Avgifta barnrummet – kortversionen

I förmiddags var Cecilia Hedfors från Naturskyddsföreningen intervjuad i Nyhetsmorgon om hur man avgiftar barnens rum. Inslaget var mycket kort och de hann inte gå in på alla detaljer men den information man väl fick fram var bra och tydlig tyckte jag. Här kan man se klippet om man vill.

Det som sades var i stor detta:

  • Köp inte begagnade leksaker och låt inte barnen ärva saker från din egen barndom. 2013 förbättrades kemikalielagstiftningen gällande leksaker mycket och alla saker från innan dess kan alltså innehålla saker som nu är förbjudna. Observera också att bara för att inköpsdatumet är 2013 är det inte säkert att produktionen skett då. De pratade bara om plast, och mest mjuk plast, och sa ingenting om ärvda träleksaker men jag har läst mig till att vissa gamla träleksaker kan vara målade med färg som innehåller bly. Om färgen flagnar eller ser ut att börja flaga, köp inte och låt inte barnet leka med saken. Trärena saker borde inte utgöra någon fara och likaså kan man skrapa bort den gamla färgen för att få trärent. Då kan man ju måla själv med giftfri färg om man vill också.
  • Håll koll på vilka leksaker som inte klarar kemikalieinspektionens tester och släng ut dessa om du råkar ha dem hemma. Ta gärna tillbaka dem till affären och begär att få pengarna tillbaka. Det är både bra för dig och för att sätta press på företagen att sköta sig bättre. Dessutom riskerar inte sakerna att då hamna i omlopp på second hand-marknaden. Vill du slänga, släng då i brännbart eller i farligt avfall om det är elektronik. Inte till second hand och inte till återvinning.

Låt inte barnen leka med saker som inte är leksaker. Värst och vanligast bland dessa är:

  • Kvitton – som ofta innehåller Bisfenol-A, även de som är märka att de är utan just Bisfenol-A får jag ibland höra att de bara bytt till Bisfenol-S istället, det är minst lika illa. Inga kvitton alls alltså! Gäller även biobiljetter och liknande som är tryckt från samma slags skrivare som kvitton. Ska slängas i brännbart pga av detta, inte tidningsinsamlingen.
  • Nycklar – som kan innehålla bly.
  • Oäkta smycken – också de kan innehålla bly.
  •  Elektronik, särskilt om den är gammal. Just elektronik ser jag ofta hemma hos folk, att exempelvis låta barnen leka med en gammal fjärrkontroll eller telefon verkar vara mycket vanligt. Det är alltså inte alls lämpligt eftersom elektronik inte har samma hårda krav på sig som leksaker och därför kan innehålla högst olämpliga kemikalier. Bland annat flamskyddsmedel är mycket vanligt i elektronik och inte så nyttigt att få i sig.

De pratade sedan om att många förskolor (1/3-del av Sveriges förskolor) har börjat giftminimera och slänga ut saker som inte klassas som säkra för barn att leka med eller ha i sin närmiljö. Jag undrade i mitt stilla sinne om även vår förskola (som jag upplever snackar mycket men gör förvånansvärt lite. Särskilt med tanke på hur mycket kunskap och intresse som finns i föräldragruppen) räknas in i den där tredjedelen. I så fall är jag inte särskilt imponerad av statistiken.

I inslaget hann de inte prata så mycket mer än detta men jag har ytterligare några saker att tillägga.

Lego och Duplo är ju också plast och en av leksakerna vi har hemma. Dock är de tillverkade av ABS-plast som inte släpper ifrån sig sina kemikalier lika lätt. Värst är ju mjukplasten så ju hårdare desto bättre, Lego är ju ganska hårt, det vet alla som någon gång trampat på en bit. Med Lego kan man se upp för mjuka delar som slangar och även helt klara delar och fönster. Dessa kan vara gjorda av polykarbonat och är inte klassade som säker plast så som ABS-plast. Andra saker av polykarbonat man kan slänga ut när man håller på är: cd-fodral och pipmuggar och tillbringare i klarplast. Polykarbonat är en av plasterna som märks med siffran 7 (övriga plaster) i den lilla återvinningstriangeln. Men även ABS-plast och bioplaster (som inte är framställda från olja utan från exempelvis majs eller bambu) har nummer 7 som märkning så allt med nummer 7 måste alltså inte slängas.

