Nytillskottet

img_20161011_132421

Nu har vi blivit fyra i vår lilla familj! Vi har fått den fantastiska gåvan att få bli föräldrar ännu en gång och vårt hjärtegryn har blivit storebror! Den här gången har jag kunnat känna efter mycket mer vilket underbar sak det är, detta att bli mamma. Jag tittar på miraklet som sover bredvid mig och tänker att detta är ändå det största. En liten skrutt som kommit till oss och som redan berikar våra liv så otroligt mycket. Och inte bara våra, utan också så många andra personer som finns runt omkring som redan gläds och ser fram emot att få lära känna detta lilla vackra barn.

Förlossningen gick väldigt bra och jag lyckades vara mer närvarande den här gången. Kanske skriver jag ett eget inlägg om förlossningen senare men just nu är jag så uppfylld av vårt nya liv med våra två små fantastiska barn att jag inte kan samla tankarna.

Vi pratar om vad vi ska kalla underverket för något. Både namn och smeknamn. Hjärtegrynet är ju redan upptaget så vad tar vi då? Hjärteflingan? Sagogrynet? Storebror röstade direkt på havregrynet men jag vet inte jag…

Det är såklart på grund av miraklets ankomst som de två senaste veckornas rensningar hamnat på efterkälken. Så småningom ska jag ta tag i det och se till att täppa till glappet. Men just nu fördelas mina dagar på legobygge, amning, storbarnsgos, bebisvaggande och intag av hysteriska mängder vatten. Rensningarna får vänta. De första skälvande dagarna är så vackra på så många sätt, ofantlig lycka och konflikthantering på hög nivå.

Graviduppdatering v 35

IMG_20160824_112841

Nu börjar det närma sig slutet på den här graviditeten och jag tänkte att det är läge med en liten rapport om hur det går.

Jag är alltså i vecka 35 nu och har en månad, lite drygt, kvar till beräknad förlossning. Efter vecka 32-33 ungefär ändrade sig plötsligt alla kommentarer om hur stor magen var till att handla om hur liten och ”nätt” den är. Jag finner det smått otroligt att jag får så mycket beröm för att min mage är så liten, jag inte har gått upp så mycket i vikt och att jag är så smal, nätt, liten osv med liknande adjektiv. Det är som att det finaste som finns är att vara smal och inte gå upp i vikt oavsett om man är gravid i 9e månaden. Jag ser det som en obehagligt kvitto på hur smalfixerat samhället är. Jag är alltså själv inte ett dugg nöjd med att ha gått upp så lite i vikt, det är inte heller något jag eftersträvat, snarare är jag orolig. Idag var jag hos min barnmorska och mycket riktigt ordnade hon ett tillväxtultraljud nästa vecka för att se att bebisen verkligen får tillräckligt med näring. Min mage är alltså i gränsfallet för att vara alldeles för liten och det kan vara fara å färde med näringstillförseln. Så samtidigt som jag oroar mig får jag alltså komplimanger för att jag ”lyckats så bra med att inte lägga på mig massa jobbiga kilon att träna bort efteråt.”

Bebisen ligger just nu på tvären och har alltså inte fixerat sig alls. Eftersom hen verkar vara en liten en tror barnmorskan inte att det är något problem att vända henom rätt men det kommer inte göras förrän i vecka 38 om det fortfarande är aktuellt då. Det finns gott om plats och det är inte alls omöjligt att hen vänder sig på rätt håll alldeles själv. Eftersom jag är omföderska och inte är i någon riskgrupp kan jag välja att föda i säte även om vändningen inte lyckas. Men inte på tvären! Någon ände måste vara nedåt tydligen. Annars blir det planerat kejsarsnitt.

Jag vet ju att många vill ha kejsarsnitt och är väldigt nöjda med sina snittupplevelser men jag måste ändå säga att det är det sista jag vill. Jag är otroligt skeptisk till att göra en så stor bukoperation och har hört massor med skräckhistorier. Såklart försöker barnmorskan lugna mig och absurt nog försökte även jag lugna en kompis som hade ett snitt inplanerat imorgon. Ändå känns det inte alls roligt att tänka på att det kan bli kejsarsnitt denna gången. Jag vet ju att det alltid är risk för akut eller urakut snitt i alla förlossningar men detta känns ändå närmare på något sätt.

