En lyckad semester

Den här veckan börjar terminen på allvar för oss, efter en mjukstart redan förra veckan. Hjärtegrynet ska tillbaka till förskolan, jag ska jobba, sambon ska hitta egna rutiner tillsammans med lilla hjärtat. Allt återgår till vardag och så småningom höst. Den första veckan rör samtalen i fikarummet semester: Hur var semestern? Har ni haft det bra på semestern? Var det en lyckad semester?

Jag tänkte lite på det där. Blev det en lyckad semester? Och varför måste semestern vara lyckad? Året är så oändligt långt och så tillslut kommer semestern! Den härliga, efterlängtade, underbara semestern! Och då måste den bli perfekt. För den är ju så kort och kommer så sällan och den ska maxas och tas till vara. Varje dag ska fångas och njutas och sparas för att kunna tas fram och njutas ännu en gång när hösten och vinden och vinandet, pinandet kommer.

Jag tänker på vad vi hade för planer i början av sommaren. Vad vi ville att semestern skulle innehålla. Det fanns mest lösa önskningar och ett par vanor som skulle införas. Människor vi ville träffa, bad vi ville bada, ett par platser vi ville åka till, fikor och utflykter vi ville göra. Den tydligaste planen vi hade var att lilla hjärtat skulle vänja sig vid att sova förmiddag i selen med sin pappa. Inte somna vid bröstet. Lite tydligare rutiner för henne. Allt för att göra övergången till höst och pappaledigt smidigare.

Med facit i hand fick vi även stå ut med lite sjukdomar och rätt många inställda planer. Men också många som blev av! Idylliska bad. Idylliska promenader med idylliska kantareller och skogshallon. Mysiga utflykter. Massor av vänner vi inte ser så ofta. Familj och släktingar. Sovmorgon och tupplurar nästan varje dag.

Men även massor massor massor med bråk och konflikter. Så vi nästan blev galna och tålamodet gick åt i rasande nafs. Det är lätt att bara minnas det. Minnas att det var en sommar med bråk och skrik och inställda planer. Hemåkningar när det ballade ur. Saker vi inte gjorde för att risken för konflikt kändes övermäktig. Kläder och saker som blev slängda och bitna och krossade. Vi hade kunnat minnas det så. Sommaren som bestod av krossad porslin, sönderbitna kläder och konflikt.

Eller så kan vi vända på det. Nästan allt vi ville göra har vi gjort. Nästan alla vanor vi ville införa har vi infört. Alla har fått sova så att vi nu orkar gå upp i tid på morgonen och ingen (förälder) behöver sova på dagen längre. Vi har alla fått tillfälle att öva självbehärskning. Konfliktlösning. Avledande manövrar har vi nu en hel repertoar av. Vi har lärt känna oss själva och varandra på helt nya sätt. Aldrig trodde jag att jag kunde bli så arg och frustrerad. Och på min egen familj dessutom! Vi har fått se sidor hos våra vänner och bekanta vi aldrig sett innan. Sidor som bara ett barn som sätter sig på tvären kan framkalla.

Och nu känner jag att jag är tacksam för det! Tacksam att jag begåvats med ett barn som bråkar, provocerar och gör motstånd. Tacksam för att jag fått den här utmaningen. Tacksam för att det inte går lätt och smidigt.

Det ger mig nya insikter och ny förståelse. Det har gjort att jag fått upp ögonen för hur barnfrånvänt samhället ibland är. Hur många ställen familjer inte riktigt är välkomna ändå. Visst, barn som uppför sig som vuxna (bör). Barn som är tysta. Som gillar läget. Men de som inte gör det, de är inte välkomna. De kan man snacka skit om. Säga nästan vad som helst. Deras föräldrar är svaga, klena, tar inte sitt ansvar och förtjänar också smäd och kritik. Helt okej att säga offentligt vad man tycker och ännu hellre skriva på internet.

