Manligt och kvinnligt

I kväll har vi sett ett Vetenskapens Värld – avsnitt från förra veckan. De visade en Michael Mosleyfilm som heter Flickor och Pojkar – födda olika? som givetvis gav upphov till diskussioner här hemma.

I filmen kommer de inte fram till någon egentlig slutsats, den ena forskaren tycker att han hittat att hormonerna i tonåren gör att hjärnan utvecklas olika medan den andra tycker att skillnaderna mellan individer är större och att könsskillnaderna är så små att det inte går att bevisa att de är medfödda.

Vi är ju inga hjärnforskare så det enda vi kan jämföra med är hur våra egna liv ser ut.

Vår son älskar fordon och särskilt jordbruksmaskiner. Är det för att han är en pojke och ”förprogrammerad” att gilla fordon eller för att just han tycker om fordon? Är det på individnivå eller gruppnivå intresset föds?

Jag försökte se könsskillnader i min mammagrupp förra året men sanningen är att det var otroligt svårt. För det första var min pojk den enda pojken i gruppen, de andra fem var alla flickor. För det andra blir alla barn klart påverkade av sina föräldrar. Många av mammorna uppmuntrade typiskt ”kvinnliga” intressen  hos sina bebisar. Förmodligen uppmuntrade jag ”manliga” hos min son fast jag försökte motverka det. För det tredje var individskillnaderna hos dessa sex bebisar långt större än några könsskillnader. Några tog sig fram för egen maskin tidigt, några älskade bollar, några ville bara sitta i famnen, några tog inte ögonkontakt omedelbart. Var det manligt eller kvinnligt? Eller bara olika?

Jag irriterar mig på att de förmodade biologiska skillnaderna mellan män och kvinnor används som ursäkt av båda könen för att slippa kontra få göra något personen vill. Som ”jag är inte så bra på att dra i skruv/byta glödlampa/laga tvättmaskinen så det får min man göra.” Eller ”min fru tycker om att göra fint hemma/laga mat/köpa presenter till barnen så då låter jag henne göra det.” Och så vidare i all oändlighet. Varför kan man inte bara vara ärlig och säga att man inte vill göra det/gärna vill göra det?

Sedan kan man också tänka efter på om det verkligen är så att den andre så gärna vill göra det där man själv vill komma undan. Vill min sambo verkligen skruva i alla skruv i vår lägenhet? Eller gör han det bara för att jag inte gör det och därmed tvingar honom att göra det genom att låta bli? Vill jag verkligen köpa alla presenter eller gör jag det bara för att min sambo inte gör det? Här är det inte solklart vad som är vilja och intresse och vad som är inlärt eller kommer av att ingen annan gör det.

Jag försöker tänka efter vad jag verkligen vill själv och fråga min sambo vad han verkligen vill men det är inte alltid lätt. Jag är själv en så tydlig produkt av det samhälle jag växt upp i att det är svårt att känna vad jag faktiskt vill och vad jag lärt mig att jag vill. Jag är inte ens helt säker på att det går.

Ibland handlar det ju också bara om att få något gjort. Vill jag gärna ha upp en skruv i väggen kanske det är lättare att bara göra det själv än att fundera på vem av oss som är mest intresserad av att skruva. (Just nu finns ett solklart svar på den fråga, sonen min är klart mest intresserad av att skruva av alla i den här familjen)

Nu har jag bara skrapat lite på det jämställda isberget här, detta ämne är i det närmaste outtömligt. Vad tror ni? Finns det biologiska anledningar till att män och kvinnor beter sig olika eller är alla inlärda?

 

Är du rädd för att komma hit?

Jag skulle bara låsa upp min cykel när jag råkade höra att kvinnan och mannen bredvid mig höll på att göra en intervju. Hon höll på att låsa upp sin cykel som stod precis bredvid min så det var inte som att jag egentligen kunde undgå att höra vad de pratade om. Frågorna var i stil med: ”Är du inte rädd för att komma hit till Mobilia när det var en man som blev skjuten på öppen gata här i lördags?” ”Funderade du på att göra dina ärenden på något annat ställe istället för att åka till Mobilia?” ”Var det absolut nödvändigt för dig att komma hit idag?”

Bakgrunden är alltså att en man blev skjuten på parkeringen utanför Mobilia i lördags kväll. I Sydsvenskan är det löpmeter med artiklar om vad som händer nu, varför det hände, om detta triggar ytterligare våld eller om det kanske är slutpunkten för Malmös gängkrig.

