EC – Var?

Vilken plats man erbjuder bebisen att göra sina behov är egentligen ointressant för själva kommunikationen. Man kan bestämma själv vad som passar för familjen och stunden. Jag har själv svårt att se att jag skulle låta bebben kissa i en flaska när jag samtidigt läser för storebror men jag har läst om andra som gör så. Badkaret verkar också vara en relativt vanlig plats. Enklast är kanske ändå toaletten. Då hamnar ju allt där det ”ska” hamna tillslut ändå och städinsatsen minskar avsevärt.

När lilla hjärtat var spädis använde vi handfatet. Mest för att det var i bekväm höjd och att tvätten efteråt var nära till hands. Hon var så lätt att det inte var något problem att hålla henne med ena handen. Då hade jag hennes rygg mot min underarm, huvudet mot armhålan/bröstet och höll handen under hennes knäveck. Då blir andra handen fri att blaska vatten med. Så gör jag fortfarande om jag tvättar henne i handfatet.

När vi började introducera mat kändes det som det var läge att gå över till toan. Dels blir bajset mer som vanligt bajs (alltså äckligare) dessutom sammanföll det med att det började bli lite tungt för min vänsterarm. Nu håller jag henne med en hand under varje knäveck och lutar kroppen mot mina armar. Jag sitter på en pall (en ganska hög från Ikea) och kan då vila mina armar mot knäna. Då blir det inte så tungt i fall vi behöver sitta så ett tag. Då kommer alltså bebben bakochfram på toan så att säga. Fast hon sitter ju inte, eller vidrör inte ens, ringen.

Är vi inte hemma och ingen pall finns så får jag stå böjd för att det ska funka.

En av de fina sakerna med EC är att jag slipper vänta i kö på skötrum och skötbord. Nu kan jag ta vilket toabås som helst! Dock har det hänt flera gånger att båsen är så små att jag inte kan stänga dörren bakom mig. Då får jag en del konstiga blickar. Folk tror kanske att jag ska spola ner hela bebisen i toaletten.

När jag sedan ska kränga på tygblöjan och strumpbyxor (använder mest det när vi är hemifrån pga mindre korvigt i bärselen) fäller jag ner toalocket och lägger henne i knät. Om det inte är ett heloffetligt ställe eller matställe händer det att jag tar med henne ut till en soffa för att klä på. Jag vet ju att hon inte kissar i soffan eller så.

Det är ett utav de andra stora plussen med EC, att lufta rumpan naken på golvet är inte längre en total chansning utan nästan helt riskfritt! Vi låter henne ha rumpan bar när hon är nykissad och då går det fint.

Vi har även en potta i vår ägo (trodde ju hjärtegrynet skulle använda den massor men det var innan jag hade någon erfarenhet alls och var säker på att potta var en sån där MÅSTE HA -sak) Den har vi provat men ratat. Kanske kommer den till användning senare men troligen inte. Det känns lättare att hoppa över det steget om möjligt och gå rakt på toa och liten ring.

Många EC-föräldrar i facebookgruppen verkar ha Bumbo-sits till toan. Än tycker inte vi det behövs. Hon är så lätt att vi orkar hålla henne utan problem och såå lång tid tar hon inte på sig. Men vi får se, kanske kommer det en sån hit med tillslut.

 

Fler inlägg i serien (länkarna börjar fungera i takt med att inläggen publiceras)

EC – Inledning, bakgrund och länkar

EC – Kom igång

EC – När?

EC – Var?

EC – På språng

EC – Hur?

EC – Varför?

EC – Resultat

EC – Bebis på pottan

EC – När?

I början ECade vi endast på rutin. Efter varje sov och vid varje blöjbyte/blöjkoll. Sen började lilla hjärtat signalera tydligare och framför allt tidigare. Vilket gjorde att vi kunde hinna till badrummet. Då började vi mer och mer gå över till att erbjuda toa vid signal. Blöjbytena blev ju också färre så då blev rutintillfällena färre.

Jag erbjuder fortfarande i samband med att hon vaknar, men rusar inte längre in i badrummet med nyvaken bebis. Hon signalerar oftast en stund efter att hon vaknat och då funkar det bättre än att jag ska hetsväcka henne när hon egentligen småsover än. Om hon däremot gråter hysteriskt i sömnen händer det att jag tar henne sovande (men fäktande) till toan. Efter att hon kissat brukar hon sova bättre. Då somnar hon liksom mot mina armar över toan, hur gulligt?

En sak jag inte visste innan var att bebisar kissar oftare på morgonen/förmiddagen.

En vanlig dag hos oss kan se ut såhär:

05.30 Vaknar och går direkt in på toa för traditionsenlig morgonbajs. Det sägs ju att det är bra för tarmarna att tömma sig före kl 6 på morgonen. Jag vet inte varför men tror det är något med sömnhormonerna?

Under den kommande timmen kissas det minst två gånger till. Sedan amma och somna om.

07.30 Vaknar igen och morgonkissar på toan. Ytterligare två kiss inom en timma.

Vid 9 – 9.30 brukar vi ha något att göra så då erbjuder jag att kissa innan vi sätter på alla kläder och packar ihop oss.

Sover ca 40 minuter och vaknar på exempelvis babyrytmik, babysim, kyrkis. Jag erbjuder kissa på signal från henne, ca 1 gång per timma. Ibland erbjuder jag direkt när hon vaknar om hon inte kissade innan hon somnade.

Somnar om ca 11.30 och sover 40 minuter till.

Tredje tuppluren brukar vara 14.30 och däremellan kissar hon när hon vaknar och kanske en gång till.

På eftermiddagen och kvällen är det max en gång per timma.