Så tack för bråk och konflikt. Tack för tålamodsprövning och nya insikter. Nästa sommar kanske vi kan ha lite större planer och lite mer lugn. Men detta var en lyckad semester som innehöll både nyttiga lärdomar, vila och rejält med prövning. Så det är det jag ska svara när frågan kommer: Var det en lyckad semester? Ja! Jag har både lärt känna mig själv, min familj och min omgivning bättre. Jag har badat, fikat, promenerat, ägnat mig åt mig själv, läst, pratat med vänner, umgåtts, ätit gott, vilat och nu är jag redo för en ny termin!

 

Annonser

Ouppfostrade barn och vuxna som inte tar sitt ansvar

Vad är det med semestertider? Är det att alla plötsligt kommer ut ur sina hålor för att umgås? Alla släktingar som ska träffas? Alla resor man tar sig för och då kommer i kontakt med odrägliga människor man annars slipper? Eller vad är det som gör att jag plötsligt har en hel massa delningar av något kackigt gammalt blogginlägg om hur OUPPFOSTRADE alla andras barn är?

Jag ska berätta vad dessa delningar gör med en mamma till ett barn som kan upplevas som störande, skrikigt, vilt och ouppfostrad. Det ger mig ångest. Det gör mig arg. Det gör att jag känner mig än mer exkluderad från ett samhälle som redan är barnfrånvänt. Det gör att jag tänker – jaha, ännu en person jag inte kommer vilja träffa om barnen är med. Jaha, ännu en person som jag kommer behöva vara nervös inför att stöta på om barnen misslyckas med att uppföra sig i offentligheten. Jaha, ännu en som ser ner på mig som förälder och mina medföräldrar fast vi slår halvt knut på oss själva för att göra allt rätt. Jaha, ännu en som inte tycker att jag och mitt barn är välkomna till deras samhälle om vi inte kan göra och uppföra oss som hen behagar.

Inget av detta leder till att mitt barn agerar mer i enlighet med hur personen önskar. Inget av detta gör att jag skulle ändra min uppfostran till att bli den typ av auktoritär uppfostran som efterfrågas. Inget av detta leder till något som helst konstruktivt för vare sig mig, mitt barn eller den som delar.

Barnuppfostran är en process som beräknas pågå i knappt 20 år enligt samhället. Att tala om barn som är ouppfostrade vid 4 års ålder blir som att säga att knattelaget i fotboll är otränade. Hur kan de med att spela på en riktig gräsmatta liksom? De gör ju inte ens mål. De stör och är i vägen för de riktiga fotbollsspelarna som ska vara där! Eller juniororkestern. Det låter ju bara för illa. De är orepeterade och borde gå hem och öva på sina egna kamrar innan de kan få spela så någon HÖR! Att barn misslyckas med att uppföra sig har inget att göra med om de är ouppfostrade, det kan de inte vara. Därför att de är barn och fortfarande har massor med år kvar som de ska öva och öva och misslyckas hundra, tusen gånger.

Däremot tycker jag att de som sitter och delar (och skriver) sånt där trams gott kan ta sig en funderare över vad de vill uppnå. Försöker de hjälpa oss stackars stackars föräldrar till bråkiga barn? I så fall – erbjud hellre att leka med barnet så vi kan vila en stund. Vill de att vi ska sluta träffas? Ja, men säg bara nej när vi frågar och sluta bjud in oss. Vill de att vi ska försvinna ur deras synfält? Ja, då kan de vända bort blicken, sluta befinna sig i rum där hemska hemska barn och föräldrar vistas, eller göra som Clara Lidström förespråkade i amningsdebatten: täck ansiktet med en servett!

