Hodgkins lymfom – början

Jag var 19 år när jag fick diagnosen Hodgkins lymfom. Cancer.

Jag var 19 år och egentligen på väg till Australien med mina tjejkompisar. Istället fick jag stanna i Göteborg och göra Sahlgrenska sjukhuset till mitt andra hem.

Jag hade så många förutfattade meningar om hur det var att ha cancer. Hur en cancerpatient ska vara. Hur den ska se ut. Hur den ska bete sig. Hur modig och stark den ska vara. Hur den ska bli sjukare och sjukare och se sådär tunn och genomskinlig ut. Den ska vara tapper och stå ut. Ha så där hemskt ont och lida mycket men ändå tycka att det är värt det. Att livet ändå är värt. Sedan ska den långsamt tyna bort i nära och käras närvaro.

Jag hade sett cancer innan. Det hade inte gått väl.

Men jag var 19 år och läkarna sa att oddsen var mycket goda. Att man till och med övervägt att inte betrakta just Hodgkins lymfom som cancer. Nästan inte cancer alltså. Det kändes faktiskt lite bättre.

19 år. Runt mig sa alla: du som är så ung, det är så orättvist för du är så ung, du som är så ung kommer klara dig bättre, hur kan detta hända dig som är så ung.

Jämnåriga tittade på mig med skräck i blicken. Medelålders tittade på mig med fasa, det kunde lika gärna varit deras barn. Äldre tittade på mig med sorg. Jag kände mig som något slags djur på zoo. Något man ska titta på med skräckblandad förtjusning. ”Det är ju i alla fall inte jag.” ”Det är i alla fall inte mitt barn.”

Jag började undvika folk som hade den blicken. Jag berättade inte om jag inte var tvungen. Även efteråt har jag varit restriktiv med vilka som vet.

10 år har gått. Mina närmsta vänner vet så klart. Men de nya, de som tillkommit de senaste åren. Många vet inte. Vissa som fick veta lämnade. Många stannade, men blicken, blicken återkommer varje gång jag berättar. Blicken och påpekandet om hur ung jag var. På något sätt är jag alltid en före detta cancerpatient.

 

När jag blev sjuk fanns inte en massa bloggar om ämnet för mig att läsa. En del självterapeutiska böcker hittade jag, många hellre än bra. Nu finns ett helt annat utbud på nätet men jag tror ändå att min historia kan fylla ett tomrum. Jag skriver inte detta för att fiska medlidande utan för att någon som drabbas av sjukdomen idag inte ska känna sig ensam. För att någon anhörig ska kunna läsa en inifrånhistoria och förstå lite mer hur det är. För att fylla det fantastiska internet med berättelser ur verkligheten för andra att läsa. Jag tänker mig att jag berättar lite i taget, det är inte säkert att det alltid blir i logisk ordning. Välkomna att ställa frågor om det är något ni funderar på. Jag lovar att svara så sanningsenligt jag vågar. Tack för att ni läser!

Annonser

13 thoughts on “Hodgkins lymfom – början

  1. Fint skrivet! Det gav mig faktiskt en tankeställare. Jag har (hittills) inte haft någon nära mig (förutom en äldre släkting) som drabbats av cancer och vet inte hur jag skulle reagera. Men jag blir bestört att höra hur människor bemött dig. Väldigt sorgligt. Din identitet har ju aldrig varit ”cancerpatient”, du har ju alltid varit du inom dig. Hoppas att du numera omger dig med fina personer som ser dig för den du är.

  2. Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter. Det måste ha varit en svår period i ditt liv. Det är många som kan få hjälp och stöd när de kan läsa om någon som upplevt samma. Min pappa (som inte lever längre) hade Parkinson och jobbade mycket i en förening för att hjälpa andra i samma situation och anhöriga. Det gav stor betydelse till de som drabbades av sjukdomen. Jättebra att du skriver om det! Kram Eva Maria!

  3. Ja bra säger jag också. Måste vara en jobbig känsla att behöva fundera på om det är värt att berätta för en vän.
    Men att du skriver om det här kan ju göra att någon som läser tänker på hur de själva skulle reagera. Så heja!

  4. Jag hoppas det! Oftast syns det ju inte på utsidan så teoretiskt sett kan ju vem som helst av ens vänner haft det utan att berätta.

    Efter ett tag funderar jag ju också på vad det betyder för vänrelationen om jag INTE berättar…

  5. Ja, det har helt klart påverkat vilka personer jag omger mig med. I början var det sorgligt såklart.
    Vilken tur att du inte haft någon cancer i din närhet! Det känns som att det är så vanligt.

  6. Det var helt klart en tuff tid! Jag hoppas att jag aldrig mer behöver gå igenom något sådant.
    Patientföreningar kan betyda så mycket både för patienten och anhöriga. Jag hade själv inte så mycket kontakt med någon men i efterhand tänker jag att jag kanske borde det. Många blir så hjälpta där.
    Vad bra att din pappa kunde vara delaktig i en sådan. Det var säkert läkande både för honom och dem han hjälpte! Jag hade gärna haft kontakt med någon som redan varit igenom samma sak som jag skulle gå igenom.
    Tack för uppmuntran!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s