Hon somnar vid sjutiden och är torr flera timmar. På natten sätter vi på engångsblöja eftersom vi inte bemödat oss med att hitta en fungerande tyglösning än. Vaknar hon eller oroar sig under kvällen erbjuder jag att kissa medan hon sover. Det funkar ibland. När jag lägger mig tar jag inte upp henne för att kissa något mer. Då sover vi tills allt börjar om igen vid femtiden. Ammar gör vi dock.

Lilla hjärtat är nu nästan 6 månader och vi har haft ungefär samma schema sedan jag började ECa mer frekvent från knappt 4 månader.

 

Fler inlägg i serien (länkarna börjar fungera i takt med att inläggen publiceras)

EC – Inledning, bakgrund och länkar

EC – Kom igång

EC – Var?

EC – På språng

EC – Hur?

EC – Varför?

EC – Bebis på pottan

Sommarkläder till en 3-åring

Vips så blev det sommar och därmed dags för sommarkläder för både vuxna och barn. Vi letade lite i gömmorna hemma och kom fram till att förra årets troligen passar bra i år med, både för oss och för hjärtegrynet.

Men vad ska man egentligen sätta på de små i sommarvärmen? De ska ju inte bli för varma, inte för kalla och heller inte för bara. Vi använder minimalt med solskyddskräm på både oss och hjärtegrynet och vill därför gärna att kläderna ska vara täckande, så gott det går.

Här är vad vår 3-åring kommer ha på sig i sommar:
IMG_20160512_064659

Tunna, luftiga skjortor i ljusa färger. Dessa är till varje dag, även på förskolan, så därför har vi många. Det är en blandning av storlekar vilket inte gör något eftersom de ändå är luftiga och ärmarna ofta uppvikta. Jag hade önskat att det fanns roligare färger att få tag i (även hjärtegrynet är besviken att han inte har en rosa och en gul) men det verkar nästan omöjligt att hitta. Dessa är mest från second hand med också två nya från HM. Pojkavdelningen är tydligen stället man ska leta, det enda jag hittar på flick är spagettiband och miniärm. Behöver jag ens berätta hur irriterad jag är över detta?

IMG_20160512_065503

Tunna långbyxor, också i ljusa färger. Ett par second hand, ett par HM och ett par MiniRodini. Vi gillar när det är resår både uppe och nere för då fastnar man inte så lätt när man leker i buskarna samt att det inte blir så skavigt i midjan. Också svårt att hitta tycker jag men tjejavdelning brukar ha något i alla fall.

IMG_20160512_065530

Shorts av längre modell har vi också. De används mest till stranden när man kan bli blöt om vristerna. De översta är ärvda och superfina men av lite stelare material så de kommer inte på så ofta. Sedan kommer ett par från Snoozy som var väldans populära förra året hos grynet, de är väldigt långa i modellen samt har fickor. De gula är från MiniRodini och de har hjärtegrynet fått av sin snälla mormor. Sedan kommer ett par ärvda som också är populära här. Mjukis-shorts verkar vara grejen alltså.

IMG_20160512_065329

UV-dräkt för stranden och gräsmattespring i vattenspridare. Den här köpte vi förra sommaren när vi totaltröttnat på vår heldräkt med långa ärmar och ben. Passar inte alls om man ska hänga i vattenbrynet där man blir blöt hela tiden och därför kall. Den här har trekvarts- ärm och ben och kommer från KappAhl. Det var den enda jag kunde hitta som var utan plastigt tryck och dessutom med trekvarts då.

Solhatten är på så fort vi går ut, den här är nog från Åhléns tror jag. Vi har också en blommig i reserv, hatten används ju varje dag så det räcker inte med bara en för oss. Vi tycker det är bättre med hatt än med keps eftersom även nacken blir skyddad då men har många gånger förbannat att det inte finns knytband i så stora storlekar som vår lille behöver nu.

Egentligen är det inte heller jättebegåvat att ha en vit hatt med gula citroner. Alla insekter i världen trodde hjärtegrynet var en blomma förra sommaren….

IMG_20160512_065021

Tre små skjortor med kort ärm att vara fin i på varma tillställningar som mest äger rum inne. Kolla storleksskillnaden. Den första är storlek 110 pojk, den andra storlek 2 år pojk och den tredje storlek 4-5 år (110) flick. Suck säger jag bara. Varför skulle en fyraårig flicka vilja ha en kortare skjorta är en fyraårig pojke? Så korkat! Hjärtegrynet älskade i alla fall giraffskjortan och fick därför köpa den fast den bara kommit på vid ett par tillfällen. Sen är det ärvda plagg som kanske kommer till användning.

IMG_20160512_095042

Kavatsandaler fyndade på Tradera. Vi gillar den här modellen och har haft den varje år. Eftersom även överdelen av foten är täckt blir inte fötterna brända. Annars tycker jag det är ett av de lurigaste ställena, där blir man blöt jämt när man leker i vatten och eventuell solkräm försvinner fort, dessutom är vinkeln till solen perfekt för att bli vidbränd. Smart att täcka alltså och slippa oroa sig. Kör för övrigt samma metod på mig själv men sambon har ett par öppna sandaler och bränner sig alltid på ovansidan av fötterna.

Förutom dessa kläder används även vanliga tajts och tunna mjukisar samt långärmade t-shirs. De kortärmade lägger vi bort nästan hela sommaren och de återkommer istället till hösten.

Stövlar och regnkläder är ju obligatoriskt i den svenska sommaren som för oss innebär mycket skog och blåbärsris och säkert lite regn. En vindjacka finns också samt en tunn tröja med luva och dragkejda fram som också kan vara jacka i varmare väder.