Det jag är rädd för är mest återhämtningen och ärret efteråt. Jag har en vän som fick ett riktigt stort bråck efter en bukoperation och jag själv har tidigare haft problem med just ärrbildning. Min kropp verkar inte bilda ärr särskilt bra och jag har redan behandlat ett annat ärr med mycket smärtsamma behandlingar för att det skulle läka bättre. Inget jag alls har lust att göra om och särskilt inte i nedre buken. Efter förra förlossningen hade jag en liten bristning i mellangården och det ärret läkte inte ordentligt förrän efter flera månader och jag hade påtagliga besvär av det 1,5 år efter förlossningen. Ett kejsarsnitt-ärr skulle bli mycket större och sitta ännu sämre till för vardagslivet. Men visst, jag ska inte ta ut alla skräckscenarior i förskott, det kan ju gå bra också.

Under hela graviditeten har jag haft problem med mitt järnvärde och tagit tillskott i ständigt upptrappande mängd. Nu verkar det dock på rätt väg och förhoppningsvis kan jag behålla det resterande gravidveckor. Det gör ju så otroligt mycket för allmäntillståndet och energinivån om järnet är lågt. Just nu känner jag mig pigg och stark och lättrörlig, vilket är tur för på fredag kör jag igång med min sista jobbperiod innan ledigheten. Den här veckan har vi förberedande möten och planering varje dag men inte så många timmar att det egentligen är särskilt betungande. Jag hoppas att jag kan genomföra hela projektet och orka med de många dagarna i följd utan helguppehåll.

Bebisen rör sig mycket nu och har hicka flera gånger per dag, vilket är skönt för då vet jag att hen ändå har det någorlunda bra, även om nu navelsträngen är lite kass och inte tillför tillräckligt med näring.

Vi har inte fixat mycket inför ankomsten än utan räknar med att ha lite tid till det efter mitt sista jobb. Kanske riskfyllt, min kompis som födde 6 veckor för tidigt tittade skeptiskt på mig när jag sa att vi inte köpt vagn eller tagit fram sängen än. Vi har en gedigen att-göra-lista men förmår liksom inte ta tag i den riktigt. Det är som att ingen utav oss fattat att det faktiskt är så nära att hen nästan kan komma när som helst nu. Vi är liksom för inställda på att det är slutet av september som gäller, att vi inte ens beaktat att det kan bli tidigare.

Efter förra förlossningen (som tog nästan hela veckan) hoppas jag på en lite snabbare upplevelse, oavsett om det blir i säte eller ”vanligt”. Kejsarsnittet vill jag ju helst inte tänka på…

Hjärtegrynet frågar mycket om bebisen och hur det ska bli. Vissa dagar är han väldigt taggad på att leka med bebisen och andra är han arg för att bebisen kommer skrika och ta hans lego. En ganska sund blandning av reaktioner tänker jag. Även vi föräldrar vet ju att det komma vara både underbart och säkert otroligt jobbigt ibland. Mest verkar hjärtegrynet orolig för att inte få vara sig själv längre. Han säger ofta: ”Jag är ingen storebror! Jag är bara (sitt namn)!” Tror det är för att alla i omgivningen frågar honom hur det känns att bli storebror och ständigt påminner honom om att han kommer få en ny roll. Vi försäkrar honom om att han inte behöver bli någon annan men såklart är det inte lätt för en 3,5-åring att greppa vad en ny ”titel” innebär. I går var han lite nöjdare med att bli storebror när han fick sin första storasyskonpresent i en av alla babyboxar jag beställt. (Ett rejält inlägg om dessa boxar är på G, måste bara hämta ut lite fler först 🙂 )

Under kommande veckor har jag lite olika bebis- och gravidinlägg planerade. Hoppas ni inte får allt för stor bebisöverdos!

