Noomi second hand

Äntligen lyckades jag ta mig iväg till den lilla gulliga second hand affären här i min egen stadsdel: Noomi. Jag har gått förbi här nästan dagligen i 7 år och aldrig lyckats gå in. Suktat efter kläder i skylten men inte ens provat. Nåväl, igår lyckades jag ta mig dit. Och det visade sig att det var en proppfull liten affär som både säljer märkes-second hand på kommission samt handplockade märkeskläder direkt från leverantör. Just denna dag köpte jag inget men noterade glatt att de säljer Filippa K och hade ett flertal byxor från detta märke. Jag är på jakt efter ett par chinos eller jeans från Filippa K och ska från och med nu hålla ett vakande öga på byxstället på Noomi.

En klassisk odd Molly-kofta har länge stått på min önskelista och även en sådan fanns, dock inte i min storlek.

Det fanns skor och en del prylar så som porslin. Mycket accessoarer som sjalar, handskar osv. 

I rummet längst in fanns förutom provrum och rejäl spegel också reastället som enligt ägaren fylls på kontinuerligt. 

Priserna är högre än kedje-second handerna men så finns här också bara märkeskläder och absolut inget trasigt eller fläckigt. Ordningen är noggrann och man märker att ägarinnan har bra koll på sina grejer. Jag uppskattar att inte behöva gräva mig förbi tusen HM-blusar för att komma till gobitarna och då kan jag gärna ta att det kostar lite mer. 

Öppet tis-fre 12-17.30 och långlördag 12.30-14.30

En trevlig affär men vänlig ägarinna som gärna hjälper till. Hit går jag gärna tillbaka!

 

Annonser

Teknikprylar, pengar och reparationer

Teknikprylar och jag är inte en särskilt kär relation. Jag vill helst bara att de ska finnas där och fungera. Felfritt. Jämt. Måste jag ta hand om dem och hålla på och dalta tappar jag snabbt tålamodet. Och jag är inte så snabb på att lämna in dem för omvårdnad eller ens vårda dem själv. Jag ger hellre upp och klarar mig utan ett tag. Kanske löser problemet sig av sig själv? Inte?

Jag har två teknikprylar jag använder dagligen, min telefon och min dator. Datorn är en MacBookPro från 2011 och telefonen en Fairphone 2 från 2016. De har tjänat mig mer eller mindre bra och mer eller mindre tillfredställande i ett par år nu. Datorn kostade 10.000 i inköp och därtill har jag köpt en ny laddare för 899 samt bytt hårddisk för 1100. Jag har dessutom fått ut 1500 på försäkringen (efter självrisk) när jag pajat den. Totalt alltså 10.500 kr på 7 år. Telefonen kostade lite över 6000 i inköp och jag har köpt delar för 900. Vi kan säga 7000 på två år. Det ger att jag lagt 1500 per år på datorn och 3500 på telefonen. ALLTSÅ 5000 KR PER ÅR PÅ HIMLAS TEKNIKPRYLAR! Och då är det alltså bara hårdvara och inte några abonnemang eller internet eller något sånt. För att inte tala om all TID jag lagt på att dalta med ovan nämnda två apparater. Åkt omkring till reparatörer, passat DHL-bud, beställt och reklamerat och fixat och trixat och slitit mitt hår för att de bara ska FUNGERA!

Min dator har fungerat i princip felfritt fram tills i julas. Då bara gav den upp. Vägrar starta. Kan inte göra någonting. Så jag masar mig iväg till en reparatör (efter tre veckor) Men där blir det stopp. Nej, men den datorn är ju vintage! (Är inte definitionen av vintage att den är över 30 år? För det är den nämligen inte min käre lilla dataherre) Den kan vi ABSOLUT inte reparera! Nej, NU är det bara att köpa nytt vettu!

