Barnens plats i familjen

Om hjärtegrynet följer med mig och handlar brukar han alltid vilja välja några matvaror själv. För mig är det inget problem, han vill bara köpa sånt som vi brukar köpa och det handlar då om frukt, grönsaker, fisk och typ oliver. Ibland kanske jag inte tänkt köpa någon purjolök men vill han välja en sån låter jag honom gärna. Allt som jag tror kan gå åt hemma tycker jag han kan få köpa. Jag tror det är bra att dels lära sig handla mat och dels att det blir roligare att äta om man får bestämma lite själv. Idag skulle vi handla tillsammans med en annan familj. Vi hade bara en korg för vi skulle äta tillsammans. Hjärtegrynet lassade glatt i ett nät citroner och en ask tomater. Jag skrattade lite och sa att, jaja, tomat passar ju bra till tacos och citron kan man ju ha i guaccamolen. Den andra mamman var inte lika förtjust. När inte hjärtegrynet såg bytte hon tomaterna mot en annan sort och la tillbaka alla andra saker han valt. Egentligen var det ju inte fel av någon av dem, bara en liten social krock. Hjärtegrynet märkte inte att hans val blivit borttagna (tror jag) och den andra mamman blev inte sur för att han la ner saker i korgen. Hon lät honom till och med köpa ett paket majskex (de kostar ju bara 4,95:-) när jag sa att vi kunde ta med dem hem.

Den lilla händelsen fick mig att tänka på hur det är med barn, inflytande, roll i familjen och rätt till familjens tillgångar. Jag vill gärna att vi i familjen ska vara så jämlika som möjligt. Ingen av oss är mer värd eller viktigare, som familjemedlem än någon annan. Ingen av oss har mer rätt till våra gemensamma ytor och tillgångar. Det låter ju fint och lätt men för mig innebär det också att jag måste hålla mig i skinnet åtskilliga gånger.

Det innebär till exempel att hjärtegrynet har lika stor rätt att leka i hela lägenheten, samt sprida ut sina saker, som jag eller min sambo. Att hans leksakshög har lika stor rätt att vara vägen i soffan som min strykhög. Att om jag säger till honom att: Nu vill jag att du plockar undan här för dina saker är i vägen när vi ska fika/jag ska läsa/vi ska få besök, så måste han också kunna säga till mig att mina saker är i vägen för hans lek. Och om jag förväntar mig att han ska flytta sina saker måste också jag flytta mina när han ber. Så att: Rör inte den är du snäll! till honom ska vara lika mycket värt som när han säger samma sak till mig. Vilket han ju faktiskt gör ganska ofta. Om han inte får röra mina grejer får inte jag heller röra hans. Om han vill ha sakerna framme medan vi alla är på jobb/skola/förskolan ska inte jag säga emot bara för att jag är vuxen. Jag lämnar ju också saker framme (typ varje dag)

Det samma gäller familjens pengar. Egentligen kan jag inte se att min sambo eller jag har större rätt till de intjänade pengarna än vad hjärtegrynet har. Vi har självklart det ekonomiska ansvaret och ska se till att pengarna räcker till boende, mat, kläder, räkningar, sparande, semester och allt sånt som ju hjärtegrynet inte rimligen kan ta ansvar för varken nu eller på många år. Men de pengar som sedan är kvar som vi väljer att lägga på våra egna hobbies och nöjen, de ska kunna fördelas över hela familjen. Just nu ber inte grynet om att få saker och han har heller inga fritidsaktiviteter som kostar något så detta är än så länge ett icke-problem, men jag förutspår att det kommer att ändras. När han då kommer och vill köpa något större som ett tv-spel, en dator, en häst, ett akvarium eller dylikt. Då ska vi prata om det och bestämma tillsammans hur vi gör. Jag ska kunna säga, nej, jag vill inte att du ska köpa ett akvarium för jag vill inte sköta ett sådant och jag tycker att det verkar dumt att lägga pengar på det när vi kan titta på ett mycket större på museet. Men han ska också kunna argumentera för sin sak om att det inte är samma sak och att han verkligen är intresserad av att ta hand om ett akvarium. Framför allt ska inte jag säga: Nej du får inte för jag är vuxen och bestämmer över dig. Du har inga egna pengar och jag vill inte köpa det till dig för mina.