För övrigt: i det delade blogginlägget framför Camilla Läckberg att ett besökande barn en gång dristade sig till att be om en cola! Nä nu! Ungen bad alltså värdinnan om att få någon UTAN ATT FÖRÄLDERN GJORDE NÅGOT! Har ni hört så förfärligt! Föräldern borde givetvis kommit med det förmanande fingret och påmint om det mycket viktiga ordspråket Du skall icke be någon annan vuxen än dina föräldrar om att få något. Jag tänker bara att Camilla som nu inte verkar ha det minsta svårt att säga till sina egna barn helt enkelt kunde svarat: Nej. Nej, du får ingen Cola. Hur i hela friden ska den besökande föräldern kunna veta om Läckbergskan vill bjuda på en Cola? Tankeläsning?

Barnens plats i familjen

Om hjärtegrynet följer med mig och handlar brukar han alltid vilja välja några matvaror själv. För mig är det inget problem, han vill bara köpa sånt som vi brukar köpa och det handlar då om frukt, grönsaker, fisk och typ oliver. Ibland kanske jag inte tänkt köpa någon purjolök men vill han välja en sån låter jag honom gärna. Allt som jag tror kan gå åt hemma tycker jag han kan få köpa. Jag tror det är bra att dels lära sig handla mat och dels att det blir roligare att äta om man får bestämma lite själv. Idag skulle vi handla tillsammans med en annan familj. Vi hade bara en korg för vi skulle äta tillsammans. Hjärtegrynet lassade glatt i ett nät citroner och en ask tomater. Jag skrattade lite och sa att, jaja, tomat passar ju bra till tacos och citron kan man ju ha i guaccamolen. Den andra mamman var inte lika förtjust. När inte hjärtegrynet såg bytte hon tomaterna mot en annan sort och la tillbaka alla andra saker han valt. Egentligen var det ju inte fel av någon av dem, bara en liten social krock. Hjärtegrynet märkte inte att hans val blivit borttagna (tror jag) och den andra mamman blev inte sur för att han la ner saker i korgen. Hon lät honom till och med köpa ett paket majskex (de kostar ju bara 4,95:-) när jag sa att vi kunde ta med dem hem.

Den lilla händelsen fick mig att tänka på hur det är med barn, inflytande, roll i familjen och rätt till familjens tillgångar. Jag vill gärna att vi i familjen ska vara så jämlika som möjligt. Ingen av oss är mer värd eller viktigare, som familjemedlem än någon annan. Ingen av oss har mer rätt till våra gemensamma ytor och tillgångar. Det låter ju fint och lätt men för mig innebär det också att jag måste hålla mig i skinnet åtskilliga gånger.

Det innebär till exempel att hjärtegrynet har lika stor rätt att leka i hela lägenheten, samt sprida ut sina saker, som jag eller min sambo. Att hans leksakshög har lika stor rätt att vara vägen i soffan som min strykhög. Att om jag säger till honom att: Nu vill jag att du plockar undan här för dina saker är i vägen när vi ska fika/jag ska läsa/vi ska få besök, så måste han också kunna säga till mig att mina saker är i vägen för hans lek. Och om jag förväntar mig att han ska flytta sina saker måste också jag flytta mina när han ber. Så att: Rör inte den är du snäll! till honom ska vara lika mycket värt som när han säger samma sak till mig. Vilket han ju faktiskt gör ganska ofta. Om han inte får röra mina grejer får inte jag heller röra hans. Om han vill ha sakerna framme medan vi alla är på jobb/skola/förskolan ska inte jag säga emot bara för att jag är vuxen. Jag lämnar ju också saker framme (typ varje dag)