I barnens rum finns ju så mycket mer än leksaker, säng och sängkläder samt kläder är ju en lika viktig del att avgifta såklart. Naturskyddsföreningen har en kortfattad guide till att avgifta barnrummet, det kan vara ett bra ställe att börja på. UnderbaraClara skrev ett mycket bra inlägg på samma tema för ett par år sedan. Fortfarande läsvärt!

Annonser

Barnklädesgalen?

De senaste åren har jag inte köpt särskilt mycket kläder till mig själv. I alla fall inte om man jämför med tidigare år. Jag trodde att jag botat min besatthet av klädkvantitet och övergått till kvalité men nu undrar jag om jag inte bara lurat mig själv. Jag har visserligen inte köpt kläder till MIG men till min son däremot. Till honom har jag köpt kläder i högar! Mest är de från second hand. Det är som att jag tänker att eftersom det är begagnat och pengarna oftast går till välgörande ändamål är jag ursäktad att köpa hur mycket som helst. Fler plagg betyder ju bara mer välgörenhet och det kan ju aldrig vara fel. Fast det blir ju fortfarande för mycket kläder här hemma hos oss. Och fast det är billigt blir ju utlagda pengar för något som inte används bortslösade pengar. (Jag känner igen mig i Underbara Claras inlägg om loppishets som hon skrev 2013)

Fram tills ett par månader sedan hade hjärtegrynet ingen åsikt om vad han hade på sig. Jag kunde ta på honom allt möjligt fint och variera kläderna efter väder så han alltid hade lagom mycket på sig. Jag köpte massor med plagg till honom för att alltid ha att byta med i fall allt skulle vara smutsigt. Fast det var det ju aldrig. Som exempel kan jag säga att i storlek 68 har vi så mycket kläder att vi ledigt kunde låna ut lagom stora barngarderober till två små bebisar samtidigt utan att ens ta med de absoluta favoriterna. För mycket kläder redan när han var sex månader alltså.

De dagarna när jag kunde bestämma vad han skulle ha på sig är helt klart över. Nu har han starka åsikter om vad som ska på och inte. Mest inte faktiskt. Det som ska på är traktortröjan. Varje dag. Är den i tvätten (vi försöker tvätta den var tredje dag i alla fall för att det inte ska sunka ihop totalt) är det katastrof. Möjligen kan han tänka sig att ha på sig båt-tröjan men valen. Alltså två tröjor är okej. På förskolan verkar det som att repertoaren är lite större så där lägger vi tröjor han vägrar hemma. Bland byxorna accepteras två par.

Alltså finns det ingen som helst anledning att han har en hel byrå (visserligen ett gammalt sängbord, så den är inte jättestor) sprängfylld med kläder OCH en av mina garderobslådor full OCH en hylla med tjocktröjor.

Kanske har jag inte alls botat min klädövershopping utan bara ersatt målet med den. Jag använder min son för att rättfärdiga att köpa kläder. Men han behöver dem inte. Han vill inte ens ha dem. Får han bara ha sin traktortröja är han helt nöjd.

Jag erkänner villigt att jag tycker det är roligt att köpa kläder. Jag har också svårt att gå förbi plagg som jag tror är riktiga kap. Om det verkar användbart köper jag det oftast. Det knäppaste är när jag köpt plagg eller skor som hjärtegrynet redan växt ur. Alltså jag vet redan innan att de är för små. Visserligen blir detta ofta till lycka för grannflickan men ändå. Lite galet är beteendet.

I veckan ska hjärtegrynet och jag skaffa en ny söndagshatt till honom. Egentligen en solhatt men om vi kallar den söndagshatten (Efter hatten i sången ”En liten tomtegubbe”) har han gärna den på sig. Jag ska stå emot alla andra kläder i affären. Jag vet att det kommer finnas massor av fynd (det är en outlet vi ska till) och fina kläder men han behöver inget nytt. Möjligen en till traktortröja för att ha något att byta med…

Höstkläder

Nu är det i alla fall höst på riktigt och ibland ganska kallt. Vi har tagit fram allas höstkläder ur förråden. När vi var på lekplatsen idag och snålblåsten från havet kröp in under alla vindjackor kände jag mig väldigt tacksam för hur varmt klädd både sonen jag var.