Några egentliga badkläder behövs inte än. Vi har ett helt gäng ärvda badshorts men eftersom det alltid är UV-dräkt på stranden och babysimmet sedan länge är slut använde vi dem faktiskt aldrig förra året.

Solkräm är endast på på stranden. Förskolan hade först lite svårt att acceptera det men vi säger att vi smörjer på morgonen om vi tycker det behövs (vilket det bara gör om vi vet att de ska till just stranden, har hänt en gång hittills) och sedan hämtar vi oftast så tidigt att de inte hinner ut igen. Då kan vi ju bestämma själva om det ska smörjas eller inte (inte) beroende på eftermiddagsaktivitet.

Förskolan är alltid inne mellan 11 och 14 och likaså är vi. Den tiden är solen som starkast och det är klokt att vara inne eller i skuggan. Dessutom behöves det ofta fixa mat, äta och vilas lite så det passar ju perfekt.

Avgifta barnrummet – kortversionen

I förmiddags var Cecilia Hedfors från Naturskyddsföreningen intervjuad i Nyhetsmorgon om hur man avgiftar barnens rum. Inslaget var mycket kort och de hann inte gå in på alla detaljer men den information man väl fick fram var bra och tydlig tyckte jag. Här kan man se klippet om man vill.

Det som sades var i stor detta:

  • Köp inte begagnade leksaker och låt inte barnen ärva saker från din egen barndom. 2013 förbättrades kemikalielagstiftningen gällande leksaker mycket och alla saker från innan dess kan alltså innehålla saker som nu är förbjudna. Observera också att bara för att inköpsdatumet är 2013 är det inte säkert att produktionen skett då. De pratade bara om plast, och mest mjuk plast, och sa ingenting om ärvda träleksaker men jag har läst mig till att vissa gamla träleksaker kan vara målade med färg som innehåller bly. Om färgen flagnar eller ser ut att börja flaga, köp inte och låt inte barnet leka med saken. Trärena saker borde inte utgöra någon fara och likaså kan man skrapa bort den gamla färgen för att få trärent. Då kan man ju måla själv med giftfri färg om man vill också.
  • Håll koll på vilka leksaker som inte klarar kemikalieinspektionens tester och släng ut dessa om du råkar ha dem hemma. Ta gärna tillbaka dem till affären och begär att få pengarna tillbaka. Det är både bra för dig och för att sätta press på företagen att sköta sig bättre. Dessutom riskerar inte sakerna att då hamna i omlopp på second hand-marknaden. Vill du slänga, släng då i brännbart eller i farligt avfall om det är elektronik. Inte till second hand och inte till återvinning.

Låt inte barnen leka med saker som inte är leksaker. Värst och vanligast bland dessa är:

  • Kvitton – som ofta innehåller Bisfenol-A, även de som är märka att de är utan just Bisfenol-A får jag ibland höra att de bara bytt till Bisfenol-S istället, det är minst lika illa. Inga kvitton alls alltså! Gäller även biobiljetter och liknande som är tryckt från samma slags skrivare som kvitton. Ska slängas i brännbart pga av detta, inte tidningsinsamlingen.
  • Nycklar – som kan innehålla bly.
  • Oäkta smycken – också de kan innehålla bly.
  •  Elektronik, särskilt om den är gammal. Just elektronik ser jag ofta hemma hos folk, att exempelvis låta barnen leka med en gammal fjärrkontroll eller telefon verkar vara mycket vanligt. Det är alltså inte alls lämpligt eftersom elektronik inte har samma hårda krav på sig som leksaker och därför kan innehålla högst olämpliga kemikalier. Bland annat flamskyddsmedel är mycket vanligt i elektronik och inte så nyttigt att få i sig.

De pratade sedan om att många förskolor (1/3-del av Sveriges förskolor) har börjat giftminimera och slänga ut saker som inte klassas som säkra för barn att leka med eller ha i sin närmiljö. Jag undrade i mitt stilla sinne om även vår förskola (som jag upplever snackar mycket men gör förvånansvärt lite. Särskilt med tanke på hur mycket kunskap och intresse som finns i föräldragruppen) räknas in i den där tredjedelen. I så fall är jag inte särskilt imponerad av statistiken.

I inslaget hann de inte prata så mycket mer än detta men jag har ytterligare några saker att tillägga.

Lego och Duplo är ju också plast och en av leksakerna vi har hemma. Dock är de tillverkade av ABS-plast som inte släpper ifrån sig sina kemikalier lika lätt. Värst är ju mjukplasten så ju hårdare desto bättre, Lego är ju ganska hårt, det vet alla som någon gång trampat på en bit. Med Lego kan man se upp för mjuka delar som slangar och även helt klara delar och fönster. Dessa kan vara gjorda av polykarbonat och är inte klassade som säker plast så som ABS-plast. Andra saker av polykarbonat man kan slänga ut när man håller på är: cd-fodral och pipmuggar och tillbringare i klarplast. Polykarbonat är en av plasterna som märks med siffran 7 (övriga plaster) i den lilla återvinningstriangeln. Men även ABS-plast och bioplaster (som inte är framställda från olja utan från exempelvis majs eller bambu) har nummer 7 som märkning så allt med nummer 7 måste alltså inte slängas.

I barnens rum finns ju så mycket mer än leksaker, säng och sängkläder samt kläder är ju en lika viktig del att avgifta såklart. Naturskyddsföreningen har en kortfattad guide till att avgifta barnrummet, det kan vara ett bra ställe att börja på. UnderbaraClara skrev ett mycket bra inlägg på samma tema för ett par år sedan. Fortfarande läsvärt!

