Åsiktstrött

Ibland kan jag känna hur allt detta tyckande bara dränerar alla min energi. Vad det än handlar om ska jag tycka något. Bilda mig en uppfattning. Läsa på och göra ett medvetet val. Sätta mig in i frågan och välja för och emot. Väga och spetsa min argument.

Tillslut blir det som att allt jag gör är att sälja in någon åsikt till människor jag möter. Det är som att jag glömt hur man umgås utan att samtidigt diskutera och sälja in medvetna val. Som att jag inbillar mig att jag plötsligt blivit en Influencer och nu måste ta den rollen på allvar. Missförstå mig rätt nu för jag tycker ju inte att man kan avsäga sig rollen som förebild, den får man om man förtjänar den och behåller så länge någon tycker man förtjänar den. Men jag kan bli så otroligt åsiktstrött! Allt detta tyckande gör mig helt matt! Kan jag inte bara någon gång få SLIPPA tycka! Slippa tänka på vad som är bra, bättre eller mindre bra. Vilket val som är det rätta eller det mest ekonomiska. Slippa VÄLJA. Och slippa allt annat tyckande som ständigt flödar över mig i tidningar, sociala medier och även IRL.

Ibland vill jag bara läsa en bok och äta micrade rester utan åsikter. Titta på mina barn och inte tycka något alls.

Kan man välja att vara en förebild?

img_20160925_221916

Mitt motivationscitat jag har på badrumsspegeln så att det är det första jag läser varje morgon.

Under sommaren är det flera av de socialamedier-profiler jag ser upp till och gärna läser som plötsligt går ut med att de avsäger sig att vara förebilder. Det gick en liknande våg för ett par år sedan och jag tänkte samma då. Kan man verkligen välja att vara en förebild? Är inte det något man blir så fort någon ser upp till en? Samt varför skulle man vilja sluta vara en förebild? Är inte det ett privilegie och en ära? Att någon ser en som sin förebild är väl något av det finaste? Jag förstår inte alls detta att man skriver inlägg om att avsäga sig ansvaret att vara förebild. Kanske är det så att det är något annat som menas. Man vill inte ha ansvaret för andras känslor, handlingar och åsikter? Man vill inte att människor man aldrig träffat bygger upp sina liv på det man själv skriver på nätet? Är man rädd för vad andra ska känna när de läser ens inlägg?

Jag tror inte att det är lönt att avsäga sig förebildsrollen. Min känsla förstärks av att sådana inläggs kommentatorsfält svämmar över att folk som skriver: ”Bra sagt men du är ändå min förebild.” Det går helt enkelt inte att undvika att vara en förebild om andra ser upp till en.

Personligen tror jag heller inte att det är önskvärt. När någon sagt till mig att jag är en förebild får det mig att känna mig glad och stolt. Och samtidigt ger det mig motivation att leva som jag lär i större utsträckning och att bli en bättre förebild och därmed människa. Att leva sannare mot mina åsikter och att få min önskan om mitt jag och mitt verkliga jag att närma sig varandra. Jag ser det som en extra skjuts i mitt miljöengagemang varje gång någon säger att ”jag skulle vilja vara mer som du” om miljövänlighet eller kemikalieundvikande. (Det hände senast i helgen, för övrigt) Då känner jag mig sporrad att ta ännu bättre beslut, fasa ut fler plaster ur vårt hem och lägga ner den tid som behövs på research inför olika inköp.

På samma sätt ser jag det med mitt hjärtegryn. Det är ju ingen tvekan om att vi föräldrar fungerar som främsta förebild nu och troligen ett par år till. Det får mig att tänka till och försöka vara mitt bästa jag så ofta jag förmår. Sedan lyckas jag ju inte alltid såklart, för ibland är jag trött och sur. Men då tänker jag att man också behöver balanserade förebilder som kan göra fel. Som ber om ursäkt och försöker göra bättre nästa gång. Som inte förvandlas till en överpedagogisk robot utan faktiskt är en riktig människa.

Kanske är det vad detta handlar om? På nätet tillåts man inte vara en riktig människa utan en överpedagogisk robot är det som krävs.

Min lilla miniblogg har ju inte fått utstå så mycket hugg och kritik. Kanske är det därför det är lätt för mig att sitta på mina höga hästar och undra varför andra ser det som ett så stort problem att vara förebild. Men jag förstår det inte helt enkelt. Kan man avsäga sig att vara förebild och varför skulle man någonsin vilja göra det?