Kristina från Duvemåla och kulturens läkande kraft

Kristina_Från_Duvemåla_Logo

Jag är just hemkommen efter att ha sjungit i kören i föreställningen Kristina från Duvemåla som spelas på Malmö Live hela helgen. I går, efter första föreställningen, kom jag hem samtidigt som de första rapporterna om terrordåden i Paris kom. I går var det som att stämningen helt gick ur mig när jag hörde vad som hänt. Premiär-ruset rann av mig och fast jag var helt tagen av den fantastiska showen och de underbara solisterna grusades upplevelsen av att jag visste att vi stod där och sjöng för allt var lungorna höll medan folk i en annan stad, inte helt olik vår och inte så särskilt lång bort, dog under terrorns hand. Egentligen vet jag ju att det alltid är så. Varje gång jag är glad eller ledsen eller vad som helst är det någon annan, någonstans i världen, som får sitt liv slaget i spillror. Som dör eller som ser sin älskade dö. Som håller ett dödssjukt barn i sin famn eller som dör i krig. Egentligen vet jag ju att det alltid är så. Men igår hade jag glömt det. Och jag funderade på om det var rätt av mig att vara glad och rusig av framgång och beröm. Eller om jag borde varit ledsen och allvarsam för att andra led.

I kväll hade ledningen på Malmö Live beslutat att vi skulle fortsätta spela konserterna som planerat utan att påminna besökarna extra om det fasansfulla som hände i går kväll. Vi måste stå upp för kulturen och inte låta en handfull människor som vill andra ont komma emellan och förstöra den starka, förenande kraft som finns i kultur och en gemensam upplevelse.

En av mina vänner sa häromdagen, på tal om kulturens läkande kraft, att för varje satsad krona på kultur får man 2,5 tillbaka till samhället. Jag har ingen källa på det men jag tror att det kan ligga något i det.

Jag ser det i publikens jubel och i allas leenden efter konsertens slut. Jag ser det i alla mina medkorister och orkestermusiker under repetitioner och konserter. Jag ser det i glittret i ögonen och hör det i diskussionerna efteråt. Hur kan man hålla på med kultur och samtidigt vilja splittra landet? Jag tror inte man kan det.

I kväll och igår spelade vi för utsålda hus, till föreställningen i morgon finns ett fåtal biljetter kvar. Kom och jubla med oss och hör en musikal ur en flyktings perspektiv. Kristina från Duvemålas 20-års jubileum kunde inte vara med aktuellt.

 

Bild från wikipedia.se

Äntligen kör!

Sverige är ett riktigt kör-land. De flesta jag känner sjunger eller har sjungit i en kör. Alla vet vad en kör är och stämsång är inte okänt och fast det är mycket vackert är det inte exotiskt. På flera av mina långresor med mina tjejkompisar har vi blivit ombedda att sjunga och lyssnarna har berättat hur exotiskt och ovanligt det är med stämsång och körsång. En gång var tre vänner till mig och jag i Thailand. Vi sjöng i en kör tillsammans och det råkade vara så att vi sjöng i fyra olika stämmor. Thailändarna (och en del andra turister) var helt i från sig av glädje när vi sjöng några svenska sånger. Likaså i Argentina och Brasilien var glädjen stor när vi (då med tre andra vänner) sjöng några visor. Jag hade inte tidigare tänkt så mycket på hur speciellt det är med kör. Jag har nästan alltid sjungit i någon kör och tagit det för givet. Nu har jag dock varit borta från körsången i nästan sju år. Någon enstaka advents- och första maj-kör har det blivit men inget på riktigt. Jag hade börjat sakna det. Så i höst hade jag bestämt mig för att leta upp någon kör att få vara med i. Jag hade tänkt mig en kyrkokör som kanske sjöng lite på Gudtjänsterna någon gång ibland men när jag nämnde detta för en kördirigent jag känner (för att fråga om han kunde rekommendera någon lämplig kyrkokör för en avdankad och inte längre så uppsjungen sopran) ville han genast att jag skulle vara med i hans kammarkör. Det var ju ett erbjudande för bra för att tacka nej till. Så nu är jag med! Efter lite överläggande med dirigenten fick jag hoppa in i första altstämman och det röstfacket passar mig perfekt just nu. Kan inte förstå hur jag kunde komma upp och vissla så där på höjden innan.

Vi har repeterat två gånger hittills under hösten och det ser ut att bli ett riktigt kul år med många fina produktioner och flera sångarutmaningar.

Jag är så glad att jag tog upp det här intresset igen. Jag trivs som fisken i vattnet omgiven av massor med härliga människor att sjunga tillsammans med.

Hjärtegrynet tittar på mig när jag övar mina stämmor här hemma. Så säger han: ”Imse Vimse Spindel!!” och tittar uppfordrande på mig! Vivaldi, släng dig i väggen, Imse Vimse är ändå alltid bäst!