Barnens plats i familjen

Om hjärtegrynet följer med mig och handlar brukar han alltid vilja välja några matvaror själv. För mig är det inget problem, han vill bara köpa sånt som vi brukar köpa och det handlar då om frukt, grönsaker, fisk och typ oliver. Ibland kanske jag inte tänkt köpa någon purjolök men vill han välja en sån låter jag honom gärna. Allt som jag tror kan gå åt hemma tycker jag han kan få köpa. Jag tror det är bra att dels lära sig handla mat och dels att det blir roligare att äta om man får bestämma lite själv. Idag skulle vi handla tillsammans med en annan familj. Vi hade bara en korg för vi skulle äta tillsammans. Hjärtegrynet lassade glatt i ett nät citroner och en ask tomater. Jag skrattade lite och sa att, jaja, tomat passar ju bra till tacos och citron kan man ju ha i guaccamolen. Den andra mamman var inte lika förtjust. När inte hjärtegrynet såg bytte hon tomaterna mot en annan sort och la tillbaka alla andra saker han valt. Egentligen var det ju inte fel av någon av dem, bara en liten social krock. Hjärtegrynet märkte inte att hans val blivit borttagna (tror jag) och den andra mamman blev inte sur för att han la ner saker i korgen. Hon lät honom till och med köpa ett paket majskex (de kostar ju bara 4,95:-) när jag sa att vi kunde ta med dem hem.

Den lilla händelsen fick mig att tänka på hur det är med barn, inflytande, roll i familjen och rätt till familjens tillgångar. Jag vill gärna att vi i familjen ska vara så jämlika som möjligt. Ingen av oss är mer värd eller viktigare, som familjemedlem än någon annan. Ingen av oss har mer rätt till våra gemensamma ytor och tillgångar. Det låter ju fint och lätt men för mig innebär det också att jag måste hålla mig i skinnet åtskilliga gånger.

Det innebär till exempel att hjärtegrynet har lika stor rätt att leka i hela lägenheten, samt sprida ut sina saker, som jag eller min sambo. Att hans leksakshög har lika stor rätt att vara vägen i soffan som min strykhög. Att om jag säger till honom att: Nu vill jag att du plockar undan här för dina saker är i vägen när vi ska fika/jag ska läsa/vi ska få besök, så måste han också kunna säga till mig att mina saker är i vägen för hans lek. Och om jag förväntar mig att han ska flytta sina saker måste också jag flytta mina när han ber. Så att: Rör inte den är du snäll! till honom ska vara lika mycket värt som när han säger samma sak till mig. Vilket han ju faktiskt gör ganska ofta. Om han inte får röra mina grejer får inte jag heller röra hans. Om han vill ha sakerna framme medan vi alla är på jobb/skola/förskolan ska inte jag säga emot bara för att jag är vuxen. Jag lämnar ju också saker framme (typ varje dag)

Det samma gäller familjens pengar. Egentligen kan jag inte se att min sambo eller jag har större rätt till de intjänade pengarna än vad hjärtegrynet har. Vi har självklart det ekonomiska ansvaret och ska se till att pengarna räcker till boende, mat, kläder, räkningar, sparande, semester och allt sånt som ju hjärtegrynet inte rimligen kan ta ansvar för varken nu eller på många år. Men de pengar som sedan är kvar som vi väljer att lägga på våra egna hobbies och nöjen, de ska kunna fördelas över hela familjen. Just nu ber inte grynet om att få saker och han har heller inga fritidsaktiviteter som kostar något så detta är än så länge ett icke-problem, men jag förutspår att det kommer att ändras. När han då kommer och vill köpa något större som ett tv-spel, en dator, en häst, ett akvarium eller dylikt. Då ska vi prata om det och bestämma tillsammans hur vi gör. Jag ska kunna säga, nej, jag vill inte att du ska köpa ett akvarium för jag vill inte sköta ett sådant och jag tycker att det verkar dumt att lägga pengar på det när vi kan titta på ett mycket större på museet. Men han ska också kunna argumentera för sin sak om att det inte är samma sak och att han verkligen är intresserad av att ta hand om ett akvarium. Framför allt ska inte jag säga: Nej du får inte för jag är vuxen och bestämmer över dig. Du har inga egna pengar och jag vill inte köpa det till dig för mina.