Barnens plats i familjen

Om hjärtegrynet följer med mig och handlar brukar han alltid vilja välja några matvaror själv. För mig är det inget problem, han vill bara köpa sånt som vi brukar köpa och det handlar då om frukt, grönsaker, fisk och typ oliver. Ibland kanske jag inte tänkt köpa någon purjolök men vill han välja en sån låter jag honom gärna. Allt som jag tror kan gå åt hemma tycker jag han kan få köpa. Jag tror det är bra att dels lära sig handla mat och dels att det blir roligare att äta om man får bestämma lite själv. Idag skulle vi handla tillsammans med en annan familj. Vi hade bara en korg för vi skulle äta tillsammans. Hjärtegrynet lassade glatt i ett nät citroner och en ask tomater. Jag skrattade lite och sa att, jaja, tomat passar ju bra till tacos och citron kan man ju ha i guaccamolen. Den andra mamman var inte lika förtjust. När inte hjärtegrynet såg bytte hon tomaterna mot en annan sort och la tillbaka alla andra saker han valt. Egentligen var det ju inte fel av någon av dem, bara en liten social krock. Hjärtegrynet märkte inte att hans val blivit borttagna (tror jag) och den andra mamman blev inte sur för att han la ner saker i korgen. Hon lät honom till och med köpa ett paket majskex (de kostar ju bara 4,95:-) när jag sa att vi kunde ta med dem hem.

Den lilla händelsen fick mig att tänka på hur det är med barn, inflytande, roll i familjen och rätt till familjens tillgångar. Jag vill gärna att vi i familjen ska vara så jämlika som möjligt. Ingen av oss är mer värd eller viktigare, som familjemedlem än någon annan. Ingen av oss har mer rätt till våra gemensamma ytor och tillgångar. Det låter ju fint och lätt men för mig innebär det också att jag måste hålla mig i skinnet åtskilliga gånger.

Det innebär till exempel att hjärtegrynet har lika stor rätt att leka i hela lägenheten, samt sprida ut sina saker, som jag eller min sambo. Att hans leksakshög har lika stor rätt att vara vägen i soffan som min strykhög. Att om jag säger till honom att: Nu vill jag att du plockar undan här för dina saker är i vägen när vi ska fika/jag ska läsa/vi ska få besök, så måste han också kunna säga till mig att mina saker är i vägen för hans lek. Och om jag förväntar mig att han ska flytta sina saker måste också jag flytta mina när han ber. Så att: Rör inte den är du snäll! till honom ska vara lika mycket värt som när han säger samma sak till mig. Vilket han ju faktiskt gör ganska ofta. Om han inte får röra mina grejer får inte jag heller röra hans. Om han vill ha sakerna framme medan vi alla är på jobb/skola/förskolan ska inte jag säga emot bara för att jag är vuxen. Jag lämnar ju också saker framme (typ varje dag)

Det samma gäller familjens pengar. Egentligen kan jag inte se att min sambo eller jag har större rätt till de intjänade pengarna än vad hjärtegrynet har. Vi har självklart det ekonomiska ansvaret och ska se till att pengarna räcker till boende, mat, kläder, räkningar, sparande, semester och allt sånt som ju hjärtegrynet inte rimligen kan ta ansvar för varken nu eller på många år. Men de pengar som sedan är kvar som vi väljer att lägga på våra egna hobbies och nöjen, de ska kunna fördelas över hela familjen. Just nu ber inte grynet om att få saker och han har heller inga fritidsaktiviteter som kostar något så detta är än så länge ett icke-problem, men jag förutspår att det kommer att ändras. När han då kommer och vill köpa något större som ett tv-spel, en dator, en häst, ett akvarium eller dylikt. Då ska vi prata om det och bestämma tillsammans hur vi gör. Jag ska kunna säga, nej, jag vill inte att du ska köpa ett akvarium för jag vill inte sköta ett sådant och jag tycker att det verkar dumt att lägga pengar på det när vi kan titta på ett mycket större på museet. Men han ska också kunna argumentera för sin sak om att det inte är samma sak och att han verkligen är intresserad av att ta hand om ett akvarium. Framför allt ska inte jag säga: Nej du får inte för jag är vuxen och bestämmer över dig. Du har inga egna pengar och jag vill inte köpa det till dig för mina.

Ett sådant uttalande från min sina skulle mer bevisa min makt över honom än leda till att jag fick min vilja igenom.

Det samma gäller uttalanden som: Nu måste du städa för detta är mitt hus du bor i, jag är vuxen och du är barn, därför bestämmer jag!

Lägenheten har vi köpt för att kunna bo som familj i. Då ska alla familjemedlemmar också kunna leva och bo i det på samma villkor. Och var det verkligen därför jag ville att barnet skulle städa? Istället försöker jag säga: Jag vill att du städar för det är viktigt för mig att hålla rent och prydligt. Vill inte grynet då kanske man kan ha en överenskommelse om att stöket bara får vara på vissa delar av lägenheten. Jämlikheten gäller ju alla, vill jag ha rent och hjärtegrynet stökigt får vi hitta en kompromiss.

Ibland har jag hört barn som i frustration över föräldrarnas beslut skriker: Men varför skaffade ni mig då?!? Och jag tänker att det är just dit jag INTE vill. Barnen ber inte om att bli skaffade. De har ingen chans att mäta sig i maktkamper med sina föräldrar. De kommer inte kunna vinna en viljornas kamp om föräldern bestämt sig för att den är överordnad.

Eftersom de inte har en chans tycker jag att det är fegt av oss vuxna att gå in i fajten. Att demonstrera sin makt över någon bara för att man kan, och dessutom hävda att man vill ha en bra relation, känns så dubbelt för mig.

Har vi väl välkomnat barnet in i familjen är det också en lika stor del av familjen som föräldrarna. En lika stor och lika viktig del som också har rätt till del i det gemensamma.

