Åsiktstrött

Ibland kan jag känna hur allt detta tyckande bara dränerar alla min energi. Vad det än handlar om ska jag tycka något. Bilda mig en uppfattning. Läsa på och göra ett medvetet val. Sätta mig in i frågan och välja för och emot. Väga och spetsa min argument.

Tillslut blir det som att allt jag gör är att sälja in någon åsikt till människor jag möter. Det är som att jag glömt hur man umgås utan att samtidigt diskutera och sälja in medvetna val. Som att jag inbillar mig att jag plötsligt blivit en Influencer och nu måste ta den rollen på allvar. Missförstå mig rätt nu för jag tycker ju inte att man kan avsäga sig rollen som förebild, den får man om man förtjänar den och behåller så länge någon tycker man förtjänar den. Men jag kan bli så otroligt åsiktstrött! Allt detta tyckande gör mig helt matt! Kan jag inte bara någon gång få SLIPPA tycka! Slippa tänka på vad som är bra, bättre eller mindre bra. Vilket val som är det rätta eller det mest ekonomiska. Slippa VÄLJA. Och slippa allt annat tyckande som ständigt flödar över mig i tidningar, sociala medier och även IRL.

Ibland vill jag bara läsa en bok och äta micrade rester utan åsikter. Titta på mina barn och inte tycka något alls.

Vunnen diskussion = misslyckad diskussion?

De senaste tre dagarna har jag hamnat i tre diskussioner med tre olika kollegor (två kvinnor, en man) om att kvotera in kvinnor. Alla tre gånger har jag haft bra argument för min ståndpunkt. Så bra att den andre parten blir tyst och inte har något mer att säga. Som att jag ”vunnit” diskussionen. Ändå har jag inte känt mig som en vinnare. Jag har inte känt att den andre började tvivla på om den hade rätt och kanske börjat tycka att jag hade rätt. Kanske rent av ändrat ståndpunkt. Jag tror inte heller att den gick hem och tänkte över saken för att kanske ändra sig senare. Det känns mer som att de gick hem och filade på sina argument för att kunna ”vinna” över mig nästa gång.

Jag tycker själv att det är en bra idé att kvotera in kvinnor. Om vi vill se en förändring i jämställdhet i vårt samhälle tror jag kvotering är en mycket bra väg dit. I alla fall i början.

Vi har ju hittills kvoterat in män i mycket hög utsträckning. Om det nu inte är någon skillnad på kompetens utan bara könet som avgör vem det blir har det varit till mäns fördel hittills, det är väl det som är kvotering? Att man väljer ut en variabel som avgör. Är det då könet så måste det ju innebära att män blivit inkvoterade, alltså borde vi nu kunna kvotera in kvinnor istället.

”Men det får aldrig bli på bekostnad av kvalitén!” Hör jag genast kvoteringsskeptiker säga (inklusive båda mina kvoteringsnegativa kollegor) Men varför inte då? Vi har ju hittills stått ut med en massa dålig kvalité från mäns sida, är det då så farligt att det ibland blir dålig kvalité av en kvinna? Är kvinnlig dålighet sämre än manlig? Och det här med kvalité. Vi lever ju alla i ett patriarkat. Kan vi verkligen slå oss så fria från alla våra inbyggda, förutfattade meningar om att kvinnor alltid måste vara bättre för att ses som lika bra, att vi kan bedöma om kvinnornas kvalité verkligen är sämre eller om vi kanske hade högre krav på dem från början? Jag är inte tillräckligt säker på det för att tycka mig ha rätt att döma och bedöma.

”Men om det inte finns några kvinnor som har den kompetens vi letar efter kan vi ju inte trolla med knäna.” Säger skeptikern nu. Nä, ingen ber oss att trolla. Men man kan fråga sig om det verkligen inte finns NÅGON. Det gör det troligen. Kolla bara in Rättviseförmedligen ska ni få se!

Så kan man också ställa sig frågan: Vill vi ha en jämställd arbetsplats? Om vi vill det, då kanske vi är beredda att leta lite efter kvinnor med den kompetens vi söker. Om det faktiskt är så sorgligt att vi i kollektivet inte vill ha det jämställt kan följdfråga vara, eftersom vi är en statligt finansierad verksamhet, har vi inte då ett ansvar att vara jämställda? Vår regering har ju till och med gått ut och sagt att de är feminister (det var ju på tiden, vad skulle de annars vara, för ojämställdhet?) Staten borde föregå med gott exempel tycker jag. Självklart borde deras arbetsplatser vara jämställda!

Jag tycker gott att de kvinnor och män som är för en jämställd arbetsplats (och det verkar de flesta vara i alla fall i teorin, att vara emot jämställdhet är tack och lov inte socialt accepterat på mitt jobb. Hur det är i praktiken är dock en helt annan sak) kan börja kvotera in, respektive kvotera ut, sig själva. En man kan då säga: ”Jag sitter inte med i den här arbetsgruppen så länge den inte har en jämnare könsfördelning. Jag tycker att ni ska välja in en kvinna istället för mig.” Medan en kvinna borde anmäla sig frivillig att vara med för att hon är för en jämnare könsfördelning.

Jag satt under mina år med i en arbetsgrupp som innan mitt inträde bestod av 100 % män. Med mig med blev det istället 14/86. Inte så nära 50/50 men jag förbättrade i alla fall statistiken avsevärt. På arbetsplatsen är könsfördelningen 23/77 så man kan också hävda att vi i gruppen skulle eftersträva den fördelningen för att representera kollektivet. Eller så kan man bara säga att 23/77 är förkastligt dåligt och att vi måste anställa mer jämställt.

Jag menade inte att trycka till någon men det kändes som att jag ändå gjorde det. Jag startade inte själv någon av diskussionerna men gav mig ju gärna in i dem, jag gillar ju trots allt både att diskutera och ämnesvalet.

Lite ironi också i att en utav dem höll med mig från början, ville veta mina argument för att kunna använda sig av dem själv, men sedan inte höll med om argumenten och det ändå slutade med att vi nästan blev ovänner.

Kanske är jag för hård i min framställning? Kanske skulle jag inte fundera så mycket på själva argumenten utan på HUR jag framför dem och kanske framförallt VARFÖR. Jag vill gärna föra fram bra feministiska argument så de sprids. Istället kändes det som att jag bara bidrog till att förstärka den förutfattade meningen om att feminister är jobbiga och motvals.

Har ni några bra råd? Hur ska jag kunna fortsätta att diskutera detta högaktuella och väldigt intressanta ämne utan att trycka ned någon?

Vad tycker ni förresten om kvotering? (Om det nu är någon som vågar skriva något. Jag lovar att försöka vara saklig i mina svar och inte bli elak.)

 

En uppmärksam läsare uppfattar också att jag faktiskt var tillbaka och jobbade lite trots att jag ju slutat. Jag hade lovat att vicka för mig själv två veckor nu i maj och nu är den första veckan avklarad.