Det samma gäller familjens pengar. Egentligen kan jag inte se att min sambo eller jag har större rätt till de intjänade pengarna än vad hjärtegrynet har. Vi har självklart det ekonomiska ansvaret och ska se till att pengarna räcker till boende, mat, kläder, räkningar, sparande, semester och allt sånt som ju hjärtegrynet inte rimligen kan ta ansvar för varken nu eller på många år. Men de pengar som sedan är kvar som vi väljer att lägga på våra egna hobbies och nöjen, de ska kunna fördelas över hela familjen. Just nu ber inte grynet om att få saker och han har heller inga fritidsaktiviteter som kostar något så detta är än så länge ett icke-problem, men jag förutspår att det kommer att ändras. När han då kommer och vill köpa något större som ett tv-spel, en dator, en häst, ett akvarium eller dylikt. Då ska vi prata om det och bestämma tillsammans hur vi gör. Jag ska kunna säga, nej, jag vill inte att du ska köpa ett akvarium för jag vill inte sköta ett sådant och jag tycker att det verkar dumt att lägga pengar på det när vi kan titta på ett mycket större på museet. Men han ska också kunna argumentera för sin sak om att det inte är samma sak och att han verkligen är intresserad av att ta hand om ett akvarium. Framför allt ska inte jag säga: Nej du får inte för jag är vuxen och bestämmer över dig. Du har inga egna pengar och jag vill inte köpa det till dig för mina.

Ett sådant uttalande från min sina skulle mer bevisa min makt över honom än leda till att jag fick min vilja igenom.

Det samma gäller uttalanden som: Nu måste du städa för detta är mitt hus du bor i, jag är vuxen och du är barn, därför bestämmer jag!

Lägenheten har vi köpt för att kunna bo som familj i. Då ska alla familjemedlemmar också kunna leva och bo i det på samma villkor. Och var det verkligen därför jag ville att barnet skulle städa? Istället försöker jag säga: Jag vill att du städar för det är viktigt för mig att hålla rent och prydligt. Vill inte grynet då kanske man kan ha en överenskommelse om att stöket bara får vara på vissa delar av lägenheten. Jämlikheten gäller ju alla, vill jag ha rent och hjärtegrynet stökigt får vi hitta en kompromiss.

Ibland har jag hört barn som i frustration över föräldrarnas beslut skriker: Men varför skaffade ni mig då?!? Och jag tänker att det är just dit jag INTE vill. Barnen ber inte om att bli skaffade. De har ingen chans att mäta sig i maktkamper med sina föräldrar. De kommer inte kunna vinna en viljornas kamp om föräldern bestämt sig för att den är överordnad.

Eftersom de inte har en chans tycker jag att det är fegt av oss vuxna att gå in i fajten. Att demonstrera sin makt över någon bara för att man kan, och dessutom hävda att man vill ha en bra relation, känns så dubbelt för mig.

Har vi väl välkomnat barnet in i familjen är det också en lika stor del av familjen som föräldrarna. En lika stor och lika viktig del som också har rätt till del i det gemensamma.

 

Vardagspärlor med Lars H Gustavsson

Igår var jag på en mycket trevlig och givande föreläsning med barnläkaren Lars H Gustavsson. Det var vår kyrka, S:t Andreas, som har börjat med sitt nya koncept – vardagspärlor som utgår från frälsarkransens olika pärlor. Eftermiddagen och kvällen innehåller andakt, middag, föreläsning, trevliga samtal och dessutom barnaktivitet samtidigt som föreläsningen. Där kan man alltså äta tillsammans med andra barn och vuxna (gratis för barn och självkostnadspris för vuxna) och sedan lyssna på en givande föreläsning medan barnen har sin egen aktivitet tillsammans med församlingspedagogerna. Jag hoppas att detta kan bli en onsdagsfavorit för oss. De har inte konceptet varje onsdag men tre gånger till under våren kommer det tillbaka med andra föreläsare.

Igår handlade det om jag-pärlan och föreläsningen hette: Upptäcka livet tillsammans – om mötet mellan barn och vuxna och hölls alltså av Lars H Gustavsson.

Han skriver en blogg som jag läst ett par år och har också skrivit många böcker om barn, bland annat min favorit: Växa – inte lyda. Han hade mycket intressant att säga om barn och vi hade säkert kunna hålla på halva natten med frågor, diskussioner och föreläsning om inte tiden var satt till en timma.

