Barnens plats i familjen

Om hjärtegrynet följer med mig och handlar brukar han alltid vilja välja några matvaror själv. För mig är det inget problem, han vill bara köpa sånt som vi brukar köpa och det handlar då om frukt, grönsaker, fisk och typ oliver. Ibland kanske jag inte tänkt köpa någon purjolök men vill han välja en sån låter jag honom gärna. Allt som jag tror kan gå åt hemma tycker jag han kan få köpa. Jag tror det är bra att dels lära sig handla mat och dels att det blir roligare att äta om man får bestämma lite själv. Idag skulle vi handla tillsammans med en annan familj. Vi hade bara en korg för vi skulle äta tillsammans. Hjärtegrynet lassade glatt i ett nät citroner och en ask tomater. Jag skrattade lite och sa att, jaja, tomat passar ju bra till tacos och citron kan man ju ha i guaccamolen. Den andra mamman var inte lika förtjust. När inte hjärtegrynet såg bytte hon tomaterna mot en annan sort och la tillbaka alla andra saker han valt. Egentligen var det ju inte fel av någon av dem, bara en liten social krock. Hjärtegrynet märkte inte att hans val blivit borttagna (tror jag) och den andra mamman blev inte sur för att han la ner saker i korgen. Hon lät honom till och med köpa ett paket majskex (de kostar ju bara 4,95:-) när jag sa att vi kunde ta med dem hem.

Den lilla händelsen fick mig att tänka på hur det är med barn, inflytande, roll i familjen och rätt till familjens tillgångar. Jag vill gärna att vi i familjen ska vara så jämlika som möjligt. Ingen av oss är mer värd eller viktigare, som familjemedlem än någon annan. Ingen av oss har mer rätt till våra gemensamma ytor och tillgångar. Det låter ju fint och lätt men för mig innebär det också att jag måste hålla mig i skinnet åtskilliga gånger.

Det innebär till exempel att hjärtegrynet har lika stor rätt att leka i hela lägenheten, samt sprida ut sina saker, som jag eller min sambo. Att hans leksakshög har lika stor rätt att vara vägen i soffan som min strykhög. Att om jag säger till honom att: Nu vill jag att du plockar undan här för dina saker är i vägen när vi ska fika/jag ska läsa/vi ska få besök, så måste han också kunna säga till mig att mina saker är i vägen för hans lek. Och om jag förväntar mig att han ska flytta sina saker måste också jag flytta mina när han ber. Så att: Rör inte den är du snäll! till honom ska vara lika mycket värt som när han säger samma sak till mig. Vilket han ju faktiskt gör ganska ofta. Om han inte får röra mina grejer får inte jag heller röra hans. Om han vill ha sakerna framme medan vi alla är på jobb/skola/förskolan ska inte jag säga emot bara för att jag är vuxen. Jag lämnar ju också saker framme (typ varje dag)

Det samma gäller familjens pengar. Egentligen kan jag inte se att min sambo eller jag har större rätt till de intjänade pengarna än vad hjärtegrynet har. Vi har självklart det ekonomiska ansvaret och ska se till att pengarna räcker till boende, mat, kläder, räkningar, sparande, semester och allt sånt som ju hjärtegrynet inte rimligen kan ta ansvar för varken nu eller på många år. Men de pengar som sedan är kvar som vi väljer att lägga på våra egna hobbies och nöjen, de ska kunna fördelas över hela familjen. Just nu ber inte grynet om att få saker och han har heller inga fritidsaktiviteter som kostar något så detta är än så länge ett icke-problem, men jag förutspår att det kommer att ändras. När han då kommer och vill köpa något större som ett tv-spel, en dator, en häst, ett akvarium eller dylikt. Då ska vi prata om det och bestämma tillsammans hur vi gör. Jag ska kunna säga, nej, jag vill inte att du ska köpa ett akvarium för jag vill inte sköta ett sådant och jag tycker att det verkar dumt att lägga pengar på det när vi kan titta på ett mycket större på museet. Men han ska också kunna argumentera för sin sak om att det inte är samma sak och att han verkligen är intresserad av att ta hand om ett akvarium. Framför allt ska inte jag säga: Nej du får inte för jag är vuxen och bestämmer över dig. Du har inga egna pengar och jag vill inte köpa det till dig för mina.

Ett sådant uttalande från min sina skulle mer bevisa min makt över honom än leda till att jag fick min vilja igenom.

Det samma gäller uttalanden som: Nu måste du städa för detta är mitt hus du bor i, jag är vuxen och du är barn, därför bestämmer jag!

Lägenheten har vi köpt för att kunna bo som familj i. Då ska alla familjemedlemmar också kunna leva och bo i det på samma villkor. Och var det verkligen därför jag ville att barnet skulle städa? Istället försöker jag säga: Jag vill att du städar för det är viktigt för mig att hålla rent och prydligt. Vill inte grynet då kanske man kan ha en överenskommelse om att stöket bara får vara på vissa delar av lägenheten. Jämlikheten gäller ju alla, vill jag ha rent och hjärtegrynet stökigt får vi hitta en kompromiss.