 

Vardagspärlor med Lars H Gustavsson

Igår var jag på en mycket trevlig och givande föreläsning med barnläkaren Lars H Gustavsson. Det var vår kyrka, S:t Andreas, som har börjat med sitt nya koncept – vardagspärlor som utgår från frälsarkransens olika pärlor. Eftermiddagen och kvällen innehåller andakt, middag, föreläsning, trevliga samtal och dessutom barnaktivitet samtidigt som föreläsningen. Där kan man alltså äta tillsammans med andra barn och vuxna (gratis för barn och självkostnadspris för vuxna) och sedan lyssna på en givande föreläsning medan barnen har sin egen aktivitet tillsammans med församlingspedagogerna. Jag hoppas att detta kan bli en onsdagsfavorit för oss. De har inte konceptet varje onsdag men tre gånger till under våren kommer det tillbaka med andra föreläsare.

Igår handlade det om jag-pärlan och föreläsningen hette: Upptäcka livet tillsammans – om mötet mellan barn och vuxna och hölls alltså av Lars H Gustavsson.

Han skriver en blogg som jag läst ett par år och har också skrivit många böcker om barn, bland annat min favorit: Växa – inte lyda. Han hade mycket intressant att säga om barn och vi hade säkert kunna hålla på halva natten med frågor, diskussioner och föreläsning om inte tiden var satt till en timma.

Lars hade fyra ord om barnuppfostran han ville att vi skulle ta med oss:

  • Närhet – Han pratade mycket om att känns sitt barn och att behålla den närheten – som kanske är lättare att hitta när barnen är små – genom livet.
  • Nyfikenhet – Här tog han exempel från den samiska synen på barn och berättade att de alltid ser barn som bärare av ett budskap. Därför ska man fråga sig själv när man umgås med sitt barn: vad har du att lära mig? Vad vill du mig? Vem är du?
  • Uppmuntran – Att uppmuntra sitt barn och peppa dem men inte använda sig av belöningssystem eller betygsätta sitt eget barn.
  • Gränser – Här var han inne på Jesper Juuls linje – att sätta gränser runt sig själv och vara tydlig mot barnet var ens egen gräns går. Tydlighet blev också ett ledord här. Att barnen ska veta var de har de vuxna för att känna sig säkrare.

Lars hade massor med exempel från sina egna barn och barn han träffat i tjänsten. För mig är det alltid lättare att förstå helt när det finns exempel från verkliga situationer, säkert gäller det för många andra också. Vi fick ställa frågor efteråt och det kom upp flera intressanta frågor om barn, vardagssituationer och hur man som vuxen ska göra för att hinna med allt man vill.

Lars betonade många gånger att man alltid måste sätta barnen i första rummet oavsett vad som pågår på jobbet/i omvärlden/på mobilen.

Vi hade en mycket trevlig kväll och kom hem med många tankar om livet, familjen och vad vi vill tillsammans.

Vardagspärlor är gratis, man måste inte anmäla sig och alla är hjärtligt välkomna. Har ni tid och är i Malmö så titta in nästa gång, för det var verkligen ett bra upplägg!

 

Jag bestämmer över dig

Hjärtegrynet är nu drygt två år och hans vilja utvecklas för var dag. Jag gissar att detta är den ålder man ibland kallar trotsåldern. Jag föredrar att se det som Jesper Juul skriver i sina böcker, barnet blir självständigt, det är de vuxna som blir trotsiga. Vi försöker ge honom mer inflytande över saker som rör honom för att han ska få utrymme för sin nya självständighetsönskan. Ibland räcker det med att han får bestämma vilken tröja han ska ha på sig, men vissa dagar vill han bestämma allt. Är det inget stort beslut eller hans beslut stämmer någorlunda överens med familjens planer låter vi honom bestämma. Jag tycker det är viktigt att han känner att han är en lika viktig del i familjen som vi vuxna och att hans åsikt också blir hörd. Men ibland funkar det bara inte. Vissa gånger måste vi gå hem fast han inte vill. Eller ta cykeln till förskolan fast han vill gå själv. Då måste jag tillslut bestämma över honom. Jag måste ta ett beslut jag vet att han inte kommer gilla och sedan genomföra det fast han blir arg.

Ibland känns det jobbigt. Han blir jättearg eller otroligt frustrerad. Inte konstigt det, det skulle jag också bli om någon körde över mig på det sättet. Jag försöker förbereda honom lite genom att säga: Nu kommer jag strax bestämma att vi ska gå hem/åka cykeln/gå till förskolan.

Efter någon minut säger jag: Nu bestämmer jag att vi går hem! Sedan tar jag upp honom i famnen och går. Jag tar inte hårt men om han slingrar sig måste jag ju hålla fast honom lite. I början skriker han oftast i högan sky. Alla runt oss tittar och jag tvivlar inte sällan på att detta verkligen är rätt sätt att göra det på. Så lugnar han sig strax och ibland kommer det ett: Vill krama mamma!

När han är helt lugn brukar jag säga något om hur det kan kännas att bli bestämd över.

Det tar sällan mer än en halv minut innan han finner sig i situationen och är helt lugn.

Det handlar om ansvar också. Ett litet barn kan inte vara ansvarigt för hur familjen dagsplanering ser ut. Hen kan inte vara ansvarig för att maten blir lagad i lagom tid eller att vi kommer till förskolan. Hen kan inte själv ansvara för att rätt kläder för dagens väder kommer med ut eller att förskoleväskan är packad. Det måste jag som är vuxen se till. Och för att jag ska kunna det, måste jag ibland låta mina beslut styra över hjärtegrynets vilja.

