Anemisk blodbrist och vem jag egentligen är

Om jag känner mig på ett visst sätt en längre tid kan det ibland hända att jag tror att min personlighet ändrats. Att åldern, utvecklingen och vardagsslitet kommit kapp mig tillslut. Jag tappar liksom bort vem jag är. Vem som är jag där innerst inne. Hur min person är. Min grundstatus. Jag tror inte att min personlighet kommer ändras hur som helst. Den kan skymmas, komma bort, vila. Men inte försvinna eller helt ändras. Utvecklas kanske och bli större, mer innehållsrik och mer uttryckt. Men inte försvinna eller ersättas helt eller upphöra. Och när det är motigt eller jag är sjuk måste jag komma ihåg det! Detta är inte jag, det är bara hormonnivåerna/tröttheten/järnbristen.

Jag ska ta ett exempel.

I juni 2014 började jag veckopendla efter att ha varit barnledig samt pluggat lite. I samband med det satte jag också in en kopparspiral. Det var okej i början. Jättejobbigt att vara borta hemifrån såklart men energimässigt var det okej. Sakta men säkert började det dock vara INTE okej. Jag blev tröttare och tröttare, mer och mer energilös. Jag försökta äta tillskott, bättre mat och började springa flera gånger i veckan men inget hjälpte. Jag skyllde allt på mig själv, jag kämpade inte tillräckligt, jag tränade för lite, jag är nog en sån som inte KAN springa, jag är bara klen, andra klarar ju det och så vidare. En cykeltur jag ofta tog började ta 25 minuter istället för 15 och jag trodde det var för att jag var lat. Jag var med i ett lopp med jobbet och blev retad för att jag var så otroligt långsam. Jag satt på min chefs kontor och grät för att jag var så slut. Det hela slutade med att jag sa upp mig. Min chef nämnde att vara sjukskriven som en tillfällig lösning men jag fattade inte vad han snackade om. Jag var ju inte sjuk!? Jag var dock less, slut och utpumpad (utammad var ett ord jag använde som hon på hälsokosten som sålde mig det där multiprepparatet, nästan började gråta av att höra) och allt var en kamp, hela tiden. Även sånt som tidigare varit kul och lustfyllt. Jag trodde det var åldern, småbarnslivet, staden jag bodde i, saknaden av hus, vänner, vad som helst.

Men sen började det bli mer extremt. Jag svimmade en gång när jag gick upp på natten (men jag var ju lite sjuk så säkert var det det) en gång svimmade jag nästan på biblan när jag bara satt ner med min son (men jag har ju alltid haft så lång blodtryck) Vi skulle göra en grej på jobbet där man var tvungen att gå och jag bara flämtade så fort vi fick stanna (men jag hade ju så dålig kondition) Tillslut ringde jag vårdcentralen.

Väl där fick jag gå på en linje och massa strunt. De tog ett blodprov med.

Innan jag ens kommit hem ringde de upp och meddelade resultatet. Anemisk blodbrist. Mina järnreserver var så låga att de inte gick att mäta. Min hb-värde (det fria järnet i blodet) var 56 när det normalt ska ligga kring 120.

Detta var alltså samtidigt som jag tog (receptfria) tillskott.

Jag fick ta ut spiralen och börja på en monsterdos järn och stanna hemma i tre veckor. Först ville de skicka mig till akuten för att få järn intravenöst men ändrade sig för smittorisken är så hög på akuten och man antog att mitt imunförsvar var kört i botten pga järnbristen.

De tre veckorna var jättejobbiga. Jag minns det som att jag sov hela tiden. Magen blev helt galen av järnet och jag mådde illa konstant. Men rätt snabbt sen började allt bli bättre. Alla mina småsår och hudsprickor läkte. Energin kom långsamt tillbaka. Bara två månader senare sprang jag 6 km utan att blinka jag kände mig som att jag fått mig själv tillbaka! Jag var inte den där trötta, griniga, lättretliga, missunsamma personen jag blivit av järnbristen. Jag var inte svartsjuk och gnällig. Det var inte jag, det var bara ett symptom! Jag kom tillbaka till att vara glad, positiv, generös, peppig och lycklig.