Så ytterligare ett par veckor senare gick jag till ett annat ställe. Nu hade det blivit en fråga om principer! Det spelade ingen roll att det kanske skulle vara bättre för mig att köpa en ny, en som är av plast som jag inte får kontaktallergi mot exempelvis. Men jag hade bara bestämt mig, det skulle gå! Och på det andra stället var det lättare. De kunde byta hårddisken men inte den spräckta skärmen. Jag sa ja direkt. Så nu har jag en dator med ny hårddisk fast spräckt skärm.

I november la mikrofonen till min telefon av. För andra gången på samma apparat. Jag tänkte bara att suck, ska jag ta tag i detta evinnerliga reklamerandet igen. Och väntade. På ny mjukvara, det kanske skulle hjälpa? Nej? På att hitta ett headset som jag kanske ägde. Nej? Har tydligen aldrig ägt ett headset ens. På att lusten att reklamera och passa budbilar som ringer när de kommer skulle infinna sig. Som att detta moment 22 som det är att ta emot leverans av ny mikrofon meddelad per telefon till en telefon som inte fungerar, skulle lösa sig. I nästan tre månader försökte jag klara mig utan. Jag smsade, mailade, använde en extern mic i nödfall men den fungerade verkligen inte optimalt. Tillslut beställde jag en ny. Och slog till på nytt skal och batteri med. Kanske skulle telefonen nu orka med ett par år till. Det är ju ändå så Fairphone är tänkt att fungera. Man uppgraderar bara de delar som är dåliga, resten behåller man. Vi installerade och uppdaterade och i början funkade det jättebra! Jag kände att jag fick tillbaka lite av min livskvalité bara för att jag nu kunde prata i telefon igen. Det låter ju kanske knäppt att få livskvalité av en apparat men för mig som har familj och många vänner långt bort är telefonen ett bra sätt att ändå upprätthålla relationerna. Det blir inte samma sak med bara chatt eller mail.

Men efter två veckor var det värre än någonsin med telefonen. Plötsligt funkade inte högtalaren heller! SUCK!!! Jag mailade och nu väntar jag. Vem vet, kanske löser det sig av sig själv?

Föräldraledig i Malmö

I Malmö finns massor att göra för den som är föräldraledig och hemma med ett litet barn. Här kommer mina bästa tips!

Stadsbiblioteket

På biblan har vi spenderat många eftermiddagar. Deras barnavdelning – Kanini, är stor och full att saker att upptäcka för ett litet barn. För de lite äldre finns pysselavdelning och en del aktivitet, men då främst på eftermiddagarna. Sagostund finns också med specialschema. Men inget för de riktigt små. Jag saknar något för bebisarna, ramsor och sånger och sådant.

Bra med stor barnvagnsparkering, förvaringsskåp (gratis) samt café i anslutning så man kan pausa och fika. Det finns även plats att äta medtaget fika och micro att värma.

För de små är ju detta ett fantastiskt ställe! För de äldre med, men för oss är det alltid lite svårt eftersom jag tycker Kanini uppmuntrar till spring samtidigt som det är skyltar överallt att man inte får springa. Så svårt för de lite äldre, vars naturliga sätt att ta sig fram är att springa, att hela tiden få höra: spring inte, gå lugnt osv. Jag tror att själva sättet barnavdelningen att gjord på uppmuntrar onödigt mycket till spring och bus. Vill man inte ha spring så gör inte jättebreda korridorer med mjuka mattor som verkligen inbjuder barnen till att rusa och prova farten.

Med det sagt är jag jätteglad att det finns, vi använder biblioteket mycket, lånar mycket och ofta och kommer fortsätta med det. Men det fanns en tid när jag drog mig för att gå dit med mitt stora barn eftersom jag visste att det alltid blir problem och jag vill inte vara en mamma som skäller och tjatar. Och vill inte heller att han ska få höra hela tiden från andra att han gör fel eller borde vara si och så.

Malmö Museer

Här finns både tekniska museet och akvariet mitt emot. På tekniska finns lekrum och bord att äta medhavd mat men inget att köpa. På akvariet finns inget för medhavd men däremot en helt okej lunchrestaurang. Båda ställena är roligast för lite äldre barn i min mening. Att gå där med en bebis är kanske roligt för den vuxne men inget jag hade gjort för bebisens skull. När hjärtegrynet började förskolan vid 1,5 år började det vara jättekul. Sedan dess har vi varit där massor med gånger och har numera alltid årskort.

