Hodgkins lymfom – diagnosen

Jag ringer mina föräldrar men vet inte vad jag ska säga. De vet ju att jag varit krasslig. Jag säger att de letar efter cancer. Att jag måste komma tillbaka för provsvar på måndag. Någon av dem måste följa med. Så klart de gör.

Vi går dit. Läkaren är glad. Först tror jag det betyder att det inte var något. Men nej, visst har de hittat. Gladheten beror på att det verkar vara så tidigt och inte så utbrett. Läkaren säger att jag har goda chanser. Han ritar små staplar och ett slags diagram om hur goda chanser jag har. Efteråt kommer jag bara ihåg själva ritandet och övertygandet. Kanske var det staplar om hur många som överlever? Jag tror det var 90 %. Fast med undantaget, de som får nummer 1 eller 2 efter sin diagnos. Och de som inte får återfall. Just då fattar jag inte vad det betyder för mig. Vaddå återfall, hur kan han ens tänka på det nu? Det enda jag har i huvudet är att komma ut ur det där lilla kvava sommarvärmerummet. Det är inte varje dag man får ge en ung flicka en cancerdiagnos och veta att det kommer gå bra, säger läkaren. Jag fattar inte hur han kan säga det och LE.

TACK OCH LOV ATT DU INTE BEHÖVER GE EN UNG FLICKA EN CANCERDIAGNOS VARJE DAG, vill jag skrika.

På något sätt kommer vi ut till bilen, jag kan inte minnas att det är så dramatiskt med kollaps i trappan eller liknande, men det är som att vi är i en dimma eller bubbla. Inget når in. Vi pratar kanske med varandra men jag minns inte om vad. Gråter vi? Jag vet inte.

Jag vet bara att just då, där i bilen på parkeringen utanför vårdcentralen, fattar jag inte hur jag ska komma vidare. Det är inte det att jag hunnit bli så värst rädd. Jag funderar mer på saker som hur jag ska kunna sköta mitt jobb. Hur det ska bli med min planerade resa. Hur det ska bli för att de andra som tänkt åka på samma resa. Förstör jag för dem nu? Hur det ska bli med alla vänner, kommer de att vilja umgås med mig ändå? Hur ska jag kunna träna? Kommer jag klara att bo kvar i lägenheten?

Jag ska bli kallad till en specialist på Sahlgrenska. Fast det är mitt i sommaren kommer tiden att bli snart. De vill komma igång. Det ska tas biopsier och läggas i infärgningsbad. Infällningen tar två veckor. När det är klart ska jag pumpas full med gifter för första gången.

 

När jag blev sjuk fanns inte en massa bloggar om ämnet för mig att läsa. En del självterapeutiska böcker hittade jag, många hellre än bra. Nu finns ett helt annat utbud på nätet men jag tror ändå att min historia kan fylla ett tomrum. Jag skriver inte detta för att fiska medlidande utan för att någon som drabbas av sjukdomen idag inte ska känna sig ensam. För att någon anhörig ska kunna läsa en inifrånhistoria och förstå lite mer hur det är. För att fylla det fantastiska internet med berättelser ur verkligheten för andra att läsa. Jag tänker mig att jag berättar lite i taget, det är inte säkert att det alltid blir i logisk ordning. Välkomna att ställa frågor om det är något ni funderar på. Jag lovar att svara så sanningsenligt jag vågar. Tack för att ni läser!

Annonser

3 thoughts on “Hodgkins lymfom – diagnosen

  1. Tycker det är fint att du delar med dig av dina erfarenheter av just de anledningar som du nämner i slutet. Hoppas att det kan vara till stöd, igenkänning och förståelse för många.

  2. Dina ord kommer säkerligen att hjälpa många andra i samma situation. Fy för att få en svår diagnos. Jag har fått en som inte är så svår men ändå tillräckligt för att man ska känna att livet är så himla kort och bräckligt. Livet kan ändras på en sekund.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s