Och så tänker jag på att även jag kan tycka att det är skönt när någon annan bestämmer över mig när jag är för trött eller hungrig. Bara för att man vill bestämma och själv ta ansvar betyder inte det att man alltid måste bestämma. Det tror jag blir en för tung börda för vem som helst att bära.

Petra Krantz Lindgren har ett fint blogginlägg om trots och vad man kan göra. Vissa av hennes tips praktiseras flitigt här hemma, vissa funkar nog bättre med lite äldre barn.

Skylla sig själv

Hjärtegrynet och jag är på biblioteket. Han har just lärt sig stå och nästan gå. Ni vet sådär att han är tvungen att luta sig framåt och sedan hoppas att fötterna springer med. En annan lite pojke är där med sin mormor, han är ungefär fem år och har med sig två ballonger från Mc Donald’s. Mitt lilla gryn blir alldeles till sig över ballongerna. Den andra pojken låter honom ha den ena och hjärtegrynet undersöker den lyckligt.

När vi ska gå är pojken och hans mormor också på väg därifrån. Hjärtegrynet ska bara ta en sista titt på ballongen och trill-springer fram till den. PANG! Ballongen smäller under tyngden av ettåringen. Hjärtegrynet blir helt förtvivlad. Ballongen är trasig, det plötsliga ljudet och så dessutom åkte han i golvet när ballongen inte dämpade fallet. Jag tröstar och ber femåringen om ursäkt för att vi tog sönder hans ballong. Han är inte jätteledsen, men jag ser att han är besviken.

– Han får skylla sig själv när han tar med ballongerna till biblioteket, säger mormor.

Ett par veckor senare är vi på babysim. En liten pojke vill leka med en stor skrapa (ni vet en sådan där man skrapar bort vatten med, med en gummilist längst ned) men hans mamma vill inte att han ska ha den. Hjärtegrynet blir också intresserad och när han väl fått på lite kläder och jag sätter ned honom på golvet plockar han fram skrapan som den andra mamman ställde undan. Jag försöker skoja lite om att våra barn är så intresserade av städmaterial. Mamman svarar:

– Ja, hemma hos oss har vi fått låsa in sopborstarna!

Jag vill ju inte sabba hennes uppfostran samtidigt har vi inga regler hemma om att man inte får leka med städgrejerna. Jag låter hjärtegrynet ha skrapan. Då är han ju sysselsatt medan jag klär på mig. När vi är klara ber jag honom ställa tillbaka den, vilket han gör.

Då kommer den andra lilla pojken fram och vill ha skrapan. Hans mamma säger till honom. Argt denna gången, hon har ju redan sagt till en gång. Pojken illvrålar och springer iväg in i duschen. Men där är det blött av vatten, och halt på kaklet. Han halkar och trillar rakt bakåt. Man hör den där hemska dunsen som blir av hård skalle mot kakel.

Mamman rusar dit. Så klart är hon rädd och orolig, men till pojken säger hon:

– Ser du nu hur det går när du inte gör som mamma säger?!?

Jag är på jobbet. Jag har just berättat för min chef att en av våra bloggläsare (jag skriver en annan blogg för min arbetsplats) har börjat kommentera elakt. Han skriver saker som: ”du är en skam”, ”du borde inte få kalla dig xxx”. Det hela hade börjat bli lite otrevligt. Några kollegor som sitter i fikarummet frågar vad jag och chefen pratade om och jag drar snabbversionen.

Min kollega, som jag annars har en mycket god relation med, säger:

– Det får du räkna med när du skriver på internet. Jag är förvånad att det inte varit fler och elakare kommentarer. Den som ger sig in i leken får leken tåla.

När är man egentligen gammal nog att kunna skylla sig själv? Är man någonsin mogen nog? De två barnen i historierna ovan var definitivt inte det. Pojken som halkade kunde inte förutse att han skulle kunna trilla och slå sig om han sprang på det våta golvet. Dessutom var han upprörd och kunde inte hantera sina känslor. Pojken med ballongerna var säkert stolt över sina ballonger och ville ta med dem. Att en liten ettåring skulle ramla på en av dem i extas över de fina ballongerna kunde han knappast planera för.

Inte heller jag, som ju är vuxen, ska behöva skylla mig själv när jag skriver något på internet. Där handlar det ju dessutom om att jag försöker göra något trevligt för andra att läsa. Om andra inte håller med ger det inte automatiskt dem rätt att vara elaka mot mig.

Jag funderar på om det finns någon gång man ska skylla sig själv? Oftast gör man ju så bra val man någonsin kan med den informationen man har idag. Mycket sällan gör jag, eller personer i min omgivning, saker jag/de säkert vet är dåliga för mig/dem. Om man ändå gör det, kanske kan man då skylla sig själv? Men hur är det med ohälsosamma vanor? Om man lever ”osunt” ska man då skylla sig själv när man blir sjuk? Det känns för cyniskt tycker jag. Ingen förtjänar att bli sjuk eller må dåligt oavsett hur ohälsosamt den lever. Samma sak tycker jag det är det med barnen i exemplen ovan. Inget barn förtjänar att slå sig eller få sina saker förstörda för att de inte gjorde som mamma sa eller valde att lämna sina saker hemma. Jag har över huvud taget svårt att se något sammanhang där man faktiskt får skylla sig själv. Särskilt inte om man inte ens är vuxen.

Vad tycker ni?

3 inne-företeelser i samband med att skaffa barn som retar mig till tusen.

