#metoo och saker jag inte vill prata om på Facebook

Jaja, #metoo för alla har vi varit med om det. Alla kvinnor har varit utsatta och objektifierade för det är så det är att leva i ett patriarkat. Att det nu går som en löpeld av män som plötsligt vaknar upp och INSER att alla kvinnor de känner också taggar #metoo och har varit utsatta för sexuella trakasserier är bara ett kvitto på hur ”okej” det ansetts vara. Eftersom det hänt alla är det liksom inget att uppröra sig över. Men plötsligt är det det! Plötsligt vaknar alla och ser att oj, det var inte okej! Det var inte alls okej att alla kvinnor varit utsatta och alla män varit delaktiga, passivt eller aktivt.

Jag är på ett sätt både förvånad ändå inte. Förvånad över att männen fortfarande kan agera som att de inget visste och verkligen inte alls förvånad eftersom det är en frukt av just patriarkatet. Att låtsas som ingenting fast man måste ha sett så himla himla många gånger hur kvinnor blir tafsade på och hört kommentarer i oändlighet.

Min facebook förärades aldrig något #metoo och inte heller några storys. Jag funderade lite på det men kunde inte komma över det faktum att mina förövare hade kunnat lägga upp bekännelser på sina facebooksidor, det hade verkligen varit ett mardrömsscenario för mig. Inte nog med själva övergreppet, att det sedan blir facebooksmarrigheter för andra att gilla eller ogilla, det kunde jag inte komma över. Tänk om någon lägger upp en bekännesle och vännerna backar upp och förlåter och du är stark och modig och hjärtan hit och dit. IGEN. Inte nog med att de backades upp då, Facebookstatusar har ju möjlighet att bli visade över hela världen och då kan man plötsligt bli uppbackad av hela världen. Visst hade det kunnat hända både med min #metoo och inte, men det blev som en spärr för mig. Jag vill inte ge dem det. Inte en gång till.

Häromdagen satt jag i fikarummet i ett typiskt mansgäng, jag var enda kvinnan. Jag satt och konverserade, helt fredligt, med en av dem när jag hör något om ”naken kvinna” i en konversation om tatueringar på andra sidan bordet. Eftersom jag inte var ett dugg intresserad hörde jag inte mer vad de sa men blev plötsligt avbruten i mitt samtal av att ”nakenkvinna” mannen säger: ”Eller ska du tagga mig i #metoo nu?” Så försökte han göra ett sexistiskt skämt om en kampanj om sexuella trakasserier. Inför mig, vikarien, 30 år yngre än honom som gått i samma klass som båda hans döttrar. Och jag, helt förvirrad av situationen, bara skrattar lite förläget och reser mig. ”GÅR du nu?” Säger han förnärmat och jag skyller på att jag ska jobba och går därifrån. Resten av veckan pratar vi bara om hans döttrar, då går det bättre.

Jag blir så trött på mig själv. Även nu, även när det är uppe till diskussion snudd på varje dag, har jag så svårt att säga ifrån ordentligt. Fast jag såklart inte vill behöva lyssna på sexistiska skämt på jobbet, fast jag inte vill vara den där ”härliga” kvinnan, hon som inte ”är sån”. Hon som tål snacket och skämten och inte bryr sig. Henne som man ändå kan umgås med och snacka med för hon bryr sig ju inte som sexismen. Jag vill inte vara henne, jag inser att jag varit henne länge länge för jag vill ju så gärna också vara med med de häftiga männen. Men det är inte värt det. Det har aldrig varit värt det. Jag har gjort det i åratal men nu bannemig är det slut med det där.

Redan samma kväll hamnade jag i en liknande situation med ett annat jobbgäng men lyckades säga ifrån i alla fall lite, uppbackad av en annan kvinna jag visst kände likadant.

Jag inser att jag varit så impregnerad av sexistiska skämt att jag liksom lärt mig stänga av. Stänga av så jag faktiskt inte ens hör. Jag registrerar: sexistiskt skämt i antågande, och då stängs hörseln av och jag slipper eländet. Men så ska det ju inte vara. Det ska vara sexistiskt skämt i antågande: ”DET DÄR KAN DU HÅLLA FÖR DIG SJÄLV!” SÅ ska det vara. Så nu tänker jag säga det, nästa gång detta händer, även om det är min chef eller någon annan man vars välvilja jag är beroende av. Även då ska jag säga ifrån. För nu är det nog.

För övrigt har jag redan hört skämten och suckarna över #metoo, #ihave hagla. Både från män, kvinnor och till och med från kända komiker på scen. Jag som trodde det var början på revolutionen. Kanske var det bara stoff till nästa stand-up…

Annonser

2 thoughts on “#metoo och saker jag inte vill prata om på Facebook

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s