Stort drama med andra ord.

På vägen hem funderade jag på vad jag själv tycker om att vistas på samma plats som ett våldbrott begåtts kort innan.

Hjärtegrynet var inte med just idag, hade jag tyckt annorlunda om han var med?

Jag tänkte på hur otroligt många platser det måste finnas där något fasansfullt någon gång hänt. Är det mer skrämmande att det fasansfulla hänt i absolut nutid än någon gång förra året? Eller förra seklet?

Vissa platser jag besökt som är minnesmärken över stora krig, hemska humanitära katastrofer eller förfärliga illdåd har fortfarande en liksom ond stämning över sig. Vid andra kände jag en stor frid.

Men dagens besök på Mobilias parkering ingav varken känsla av världens ondska eller någon själslig frid. Jag tänkte på hur förfärligt det måste vara för mannens familj att han nu är död och hur rädda de som var runt omkring när det hände måste varit.

Jag hade inte en tanke på att undvika att gå dit för att något hemskt skett där i lördags. Jag tänkte liksom inte att det skulle vara större risk att något hemsk skulle hända mig just där idag än någon annanstans, någon annan tid. Jag är glad att jag inte var där då, men nu, nu är det bara en parkering utanför ett köpcentrum.

Om jag skulle undvika att vistas på alla ställen i min vackra stad Malmö där något hemskt någonsin hänt skulle jag knappt kunna vistas någonstans alls! Inte vill jag låta det onda och hemska göra anspråk på hela min stad!

Om jag dessutom tänker på hur många platser det måste finnas där någon sett sitt livs kärlek för första gången, någon friat, någon träffat sin bäste vän, någon lekt med sitt barn, någon kramats, någon gjort en god gärning, något skrattat, så borde de rimligen vara mycket fler. Inte ska de onda handlingarna kunna impregnera staden med sina hemskheter utan att de fina, vackra och lyckliga stunderna ska kunna tränga undan dem.

 

En buss i Östersund och vem som egentligen borde vara tacksam

Ni har säkert alla läst om flyktingarna på bussen i Östersund som vägrade gå av. Jag tycker inte varken bu eller bä om det, de har säkert sina skäl och jag har ju inte varit där så varför skulle jag döma dem. Det jag däremot tycker något om, är alla som tycker att de inte har RÄTT att vara missnöjda eller gnälla eller hungerstrejka eller vara besvikna. Alla kommentarer om hur TACKSAMMA de borde vara, och hur NÖJDA de ska vara med att ha fått komma till vårt fina fantastiska land som erbjuder dem alla de här fina sakerna. Mat på bordet, en säng att sova i, en 15 timmar lång bussresa. Jag förundras över att valfri privilegierad man och kvinna tycker att endast DE har rätt att vara missnöjda. Endast de som redan har allt de kan önska ska ha rätt att gnälla, att vara besvikna eller visa sitt missnöje. Den som inget har ska bara vara tacksamma, ta emot och le så där skuldmässigt som bara den som inte egentligen förtjänar något alls och ändå får något givet till sig gör.

Egentligen borde det ju vara precis tvärt om. Vi som har allt borde inte få gnälla. Vi borde bara vara tacksamma och glada hela dagarna. Vi har allt vi behöver och det mesta vi vill ha men ÄNDÅ gnäller vi. Hur otacksamt är inte det?

De som inte har något borde ju gnälla mer. ”Jag har INGET! Ge mig i alla fall ett ställe att vistas på som jag tycker om!” Är det verkligen för mycket begärt?

I slutet tror jag det handlar om vad man anser att andra förtjänar. Det är lätt att tycka att man själv förtjänar allt man har fått och allt man har. Man har ju jobbat/ärvt/fått saker/pengar/mat/bostad. Det är lätt att glömma att det bara handlar om var man föds och vilka förutsättningar man har från början. Min granne/kollega/familjemedlem/vän som jobbar lika hårt som jag förtjänar kanske att få välja var hen vill bo. Men den som flytt krig, kommit hit tomhänt och inte hunnit förtjäna något alls i just detta land, hen ska minsann inte få välja, hen ska bara tacka och vara nöjd.

Vägen till svält eller ett hån mot de som redan svälter?