Lars hade fyra ord om barnuppfostran han ville att vi skulle ta med oss:

  • Närhet – Han pratade mycket om att känns sitt barn och att behålla den närheten – som kanske är lättare att hitta när barnen är små – genom livet.
  • Nyfikenhet – Här tog han exempel från den samiska synen på barn och berättade att de alltid ser barn som bärare av ett budskap. Därför ska man fråga sig själv när man umgås med sitt barn: vad har du att lära mig? Vad vill du mig? Vem är du?
  • Uppmuntran – Att uppmuntra sitt barn och peppa dem men inte använda sig av belöningssystem eller betygsätta sitt eget barn.
  • Gränser – Här var han inne på Jesper Juuls linje – att sätta gränser runt sig själv och vara tydlig mot barnet var ens egen gräns går. Tydlighet blev också ett ledord här. Att barnen ska veta var de har de vuxna för att känna sig säkrare.

Lars hade massor med exempel från sina egna barn och barn han träffat i tjänsten. För mig är det alltid lättare att förstå helt när det finns exempel från verkliga situationer, säkert gäller det för många andra också. Vi fick ställa frågor efteråt och det kom upp flera intressanta frågor om barn, vardagssituationer och hur man som vuxen ska göra för att hinna med allt man vill.

Lars betonade många gånger att man alltid måste sätta barnen i första rummet oavsett vad som pågår på jobbet/i omvärlden/på mobilen.

Vi hade en mycket trevlig kväll och kom hem med många tankar om livet, familjen och vad vi vill tillsammans.

Vardagspärlor är gratis, man måste inte anmäla sig och alla är hjärtligt välkomna. Har ni tid och är i Malmö så titta in nästa gång, för det var verkligen ett bra upplägg!

 

Barnen och maten

Jag har tänkt mycket på det här med mat och barn. Många föräldrar tycker att det är ett stort problem vad och hur mycket deras barn äter och framför allt vad de INTE äter. Jag hoppas att vi ska kunna förmedla en lite mer avslappnad inställning till mat till vår son. Jag vill inte att han ska tycka att mat är något jobbigt, något som är förenat med tvång eller något som bara ska göras oavsett vad. Istället skulle jag vilja lära honom att:

  • mat är gott
  • det är trevligt att äta tillsammans
  • man kan ofta få något man tycker om
  • man får äta så mycket man vill
  • man får äta i den takt man vill
  • det är roligt att laga mat tillsammans

Visst finns det dagar då min filosofi går om intet för att jag är trött eller irriterad eller våra tider inte alls stämmer för att äta tillsammans. Men de flesta dagarna äter vi i alla fall ett mål tillsammans hela familjen. Alla äter det de vill och så mycket de själva vill av det som serveras. Däremot lagar vi inte specialmat till sonen. Han äter det vi äter. Inte i idioti så klart. Vissa saker vet vi att han inte tycker så mycket om, det är ju inget konstigt med det, det finns många saker jag inte tycker så mycket om och andra som min sambo inte tycker om. Jag tror de flesta människor har någon eller några maträtter de inte tycker om, oavsett om de är barn eller vuxna. Vår son tycker inte så mycket om slät soppa. Inget problem för oss, vi gör den helt enkelt med stora bitar istället. Min sambo tycker inte om potatismos, ja men då äter jag det när jag är själv istället. Jag äter inte kött, kyckling eller pasta. Då passar grabbarna på att äta det när de är själva.

Vår förskola har en blogg om vad de serverar för mat till barnen. Där kan vi enkelt kolla vad det blir för mat i veckan och sedan planera så middagarna hemma inte blir exakt samma mat. Då kan vi dessutom se när det blir soppa och den dagen planera någon middag vi vet att sonen kommer tycka om. När de får soppa på förskolan får barnen som inte vill äta, macka istället. Vi brukar därför planera någon mat med mycket grönsaker så att hans matdag inte bara består av mjölmat.