Ett sådant uttalande från min sina skulle mer bevisa min makt över honom än leda till att jag fick min vilja igenom.

Det samma gäller uttalanden som: Nu måste du städa för detta är mitt hus du bor i, jag är vuxen och du är barn, därför bestämmer jag!

Lägenheten har vi köpt för att kunna bo som familj i. Då ska alla familjemedlemmar också kunna leva och bo i det på samma villkor. Och var det verkligen därför jag ville att barnet skulle städa? Istället försöker jag säga: Jag vill att du städar för det är viktigt för mig att hålla rent och prydligt. Vill inte grynet då kanske man kan ha en överenskommelse om att stöket bara får vara på vissa delar av lägenheten. Jämlikheten gäller ju alla, vill jag ha rent och hjärtegrynet stökigt får vi hitta en kompromiss.

Ibland har jag hört barn som i frustration över föräldrarnas beslut skriker: Men varför skaffade ni mig då?!? Och jag tänker att det är just dit jag INTE vill. Barnen ber inte om att bli skaffade. De har ingen chans att mäta sig i maktkamper med sina föräldrar. De kommer inte kunna vinna en viljornas kamp om föräldern bestämt sig för att den är överordnad.

Eftersom de inte har en chans tycker jag att det är fegt av oss vuxna att gå in i fajten. Att demonstrera sin makt över någon bara för att man kan, och dessutom hävda att man vill ha en bra relation, känns så dubbelt för mig.

Har vi väl välkomnat barnet in i familjen är det också en lika stor del av familjen som föräldrarna. En lika stor och lika viktig del som också har rätt till del i det gemensamma.

 

Sammanfattning Nyttiga November 2015

Målet med min nyttiga månad var (som förra året) att bli piggare, få en gladare mage och helst lite bättre hy. Nu har december redan börjat och jag kan konstatera att visst är allt lite bättre, men för att få till en stor skillnad skulle jag behöva hålla på längre. Särskilt hyn verkar vara ett trögt organ som tar lång tid att läka. Jag har inte i närheten sådana hudproblem som jag hade förra hösten men helt bra är det inte.

Under månaden gick det förvånansvärt bra de första tre veckorna. Sedan var vi bjudna på dop och jag kände att det var jättesvårt att säga nej till allt fikabröd utan att dra massor med undrande frågor till mig från halvkända släktingar. Jag kunde enkelt välja bort kaffe och glass men åt en bit tårta för att inte sticka ut. Är inte det konstigt egentligen? Socker är liksom inte helt okej att välja bort. Även hjärtegrynet fick smaka lite även om han inte brukar äta sådant. Vi har redan fått lite hipsterstämpel på den sidan släkten trots att vi inte ens varit så framåt med våra ekologiska och giftfria idéer, och vi kände helt enkelt att vi inte ville göra oss ännu ”konstigare”. Så dumt egentligen. Varför oroar jag mig så mycket för vad andra ska tycka att jag gör avkall på mina idéer framför mina släktingar? Hur som helst var ju detta bara en dag och jag kände inte av sockret och kakan mer än i samvetet.

En vecka senare var jag på en utvärdering för ett jobb-projekt jag gjort under hösten. Med i gruppen var arbetsgivare och kollegor som jag just lärt känna, gärna vill göra gott intryck på och som jag hoppas ska vara mina arbetskompisar i framtida projekt. Till detta lilla möte hade det inhandlats kakor och bullar i stora lass. Även här kände jag att jag inte kunde vara oartig och tacka nej till allt. Igen var det inga problem att byta kaffet till kamomillte men att ta fram min medhavda frukt istället för deras kolasnittar kunde jag inte med. Igen, så dumt! Är det ens särskilt troligt att de hade valt bort att anställa mig bara för att jag inte vill äta deras kakor? Inte så, tror jag. Men det är som att jag känner att jag måste vara till lags även med fikat för att bli riktigt accepterad.

