Jag lovade mig själv vid årsskiftet att inte köpa några nya kläder detta året. Jag lovade häromdagen att inte köpa något från min svarta lista. Ärligt talat trodde jag att båda löftena skulle bli lätta att hålla. Att jag egentligen bara lovade något jag redan levde efter. Nu har halva året utan klädinköp gått och jag tänkte lite på hur det gått. Jag förvånades själv över att så fort jag lovat att inte köpa kläder kände jag ett plötsligt behov av att just köpa kläder! Som om något konsumtionsmonster inom mig plötsligt vaknat till liv och kämpade för sin överlevnad. Bara för att jag bestämt mig för att inte köpa kläder ville jag plötsligt inget annat. Jag köpte under hela 2013 bara två linnen och en bh (amningsplagg) och det var inte ett dugg svårt att inte köpa kläder. Jag behövde inget, ville inte köpa något, och tänkte inte ens på att det blev ett år nästan helt utan klädköp. När jag däremot gjorde det till en grej att inte köpa kläder misslyckades jag nästan direkt. Jag köpte en sidenblus second hand. Den höll kanske fem tvättar innan den föll sönder fullständigt. Lite ödets nyck där? Synden straffar sig direkt?
För två veckor sedan gick mina sandaler sönder. Dödsstöten var när dragkedjan delade sig. När jag funderade på att byta ut den såg jag att skorna var trasiga på minst tre ställen på varje sula. Ingen idé att laga tänkte jag och köpte nya. Samma märke igen. Förmodligen en dum idé eftersom de redan är skavda fram trots att jag fettat in dem som de sa i affären. Varannan vecka! Är inte det lite mycket begärt? Och impregneras skulle de med. Varje vecka. Jösses. Jag hade troligen kunnat klara sommaren utan att köpa nya sandaler. Jag har fyra par havaiannas och massor med andra somriga skor jag kunde ha (Vandringssandaler, visserligen fula men funktionella. Kilklackarna jag går i jämt annars. Sandaletter i olika utföranden. Jag hade klarat mig) Är det konsumtionsmonstret som vaknat igen? Och är det ödets nyck igen att de jag just köpt verkar vara så dålig kvalité. Eller bara jag som borde lära mig att det märket inte är särskilt bra? Förmodligen det senare, vilket egentligen är bra för nu har jag chansen att lära mig att ytterligare ett misstag. Trist bara att de alltid gör de finaste skorna.
Svarta listan då. Jo, det går väl ganska bra hittills. Jag fick en sidensjal av min mormor som jag inte kunde tacka nej till. (Eller mer ville inte för den är så fin och jag tänkte att gåvor kanske inte räknas på svarta listan?) Jag har även använt den varje dag sedan jag fick den så den platsar helt klart i min garderob. Ska slänga ut någon jag tycker mindre om för att kompensera.
Dock känner jag inte något behov av att köpa något på svarta listan så som jag gjorde med kläderna. Inbillar mig fortfarande att den kommer bli lätt att hålla.
Nu håller jag monstret stånget genom att köpa kläder till hjärtegrynet istället. Han ska snart börja dagis och då verkar det behövas en hel massa roliga kläder. 🙂 Second hand eller ekologiskt så klart (ytterkläder möjligen undantaget med tanke på hur svårt det var att köpa regnbyxor) Till och med Tradera har fått en renässans här. Någon som har tips på det perfekta dagissetet? Eller bara vad man behöver för dagis? Märkpenna har vi redan fixat, det verkar vara nummer ett.
Jag har planer på att ändå följa med på den årliga second hand rundan på söder senare i sommar med en av mina vänner. Förhoppningsvis med en väl genomtänkt lista över plagg som bidrar till det perfekta setet och kompletterar garderoben. Det får bli ett undantag i årslöftet. Men bara om jag verkligen hittar något från handlingslistan! Det blir nog egentligen svårare än att inte köpa kläder alls. Att lyckas köpa det jag kommit fram till att jag vill ha innan jag hittade det. Snarare än att hitta något och försöka rättfärdiga varför jag ska köpa det, som jag alltid gjort innan.
Händelsevis 