Höstkläder för ett litet barn med mycket utelek på gång:

regnbyxatretorn

Än är det inte dags för ullunderställ utan bomullströja duger bra. Utanpå den har han en fin gul tröja som min svägerska stickat. Tröjan heter Livingston och om man vill se bilder av den kan man göra det på hennes blogg här.

Sedan en vindjacka från Lindex som jag köpte på rean i somras. Den har han haft även när det var varmare fast utan stickad tröja under. Då slapp vi köpa ytterligare en jacka, väldigt praktiskt.

På benen har han bomullsbyxor eller mjukare jeans och sedan galonbyxor från hm. Jag köpte ett par i våras med biofinish som jag skrev om här och han kan fortfarande ha dem.

På fötterna är det än så länge vanliga strumpor, men ullsockarna ligger här och väntar på kallare väder. Sedan ett par fodrade gummistövlar vi fått av grynets farmor.

Tunn mössa på huvudet i väntan på snö och minus när de stickade kommer fram.

Vantar vägrar han när vi leker. De får endast vara på när vi åker cykel.

Själv har jag tagit fram min rosa dunväst jag köpte på second hand för ett par år sedan. Varje gång jag rensar tänker jag att den där använder jag ju inte så mycket. Men varje höst är jag lika glad att jag har den. Eftersom min regnjacka är ganska rymlig får jag plats med den under och då är jag varm i vilket rusk hösten än har att erbjuda. Jag hade förmodligen inte köpt en ny dunväst med tanke på hur de flesta fåglar man tar dunet ifrån har det, men när jag nu har en använder jag den gärna.

Höstskor för min del är ett kapitel jag inte riktigt löst. Är det lekplats på gång tar jag gummistövlar. De har dock varit tejpade med silvertejp sedan i somras men läcker ändå. Är det mer fingå eller jobb tar jag ett par kilklackade svarta skor. De börjar ge sig totalt nu, de var nog ingen vidare kvalité på dem. Nästa höst kanske jag måste skaffa ett par bra höstskor. Men det är så svårt att hitta bra så jag skjuter gärna upp det ett år även om utförsäljningen av höstskor förmodligen sammanfaller med mitt köpstoppslut 🙂

Vantar har jag ett par fina min svägerska stickat. De är verkligen de optimala cykelvantarna som hon skriver här.

 

Vi försöker köpa relativt könsneutrala kläder till hjärtegrynet, och jag trodde jag hade ganska bra koll, men när jag fick syn på oss i spegeln på väg ut häromdagen undrade jag om jag inte bara lurat mig själv.

Han hade på sig: turkos mössa, turkos jacka, gröna regnbyxor, svarta stövlar. Jag hade på mig: rosa jacka, röda regnbyxor, gula stövlar. Suck. Kan det bli mycket värre?

Märka barnkläder

namnlappar-net

Nu när lilla hjärtegrynet har börjat förskolan har vi fått veta hur viktigt det är att ALLA kläder är märkta. Med 23 barn i samma grupp förstår jag mycket väl varför de vill att allt ska vara märkt, det verkar ju helt omöjligt att hålla reda på så många barn ens, hur ska man då kunna komma ihåg vad alla barn har för kläder. Jag har därför tänkt över det här med märkningar. Vilket är egentligen det bästa sättet att märka barnens kläder?

I vårt fall kom jag fram till att märkpenna är att föredra. Det går snabbt och lätt att märka, går inte bort i tvätten och syns tydligt för förskolepedagogerna. Det som talade emot är jag hört att kläderna får ett minskat andrahandsvärde och möjligen att pennan skulle innehålla något giftigt man inte vill ha på kläderna. Jag har mailat till Lindex kundtjänst och frågat om eventuella gifter men inte fått något svar än.