Sedan var det bara ett par dagar kvar av månaden och inga fler tillfällen att göra intryck på varken släkt eller arbetsgivare uppkom.

Det svåraste den här gången (förutom alla de intryck som skulle göras då) har varit att inte äta upp hjärtegrynets frukost/mellanmål/kvällsmat när han inte vill äta allt. Han äter gärna macka eller yoghurt och då vill jag ju helst inte äta upp hans när han lämnar. Samtidigt gillar jag inte alls att slänga mat. En bra lösning som funkat delvis har varit att han äter sånt som jag äter och när han vill ha något annat börjar vi med lite och så får han mer om han vill. Men han vill just nu gärna ta själv (och det vill jag ju så klart gärna att han ska få träna på) och då blir det ibland lite mycket. Jaja, vi försöker lösa det genom att spara resterna och hoppas att han ska vilja äta det nästa dag. Ibland går det.

Jag vill gärna behålla den här sockerfria vanan den här gången men jag har samtidigt fattat att det inte är alldeles enkelt. Jag ska göra mitt bästa men inte vara så hård mot mig själv.

Idag såg jag den första aladdinasken  swisha förbi på den här veckans arbetsplats, den ska jag i alla fall inte röra!

Hur gick det för er andra?

Nyttiga November 2015

För ett år sedan skrev jag om Nyttiga November och mina ambitioner att leva ett lite nyttigare liv med mindre ont i magen och bättre hy. Jag skrev en månad senare att jag inte skulle gå tillbaka till mina gamla vanor utan hålla mig till det nya, sundare livet. Så blev det inte riktigt. Under året har jag fuskat periodvis och sedan i stort sett gått tillbaka till det socker- och vetefria livet. Nu behöver jag en skjuts i rätt riktning igen och därför kommer jag även i år köra Nyttiga November. Planen är ungefär den samma, nu som då.

Innan Nyttiga November 2014 åt jag mycket pasta och bröd till vardags. Det har jag inte gått tillbaka till, men ett par gånger under året har jag ätit pasta och bröd har nästan återkommit som vardagsmat. Under semestern drack jag mycket kaffe och när sedan sommaren var slut normaliserades nästan den vanan. Den senaste månaden har det också blivit lite mycket choklad.

Även fast jag fuskat ganska mycket under året kan jag se en klar förbättring i min vuxenacne som jag tror beror på mitt minskade socker- och veteintag. Det kan ju också ha andra förklaringar (min barnmorska skyllde genast på åldern) men för mig känns det som att sambandet med maten är starkt. När jag fuskar mycket syns det på min hud.

Magproblemen likaså. Äter jag ren mat och låter bli kaffet och teet har jag inga problem med magen. Börjar jag däremot dricka kaffe varje dag, skippa vattnet och äta mycket mjölkprodukter får jag jätteont igen. Det vill jag ju så klart gärna slippa så en extra liten puff i rätt riktning nu kanske kan få mig att fatta en gång för alla att sådana saker inte passar min kropp.

Under semestern och början av hösten var jag väldigt duktig med min träning men sedan kom höstförkylningarna och vardagsstressen över mig och sabbade min nya rutin. Den ska jag också försöka komma tillbaka till under månaden.

Många jag känner kör nyttig månad i januari och tycker jag är lite tidigt ute. Men jag tror november är perfekt, då är man redan i fas inför alla julutmaningar och har kanske lite extra energi inför årets mest hektiska månad.

Är ni på?

