Symptomen

Jag står i kön till vattenkranarna på Roskildefestivalen 2005. Det är varmt och blött och vi väntar i den evighetslånga kön. Framför oss står ett killgäng i 20-årsåldern. De pratar om sin kompis. Han har varit krasslig en tid. Konstiga, diffusa symptom som man inte automatiskt kopplar ihop med en svår sjukdom. Han har varit hos läkaren, fått en diagnos. Börjat sin behandling. Det måste vara så tungt säger killarna till varandra. Cancer när man bara är 20-någonting säger de. Fy ja, det är för jävligt säger de.

Jag står där. Förstummad.

De har just räknat upp en komplett lista på alla symptom jag känt av de senaste månaderna. Och gett mig diagnosen cancer.

Det är som att jag zoomas ut från mig själv. Min kompis tittar på mig och jag vet varken om jag ska skratta eller gråta. Vi går till läkartältet. Läkaren tittar lite på mig och säger att det finns inget han kan göra där och då. Jag säger inget om vad jag misstänker. Han ser kanske ändå. Han vill att jag ska åka till sjukhuset i Köpenhamn. Eller lova att gå till sjukhuset direkt när jag kommer hem. Jag säger ja och tack och hej då.

Symptomen är som en rad av konstiga omständigheter.

  • Jag har gått ner i vikt nästan 10 kilo. Jag trodde att det berodde på att jag gått upp mycket under mitt dekadenta Dublin-halvår och sedan gått ner igen när jag kom hem. Jag visste inte att det inte är normalt att gå ner 10 kilo så fort. Jag trodde jag var en extra hälsosam undantagsmänniska.
  • Jag har blåmärken jag inte kan förklara. Jag trodde det var för att mitt jobb (i vården) var i en extra våldsam period.
  • Jag har torra, runda eller ovala, fläckar på olika ställen. Jag trodde att det var en hudsvamp.
  • Jag har varit sjuk fler gånger under våren när ingen annan mått dåligt. Jag trodde det var något jag plockat upp på jobbet.
  • Jag har en knuta på halsen som växer långsamt. Jag trodde det var en knut på blodkärlet eftersom det var det jobbsköterskan sa till mig.
  • Jag svettas som i en bastu varje natt. Jag trodde det var något med hormonerna och värmen i den nya lägenheten.
  • Jag är trött och hängig. Jag trodde det var den vanliga järnbristen.
  • Jag har ofta ont i magen. Jag trodde det var inbillning eftersom läkarna inte tar mig på allvar. I undersökningen när jag söker för ont i magen hittas B12-brist. Jag får fem sprutor och en order om att inte bli vegan igen. Jag trodde det var mitt eget fel.

När jag kommer hem går jag till en annan läkarmottagning. Två läkare och två sjuksköterskor tittar på mig i tur och ordning. Diskussioner bakom stängda dörrar. Prover tas. Remisser skickas. Jag vet ju redan vad det kan vara men jag säger inget.

Efter helgen ska jag komma på ett återbesök och diskutera provsvaren. Jag ska ta med någon. Kom inte själv säger de, du kan behöva någon med dig säger de. Jag nickar lydigt. Efter helgen ska jag få mitt svar.

 

När jag blev sjuk fanns inte en massa bloggar om ämnet för mig att läsa. En del självterapeutiska böcker hittade jag, många hellre än bra. Nu finns ett helt annat utbud på nätet men jag tror ändå att min historia kan fylla ett tomrum. Jag skriver inte detta för att fiska medlidande utan för att någon som drabbas av sjukdomen idag inte ska känna sig ensam. För att någon anhörig ska kunna läsa en inifrånhistoria och förstå lite mer hur det är. För att fylla det fantastiska internet med berättelser ur verkligheten för andra att läsa. Jag tänker mig att jag berättar lite i taget, det är inte säkert att det alltid blir i logisk ordning. Välkomna att ställa frågor om det är något ni funderar på. Jag lovar att svara så sanningsenligt jag vågar. Tack för att ni läser!

Annonser

6 thoughts on “Symptomen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s