Klisterlappar ville jag inte ha eftersom jag köpt en del kläder märkta med klisterlappar och de är svåra att få bort. Massa klister blir kvar och kladdar på kläderna. Dessutom är lapparna ganska hårda och jag kan föreställa mig att de skaver lite om man inte sätter dem inuti tvättlappen. Och då syns de ju ändå inte och man missar funktionen för förskolepedagogerna totalt. Behöver jag säga att de alltid är gjorda av plast? Inget för vår familj alltså!

Jag kunde också ha sytt lappar med textfunktionen på min eminenta symaskin. Jag provsydde ett par men fick inte till någon bra variant. Lapparna kändes hårda och jobbet att sy fast en lapp i varje plagg tycktes oöverstigligt. (Här finns tydligen en variant med plastfnuttar man kan fästa med. Inget för mig dock eftersom jag försöker hålla nere plasten här hemma) Detta var lite av en besvikelse eftersom jag tänkte mig att egensydda lappar förmodligen var det mest ekologiska och giftfria alternativet. Men är det inte funktionellt och någorlunda lätt att göra hjälper det inte hur ekologiskt det än är. Det måste bli bra också.

Jag bestämde mig alltså för märkpenna. Många plagg har en namnlapp man kan skriva på och på de övriga använde jag tvättlappen. Jag kom fram till att andrahandsvärdet inte skulle spela någon roll för oss ändå. Vi köper mest begagna kläder för att de redan ska vara urtvättade och således giftfria, dessutom blir det ju billigare och mer klimatsmart. Ibland är de redan namnade, då stryker jag helt enkelt över namnet eller klipper bort lappen om det är en mindre viktig lapp. Jag stör mig inte på att kläderna redan är namnade och är beredd att betala lika mycket oavsett namn eller inte. Hjärtegrynet har en del nya kläder med. Antingen ekologiska som han fått i present eller som jag plockat upp på LotusEcos – reaställ. Några plagg har jag eller min svägerska stickat själva. De kommer troligen aldrig vara aktuella för försäljning utan ärvas i generationer, det kallar jag klimatsmart 🙂

När vi använt färdigt kläderna och syskonbarn, kompisbarn och grannungar har lånat dem kommer det troligen inte vara mycket kvar att sälja ändå. Just nu sitter jag med 50-56-lådan för tredje gången och ska låna ut till kompisars kommande lilla hjärta. Fyra barn kommer alltså ha använt sonens kläder på 1,5 år. Det blir ganska många användningar om det fortsätter i den här takten. När vi slutligen ska göra oss av med kläderna kommer vi i bästa fall sälja dem på loppis för typ 5:- styck eller, mer troligt, skänka bort dem.

Inte lönt att hålla på med massa lappar alltså!

Hur tänker ni kring detta?

 

Bild från Ikast Etikett

Konsumtionsmonstret

Jag lovade mig själv vid årsskiftet att inte köpa några nya kläder detta året. Jag lovade häromdagen att inte köpa något från min svarta lista. Ärligt talat trodde jag att båda löftena skulle bli lätta att hålla. Att jag egentligen bara lovade något jag redan levde efter. Nu har halva året utan klädinköp gått och jag tänkte lite på hur det gått. Jag förvånades själv över att så fort jag lovat att inte köpa kläder kände jag ett plötsligt behov av att just köpa kläder! Som om något konsumtionsmonster inom mig plötsligt vaknat till liv och kämpade för sin överlevnad. Bara för att jag bestämt mig för att inte köpa kläder ville jag plötsligt inget annat. Jag köpte under hela 2013 bara två linnen och en bh (amningsplagg) och det var inte ett dugg svårt att inte köpa kläder. Jag behövde inget, ville inte köpa något, och tänkte inte ens på att det blev ett år nästan helt utan klädköp. När jag däremot gjorde det till en grej att inte  köpa kläder misslyckades jag nästan direkt. Jag köpte en sidenblus second hand. Den höll kanske fem tvättar innan den föll sönder fullständigt. Lite ödets nyck där? Synden straffar sig direkt?