Jag har ägnat den gångna veckan åt att försvara mitt val, att äta ekologiskt och förespråka omställning till ekologiskt jordbruk, åt alla möjliga håll och kanter. Allt från kollegor som pepprar mig med frågor till spontana kommentarer i lunchrummet jag inte kunnat låta gå oemotsagda. Ni har säkert läst debattartikeln i SvD allihop. Tre forskare och en programansvarig vid SLU har skrivit en debattartikel emot ekologisk odling. Samma fyra personer som gjort detta vid i alla fall två tidigare tillfällen. I mina kretsar är det många som inte tycker att det är endast en debattartikel utan fakta. De som tidigare rättfärdigade sitt val att inte köpa giftfritt/faitrade/KRAV/ekologiskt med att det är för dyrt/bara fejk ändå/inget som vanliga medborgare ska behöva besluta om, och så vidare i all oändlighet. De fick nu vatten på sin kvarn.

Suck.

En debattartikel alltså. I en hel hög av rapporter, artiklar, forskningsprojekt som visar nästan motsatsen. Ingen i min närhet läser dem. Ingen frågar mig om dem. Men så fort någon säger att eko är dåligt, då är det plötsligt sanning och vad var det jag sa.

Jag tänker inte gå in på felaktigheterna i artikeln eller bemöta den, det har så många andra redan gjort, däremot tycker jag det är oerhört cyniskt att säga att ekologisk odling är vägen till svält, när var åttonde person i världen idag svälter. De erkänner där att det inte hade behövt finnas någon svält idag, det handlar helt enkelt inte om eko eller inte, det handlar om hur resurserna är fördelade. Och det finns inget som säger att om hela världen ställde om till ekologisk odling, så skulle resurserna fördelas som de gör idag. Kanske hade det rent av varit vägen till ett mer jämställt samhälle. Vem vet.

Länklista till andra som bemött artikeln:

Stina Berglund för ETC

Naturskyddsföreningen

Fröken Ekoreko

Jens Johansson för U&We

Ekopappan

Artikel av Anna Asker för SvD

Halvtiden och rätten till din tid

Häromveckan skrev jag att jag skulle börja jobba halvtid. Idag fick jag anledning att fundera över vilket privilegie det är. Jag träffade en av de anställda på skolan. Hon har just varit sjukskriven en längre tid och är nu åter i tjänst. Jag frågade hur det känns och hon berättade att det är alldeles för mycket arbetstid för henne. Hon vill gärna gå ner till halvtid eller i alla fall 75 %. Utan att tänka mig för frågade jag om det var arbetsgivaren som inte ville låta henne gå ner? Nej, det var inte det som var problemet, utan att läkaren tycker att hon är för frisk för att sjukskriva henne på halvtid.

Då fattade jag. För henne är det en ekonomisk fråga. Hon har inte råd att jobba halvtid. Hon är ensamstående och har förmodligen en ganska risig ekonomi efter en lång tids sjukskrivning. Jag däremot, kan snacka om hur jag ska jobba mindre för att prioritera familjen. Investera i min sons barndom och min egen hälsa. Downshifta för miljöns skull och den politiska övertygelsen. Det är så privilegierat och präktigt att jag blir äcklad. Här kan jag gå med mina ekologiska bananer, giftfria matlådor och all min TID! Allt för att min sambo jobbar heltid på ett välbetalt jobb och försörjer mig och vår son.

Är halvtid ett nytt klassfenomen? Eller håller jag bara på att gå i en av de gamla kvinnofällorna?

Doktor Denis Mukwege i Skavlan

Nyss råkade jag slå på tvn på SVT1 och Skavlan samtidigt som Dr. Denis Mukwege kom in på scen. Dr. Denis är gynekolog och specialist på att operera och laga skador efter gruppvåldtäkt. Det är ju helt sjukt att det ska behöva finnas specialister på sånt. När han började prata kunde jag inte tro mina öron. Våldtäkt används som ett vapen för att driva bort lokalbefolkningen från mineralfyndigheter i Kongo så att väpnade grupper kan ta över gruvorna och tjäna pengar. Visst har jag hört om konfliktmetaller och hur de används i vår elektronik innan men det är en helt annan sak att höra någon berätta om det. Med egna ord och egna ansiktsuttryck. Han berättade om några av de skador han opererat  och kvinnor han hjälpt. (Och barn med! Hur kan det få vara så orättvist!?!) Jag sitter här i mitt säkra lilla Sverige och funderar på vad jag borde ha i min garderob. Så pågår det där på andra sidan jorden.

