Innan jag fick barn trodde jag att jag var en konflikträdd typ som sällan eller aldrig bråkade. Som inte kunde skrika åt folk (utan alltid blev ledsen istället) som var lugn genom vilka stormar som helst, som gick därifrån tills det lugnat sig, som aldrig triggade igång en konflikt. Sedan kom min virvelvind till hjärtegryn och han tvingade mig att utvecklas som människa, få nya insikter om mig själv så väl som om andra, och bjöd på de största frustrationsutmaningarna jag varit med om. För med ett barn kan man inte bara gå därifrån och vänta sig att hen ska lösa det själv. Det hjälper inte att bli ledsen för det löser ingenting och barns känsla för att lämna någon annan ifred att lugna sig är, ska vi säga, begränsad.
Så jag har fått hitta nya vägar. Det har varit, är och kommer säkert bli ännu mer mödosamt, smärtsamt och tidskrävande.
Kanske är det någon mer som har en liknande situation som slipper lite av kampen om jag delar med mig av mina och våra metoder.
Att inte själv bli upprörd
Det viktigaste viktigaste i bemötandet av barn enligt mig. Man behöver sällan själv bli arg bara för att barnet blir det. Med mitt lillbarn är det så tydligt. Bara för att hon är skitförbannad för att hon inte kan få på sig skorna behöver inte jag bli upprörd. I den situationen är det lätt att behålla lugnet även om hon börjar banka och kasta skor överallt. Med storbarnet är det plötsligt svårare. Det är som att bara för att han är ett par år äldre förväntar jag mig att han ska kunna behärska sig och bete sig som en vuxen. Fast det kan han ju inte alltid. Så han blir också fly förbannad över skorna. Och kanske kastar dem. Och då blir jag förbannad för det blir grus överallt och nån kan skada sig, lillsyrran kanske stod för nära och flaskan välte och allt det där. När jag egentligen borde hantera båda situationerna likadant. ”Oj, kunde du inte få på skorna? Blev du arg då? Vill du att jag ska hjälpa dig?” Att bara behålla lugnet, inte gå in i barnets frustration och absolut inte trigga genom att skuldbelägga, skrika, komma med anklagelser eller krav. Alltså inte säga att han måste städa undan, bete sig som ett storbarn, kräva att han hämtar skorna igen osv. Allt det där som kommer automatiskt måste jag således trycka undan och bara ta fram silkesvantarna, snällrösten och trösta. Jag har löst det genom att byta ut VAD HÅLLER DU PÅ MED?!?! och SE NU VAD DU HAR GJORT!! mot: Kära nån! Eller Oj, så det blev. För mig är det omöjligt att säga Käranån med argrösten och därför är det mitt förstahands val. Andra tror kanske att jag är knäpp som använder såna ord men det är helt en fråga om självbevarelsedrift och att behålla lugnet.
Curla
På mornarna brukar vi försöka curla storbarnet så mycket det bara går för att han ska få en bra start på dagen och komma till förskolan på gott humör. Se till att allt är klart när vi väcker, fixa den frukost han vill ha, ha mycket tid att hjälpa och om det behövs klä på honom alla kläder fast han kan själv. Han får också äta frukost i cykelvagnen om han vill det, det hjälper ofta. Vi tar honom i handen, sjunger små sånger om det är läge, hämtar gosedjur och tusen andra grejer. Allt för att det inte ska bli konflikt redan på morgonen eftersom vi känner att denna stund på morgonen är viktig och lite sätter standarden för dagen. Vi själva stålsätter oss och samlar energi för att göra det och då går det oftast bra. Jag kan tillägga att detta endast gäller tre dagar i veckan just nu eftersom jag är föräldraledig men jag hoppas att vi orkar upprätthålla även till hösten. Det är så mycket värt att slippa bråka det första man gör.
Förekomma
Att lära sig förutse vilka situationer som kan bli problematiska och förbereda för dem. Eller faktiskt välja bort dem om det går. Lätt att säga, svårt att göra. För oss krävs det ibland att man är en vuxen på storbarnet som kan lägga all sin kraft hos honom. Hålla handen när man är ute och går, avvärja när det behövs och hålla koll på att humöret inte faller över. Detta är ju jättesvårt när man ofta är en vuxen på två barn men alla gånger det går försöker vi ta varsitt barn. När det funkar kan ju den som inte behövs just då ägna sig åt sig själv. För oss är hunger en stor källa till bråk och konflikt så att förekomma med att ha med vettiga mellanmål är lite ett tema hos oss. Jag har alltid med något nödmellanmål (en fruktstång i varje väskas innerfack) och oftast ett planerat. Frukt, macka, korv, köttbullar, ostkuber, morot är sånt som går hem hos oss.