Om det är någon som vill lugna mig med vackra kejsarsnittshistorier och lyckade vändningsförsök så tar jag gärna emot pepp och solskensberättelser! 🙂

Föda utan smärta

I förra veckan ramlade jag över en synnerligen het diskussion om att föda med eller utan smärtlindring. Argumenten för att avstå skiftade mellan att det skulle vara bättre för barnet (vilket många avvisade med hänvisning till vetenskapliga artiklar och så vidare) och att man var en mer naturlig och eventuellt bättre kvinna.

Jag fortsatte läsa flera andra som skrivit blogginlägg på samma tema men fann att ingen verkade ha haft samma upplevelse som jag. Kanske är det därför dags att jag ändå säger min åsikt i frågan.

Det centrala i disskusionerna verkar vara, inte om man avstår smärtlindring – för det gör ju ingen, alla smärtlindrar på något sätt, om man klarar det med andningsövningar verkar det dock inte räknas – utan om man avstår EDA (epidural, även kallad ryggbedövning)

Jag hade ingen EDA när vårt hjärtegryn kom till världen. Jag är inte ett dugg stolt över det. Snarare är jag lite ostolt att jag inte klarade att säga ifrån: nej, nu är det nog, nu vill jag ha något för smärtan. Min latensfas visade sig bli mycket utdragen och mycket smärtsam. Jag höll på i fyra dagar med värkar som kom var 8e till var 20e minut. I FYRA dagar alltså. Det fanns ingen chans att få någon sömn mer än att slumra lite i pauserna (som ju max var 20 minuter) och jag fick nästan inte i mig någon mat alls. Min sambo försökte förtvivlat få mig att äta en morot och några nötter men för mig var det väldigt svårt. Jag drack en del kamomill-te, som naturlig smärtlindring, men det var också det enda jag lyckades äta.

Behöver jag ens säga att jag var väldigt trött och svag när jag väl fick komma in på förlossningen?

Jag var redan för mycket öppen för att kunna välja EDA när jag väl kom in och trots det avstannade förloppet redan efter en timma och värkförstärkande dropp fick sättas. Detta dras ju fram som ett argument för att avstå EDA, att förlossningen riskerar att avstanna och man därför behöver mer läkemedel som oxytocindropp.

Jag hade önskat att jag kunde varit mer närvarnade och mer aktiv under min förlossning. Eftersom jag var så trött och matt redan när jag kom in hade jag allt för lite krafter kvar till själva slutskedet. Förlossningen gick till slut bra och alla återhämtade sig bra men mitt intryck av det hela är inte att jag födde ett barn utan mer att jag blev förlöst. När jag lyssnar på andra mammors förlossningsberättelser där ofta EDA varit inblandad, kan jag känna att jag avundas deras närvaro. De hade ibland ett liknande latensförlopp som jag men med den stora skillnaden att när de väl kom till förlossningen fick de rejält med smärtlindring och kunde släppa fokuset från att bara ha så rysligt ont till att föda sitt barn.

Jag förstår att andra kan vara stolta att de stått ut med mycket smärta och avstått hjälp men jag själv känner bara att fick jag göra om det, skulle jag alla gånger valt EDA och varit stolt över att ha tagit rätt beslut för mig!

Nu har jag elva veckor kvar till nästa barn är beräknad och jag har kanske chans att göra annorlunda. Så hur har jag tänkt mig då? Jo, eftersom jag vet att det oftast går snabbare andra gången har jag inte räknat med att det ska ta hela veckan för detta barn att födas. Men om jag haft värkar en hel dag och natten närmar sig utan att mycket har hänt (som första gången) kommer jag propsa på att få något att sova på. Om jag fått det första gången (istället för att bara bli avvisad och dumförklarad – detta hade ju kunnat bli ett helt egen blogginlägg – av barnmorskorna som svarade i telefon på förlossningen) hade kanske kroppen kunnat slappna av och driva förlossningen framåt snabbare. Och även om förloppet avstannat och värkförstärkande dropp behövts hade det troligen inte behövt ta fyra dagar, mest för att jag då varit på sjukhuset och de inte låtit det ta sådan tid. För mig personligen hade alltså en förlossning med mer smärtstillande varit att föredra. Jag känner mig inte stolt över att ha stått ut utan snarast dum att jag inte klarade av att ta rätt beslut för mig och mitt barn.