För två veckor sedan gick mina sandaler sönder. Dödsstöten var när dragkedjan delade sig. När jag funderade på att byta ut den såg jag att skorna var trasiga på minst tre ställen på varje sula. Ingen idé att laga tänkte jag och köpte nya. Samma märke igen. Förmodligen en dum idé eftersom de redan är skavda fram trots att jag fettat in dem som de sa i affären. Varannan vecka! Är inte det lite mycket begärt? Och impregneras skulle de med. Varje vecka. Jösses. Jag hade troligen kunnat klara sommaren utan att köpa nya sandaler. Jag har fyra par havaiannas och massor med andra somriga skor jag kunde ha (Vandringssandaler, visserligen fula men funktionella. Kilklackarna jag går i jämt annars. Sandaletter i olika utföranden. Jag hade klarat mig) Är det konsumtionsmonstret som vaknat igen? Och är det ödets nyck igen att de jag just köpt verkar vara så dålig kvalité. Eller bara jag som borde lära mig att det märket inte är särskilt bra? Förmodligen det senare, vilket egentligen är bra för nu har jag chansen att lära mig att ytterligare ett misstag. Trist bara att de alltid gör de finaste skorna.

Svarta listan då. Jo, det går väl ganska bra hittills. Jag fick en sidensjal av min mormor som jag inte kunde tacka nej till. (Eller mer ville inte för den är så fin och jag tänkte att gåvor kanske inte räknas på svarta listan?) Jag har även använt den varje dag sedan jag fick den så den platsar helt klart i min garderob. Ska slänga ut någon jag tycker mindre om för att kompensera.

Dock känner jag inte något behov av att köpa något på svarta listan så som jag gjorde med kläderna. Inbillar mig fortfarande att den kommer bli lätt att hålla.

Nu håller jag monstret stånget genom att köpa kläder till hjärtegrynet istället. Han ska snart börja dagis och då verkar det behövas en hel massa roliga kläder. 🙂 Second hand eller ekologiskt så klart (ytterkläder möjligen undantaget med tanke på hur svårt det var att köpa regnbyxor) Till och med Tradera har fått en renässans här. Någon som har tips på det perfekta dagissetet? Eller bara vad man behöver för dagis? Märkpenna har vi redan fixat, det verkar vara nummer ett.

Jag har planer på att ändå följa med på den årliga second hand rundan på söder senare i sommar med en av mina vänner. Förhoppningsvis med en väl genomtänkt lista över plagg som bidrar till det perfekta setet och kompletterar garderoben. Det får bli ett undantag i årslöftet. Men bara om jag verkligen hittar något från handlingslistan! Det blir nog egentligen svårare än att inte köpa kläder alls. Att lyckas köpa det jag kommit fram till att jag vill ha innan jag hittade det. Snarare än att hitta något och försöka rättfärdiga varför jag ska köpa det, som jag alltid gjort innan.

 

 

Klädkriterier

Har länge handlat kläder enligt en viss prioriteringslista och nu tänkte jag skriva ner den för att hjälpa mig att följa den än mer noggrant.

Om jag behöver något ska jag från och med nu ALLTID leta efter plagget i denna ordningen:

1. Finns plagget eller något liknande redan i min garderob?

2. Kan jag låna plagget av min kompis A? (funkade bra ex. när jag skulle på ett event med den obskyra klädkoden ”black whit and edge”

3. Kan jag köpa det begagnat?

4. Kan jag köpa det ekologiskt?

5. Kan jag köpa det svenskproducerat?

6. Kan jag köpa det i ett resurssnålt material?

7. Kan jag köpa det i naturmaterial?

8. Kan jag i alla fall köpa det i sjukt bra kvalité, passform och design så det håller, passar och är snyggt länge?

Punkt nummer 8 måste jag använda mig av när jag köper BH. Har visserligen hittat ecolyxica som har jättefina grejer och platsar redan under nummer 4 men har egentligen inte en storlek de har så det är lite ansträngt. Men kan verkligen rekommendera dem! För andra plagg klarar jag mig oftast med 1, 2 eller 3. Nummer 4 någon enstaka gång.

Just när jag fick jobb efter långa studier var dock ett lite svart år i min klädkonsumtion. Typsikt när jag just hade pengar och kunde lägga dem på ekokläder verkar jag fått nått slags hjärnsläpp och tappade bort hela min ekosträvan! De fallgropen ska jag INTE hamna i igen! Säg till min på skarpen i så fall!