Ögonen på målet
Att behålla fokus och inte plötsligt tappa bort vad det verkligen är som är viktigt hjälper mig. Ibland vill man kanske hjälpa barnet att lära sig av situationen, ibland vill man ge hen en positiv upplevelse och ibland vill man faktiskt bara komma någorlunda helskinnad från affären. För mig har dessa tre olika mål väldigt olika upplägg i konflikthantering. Vill jag bara få handlingen klar och barnen innanför dörren kan jag exempelvis muta dem utan dåligt samvete. Låta dem sitta i vagnen och köpa nått åt dem att tugga på så jag bara får göra klart och komma hem. Vill jag ge en positiv upplevelse, som häromveckan när vi var på kalas duger inte muta. Då var jag istället tvungen att se till att lillasyrran kunde vara hemma så jag var fri, jag ägnade all min kraft åt att underlätta i svåra situationer. Exempelvis satt han i mitt knä när barnen skulle leka en typiskt svår lek (bedömde jag det som) Alla satt i en ring, födelsedagsbarnet snurrar en flaska, den flaskan pekar på får ge sin present. Så många moment i denna lek som är jättesvåra om man är ett litet barn. Att inte bli vald, att vänta på att bli vald, att hämta rätt paket när alla tittar, att få sin present bedömd, att bli tackad och kanske tvångskramad inför alla. Jättesvår lek. När jag var med genom hela leken funkade det ändå. Många andra barn fick utbrott över det ena och det andra under lekens gång vilket bara stödde min tes. Hjärtegrynet sa efteråt också att han tyckte den leken var dålig och tråkig. Inget att rekommendera till andra kalasare alltså. Vi fick i alla fall ett bra kalas tillslut och jag är glad att mitt fokus gav utdelning.
Om målet är att lära sig något tycker jag man ska välja situation mycket noga. Att lära sig något när man är arg är nästan omöjligt, även för en vuxen. Vill jag att hjärtegrynet ska lära sig att hjälpa till att handla väljer jag inte att gå till mataffären vid middagstid när alla andra är där och vi båda är hungriga. Istället går vi kanske dit på förmiddagen eller direkt efter lunch. Någon gång när motivationen är hög, humöret gott och förutsättningarna för att lyckas är gynnsamma. Det krävs ju även att mitt humör är bra, att jag orkar smila bort eventuella stressade personer bakom oss som stör sig på allt för noggrann varuuppläggning på bandet eller dylikt.
Sluta uppfostra
Kanske ett jättekonstigt synsätt men jag upplever att i perioder när det är väldigt mycket känslor blir uppfostran för mycket. Då är det bättre att övergå till att guida och leda. Föregå med gott exempel och försöka få så många bra stunder som möjligt. Jag ser det som att jag guidar någon som är ny här. Som inte vet hur man ska göra i olika sociala situationer, när man ska hälsa, vad man ska säga och sådana saker. Vi provar nya situationer långsamt och försöker tänka igenom innan vilka nya moment som förekommer. Sedan kan vi vara guider och gå före istället för att låta barnet springa in, direkt misslyckas och sedan bli tillrättavisad och skammad.
Analysera hur andra gör
Fast i tysthet. När jag ser andra föräldrar interagera med sina barn kan jag ibland bara tyst för mig själv sätta etiketter på tilltalet och bemötandet. Jag gör ingen stor, djupgående analys utan bara benämner vad som sker. Exempelvis om jag hör ett samtal kan etiketterna som förekommer vara: förmanande, skammande, observerande, tillrättavisade. Det kändes så konstigt i början men nu har jag verkligen lärt mig något av detta. Bara genom att tänka på vad det egentligen var någon sa kan jag lättare se mönster. När jag övat upp etiketterandet på andra var det lättare att se hur jag själv pratar och vad mitt snack innehåller. Man vill väl aldrig tro att att man själv skammar sina barn men sanningen är nog att många gör det utan att veta om det. Och vad jag tänkt på mest är nog att det hjälper inte alltid att det är snällrösten. Att skamma någon eller trycka till någon är inte okej bara för att man gör det med silkeslen stämma.