Sonen har inte lärt sig ta mat själv än, så vi lägger upp en liten portion och så får han hellre mer av något om man vill. Detta kan jag mer än villigt erkänna är en avvägning. Ibland verkar det vara lättare för honom att äta om det inte finns så mycket på tallriken, ibland äter han mer om det ligger framlagt mer. Om han säger ”itte mat” (han har också en variant som är mer ITTE MAT!!!! Då får man helt enkelt vänta ett tag tills han blir hungrig) brukar vi ta fram något litet som vi vet att han tycker om, typ ett par oliver, som förrätt. När han ätit dem är det som att han ”kommer på” att han är hungrig och kan gå vidare till huvudrätten. Jag själv har ibland samma problem, jag brukar säga till min sambo att jag måste tänka lite på mat innan jag blir hungrig. Efter en halvtimme brukar det ha funkat.

Efterrätt har vi aldrig kört med. Många av småbarnsråden om mat innehållet efterrätt men vi har ändå valt att inte ha det. Vi åt inte efterrätt innan vi skaffade barn och det kändes onaturligt att börja nu. Om sonen vill ha en frukt direkt efter maten får han dock det. Det händer rätt sällan och därför ser vi inte att det skulle blir ett problem att han ”ersätter” mer mat med en frukt.

Rätt temperatur på maten är viktigt för honom. Inte för varmt, men heller inte kallt. Han har nu lärt sig att själv blåsa på maten om han tror att den är varm. Men i början var vi väldigt noga med att det skulle vara lagom varmt, då åt han så mycket mer.

Vi lägger ofta upp på hans tallrik lite innan vi sätter oss så hans mat svalnat lite, det brukar funka bra. Vill han ha mer är det oftast bäst att ta från våra tallrikar (istället för ur grytan) för där är maten lite svalare. Jag vet ju själv hur obehagligt det är att bränna sig på mat så jag förstår till fullo att han inte vill ha rykande het mat.

Vår son äter alltid själv. Han började tidigt med det och ville försöka med både sked och gaffel långt innan han kunde hantera dem. Vi lät honom prova. Ibland kunde folk säga att det såg farligt ut och att vi borde vänta men vi tyckte att om han ville prova skulle han också få det. Vi matbordet sitter vi alltid så nära att vi kan hjälpa till om det blir farligt med gaffeln. Det har aldrig hänt något hittills. Kniv har vi dock inte låtit honom ha (mer än smörkniv av trä) fast han är väldigt nyfiken på knivar. Mata gjorde vi bara precis i början innan han fick styr på händerna. Så fort han kunde äta själv vägrade han bli matad. Det gjorde att han inte gick upp så mycket i vikt som BVC ville, och de tjatade mycket på oss om att fortsätta mata fast han då vägrade mycket mer. Efter ett par veckor löste det sig av sig själv eftersom han blev skickligare med skeden och hann få i sig mer mat innan han tappade koncentrationen. I efterhand är jag glad att jag inte var mer påstridig med matandet. Han klarade ju ut det själv och en missad ”mål-vikt” på BVC bryr jag mig inte om. Synd bara att BVC-sköterskan tyckte att det var viktigare än sonen självständighet.

Han äter oftast med händerna. Det har vi inget emot. Vi lägger alltid fram bestick till honom och han provar lite om han har lust. Vi vet ju att han kan äta med både sked och gaffel men vi gör ingen affär av att han inte alltid gör det. Så småningom kommer han göra det. Han dricker ur ett vanligt glas utan problem. Till och med på förskolan har de insett att det funkar nu efter ett par månader.