Jag tänkte på min spruckna Iphoneskärm och hur jag funderat på om jag ska byta glaset, köpa en ny eller ta över min sambos avlagda som har ett något mindre sprucket glas. Plötsligt äcklas jag bara av tanken på att jag ens äger smartphone, och en laptop, och en Ipod. Och säkert ett helt gäng elektriska grejer till som kanske innehåller komponenter som kommer från Kongo. Kanske har mina inköp bidragit till att en kvinna blivit våldtagen. Kanske så svårt att hon aldrig mer blir hel igen. Att jag ens sitter här och knattrar på min dator om detta ämne när den kanske är grund till att ämnet ens finns. Det är så fel. Jag vill aldrig mer vara med och bidra i den konflikten. Jag vill aldrig mer spendera mina pengar på elektronik som kanske innehåller orsaken till våldtäkt. Aldrig.

Jag tänker på vad Doktor Denis Mukwege sa, att han vet att många i norden tittar på Skvalan, därför ville han vara med. Så att fler får upp ögonen för problemen med metallerna och det pågående kriget. Jag tänker att det var smart av honom. Om inte annat så har han i alla fall fått mig att äntligen fatta. Det blir ingen ny Iphone i alla fall, det är ett som är säkert.

 

 

Jobbet, skolan och familjen

Den prioriteringsordningen känns helt fel. Ändå är det så vi lever just nu. Vi tittar varje vecka på våra arbetstider, fyller ut alla luckor med skola. Blir det något över lägger vi den på varandra.

Istället hade jag velat planera in våra familjeaktiviteter först. Se till att det varje vecka finns plats för ett par förmiddagar i parken tillsammans allihop. Kanske någon liten utflykt varje vecka. Planera in att träffa en vän och träffa gemensamma vänner. Planera in alla bestyr som måste fixas, matlagning, handling, tvätt och städ.

För min personliga stimulans vill jag gärna jobba lite och gå lite i skolan. Jag tror att hjärtegrynet kan tänka sig att vara lite på förskolan.

Men bara på den tid som blir över.

Till våren går jag ner till 50 % på jobbet. Jag längtar otroligt mycket efter det. Jag hoppas att det ska förändra prioriteringsordningen.

Jag kan tänka mig att hämta på förskolan klockan två varje dag och att vara helt ledig i alla fall tre dagar i veckan. Det blir alltså 24 h i veckan. Lite mer än halvtid. Jag hoppas det ska vara lagom.

Hur litet skulle du kunna tänka dig att bo?

I förra veckans Fokus finns en artikel om den nya trenden att bo riktigt litet. De nya microbostäderna befolkas av människor som downshiftat för att ha tid med resor, upplevelser, varandra och så vidare. De hittar på nya smarta möbler med dubbel- eller trippelfunktion. En säng kan bli en soffa eller ett bord, eller vikas in i väggen. En dusch som fälls fram eller ett kök som dols bakom luckor. Om man vill se exempel kan man kolla på den här spanska killen som har byggt sin egen microbostad och visar alla dess funktioner. Jag såg ett inslag i vetenskapens värld som handlade om en kille som bodde i en container på 3,3 kvm. Han hade inget kök utan bara en säng och en liten brännare att värma vatten på. Inget badrum vad jag kunde se, så det är lite oklart hur han löste den biten.

Det som förenar dessa microboare verkar vara att de alla har en kompletterat sitt boende med en relativt stor utemiljö. Ingen verkar på allvar tro att de ska bo en längre tid på till exempel 12 kvm bara utan har också terass, trädgård eller bor på någon form av allmän yta så att den totala platsen man disponerar ändå är lite större.

Många studenter bor ju riktigt litet även här i Sverige, en kompis till mig bodde ett tag på 12 kvm. Jag har till och med sovit över där ett par gånger, det var inga som helst problem. Kan dock tillägga att hon inte bor där längre nu när hon är sambo.

Vi bor tre personer på 100 kvm. Det är en fröjd med all plats och rymd. Man får utan vidare plats att köra vagnar, taxibilar och springa fort fort om man är ett litet barn. Det finns dörrar att stänga om man vill vara ifred. Vi har plats att samla på oss hur mycket prylar vi vill. När hjärtegrynet var pyttis hade vi gott om plats att vanka på. Jag funderade på om jag skulle kunna tänka mig att bo mindre, och i så fall, hur litet? Var går min smärtgräns?