Ett sådant uttalande från min sina skulle mer bevisa min makt över honom än leda till att jag fick min vilja igenom.

Det samma gäller uttalanden som: Nu måste du städa för detta är mitt hus du bor i, jag är vuxen och du är barn, därför bestämmer jag!

Lägenheten har vi köpt för att kunna bo som familj i. Då ska alla familjemedlemmar också kunna leva och bo i det på samma villkor. Och var det verkligen därför jag ville att barnet skulle städa? Istället försöker jag säga: Jag vill att du städar för det är viktigt för mig att hålla rent och prydligt. Vill inte grynet då kanske man kan ha en överenskommelse om att stöket bara får vara på vissa delar av lägenheten. Jämlikheten gäller ju alla, vill jag ha rent och hjärtegrynet stökigt får vi hitta en kompromiss.

Ibland har jag hört barn som i frustration över föräldrarnas beslut skriker: Men varför skaffade ni mig då?!? Och jag tänker att det är just dit jag INTE vill. Barnen ber inte om att bli skaffade. De har ingen chans att mäta sig i maktkamper med sina föräldrar. De kommer inte kunna vinna en viljornas kamp om föräldern bestämt sig för att den är överordnad.

Eftersom de inte har en chans tycker jag att det är fegt av oss vuxna att gå in i fajten. Att demonstrera sin makt över någon bara för att man kan, och dessutom hävda att man vill ha en bra relation, känns så dubbelt för mig.

Har vi väl välkomnat barnet in i familjen är det också en lika stor del av familjen som föräldrarna. En lika stor och lika viktig del som också har rätt till del i det gemensamma.

 

Skylla sig själv

Hjärtegrynet och jag är på biblioteket. Han har just lärt sig stå och nästan gå. Ni vet sådär att han är tvungen att luta sig framåt och sedan hoppas att fötterna springer med. En annan lite pojke är där med sin mormor, han är ungefär fem år och har med sig två ballonger från Mc Donald’s. Mitt lilla gryn blir alldeles till sig över ballongerna. Den andra pojken låter honom ha den ena och hjärtegrynet undersöker den lyckligt.

När vi ska gå är pojken och hans mormor också på väg därifrån. Hjärtegrynet ska bara ta en sista titt på ballongen och trill-springer fram till den. PANG! Ballongen smäller under tyngden av ettåringen. Hjärtegrynet blir helt förtvivlad. Ballongen är trasig, det plötsliga ljudet och så dessutom åkte han i golvet när ballongen inte dämpade fallet. Jag tröstar och ber femåringen om ursäkt för att vi tog sönder hans ballong. Han är inte jätteledsen, men jag ser att han är besviken.

– Han får skylla sig själv när han tar med ballongerna till biblioteket, säger mormor.

Ett par veckor senare är vi på babysim. En liten pojke vill leka med en stor skrapa (ni vet en sådan där man skrapar bort vatten med, med en gummilist längst ned) men hans mamma vill inte att han ska ha den. Hjärtegrynet blir också intresserad och när han väl fått på lite kläder och jag sätter ned honom på golvet plockar han fram skrapan som den andra mamman ställde undan. Jag försöker skoja lite om att våra barn är så intresserade av städmaterial. Mamman svarar:

– Ja, hemma hos oss har vi fått låsa in sopborstarna!

Jag vill ju inte sabba hennes uppfostran samtidigt har vi inga regler hemma om att man inte får leka med städgrejerna. Jag låter hjärtegrynet ha skrapan. Då är han ju sysselsatt medan jag klär på mig. När vi är klara ber jag honom ställa tillbaka den, vilket han gör.

Då kommer den andra lilla pojken fram och vill ha skrapan. Hans mamma säger till honom. Argt denna gången, hon har ju redan sagt till en gång. Pojken illvrålar och springer iväg in i duschen. Men där är det blött av vatten, och halt på kaklet. Han halkar och trillar rakt bakåt. Man hör den där hemska dunsen som blir av hård skalle mot kakel.