  • Att det skulle vara fint och naturligt att inte läsa på om något inför att föda barn. Hur naturens krafter ska hjälpa en i stunden och allt bara ska komma automatiskt till en nu när man blivit mamma. Vilket trams. Ingen naturkraft kommer göra jobbet åt dig. (Eller i alla fall inte åt mig) Oförberedd är alltid oförberedd, jag har inte varit med om något annat sammanhang där det skulle vara eftersträvansvärt. Jag har hört blivande mammor säga med stolthet att de minsann inte läst några böcker eller frågat någon alls om råd utan att allt de behöver veta kommer att komma till dem helt av sig själv. Sedan tittade de nedlåtande på min hög med böcker om barnafödande, amning och att leva med barn. Hur skulle det göra mig till en sämre mamma att jag läser på om den gigantiska livsförändringen som snart kommer?
  • Att det är fint att inte ändra sitt liv alls när man får barn. Detta hör jag ofta, mest från mina vänner utan barn. De säger nedlåtande att andra har ändrat hela sina liv bara för att de fått barn och att så ska de minsann inte göra den dagen det är dags för dem att skaffa barn. Varför skulle det vara fint att inte ändra sitt liv när en ny människa kommer in i ens liv? Jag förändrade mitt liv mycket när jag träffade min sambo, så också när vi fick vårt lilla hjärtegryn. Det låter snarare ganska egoistiskt i mina öron att inte anpassa sig efter sina nya familjemedlemmar. Inte till självutplåning så klart men att bara anpassa sig, varför skulle det vara fel?
  • Att det gnälls på att det är så dyrt att skaffa barn. Ingen inbillar sig väl på riktigt att det skulle vara gratis att livnära en annan människa? Tidningarna gör listor över hur dyrt första året med barnet är och hur mycket pengar du kommer att spendera på ditt barn innan hen flyttar hemifrån. Ingen skaffar väl barn för att det är billigt? Och vad ska de annars göra med pengarna? Om det nu finns så många bättre saker att lägga pengarna på, men så skaffa inte barn då! Vi har inte öst pengar eller saker över vår son men visst har våra utgifter ökat, och våra inkomster minskat. Jag vägrar se min son som en utgift på x antal miljoner innan han flyttar hemifrån. I så fall hade jag lika gärna kunnat se min sambo och alla mina vänner som en utgift. Det handlar ju inte om pengar. Klart det är bra att ha en ekonomisk plan, men jag vill inte ha en sammanställning av hur mycket jag kan spara på att inte skaffa barn, lika lite som jag vill veta hur mycket jag sparar på att inte ha en sambo eller inga vänner. Vad ska jag ha pengar till om jag inte har barn, sambo och vänner? Då behöver jag ju inte ha dem!

 

Jag menar inte att trampa någon på tårna med den här lilla utläggningen. Snarare är det så att jag kanske sagt ifrån för lite när andra har trampat på mina tår och att jag fram tills nu byggt upp den här irritationen till att bli en smärre gallaflod.

Vad finns det för skaffabarnrelaterade saker ni irriterar er på?

Barnen och maten

Jag har tänkt mycket på det här med mat och barn. Många föräldrar tycker att det är ett stort problem vad och hur mycket deras barn äter och framför allt vad de INTE äter. Jag hoppas att vi ska kunna förmedla en lite mer avslappnad inställning till mat till vår son. Jag vill inte att han ska tycka att mat är något jobbigt, något som är förenat med tvång eller något som bara ska göras oavsett vad. Istället skulle jag vilja lära honom att:

  • mat är gott
  • det är trevligt att äta tillsammans
  • man kan ofta få något man tycker om
  • man får äta så mycket man vill
  • man får äta i den takt man vill
  • det är roligt att laga mat tillsammans

Visst finns det dagar då min filosofi går om intet för att jag är trött eller irriterad eller våra tider inte alls stämmer för att äta tillsammans. Men de flesta dagarna äter vi i alla fall ett mål tillsammans hela familjen. Alla äter det de vill och så mycket de själva vill av det som serveras. Däremot lagar vi inte specialmat till sonen. Han äter det vi äter. Inte i idioti så klart. Vissa saker vet vi att han inte tycker så mycket om, det är ju inget konstigt med det, det finns många saker jag inte tycker så mycket om och andra som min sambo inte tycker om. Jag tror de flesta människor har någon eller några maträtter de inte tycker om, oavsett om de är barn eller vuxna. Vår son tycker inte så mycket om slät soppa. Inget problem för oss, vi gör den helt enkelt med stora bitar istället. Min sambo tycker inte om potatismos, ja men då äter jag det när jag är själv istället. Jag äter inte kött, kyckling eller pasta. Då passar grabbarna på att äta det när de är själva.

Vår förskola har en blogg om vad de serverar för mat till barnen. Där kan vi enkelt kolla vad det blir för mat i veckan och sedan planera så middagarna hemma inte blir exakt samma mat. Då kan vi dessutom se när det blir soppa och den dagen planera någon middag vi vet att sonen kommer tycka om. När de får soppa på förskolan får barnen som inte vill äta, macka istället. Vi brukar därför planera någon mat med mycket grönsaker så att hans matdag inte bara består av mjölmat.

Sonen har inte lärt sig ta mat själv än, så vi lägger upp en liten portion och så får han hellre mer av något om man vill. Detta kan jag mer än villigt erkänna är en avvägning. Ibland verkar det vara lättare för honom att äta om det inte finns så mycket på tallriken, ibland äter han mer om det ligger framlagt mer. Om han säger ”itte mat” (han har också en variant som är mer ITTE MAT!!!! Då får man helt enkelt vänta ett tag tills han blir hungrig) brukar vi ta fram något litet som vi vet att han tycker om, typ ett par oliver, som förrätt. När han ätit dem är det som att han ”kommer på” att han är hungrig och kan gå vidare till huvudrätten. Jag själv har ibland samma problem, jag brukar säga till min sambo att jag måste tänka lite på mat innan jag blir hungrig. Efter en halvtimme brukar det ha funkat.