Att bo på typ hälften av ytan men i stället ha tillgång till en egen utemiljö kan jag absolut tänka mig. Får jag bara en trädgård eller en riktigt stor terass tror jag att ett betydligt mindre boende hade varit helt okej. Mindre att städa, färre möjligheter att samla på sin massa onödiga saker. Kanske hade det till och med varit att föredra. Men om jag måste ha en säng som också är ett vitrinskåp/ett badkar/matbord då vill jag nog inte. Jag kan inte tänka mig att sova i matos från ett kök som är i samma rum. Med all den plats vi har nu kan vi utan vidare göra olika saker utan att störa varandra. Ingen behöver känna att de kanske borde gå hemifrån för att få vara ifred. Det är jag rädd hade hänt i ett riktigt litet boende (ett boende om typ 15-20 kvm) Att man är i vägen för varandra. Jag vill att vårt hem ska vara en fristad för hela familjen. Vi ska alla få plats även om vi är hemma samtidigt. När jag delat lägenhet med kompisar innan har det alltid varit det som avgjort om det funkat i längden. Tre personer i en 1,5a funkade inte. Var man hemma samtidigt var man tvungen att umgås. Ville man vara ifred fick man vackert gå hemifrån.

Men kanske är det ändå en vanesak. Jag har alltid haft mitt eget rum och gott om plats att vara på även när jag var liten. Hade vi bott litet även då hade jag kanske tyckt annorlunda. Det finns ju massor med människor som bor på liten yta utan att de verkar tycka att det är ett problem. De tycker kanske till och med att det verkar dumt att bo större?

Kanske måste vi alla leva på mindre yta i framtiden när vi är fler på jorden. Det finns ju gott om exempel på städer där det redan är verklighet. Microboendet är kanske det nya modet. Personligen hoppas jag vi får se fler smarta lösningar på hur man kan bo och trivas på en liten yta.

Hur litet kan du tänka dig att bo?

Fairtrade-fikadagen!

Grattis på fairtrade-fikadagen!
Idag är det alltså dags att fairtradefika för det vilda, anmäla sin fikapaus på faitrade.se och vara med i Fairtrades rättvisa och etiska gemenskap! Förra året lyckades jag till och med vinna en goodiebag bara genom att anmäla vår fikapaus, fika med rättvisa produkter skulle vi ju ändå.
Kanske kan du hitta ett gäng på jobbet eller skolan att fika med? Det behöver inte vara så avancerat, en fairtrademärkt produkt, minst två personer och en paus är det enda som krävs!
Hejaheja!

IMG_1592.JPG

#i mitt sverige

IMG_8460

Mitt Sverige är världens vackraste land. Ett land där det finns plats för alla som älskar det. Ett jämställt land. Ett land som tar hand om sin natur och alla dess invånare. Ett land som värnar om sina medborgare. Som vill deras allra bästa. Som satsar på sina barn. Som vill ge dem den bästa möjliga skolan och den största möjliga kärleken. Ett land som tar hand om den som är sjuk eller arbetsoförmögen. Ett land som leds av förnuftiga människor som vill sina medborgare väl. Ett land där pengar inte är det viktigaste i livet. Där arbete visserligen är roligt men inte det som definierar en. Ett land där man har vad man behöver men känner när man kan dela med sig till någon som behöver det bättre. Ett land där båda föräldrarna tar del i sina barns uppväxt. Där städerna byggs efter vad som är bra för barnen, eftersom det också är bra för de vuxna. Ett land där cykeln och bussen är normen och bilen är undantaget. Ett land där det är självklart att maten är äkta och giftfri. Ett land där man kan vara säker på att det som säljs på marknaden är oskadligt för både sig själv, sina barn och naturen. Ett land som om det begår ett misstag förmår erkänna det och rätta till dem. Ett blomstande land, rikt på både kultur och natur. Ett vackert land.

#i mitt sverige – på måndag är vi kanske ett steg närmare.

Läs fler inlägg om #i mitt sverige hos UnderbaraClaraEmmas Vintage, Emily Dahl, Elsa Billgren, på twitter, instagram och Facebook. Tipsa gärna om fler inlägg på samma tema eller skriv ett eget blogginlägg. Eller skriv en #i mitt sverige – kommentar här under.