Barnen och maten

Jag har tänkt mycket på det här med mat och barn. Många föräldrar tycker att det är ett stort problem vad och hur mycket deras barn äter och framför allt vad de INTE äter. Jag hoppas att vi ska kunna förmedla en lite mer avslappnad inställning till mat till vår son. Jag vill inte att han ska tycka att mat är något jobbigt, något som är förenat med tvång eller något som bara ska göras oavsett vad. Istället skulle jag vilja lära honom att:

  • mat är gott
  • det är trevligt att äta tillsammans
  • man kan ofta få något man tycker om
  • man får äta så mycket man vill
  • man får äta i den takt man vill
  • det är roligt att laga mat tillsammans

Visst finns det dagar då min filosofi går om intet för att jag är trött eller irriterad eller våra tider inte alls stämmer för att äta tillsammans. Men de flesta dagarna äter vi i alla fall ett mål tillsammans hela familjen. Alla äter det de vill och så mycket de själva vill av det som serveras. Däremot lagar vi inte specialmat till sonen. Han äter det vi äter. Inte i idioti så klart. Vissa saker vet vi att han inte tycker så mycket om, det är ju inget konstigt med det, det finns många saker jag inte tycker så mycket om och andra som min sambo inte tycker om. Jag tror de flesta människor har någon eller några maträtter de inte tycker om, oavsett om de är barn eller vuxna. Vår son tycker inte så mycket om slät soppa. Inget problem för oss, vi gör den helt enkelt med stora bitar istället. Min sambo tycker inte om potatismos, ja men då äter jag det när jag är själv istället. Jag äter inte kött, kyckling eller pasta. Då passar grabbarna på att äta det när de är själva.

Vår förskola har en blogg om vad de serverar för mat till barnen. Där kan vi enkelt kolla vad det blir för mat i veckan och sedan planera så middagarna hemma inte blir exakt samma mat. Då kan vi dessutom se när det blir soppa och den dagen planera någon middag vi vet att sonen kommer tycka om. När de får soppa på förskolan får barnen som inte vill äta, macka istället. Vi brukar därför planera någon mat med mycket grönsaker så att hans matdag inte bara består av mjölmat.

Sonen har inte lärt sig ta mat själv än, så vi lägger upp en liten portion och så får han hellre mer av något om man vill. Detta kan jag mer än villigt erkänna är en avvägning. Ibland verkar det vara lättare för honom att äta om det inte finns så mycket på tallriken, ibland äter han mer om det ligger framlagt mer. Om han säger ”itte mat” (han har också en variant som är mer ITTE MAT!!!! Då får man helt enkelt vänta ett tag tills han blir hungrig) brukar vi ta fram något litet som vi vet att han tycker om, typ ett par oliver, som förrätt. När han ätit dem är det som att han ”kommer på” att han är hungrig och kan gå vidare till huvudrätten. Jag själv har ibland samma problem, jag brukar säga till min sambo att jag måste tänka lite på mat innan jag blir hungrig. Efter en halvtimme brukar det ha funkat.

Efterrätt har vi aldrig kört med. Många av småbarnsråden om mat innehållet efterrätt men vi har ändå valt att inte ha det. Vi åt inte efterrätt innan vi skaffade barn och det kändes onaturligt att börja nu. Om sonen vill ha en frukt direkt efter maten får han dock det. Det händer rätt sällan och därför ser vi inte att det skulle blir ett problem att han ”ersätter” mer mat med en frukt.

Rätt temperatur på maten är viktigt för honom. Inte för varmt, men heller inte kallt. Han har nu lärt sig att själv blåsa på maten om han tror att den är varm. Men i början var vi väldigt noga med att det skulle vara lagom varmt, då åt han så mycket mer.

Vi lägger ofta upp på hans tallrik lite innan vi sätter oss så hans mat svalnat lite, det brukar funka bra. Vill han ha mer är det oftast bäst att ta från våra tallrikar (istället för ur grytan) för där är maten lite svalare. Jag vet ju själv hur obehagligt det är att bränna sig på mat så jag förstår till fullo att han inte vill ha rykande het mat.

