Mitt motivationscitat jag har på badrumsspegeln så att det är det första jag läser varje morgon.
Under sommaren är det flera av de socialamedier-profiler jag ser upp till och gärna läser som plötsligt går ut med att de avsäger sig att vara förebilder. Det gick en liknande våg för ett par år sedan och jag tänkte samma då. Kan man verkligen välja att vara en förebild? Är inte det något man blir så fort någon ser upp till en? Samt varför skulle man vilja sluta vara en förebild? Är inte det ett privilegie och en ära? Att någon ser en som sin förebild är väl något av det finaste? Jag förstår inte alls detta att man skriver inlägg om att avsäga sig ansvaret att vara förebild. Kanske är det så att det är något annat som menas. Man vill inte ha ansvaret för andras känslor, handlingar och åsikter? Man vill inte att människor man aldrig träffat bygger upp sina liv på det man själv skriver på nätet? Är man rädd för vad andra ska känna när de läser ens inlägg?
Jag tror inte att det är lönt att avsäga sig förebildsrollen. Min känsla förstärks av att sådana inläggs kommentatorsfält svämmar över att folk som skriver: ”Bra sagt men du är ändå min förebild.” Det går helt enkelt inte att undvika att vara en förebild om andra ser upp till en.
Personligen tror jag heller inte att det är önskvärt. När någon sagt till mig att jag är en förebild får det mig att känna mig glad och stolt. Och samtidigt ger det mig motivation att leva som jag lär i större utsträckning och att bli en bättre förebild och därmed människa. Att leva sannare mot mina åsikter och att få min önskan om mitt jag och mitt verkliga jag att närma sig varandra. Jag ser det som en extra skjuts i mitt miljöengagemang varje gång någon säger att ”jag skulle vilja vara mer som du” om miljövänlighet eller kemikalieundvikande. (Det hände senast i helgen, för övrigt) Då känner jag mig sporrad att ta ännu bättre beslut, fasa ut fler plaster ur vårt hem och lägga ner den tid som behövs på research inför olika inköp.
På samma sätt ser jag det med mitt hjärtegryn. Det är ju ingen tvekan om att vi föräldrar fungerar som främsta förebild nu och troligen ett par år till. Det får mig att tänka till och försöka vara mitt bästa jag så ofta jag förmår. Sedan lyckas jag ju inte alltid såklart, för ibland är jag trött och sur. Men då tänker jag att man också behöver balanserade förebilder som kan göra fel. Som ber om ursäkt och försöker göra bättre nästa gång. Som inte förvandlas till en överpedagogisk robot utan faktiskt är en riktig människa.
Kanske är det vad detta handlar om? På nätet tillåts man inte vara en riktig människa utan en överpedagogisk robot är det som krävs.
Min lilla miniblogg har ju inte fått utstå så mycket hugg och kritik. Kanske är det därför det är lätt för mig att sitta på mina höga hästar och undra varför andra ser det som ett så stort problem att vara förebild. Men jag förstår det inte helt enkelt. Kan man avsäga sig att vara förebild och varför skulle man någonsin vilja göra det?
Händelsevis 
Jag tror att du har svaret på din egen fråga. När en blir så stor att varje mening som kommer ur ens mun, när varje handling en genomför blir analyserad och kritiserad tills det inte finns någon kärna kvar. Då kanske en inte längre är så intresserad av att vara andras förebild. Jag tänker att jag hade reagerat så. Men inte heller jag är så stor att det är aktuellt.
Men handlar inte det mer om att inte behöva bli kritiserad ner till varje litet ord? Och inte om att man vill slippa vara andras förebild? För det där om att slippa kritik och skuldbeläggande för minsta lilla kan jag absolut förstå. Det är detta med att inte vilja vara en förebild jag helt missat poängen med. Men kanske är det för att jag inte läser in den där småaktiga kritiken att skibenten ser den som förebild. Vill man bara kritisera är man nog inte så intresserad av att se upp till tänker jag.
Fast jag tror kritiken ofta handlar om att personen inte lever upp till förväntningarna hos de som ser hen som förebild. Att då bli kritiserad för att inte leva upp till en bild som andra har av en är nog rätt jobbigt.
Jag tror inte man kan välja om man vill vara en förebild eller inte. Det blir man bara. Och är man en offentlig person så är det ju lättare att råka bli det för fler. Dock får man ju då lätt på sig förväntningar om att vara någon man kanske inte är. Den bild andra har av en gör ju lätt att de tror att man är på ett visst sätt även i andra avseenden. Och det kanske man inte är. Eller vill vara. Svårt det där- förstår att folk tröttnar på att få kritik för saker de aldrig ”utlovat” och som handlar mer om andras förväntningar än om vem de själva ÄR. Även kända personer och förebilder har ju rätt att vara sig själva. Men då kan de ramla ner från ”förebilds-hyllan” för en del.
Så klart även kända personer ska vara sig själva, jag menar mest att man troligen inte kan välja att vara en förebild eller välja bort den rollen bara för att man önskar slippa kritik. Är man någons förebild så får man helt enkelt förhålla sig till det. Det hjälper inte att avsäga sig rollen. Jag tror också att det säkert kan vara jobbigt om man känner att man måste leva upp till allas förväntningar, men att det problemet måste man nog lösa själv.
Kanske känns det lättare om man sagt ifrån att man inte vill vara en förebild men jag tror som sagt inte att det tar bort rollen. Eller för den delen, ansvaret…
Det har du säkert rätt i. Och då kanske det känns lättare om man säger ifrån.
Men jag tror inte att det minskar förebildsrollen, och kanske inte heller ansvaret jag ändå kan tycka att man har som förebild. Frågan kanske snarare borde vara om man alls har ett ansvar att vara förebild bara för att man skriver saker på nätet och har en stor följarskara? Jag tycker ju det (uppenbarligen) Kanske har jag fel?
Pingback: Åsiktstrött | Händelsevis