Vunnen diskussion = misslyckad diskussion?

De senaste tre dagarna har jag hamnat i tre diskussioner med tre olika kollegor (två kvinnor, en man) om att kvotera in kvinnor. Alla tre gånger har jag haft bra argument för min ståndpunkt. Så bra att den andre parten blir tyst och inte har något mer att säga. Som att jag ”vunnit” diskussionen. Ändå har jag inte känt mig som en vinnare. Jag har inte känt att den andre började tvivla på om den hade rätt och kanske börjat tycka att jag hade rätt. Kanske rent av ändrat ståndpunkt. Jag tror inte heller att den gick hem och tänkte över saken för att kanske ändra sig senare. Det känns mer som att de gick hem och filade på sina argument för att kunna ”vinna” över mig nästa gång.

Jag tycker själv att det är en bra idé att kvotera in kvinnor. Om vi vill se en förändring i jämställdhet i vårt samhälle tror jag kvotering är en mycket bra väg dit. I alla fall i början.

Vi har ju hittills kvoterat in män i mycket hög utsträckning. Om det nu inte är någon skillnad på kompetens utan bara könet som avgör vem det blir har det varit till mäns fördel hittills, det är väl det som är kvotering? Att man väljer ut en variabel som avgör. Är det då könet så måste det ju innebära att män blivit inkvoterade, alltså borde vi nu kunna kvotera in kvinnor istället.

”Men det får aldrig bli på bekostnad av kvalitén!” Hör jag genast kvoteringsskeptiker säga (inklusive båda mina kvoteringsnegativa kollegor) Men varför inte då? Vi har ju hittills stått ut med en massa dålig kvalité från mäns sida, är det då så farligt att det ibland blir dålig kvalité av en kvinna? Är kvinnlig dålighet sämre än manlig? Och det här med kvalité. Vi lever ju alla i ett patriarkat. Kan vi verkligen slå oss så fria från alla våra inbyggda, förutfattade meningar om att kvinnor alltid måste vara bättre för att ses som lika bra, att vi kan bedöma om kvinnornas kvalité verkligen är sämre eller om vi kanske hade högre krav på dem från början? Jag är inte tillräckligt säker på det för att tycka mig ha rätt att döma och bedöma.

”Men om det inte finns några kvinnor som har den kompetens vi letar efter kan vi ju inte trolla med knäna.” Säger skeptikern nu. Nä, ingen ber oss att trolla. Men man kan fråga sig om det verkligen inte finns NÅGON. Det gör det troligen. Kolla bara in Rättviseförmedligen ska ni få se!

Så kan man också ställa sig frågan: Vill vi ha en jämställd arbetsplats? Om vi vill det, då kanske vi är beredda att leta lite efter kvinnor med den kompetens vi söker. Om det faktiskt är så sorgligt att vi i kollektivet inte vill ha det jämställt kan följdfråga vara, eftersom vi är en statligt finansierad verksamhet, har vi inte då ett ansvar att vara jämställda? Vår regering har ju till och med gått ut och sagt att de är feminister (det var ju på tiden, vad skulle de annars vara, för ojämställdhet?) Staten borde föregå med gott exempel tycker jag. Självklart borde deras arbetsplatser vara jämställda!

Jag tycker gott att de kvinnor och män som är för en jämställd arbetsplats (och det verkar de flesta vara i alla fall i teorin, att vara emot jämställdhet är tack och lov inte socialt accepterat på mitt jobb. Hur det är i praktiken är dock en helt annan sak) kan börja kvotera in, respektive kvotera ut, sig själva. En man kan då säga: ”Jag sitter inte med i den här arbetsgruppen så länge den inte har en jämnare könsfördelning. Jag tycker att ni ska välja in en kvinna istället för mig.” Medan en kvinna borde anmäla sig frivillig att vara med för att hon är för en jämnare könsfördelning.

Jag satt under mina år med i en arbetsgrupp som innan mitt inträde bestod av 100 % män. Med mig med blev det istället 14/86. Inte så nära 50/50 men jag förbättrade i alla fall statistiken avsevärt. På arbetsplatsen är könsfördelningen 23/77 så man kan också hävda att vi i gruppen skulle eftersträva den fördelningen för att representera kollektivet. Eller så kan man bara säga att 23/77 är förkastligt dåligt och att vi måste anställa mer jämställt.

Jag menade inte att trycka till någon men det kändes som att jag ändå gjorde det. Jag startade inte själv någon av diskussionerna men gav mig ju gärna in i dem, jag gillar ju trots allt både att diskutera och ämnesvalet.

Lite ironi också i att en utav dem höll med mig från början, ville veta mina argument för att kunna använda sig av dem själv, men sedan inte höll med om argumenten och det ändå slutade med att vi nästan blev ovänner.

Kanske är jag för hård i min framställning? Kanske skulle jag inte fundera så mycket på själva argumenten utan på HUR jag framför dem och kanske framförallt VARFÖR. Jag vill gärna föra fram bra feministiska argument så de sprids. Istället kändes det som att jag bara bidrog till att förstärka den förutfattade meningen om att feminister är jobbiga och motvals.

Har ni några bra råd? Hur ska jag kunna fortsätta att diskutera detta högaktuella och väldigt intressanta ämne utan att trycka ned någon?

Vad tycker ni förresten om kvotering? (Om det nu är någon som vågar skriva något. Jag lovar att försöka vara saklig i mina svar och inte bli elak.)

 

En uppmärksam läsare uppfattar också att jag faktiskt var tillbaka och jobbade lite trots att jag ju slutat. Jag hade lovat att vicka för mig själv två veckor nu i maj och nu är den första veckan avklarad.

Annonser

3 thoughts on “Vunnen diskussion = misslyckad diskussion?

  1. Nu är inte jag så insatt i det här med feminism, och kan inte argumentera så bra. Men, sa till en man häromdagen att res dig upp, så ska jag tala om för dig hur du ser ut. Efter att han i flera kommenterat mitt utseende. Han blev sur, kan inte förstå varför:)
    Till det där med diskussion, ” För att människor inte säger något och är tysta, behöver ju inte betyda att de håller med en”, sa min ypperligt bra manliga chef en gång i tiden. Det gäller att verbalt inte dänga till med ”knytnävarna”, vilket kan vara en svår konst.

  2. Måste nog öva lite på att inte dänga till tror jag. Jag ser liksom inget egenvärde i att ”vinna”, det är roligare att faktiskt diskutera. Tror absolut du (och din chef) har rätt i att alla inte håller med bara för att de inte säger något. Det är värt att tänka på ibland…
    Gillar att du erbjöd dig att bedöma mannens utseende 🙂 han borde tackat ja och fått lära sig hur det känns!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s