Efterrätt har vi aldrig kört med. Många av småbarnsråden om mat innehållet efterrätt men vi har ändå valt att inte ha det. Vi åt inte efterrätt innan vi skaffade barn och det kändes onaturligt att börja nu. Om sonen vill ha en frukt direkt efter maten får han dock det. Det händer rätt sällan och därför ser vi inte att det skulle blir ett problem att han ”ersätter” mer mat med en frukt.

Rätt temperatur på maten är viktigt för honom. Inte för varmt, men heller inte kallt. Han har nu lärt sig att själv blåsa på maten om han tror att den är varm. Men i början var vi väldigt noga med att det skulle vara lagom varmt, då åt han så mycket mer.

Vi lägger ofta upp på hans tallrik lite innan vi sätter oss så hans mat svalnat lite, det brukar funka bra. Vill han ha mer är det oftast bäst att ta från våra tallrikar (istället för ur grytan) för där är maten lite svalare. Jag vet ju själv hur obehagligt det är att bränna sig på mat så jag förstår till fullo att han inte vill ha rykande het mat.

Vår son äter alltid själv. Han började tidigt med det och ville försöka med både sked och gaffel långt innan han kunde hantera dem. Vi lät honom prova. Ibland kunde folk säga att det såg farligt ut och att vi borde vänta men vi tyckte att om han ville prova skulle han också få det. Vi matbordet sitter vi alltid så nära att vi kan hjälpa till om det blir farligt med gaffeln. Det har aldrig hänt något hittills. Kniv har vi dock inte låtit honom ha (mer än smörkniv av trä) fast han är väldigt nyfiken på knivar. Mata gjorde vi bara precis i början innan han fick styr på händerna. Så fort han kunde äta själv vägrade han bli matad. Det gjorde att han inte gick upp så mycket i vikt som BVC ville, och de tjatade mycket på oss om att fortsätta mata fast han då vägrade mycket mer. Efter ett par veckor löste det sig av sig själv eftersom han blev skickligare med skeden och hann få i sig mer mat innan han tappade koncentrationen. I efterhand är jag glad att jag inte var mer påstridig med matandet. Han klarade ju ut det själv och en missad ”mål-vikt” på BVC bryr jag mig inte om. Synd bara att BVC-sköterskan tyckte att det var viktigare än sonen självständighet.

Han äter oftast med händerna. Det har vi inget emot. Vi lägger alltid fram bestick till honom och han provar lite om han har lust. Vi vet ju att han kan äta med både sked och gaffel men vi gör ingen affär av att han inte alltid gör det. Så småningom kommer han göra det. Han dricker ur ett vanligt glas utan problem. Till och med på förskolan har de insett att det funkar nu efter ett par månader.

Vi serverar aldrig mat med socker i. Sötad yoghurt förekommer inte här och vår son får inte fikabröd om vi fikar. Fikar vi på något café (detta händer så sällan att det inte har behövt bli jobbigt) köper vi en macka till honom eller en yoghurtkopp. Hemma har vi mest sockerfritt fikabröd eller så fikar vi helt enkelt när han sover. Tre gånger har han fått smaka något med socker. Visst har han tyckt om det men inte så där att han blev helt till sig av lycka. Den effekten får vi snarare med frukt eller torkad frukt. (en av gångerna var när jag tänkte att 85% choklad var ju helt safe, det kommer han ju inte tycka om, men tji fick jag! MER SÅNN!!! vad det enda han sa efter en liten flisa choklad, han har bra smak den lille)

Det enda ”problemet” vi har med matsituationen är att sonen kastar mat på golvet när han inte längre ät intresserad. Detta går lite i vågor. Vi säger till och tjatar och ibland kommer han ihåg och skjuter tallriken ifrån sig när han är mätt. Jag hörde talas om en bok om franska barn och varför de aldrig kastar mat. Jag har själv inte läst den men jag läste ett blogginlägg om den. Det kan man hitta här. Blogginlägget fick mig endast att bli mer säker i min egen uppfostran än att vilja gå över till franska metoder. Kanske hade vi inte haft problemet om vi varit ännu mer avslappnat inställda till mat på golvet. Dock kan jag inte släppa tanken på att sonen måste få veta var min personliga gräns (som Jesper Juul snackar mycket om) går, och när han kastar mat på golvet, ja då är den passerad. I den här situationen har vi tagit större fasta på det än på att experimenten med maten ska få pågå så länge de är kul.

Vi har hela tiden låtit vår son äta på vanligt porslin och med bestick av metall. Jag lärde mig att plastgrejer avger farliga ämnen till mat och ville därför aldrig använda de matset vi fått i present. Det finns många fina matset i metall och också i majsplast om man hellre vill ha något okrossbart. På vårt plankgolv är det inget problem men när vi är hemma hos min sambos familj tar vi med tallriken av majsplast, de har stengolv i köket så tappar man en tallrik är det kört.

Till mosmaten hade vi en superbra kokbok jag gärna rekommenderar. Den heter Mosa, Mixa, Mumsa och kan bland annat köpas här. Vi fick den i present, kanske ett tips till dop-present? Dopet brukar ju ligga perfekt i tid när det börjar tänkas på smakportioner. Det finns också en fin blogg med bra recept på småbarnsmat, lilla matdériven heter den.

Mat och barn och mat verkar nästan alla ha en åsikt om. Vi har fått försvara vår matfilosofi på förskolan, på BVC, i mammgruppen, på jobbet, ja i nästan alla sociala situationer. Det verkar vara ett synnerligen infekterat ämne. Vad tycker ni om det här? Har ni andra åsikter om barn och mat? Eller fler tips för den delen 🙂