Vår son äter alltid själv. Han började tidigt med det och ville försöka med både sked och gaffel långt innan han kunde hantera dem. Vi lät honom prova. Ibland kunde folk säga att det såg farligt ut och att vi borde vänta men vi tyckte att om han ville prova skulle han också få det. Vi matbordet sitter vi alltid så nära att vi kan hjälpa till om det blir farligt med gaffeln. Det har aldrig hänt något hittills. Kniv har vi dock inte låtit honom ha (mer än smörkniv av trä) fast han är väldigt nyfiken på knivar. Mata gjorde vi bara precis i början innan han fick styr på händerna. Så fort han kunde äta själv vägrade han bli matad. Det gjorde att han inte gick upp så mycket i vikt som BVC ville, och de tjatade mycket på oss om att fortsätta mata fast han då vägrade mycket mer. Efter ett par veckor löste det sig av sig själv eftersom han blev skickligare med skeden och hann få i sig mer mat innan han tappade koncentrationen. I efterhand är jag glad att jag inte var mer påstridig med matandet. Han klarade ju ut det själv och en missad ”mål-vikt” på BVC bryr jag mig inte om. Synd bara att BVC-sköterskan tyckte att det var viktigare än sonen självständighet.

Han äter oftast med händerna. Det har vi inget emot. Vi lägger alltid fram bestick till honom och han provar lite om han har lust. Vi vet ju att han kan äta med både sked och gaffel men vi gör ingen affär av att han inte alltid gör det. Så småningom kommer han göra det. Han dricker ur ett vanligt glas utan problem. Till och med på förskolan har de insett att det funkar nu efter ett par månader.

Vi serverar aldrig mat med socker i. Sötad yoghurt förekommer inte här och vår son får inte fikabröd om vi fikar. Fikar vi på något café (detta händer så sällan att det inte har behövt bli jobbigt) köper vi en macka till honom eller en yoghurtkopp. Hemma har vi mest sockerfritt fikabröd eller så fikar vi helt enkelt när han sover. Tre gånger har han fått smaka något med socker. Visst har han tyckt om det men inte så där att han blev helt till sig av lycka. Den effekten får vi snarare med frukt eller torkad frukt. (en av gångerna var när jag tänkte att 85% choklad var ju helt safe, det kommer han ju inte tycka om, men tji fick jag! MER SÅNN!!! vad det enda han sa efter en liten flisa choklad, han har bra smak den lille)

Det enda ”problemet” vi har med matsituationen är att sonen kastar mat på golvet när han inte längre ät intresserad. Detta går lite i vågor. Vi säger till och tjatar och ibland kommer han ihåg och skjuter tallriken ifrån sig när han är mätt. Jag hörde talas om en bok om franska barn och varför de aldrig kastar mat. Jag har själv inte läst den men jag läste ett blogginlägg om den. Det kan man hitta här. Blogginlägget fick mig endast att bli mer säker i min egen uppfostran än att vilja gå över till franska metoder. Kanske hade vi inte haft problemet om vi varit ännu mer avslappnat inställda till mat på golvet. Dock kan jag inte släppa tanken på att sonen måste få veta var min personliga gräns (som Jesper Juul snackar mycket om) går, och när han kastar mat på golvet, ja då är den passerad. I den här situationen har vi tagit större fasta på det än på att experimenten med maten ska få pågå så länge de är kul.

Vi har hela tiden låtit vår son äta på vanligt porslin och med bestick av metall. Jag lärde mig att plastgrejer avger farliga ämnen till mat och ville därför aldrig använda de matset vi fått i present. Det finns många fina matset i metall och också i majsplast om man hellre vill ha något okrossbart. På vårt plankgolv är det inget problem men när vi är hemma hos min sambos familj tar vi med tallriken av majsplast, de har stengolv i köket så tappar man en tallrik är det kört.

Till mosmaten hade vi en superbra kokbok jag gärna rekommenderar. Den heter Mosa, Mixa, Mumsa och kan bland annat köpas här. Vi fick den i present, kanske ett tips till dop-present? Dopet brukar ju ligga perfekt i tid när det börjar tänkas på smakportioner. Det finns också en fin blogg med bra recept på småbarnsmat, lilla matdériven heter den.

Mat och barn och mat verkar nästan alla ha en åsikt om. Vi har fått försvara vår matfilosofi på förskolan, på BVC, i mammgruppen, på jobbet, ja i nästan alla sociala situationer. Det verkar vara ett synnerligen infekterat ämne. Vad tycker ni om det här? Har ni andra åsikter om barn och mat? Eller fler tips för den delen 🙂