mig ju gärna in i dem, jag gillar ju trots allt både att diskutera och ämnesvalet.

Lite ironi också i att en utav dem höll med mig från början, ville veta mina argument för att kunna använda sig av dem själv, men sedan inte höll med om argumenten och det ändå slutade med att vi nästan blev ovänner.

Kanske är jag för hård i min framställning? Kanske skulle jag inte fundera så mycket på själva argumenten utan på HUR jag framför dem och kanske framförallt VARFÖR. Jag vill gärna föra fram bra feministiska argument så de sprids. Istället kändes det som att jag bara bidrog till att förstärka den förutfattade meningen om att feminister är jobbiga och motvals.

Har ni några bra råd? Hur ska jag kunna fortsätta att diskutera detta högaktuella och väldigt intressanta ämne utan att trycka ned någon?

Vad tycker ni förresten om kvotering? (Om det nu är någon som vågar skriva något. Jag lovar att försöka vara saklig i mina svar och inte bli elak.)

 

En uppmärksam läsare uppfattar också att jag faktiskt var tillbaka och jobbade lite trots att jag ju slutat. Jag hade lovat att vicka för mig själv två veckor nu i maj och nu är den första veckan avklarad.

Första fria dagen

Veckopendlingen blev tillslut ohållbar. Jag var aldrig hemma. Jag var aldrig på skolan. Jag var nästan aldrig på jobbet. Mest av allt var jag på tåget. Även efter årsskiftet när jag bara jobbade 50 % kändes det som jag aldrig var någonstans. Jag hann aldrig ikapp. Kroppen sa ifrån mer och mer och tillslut sa även förståndet till på skarpen. Nu är det dags.

Så jag sa upp mig. I dag är första dagen jag inte är anställd.

Under uppsägningstiden kändes det jobbigt. Hur ska det gå? Ingen inkomst, inga kollegor, ingen stimulans, ingen struktur, ingen säkerhet. Men mot slutet kunde jag inte vänta på att det skulle ta slut. Att äntligen bli av med allt det där, Att slippa känna att på måndag måste jag åka igen. Upp tidigt, sitta på ett tåg, fixa med boende, begripa mig på vårt omöjliga lönesystem. Vara insatt i alla turer på jobbet. Prestera något. Gå på möten. Hålla ordning på allt. Se till att det funkar med alla barnvakter. Komma hem för att knappt hinna landa innan jag ska åka igen.

Nu känner jag mig mest fri.

Jag vet inte hur det ska bli. Jag vet inte om jag kommer få ett nytt jobb eller om jag kommer kunna frilansa. Jag vet inte om vi kommer ha några pengar. Men jag vet helt säkert att det är värt det. Jag mår redan bättre. Familjelivet funkar så mycket bättre bara för att vi vet att det blir bättre nu. Vi ska komma igång med alla våra projekt. Alla surdegar som bara legat och jäst hela detta året ska äntligen åtgärdas. Allt som inte hunnits kommer att hinnas.

Jag har ett år kvar som student. Sen får vi se. Mycket kan hinna hända på ett år.