Vi serverar aldrig mat med socker i. Sötad yoghurt förekommer inte här och vår son får inte fikabröd om vi fikar. Fikar vi på något café (detta händer så sällan att det inte har behövt bli jobbigt) köper vi en macka till honom eller en yoghurtkopp. Hemma har vi mest sockerfritt fikabröd eller så fikar vi helt enkelt när han sover. Tre gånger har han fått smaka något med socker. Visst har han tyckt om det men inte så där att han blev helt till sig av lycka. Den effekten får vi snarare med frukt eller torkad frukt. (en av gångerna var när jag tänkte att 85% choklad var ju helt safe, det kommer han ju inte tycka om, men tji fick jag! MER SÅNN!!! vad det enda han sa efter en liten flisa choklad, han har bra smak den lille)

Det enda ”problemet” vi har med matsituationen är att sonen kastar mat på golvet när han inte längre ät intresserad. Detta går lite i vågor. Vi säger till och tjatar och ibland kommer han ihåg och skjuter tallriken ifrån sig när han är mätt. Jag hörde talas om en bok om franska barn och varför de aldrig kastar mat. Jag har själv inte läst den men jag läste ett blogginlägg om den. Det kan man hitta här. Blogginlägget fick mig endast att bli mer säker i min egen uppfostran än att vilja gå över till franska metoder. Kanske hade vi inte haft problemet om vi varit ännu mer avslappnat inställda till mat på golvet. Dock kan jag inte släppa tanken på att sonen måste få veta var min personliga gräns (som Jesper Juul snackar mycket om) går, och när han kastar mat på golvet, ja då är den passerad. I den här situationen har vi tagit större fasta på det än på att experimenten med maten ska få pågå så länge de är kul.

Vi har hela tiden låtit vår son äta på vanligt porslin och med bestick av metall. Jag lärde mig att plastgrejer avger farliga ämnen till mat och ville därför aldrig använda de matset vi fått i present. Det finns många fina matset i metall och också i majsplast om man hellre vill ha något okrossbart. På vårt plankgolv är det inget problem men när vi är hemma hos min sambos familj tar vi med tallriken av majsplast, de har stengolv i köket så tappar man en tallrik är det kört.

Till mosmaten hade vi en superbra kokbok jag gärna rekommenderar. Den heter Mosa, Mixa, Mumsa och kan bland annat köpas här. Vi fick den i present, kanske ett tips till dop-present? Dopet brukar ju ligga perfekt i tid när det börjar tänkas på smakportioner. Det finns också en fin blogg med bra recept på småbarnsmat, lilla matdériven heter den.

Mat och barn och mat verkar nästan alla ha en åsikt om. Vi har fått försvara vår matfilosofi på förskolan, på BVC, i mammgruppen, på jobbet, ja i nästan alla sociala situationer. Det verkar vara ett synnerligen infekterat ämne. Vad tycker ni om det här? Har ni andra åsikter om barn och mat? Eller fler tips för den delen 🙂

Böcker om barn

Mitt lilla gryn börjar nu komma in i en fas där jag känner att det är fråga om lite mer ”uppfostran” än innan då det mest handlade om omvårdnad. Nu är det viktigare att föregå med gott exempel och även ge lite vägledning.

Jag har tänkt mycket på detta under sommaren. (Nu har vi ju också varit lediga så det är säkert delvis därför) Jag ser dagligen exempel på hur jag INTE vill göra med eller mot mitt barn. Och min slutsats måste därför bli att det inte är så lätt att hålla styr på hur man vill göra. Jag tänker att oavsett hur bra intentioner man har och oavsett hur väl man vill måste det vara lätt att bli påverkad. Av hur andra gör, av vad man ser på tv, av vad som skrivs i media osv. Och då kanske tappa bort vad det var man egentligen ville. Tillslut kanske det blir svårt att skilja på vad man själv tycker och vad man blivit itutad under så lång tid att man tillslut tror att man håller med. För att minimera risken läser jag med jämna mellanrum någon bok om att leva med barn. Mina favoritförfattare hittills har varit Jesper Juul och Lars H Gustafsson (som för övrigt skriver en jättefin blogg här)

Jag har på intet sett läst alla deras böcker än (tack och lov för det, då har jag ju massor kvar att läsa) men allt jag läst hittills har varit tänkvärt och många gånger ögonöppnare för mig. Jag märker att jag redan varit på väg att blanda samman mina egna åsikter med sånt jag hört i media eller av vänner med barn.