Höj standarden
Jag tycker att jag hör på så många ställen att det är okej att bli arg på barnen. Man måste visa hela känsloregistret och barn tål ju att se ilska med. Det är nyttigt att veta att mamma också kan bli arg, och liknande argument. Jag håller inte med. Jag läste det så mycket att jag tillslut trodde att det var okej att skälla men nu mår jag själv bättre och vet att Nej, det är inte okej. De allra flesta barn kommer ha sin besärda del av arga människor, utskällningar och bråk utan att man behöver visa dem det som förälder. Jag tror inte det är ett dugg stärkande för ett barn att få skäll från sin tryggaste vuxen eller att få se att man minsann kan bli arg om man inte beter sig önskvärt. Jag tror det är mycket mycket bättre att visa på sätt att inte bli frustrerad och arg. Att föregå med gott exempel genom att behålla lugnet och att vara just en trygg plats för barnet dit hen kan komma med sina känslor när det behövs. Det jag oftast vill är ju att barnet ska lugna ner sig, tänka efter och göra om när det är lugnt inombords igen. Alltså att INTE släppa fram frustrationen och ilskan. Om jag förmedlar detta genom att själv bli arg blir det såklart helt fel. Jag vill att han ska lugna sig men själv blir jag arg? Nej, det är ju inte vägen framåt.
Så, det är helt enkelt inte okej att skälla på barnet. Gör man det ändå bör man absolut be om ursäkt och se till att jobba på sin egen frustrationskontroll.
Uppmuntra positiva handlingar och bejaka mysiga stunder
Fast här är jag samtidigt lite tveksam. Vem vill bli recenserad hela tiden? Vem orkar få betyg i ordning och uppförande löpande under dagen? Inte jag i alla fall. För ett par veckor sedan skrev jag en kommentar på en blogg jag läst tidigare. Tillbaka fick jag ett svar som endast innehöll ett positivt betyg av mig och min lilla text. Inget samtal, ingen återkoppling, inget varken medhåll eller motargument. Bara ett betyg. Och jag tappade direkt lusten att samtala med personen eller kommentera där igen. Jag tror det är samma för mitt barn. Om jag hela tiden uppmuntrar det positiva han gör och berättar hur bra hans beteende är tror jag inte han får någon vidare lust att umgås. Istället försöker jag säga när något varit extra mysigt eller han gjort något extra fint att jag lagt märke till det. Som en dag när jag såg honom leka med två andra barn och verkligen visa hänsyn och anpassa sig för att leken skulle gå vidare. På kvällen sa jag bara: Idag såg jag att du var en så himla fin kompis på lekplatsen. Då log han bara tillbaka.
Ta hjälp
Prata med BVC, be om remiss till barnpsykiatrin för att få prata med någon utomstående. Prata med föräldrarna, hur var det när du själv var liten? Kanske de känner igen situationen? Prata med vänner, läs böcker (Mitt bästa tips är boken Barn som bråkar) och bloggar för att bli stärkt, få nya input och vända och vrida på situationen så alla delar i den blir synliga. Prata med den andra föräldern och kom fram till något tillsammans. Och försök få avlastning så ni kan återhämta er, sova och tänka en tanke till slut. Samarbeta med förskolan, begär extra utvecklingssamtal. Allt för att få så många vuxna som möjligt med på tåget och hjälpa barnet framåt.
När det redan ballat ur
Ibland gör det ju det ändå. Jag är trött och orkar inte curla, hjärtegrynet har sovit dåligt och kan inte ta några motgångar osv. Då gäller det att inte ha stora planer och att inte ge massa instruktioner.
Till mig själv: stanna kvar, lugna rösten, ge trygghet.
Till barnet: jag hjälper dig, nu ska vi lösa detta, det är ingen fara.
Konkret innebär det för oss att ta i famnen eller hitta tillbaka till en trygg plats. Hemma är det soffan, ute vagnen eller cykelvagnen. Är vi bortresta kan det bli sängen eller en famn. Vi brukar alltid försöka se till att ha en trygg plats vart vi än ska. Vilket ger att vi ofta har med vagnen fast vårt storbarn nästan är fem år. Blir det för svårt kan man alltid återvända till vagnen, samla lite kraft och göra ett nytt försök. Vår barnvagn har en sufflett man kan fälla ända ner och det ger ökad trygghet för vårt barn. Han kan distansiera sig och vi kan passa att ingen fäller upp. När han har lagt sig där och fällt ner då vill han vara ifred.
Efter en tuff dag eller stund försöker vi vuxna sitta ner och tillsammans göra en liten snabbanalys (eller en lång om vi har tid) av vad som gick fel, vad vi kunde gjort bättre och kanske någon strategi för nästa gång. Och detta utan att skuldbelägga varandra. Då gäller det att båda är med på att analysen ska göras, ingen behöver bli arg för att hen gjort något som inte var så bra utan det är bara ett verktyg för att komma vidare. Misstag är bra för då kan man lära sig. Har man gjort fel själv gäller det bara att observera att det blev fel och tänka ut en strategi för att göra bättre nästa gång.
Heja alla er föräldrar där ute som också jobbar med frustrationsnivåerna och barnbråken! Kom gärna med fler tips så vi kan lära av varandra!
Händelsevis 