Hodgkins lymfom – Mardrömmarna

I min barndom hade jag en återkommande mardröm, jag minns den fortfarande tydligt även om det måste vara minst 15 år sedan jag drömde den sist. Det är höst och jag står på en äng. En synnerligen välväxt äng. Gräset växer liksom i stora risiga tuvor och bildar som små knoppar eller kullar över hela ängen. Allt är gulnat, grått och smutsigt, sådär som det blir på hösten innan kylan kommer på riktigt. Luften är grå och tung och fuktig. Jag får gå snirkligt mellan tuvorna och akta mig för att inte snubbla eller trassla in mig i allt gräs. Mellan tuvorna får jag plötsligt syn på en hök sittande på marken med utbredda vingar och hotfull, öppen näbb. Den skyddar något. Ett bo, fullt med kycklingar. Inte några ungar som liksom matchar höken utan plastiga ulliga kycklingar. Precis sådana som vi dekorerar till påsk med. När jag kommer nära förvandlas plötsligt kycklingarnas ben till hjul. Eller om det är att benen rör sig så fort att det ser ut som hjul. Kycklingarna sprider ut sig över hela ängen och jag måste fånga dem. Så fort jag fått tag i en mellan tuvorna och allt trassligt gräs, och satt tillbaka den i boet sticker den igen. Höken är på mig hela tiden och skränar (utan ljud) och dyker mot mig.

Här någonstans brukade jag vakna, vettskrämd. Även när jag tänker tillbaka på drömmen känner jag min olustig, fast jag idag kan se att den skulle kunna verka komisk med cartoon network-referenser och allt. Det är något med den där ängen och den deppiga stämningen.

Jag mådde dåligt på så många olika sätt under cellgiftsbehandlingarna men något jag inte alls hade kunnat förutse, och som påverkade mig väldigt mycket, var de många och utstuderade mardrömmarna. De började under behandlingen någon gång, jag minns inte riktigt när, liksom smög sig på mig, för att sedan eskalera både i frekvens och intensitet och fortsätta flera år efter att jag var färdigbehandlad. Temat var alltid det samma: Jag blev tvingad att döda någon i min närhet. Vem det var varierade mycket mellan både familj, vänner och bekanta. Men jag kände alltid igen personen i fråga och det var aldrig någon kändis utan bara personer jag på något sätt hade en relation till. Det fanns aldrig någon tydlig avsändare till tvånget, jag bara visste, att jag måste. Det som gav mig ångest var inte att personen tiggde om nåd eller grät, vilket hade kunnat vara en minst lika fruktansvärd dröm – och kanske en något mer logisk, utan ångesten kom av att behöva utföra detta fasansfull illdåd – att ha ihjäl en annan människa. Scenariorna var utstuderade och detaljrika. Sätten jag skulle ha ihjäl folk på utvecklades hela tiden till att bli mer och mer makabra. Dagen, eller dagarna efter en sådan mardröm kände jag mig dimmig och yr. Som att jag var frånkopplad resten av världen eller inte riktigt vaknat än.

Tack och lov minns jag inte längre några av drömmarna i detalj men dessa mardrömmar och deras efterhängsna känsla av ångest, skuld och uppgivenhet förföljde mig i åratal.

Nu mera drömmer jag sällan mardrömmar och om jag gör det är de mer i klassiska vuxenteman: Stress, missade tåg, att komma försent, ha fel saker med mig eller fel kläder på. Även om jag vaknar i panik efter en stressdröm kan jag känna mig tacksam över dem. Tacksam att det min hjärna har att bearbeta nu för tiden är vardagsstress och passa-in-vilja. Inte dödsångest och mördandet av egna celler.

Annonser

4 thoughts on “Hodgkins lymfom – Mardrömmarna

  1. Likadant är det med utmattningssyndrom. Mardrömmar så snart stressen gör entré. I natt var jag otrogen mot min sambo med bästa vännens man och sen var sonen sjuk och jag hittade aldrig numret till tandläkaren för att avboka tiden som vi skulle varit på NU, NU, NU. Det var ändå ganska milt, ofta blir jag och familjen jagade av seriemördare hela nätterna. Det är verkligen en dålig funktion att hantera en jobbig verklighet med.

  2. Sömnen är ju så viktig för återhämtningen så egentligen borde det ju vara tvärt om! Att man sover bra när man behöver det mest. Men det verkar sannerligen vara tvärt om. Men som du säger, säkert kroppens sätt att hantera – dock tveksam metod om du frågar mig… Evolutionen borde jobbat bättre på det där.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s