Från Jesper Juul tar jag med mig det personliga språket. När jag använder det med mitt barn märker jag redan nu (fast han bara är 16 månader) att han lyssnar mer och förstår lättare. Innan kunde jag säga: ”Mamma ska gå en liten stund. Efter att du ätit lunch kommer mamma hem.” Och förväntade mig att han skulle förstå att det var jag som skulle gå (och inte någon annan mamma) och att han skulle vara ensam med sin pappa så länge. Medan jag nu säger: ”Jag ska gå en stund. Medan jag är borta ska du vara med pappa. Sedan kommer jag hem igen efter att du ätit lunch.” När jag säger så istället tittar sonen på sin pappa, sedan på mig, så sträcker han upp armarna mot sin pappa och leker lugnt vidare med honom. Inga tårar när jag går och inget spring efter mig ut i trappen. Lugnt och skönt för hela familjen. Jag upplever att sonen tar det mesta med ro bara han får veta vad som ska hända och vad som förväntas av honom. Vi gör likadant när vi någon gång lämnar honom med någon annan vuxen än oss föräldrar. Det har gått utmärkt varje gång.

Jag använder Jepser Juuls personliga språk även när det kommer till gränser. Tidigare: ”Man får inte hälla vatten på golvet!” medan jag nu säger: ”Jag vill inte att du häller vatten på golvet. Du får hälla det på balkongen istället” varpå han genast går ut på balkongen och fortsätter hälla. Det var ju egentligen inte själva hällandet jag ogillade utan bara var han valt att hälla vattnet. Det sättet att uttrycka mig har också fått mig att tänka igenom vad som är mina personliga gränser och vad som är absoluta gränser. (Detta skriver Lars H Gustafsson om i sin bok Växa – inte lyda) Att inte gå in med skor är till exempel en personlig gräns, jag vill inte att han ska gå in med skor för då blir det smutsigt och jag måste städa. I ett annat hushåll är det kanske annorlunda. Medan att inte bitas är en absolut gräns. Han får inte bita någon, varken mig eller någon annan.

Lars H Gustafsson skiver mycket om att se barnet som en människa i första hand och inte bara som ett barn. Bara genom att tänka så har mycket löst sig för mig. Då har jag lättare att hålla reda på vad jag vill vara för slags mamma och hur jag vill samspela med mitt barn. Det hade jag ju någon slags idé om innan han kom men efteråt har jag blivit så översköljd av metoder och åsikter att jag tillslut undrade om det verkligen var mitt barn, och om jag fick bestämma hur livshandledningen skulle se ut, eller om jag helt enkelt bara var en uppfostrare inhyrd tills skolan kunde ta över.

Jesper Juul fick mig också att överge tanken om att båda föräldrarna måste sätta precis samma gränser, göra likadant mot barnet i alla situationer och hålla med varandra om allt. När jag väl läste att en förnuftig person tyckte att det var strunt tänkte jag efter vad jag själv tyckt som barn och kom fram till att det inte alls behövs. Jag tror att barn mycket väl vet att föräldrar och andra vuxna har olika personliga gränser och tycker olika om saker. Bättre då att vi är ärliga mot vårt barn och  säger som det är. Han kommer ändå upptäcka att alla människor har olika åsikter och olika gränser tids nog. Om vi redan nu lär honom att så är fallet hoppas jag att han förstår att det är okej att även han har andra personliga gränser än oss och att det är okej att inte alltid hålla med varandra. Man går inte sönder för det och man behöver inte bli ovänner heller.

Just nu läser jag Jesper Juuls Ge plats för familjen för andra gången. Inför förskolestarten till hösten tror jag Lars H Gustafssons Förskolebarnets mänskliga rättigheter blir bra lektyr.

Har ni några tips på bra böcker om att leva med barn?