Den värdefulla tiden

Just nu sover mitt lilla hjärta. Storbarnet är på förskolan och jag har egentid, ensamtid, fritid, alldeles för mig själv. Detta fenomen uppträder inte särskilt ofta längre, det var tre veckor sedan sist och dröjer ytterligare två till innan det kommer igen. Så vad ska jag göra med denna korta, korta tiiiden som jag nu fått till skänks? Den måste ju tas till vara och användas på bästa sätt! Ska jag sova? Passa på att dricka kaffet ifred? Blogga? (uppenbarligen) Städa? Ta tag i allt som blivit liggande i evigheters evighet? Så där har jag ofta hållit på och vända och vrida på mina olika val i huvudet, vad är mest värt, hur ska jag få ut maximalt av min tid? Hur ska jag effektivisera och förbättra? Men vet ni vad, detta eviga vägande för och emot, det får mig att bli stressad! Över att göra fel val, prioritera fel sak. Eller över att tiden ska vara för kort och inte räcka till.

Just nu fylls mina flöden av massa snack om att tiden är så mycket värd. Den får inte förspillas för man har ju bara ett liv, barnen är ju bara små en gång och dygnet har ju bara 24 timmar. Det gäller ju att välja medvetet hur man använder sin tid! Inte slösar du väl med tiden? Det är ju att slösa bort sitt LIV!?!

Fast ibland tror jag att det är själva stressen över att fylla de där timmarna med rätt saker som är problemet. Hade man inte tänkt så mycket på hur viktig tiden är hade man inte heller behövt hetsa upp sig så enormt över att den är så kort.

Många gånger tror jag att det bästa är att bara låta tiden gå. Inte försöka fånga den och spara den och fylla den. Utan bara sitta bredvid och observera.

Nu sover barnet och jag sitter här.

Nu vaknar barnet och då sitter vi här tillsammans.

Nu lagar vi lunch tillsammans.

Nu äter vi.

Och så vidare.

 

Förrförra hösten var jag inte sugen på att göra något alls med min fritid. Inte sticka, inte träna, inte träffa någon. Inget. Så istället för att tvinga mig själv spenderade jag i princip alla kvällar jag var ledig med att titta på dåliga serier på tv. Bara fördriva tiden och få den att gå åt. Försvinna. Men vilket slöseri! Nej, så kändes det inte alls. Nu minns jag det bara som hösten när jag kollade på serier. Precis som andra höstar som kanske var hösten jag tränade yoga, hösten jag ammade (det var ju den senaste) eller denna hösten som jag troligen kommer minnas som hösten jag jobbade.

Inget hemskt hände för att jag inte fångade tiden. Ingenting blev sämre eller kanske bättre heller, det bara var som det var. Jag väntade på att tiden skulle gå och då gick den.

Precis som nu. Nu sitter jag här och skriver. När lilla hjärtat vaknar kommer jag gå in till henne. Inget blev gjort, inget blev fixat men ingen blev heller stressad över att inget blev gjort.

Kan man ens slösa bort sin tid? Det tror jag knappt. Jag tänker snarare att tiden är cyklisk. Låter man den gå kommer den bara igen. Tiden är inte en ändlig resurs som man måste spara på. Snarare en oändlig resurs som bara blir längre ju mer man stirrar på den. Visst finns det ett slut för just min tid i livet. Men bara för att livet en gång tar slut innebär inte det att jag måste fylla det med maximalt mycket innehåll. Jag kanske hellre bara vill vänta på att det ska gå och efter ett tag notera att jag kommit hit eller dit.

Så var det med tv-seriehösten. På våren kunde jag konstatera att jag nu sett klart på de där serierna och var redo att göra något annat. Sedan dess har jag inte känt något behov av att göra samma sak igen. Jag blev klar med ingentingandet. Och det bästa var att jag inte var ett dugg stressad över att jag slösade bort tiden, den bara passerade. Och kom tillbaka ny igen.