Hemmablind

Varje gång jag kommer hem efter att ha varit borta en längre tid (denna gången räckte det med 10 dagar) är första dagen hemma så himla skön. Det är så skönt att sova i min egen säng, packa upp resväskan, pyssla med allt hemma. Andra dagen däremot. Då blir jag alltid jätte irriterad. Jag ser plötsligt allt som behöver åtgärdas. Stöket överallt, smutsiga fönster, kylen som knappt är en kyl längre (möjligen en sval) garderoben som har damm i alla lådor, högen med påbörjade syprojekt, överfulla postmappar, klädkammaren som inte går att gå in i. Jag går runt och morrar hela dagen och försöker smååtgärda punktvis i lägenheten men har  inte tid att dra igång stora projekt. Först måste det ju handlas, tvättas, lagas mat… ja ni vet allt som hopar sig när man kommer hem.

Tredje dagen (den är jag på nu) kommer den välsignade hemmablindheten. Jag kan slappna av igen för den här gången. Sprida ut rensnings- och städprojekten lite mer jämt över tiden. Sy en kväll, göra kort till sjukskriven kollega en annan, rensa i garderoben en tredje och se över höstens alla barnvaktsbokningar en fjärde. Boka in att putsa alla fönster (och inte lämna de sista två som jag gjort de senaste tre putsningarna vilket nu börjar synas med en häpnadsvärd tydlighet) till en dag när jag har tid på riktigt och inte måste sluta mitt i. Göra klart postmappsrensningen en gång för alla. Och inte minst, beställa en ny kyl!

Vissa projekt verkar dock aldrig bli gjorda… kanske måste jag ha den där andra-dags-irritationen för att ta tag i saker ordentligt. Men just i kväll ska jag njuta av hemmablindheten och ännu en tvättkväll. Ska försöka övertala sambon att se senaste Vetenskapens värld om faran med att äta kött. Passar mig bra eftersom jag inte ätit kött på femton år, men honom sämre som åt det senast i går.