Mamman rusar dit. Så klart är hon rädd och orolig, men till pojken säger hon:

– Ser du nu hur det går när du inte gör som mamma säger?!?

Jag är på jobbet. Jag har just berättat för min chef att en av våra bloggläsare (jag skriver en annan blogg för min arbetsplats) har börjat kommentera elakt. Han skriver saker som: ”du är en skam”, ”du borde inte få kalla dig xxx”. Det hela hade börjat bli lite otrevligt. Några kollegor som sitter i fikarummet frågar vad jag och chefen pratade om och jag drar snabbversionen.

Min kollega, som jag annars har en mycket god relation med, säger:

– Det får du räkna med när du skriver på internet. Jag är förvånad att det inte varit fler och elakare kommentarer. Den som ger sig in i leken får leken tåla.

När är man egentligen gammal nog att kunna skylla sig själv? Är man någonsin mogen nog? De två barnen i historierna ovan var definitivt inte det. Pojken som halkade kunde inte förutse att han skulle kunna trilla och slå sig om han sprang på det våta golvet. Dessutom var han upprörd och kunde inte hantera sina känslor. Pojken med ballongerna var säkert stolt över sina ballonger och ville ta med dem. Att en liten ettåring skulle ramla på en av dem i extas över de fina ballongerna kunde han knappast planera för.

Inte heller jag, som ju är vuxen, ska behöva skylla mig själv när jag skriver något på internet. Där handlar det ju dessutom om att jag försöker göra något trevligt för andra att läsa. Om andra inte håller med ger det inte automatiskt dem rätt att vara elaka mot mig.

Jag funderar på om det finns någon gång man ska skylla sig själv? Oftast gör man ju så bra val man någonsin kan med den informationen man har idag. Mycket sällan gör jag, eller personer i min omgivning, saker jag/de säkert vet är dåliga för mig/dem. Om man ändå gör det, kanske kan man då skylla sig själv? Men hur är det med ohälsosamma vanor? Om man lever ”osunt” ska man då skylla sig själv när man blir sjuk? Det känns för cyniskt tycker jag. Ingen förtjänar att bli sjuk eller må dåligt oavsett hur ohälsosamt den lever. Samma sak tycker jag det är det med barnen i exemplen ovan. Inget barn förtjänar att slå sig eller få sina saker förstörda för att de inte gjorde som mamma sa eller valde att lämna sina saker hemma. Jag har över huvud taget svårt att se något sammanhang där man faktiskt får skylla sig själv. Särskilt inte om man inte ens är vuxen.

Vad tycker ni?

Jag går inte utan dig

Min svägerska och jag hade ett litet samtal om hur man bemöter barn i olika situationer och hon lyckades formulera något jag tänkt på så fint. Kommer inte ihåg var du sa att du hört det Ninni men du kanske kan fylla på här?

Jag har sett situationen så många gånger, oftast i mataffären men även lekplatsen, BVC, parken…

Föräldern vill gå hem men barnet är upptaget med något. Föräldern säger till barnet att komma, barnet går åt ett annat håll/säger nej/svarar inte alls. Föräldern blir mer frustrerad och säger efter ett par vändor tillslut: Kom nu annars går mamma/pappa utan dig. Barnet börjar gråta och föräldern får komma och hämta hen.

Ännu har jag inte haft anledning att tänka på vad jag själv skulle säga i en sådan situation eftersom mitt hjärtegryn är så liten än men jag har känt att jag i alla fall INTE vill säga som jag beskrev ovan.

Ninni sa att man istället kan säga: Vi måste gå nu så jag vill att du kommer för jag går inte utan dig. Fantastiskt att något som egentligen är så självklart ska vara så svårt att tänka ut. Det är ju just det alla föräldrar menar. Ingen lämnar ju faktiskt sitt barn i mataffären så det är ju bara ett tomt hot. Och att hota mitt barn med att jag skulle överge det känns inte alls bra. Att däremot försäkra barnet om att jag aldrig skulle gå utan henom och att jag därför vill att hen ska följa med så vi kan gå hem tillsammans känns helt rätt.