Ett rimligt vardagsliv

Förra veckan levde vi ett så himla rimligt liv. Vardagen flöt på. Vi vuxna kunde sova ordentligt, turas om att gå upp. Laga mat från grunden flera gånger per dag. Låta lillasyrran sova så länge hon ville på dagen. Vara ute och leka. Tvätta utan hets. Mötas upp kring lunch eftersom det ofta är en svår övergång där det gärna blir problem. Avlasta våra vänner som också har barn med mycket känslostormar. Träffa vänner och ha långa samtal om livets viktigheter. Komma ikapp med massa småsaker som aldrig blir gjorda och ändå upprätthålla en vettig städnivå. Alltså så som jag egentligen tänker mig att vi borde leva alltid! Ett rimligare, mindre stressat liv. Där vi har tid att ta känsloutbrotten när de kommer och styra undan och parera resten av tiden. Där alla familjemedlemmar kan få lite tid för sina egna projekt eller få stöd i att förverkliga sina idéer.

Så vi har alltså hittat det perfekta upplägget? Nej, riktigt så enkelt var det ju inte. Nyckeln till husfriden har varit att min sambo har haft tio dagar där han kunnat välja att jobba bara ett par timmar per dag och några dagar ha helt ledigt. Jag är inte säker på hur mycket det skulle motsvara i procent men kanske 40%. Det är alltså DET som krävs för att vi ska ha ett härligt, avslappnat vardagsliv där alla får tid till det de vill göra. Att en förälder jobbar knappt halvtid och den andra är hemma jämt.

Tanken på detta gör min rätt modstulen. Hur ska vi någonsin få ihop en vettig vardag när vi måste jobba betydligt mer än så?

Med våra vänner pratade vi om detta med heltid och småbarn. Några har bestämt att de ska växeldra ett par år, turas om att jobba deltid tills barnen är stora. Några litar helt på att förskolan ska ge den avlastning som behövs. Några håller på att drunkna i vardagsliv.

Och jag, som alltid vill förbättra och optimera allt, jag undrar hur vi ska kunna optimera när båda ska jobba? Hur får andra ihop det? Just nu låter det helt orimligt. Kanske ska jag inte jobba alls för att det ska funka? Kanske måste jag ställa in mig på att bara jobba väldigt lite fram tills barnen är stora?

I sommar kommer vi att ha 9 veckor semester. 6 veckor alla tillsammans och så tre veckor där barnen och jag är hemma. Så vill ju jag kunna ha det varje år! Men då krävs det i princip att jag frilansar fram tills barnen är tonåringar. Alltså i typ 12 år till.

Just nu funderar jag mycket, jag har inga svar, men jag vill att vardagen ska kunna vara sådär rimlig, helst för alla i familjen, inklusive mig själv.

Annonser