Det var som ett förnyat liv! Inte att allt varit mörkt och värdelöst innan men det hade varit en kamp. En kamp utan lust och utan verklig lycka. Jag hade fått intala mig själv att jag ju har allt jag behöver, allt jag velat ha och visst var jag lycklig? Men det var alltid en fråga. Jo visst, visst är jag lycklig? Jag har ju allt men det enda jag känner är den där kampen! Med mer järn kunde jag plötsligt känna det på riktigt. Känna mig som mig själv och som den jag velat vara. Och den jag varit, och är! Inte någon uta(r)mmad sliten version av mig.

Nu för tiden försöker jag påminna mig själv. När jag inte längre kan vara generös, unnig och bjussig. När jag inte kan göra vanliga grejer som att skynda mig till bussen. När jag måste gräva djupt djupt för att fatta att jag är lycklig. Då är det nått fel. För det är inte jag. Det är ett symptom och det ska fixas på något sätt. Och det KAN fixas. I motsats till saker jag som inbillar mig är problemet när jag är låg. Som att jag bor långt från familjen, saknar mina vänner, har inget fast jobb, är en dålig människa. Dessa är ju otroligt svåra att fixa. Medan lite extra järn är en baggis!

Min senaste grej är att jag äter lite extra zink med efter att ha fajtats mot hudsprickor och såriga fingertoppar ett helt år (Ursäkterna: Men det är ju vinter, då blir alla torra! Det måste vara TYGBLÖJORNA! Kanske är det microfibern i min dammtrasa som gör det?) Jag läste på Annas Kemtvätt att hon också börjat med zink. För min del trillade polletten ner när jag började tycka att min kroppslukt blivit så konstigt och stark? (Ursäkter: Det är nog så när man blir äldre. Eller så är det hormonerna som ändrats när man fått andra barnet. Jag måste bara vänja mig. Jag inbillar mig! Det är min (frånvaro av) deo)

Nu känner jag mig som JAG. Och eftersom jag är grundad i mig själv har jag råd att vara generös, vänlig, omtänksam och allt det där andra som jag tycker är så viktigt och så gärna  vill hålla fast vid. Måtte ja aldrig bli så trött och sliten att jag inte har tid att erbjuda grannen att vattna blommor när hen är bortrest, skicka presenter till små nyfödingar och småprata lite med gnälliga tanten. Och måtte sånt definiera mig som person och inte den där griniga trötta slitna versionen som ibland kommer fram ur det mörka hörnet.

 

Vad tror ni? Har man en bestämd personlighet som man alltid har, hela livet? Eller kan man byta?

Annonser

6 thoughts on “Anemisk blodbrist och vem jag egentligen är

  1. Jag tror som du. Så synd att vi inte pratade om det här när vi åt lunch. Då kanske jag hade tagit ut min spiral tidigare. Nu tror jag nämligen att den ligger bakom mitt utmattningssyndrom och att jag äntligen kommer att ha en chans att bli bättre. Tyvärr hade jag ju ingen aning om att det finns såna biverkningar, vare sig när jag satte in den eller senare när jag blev sjuk. Om några veckor ska jag intervjuas av P4 Malmöhus om just detta. Ska försöka lägga upp ett inlägg om det då ifall du vill lyssna. Grattis till att ha hittat felet!

  2. Järnbrist är fasiken inget kul.
    Skönt att du hittat tillbaka till din kropp och till dig själv.
    Jag tänker väl att personligheten troligen ändras något utifrån olika faktorer såsom hälsa och livsfaser/händelser man går igenom. Men det beror ju på om du också menar hur vi är inombords, hur vi tänker och resonerar. Det har jag sett men då har det varit relaterat till hälsa eller medicinskt. Men annars borde det väl vara mer gradvis? Eh, nu spekulerar jag bara…

  3. Hej Hanna!
    Ja, det var verkligen synd! Tänk att det kan ha varit det hela tiden… Att ingen läkare kollat? Eller frågat?
    Jag lyssnar gärna på intervjun om du avslöjar tid 🙂

  4. Hej Matilda!
    Nej, det är verkligen stiligt och trisst!
    Svårt att veta med personligheter, klart energinivån kan påverka hur man upplever någon och den kan ju helt klart ändras pga hälsa och sjukdom…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s