Ibland har jag hört barn som i frustration över föräldrarnas beslut skriker: Men varför skaffade ni mig då?!? Och jag tänker att det är just dit jag INTE vill. Barnen ber inte om att bli skaffade. De har ingen chans att mäta sig i maktkamper med sina föräldrar. De kommer inte kunna vinna en viljornas kamp om föräldern bestämt sig för att den är överordnad.

Eftersom de inte har en chans tycker jag att det är fegt av oss vuxna att gå in i fajten. Att demonstrera sin makt över någon bara för att man kan, och dessutom hävda att man vill ha en bra relation, känns så dubbelt för mig.

Har vi väl välkomnat barnet in i familjen är det också en lika stor del av familjen som föräldrarna. En lika stor och lika viktig del som också har rätt till del i det gemensamma.

 

Utan ursäkter

För ett år sedan ungefär insåg jag att drömmarna om huset kanske är mer avlägsna än jag först tänkt mig. Vi är inte redo. Vår ekonomi är inte redo. Vi trivs ganska bra i lägenheten i stan ändå.

Jag började tänka på vilka delar av drömmen jag kunde förverkliga genast. Ganska många idéer om huset sitter inte ihop med just huset utan mer med sakerna och utrymmet. Odla kryddor kan jag göra på balkongen. Jag skulle rent av kunna odla lite grönsaker där om jag bara gav mig tusan på det.  En pysselvrå där jag inte behöver plocka undan allt material varje dag är kanske inte omöjligt att få till. Att ha porslin och glas (helst matchande) tillräckligt för att kunna bjuda på middag går precis lika bra i lägenhet som i hus. Att sitta ute långa sommarkvällar kan vi lika gärna göra på balkongen som altanen. Ett lekrum till hjärtegrynet är egentligen lite att ta i, det räcker bra med ett lekhörn.

Jag började rensa. Slutade tänka att det ska jag göra när jag flyttpackar/packar upp nästa gång. Då har jag oftast inte tid (har jag insett nu efter att ha flyttat ett helt gäng gånger) Snarare tar jag med sig mer än jag tänkt eftersom jag tenderar att packa allt och tro att det är lättare att sortera när jag packar upp. När jag väl är på plats vill jag bara få i ordning och rensningen är redan bortglömd. Nu rensar jag för att när vi väl flyttar ska det redan vara färdigrensat. Då kommer vi vara redo för att flytta in i huset dit inget onödigt ska följa med.

Vi började anpassa lägenheten efter vad vi faktiskt använder den till. En lekhörna inreddes. Pysselhörnan diskuterades och planerades men är ännu inte byggd. Ett stort matbord införskaffades. Återstår att fixa fler stolar.

Jag insåg att jag använt drömmen om huset som en ursäkt till att inte ta tag i alla dessa saker genast. Att jag levde i framtiden mer än i nuet. Nu har vi kommit en bit på väg. Än är det mycket kvar att rensa. Men jag använder inte längre frånvaron av hus som ursäkt för att inte ta tag i något. Det känns bra. Påminn mig om jag glömmer!

 

Om att vara nöjd

Jag drömmer om ett hus. Ett hus som ligger lagom långt från stan så man kan cykla till jobbet. Gärna utan att behöva bli svettig. Ett hus med en trädgård. Där man kan sitta alla varma sommarkvällar. Där man kan släppa ut barnen/hundarna/katterna utan fara för deras liv och hälsa. Ett hus med lagom många rum så alla kan ha eget men inte för många så man aldrig orkar städa. Ett hus med arbetsrum i källaren så den arbetstid min sambo och jag råder över själva kan göras hemma. Ett hus med ett hobbyrum så alla pågående projekt kunde vara framme jämt. Ett hus med en köksträdgård där vi kan odla lite kryddor, vitlök kanske, några tomater. Ett hus lagom långt från affären så man inte måste ha bil. Ett ekologiskt hus. Men solceller. Med låg driftskostnad. Ett friskt hus som får hela familjen att må bra. Kanske ett vackert hus till och med.

Jag vill gärna få drömma. Men ibland kanske det är bättre att öva sig på att vara nöjd. Att njuta av det vi har nu. En lägenhet i stan. Nära till allt. En lekplats full med andra barn att leka med. Grannar man träffar på automatiskt varje dag. Mindre att sköta. En balkong med sol fram till eftermiddagen. Nära till stranden. Mindre städning. Ingen trappa att trilla ner för. En förening som kan hjälpa till om det blir problem med lägenheten. En bilpool på replängds avstånd. Dagis och skolor i kvarteren runt om. Cykelavstånd till jobb och skola. Vänner som bor nära.

Gräset är kanske grönare på andra sidan men förmodligen gäller det även från andra sidan av villastaketet.