Förvaringsskåp finns gratis på båda ställen. Inträdet kostar 40 kr för vuxen och gäller båda hus. Årskortet kostar 150 kr.

Malmö Live

Här går vi på rytmik varje tisdag. Det är väldigt populärt och blir snabbt fullbokat så ska man få en plats måste man vara ute i god tid. Denna termin kostar det 250 kr för 5 gånger vilket är lite dyrare än vad kyrkorna tar men ändå värt det tycker jag. Det är oerhört proffsigt och fint ordnat och allt flyter så smidigt. Eftersom huset är gigantiskt finns massor med plats för vagnar, att sitta kvar och fika efteråt, byta blöjor och springa runt. Här upplever jag aldrig att vi stör eller är i vägen.

Klonk

Finns också på Malmö Live och är bara igång ett par veckor per år. Kanske ett halvbra tips eftersom det är öppet så sällan men jag älskar Klonk och är helt såld. I detta fantasirum är det bara att gå loss med ljud och spring och allt är tillåtet. De vuxna är där som stöd och allt ska ske på barnens initiativ. Passar från krypåldern upp till skolåldern ungefär. Äldre barn har säkert också något ut av det men kanske blir uttråkade. Ryktet säger att det inte blir något Klonk 2018 men jag vägrar ge upp hoppet!

Almviks 4H-gård

Mysigaste bondgården med massor av djur att kolla in. Vi går här på minidax med storebror efter att ha blivit helsålda på detta ställe under hösten. Öppet alla dagar utom lördag.

Barnens hus

Öppen förskola för barn 0-6 år. Jag har varit där både med endast bebis och med båda barn. Några av rummen är till för de äldre barnen men även de små har mycket ut av detta ställe. För mig ser det ju ut som en dröm att kunna sitta där och pyssla med hur mycket material som helst men hittills har vi endast fått till lek och fika. Gratis kaffe för medföljande vuxen, rejält kök att sitta i, värma mat och låna porslin. Alltid gratis och bra öppettider. Det enda negativa är att det lätt blir fullt på förmiddagarna men kommer man vid 11-snåret börjar folk gå och då blir det plats igen. De har även aktiviteter för olika åldrar som sångstund och så vidare.

Kyrkan

Svenska kyrkan har jättemycket för småbarn om man kan tänka sig kristna förtecken. Det kan jag och därför har vi hängt mycket i St Andreas-kyrkan som är vår närmaste församling. Vi har varit på barngudtjänster, sångstund, babycafé och andra sådana barnvänliga aktiviteter. Här finns superbilligt fika, massor att leka med, kunniga pedagoger och rum att vara barn. Jag har varit på ett par andra kyrkor med och tycker samma gäller för alla. Atmosfären är tillåtande och öppen och alla är välkomna, oavsett om man blir arg över dumma skor eller inte.

Temalekplatserna

Malmö har 20 temalekplatser som alla är värda ett besök. De har en egen sida där man kan se vad som finns. Vi gillar skogslekplatsen mest (ligger nära oss) för där finns både parken, många gungor, ställen att sitta, snurrande saker och klätterställning.

Folkets park

Här har vi spenderat åtskilliga dagar. Det finns lekplatser, små parker att springa runt i, caféer, mat att köpa, djur att kolla på och massa annat. Dessutom skridskoåkning på vintern och regelbundna barnloppisar.

Malmö Reptilcentrum

Ligger inne i Folkets park men man betalar inträde. Vi har varit där en gång och visst tyckte barnen det var kul men för oss vuxna som sett så många andra fina terrarium, var det inte så imponerande. Inträdet är rätt billigt så kanske är det därför. Men det kändes rätt slitet och mögligt tyvärr.

Malmö Gardenshow

Årets bästa event enligt mitt storbarn och även för de små finns här mycket kul. Ta med extra kläder för det brukar finnas möjlighet till vattenlek. Även kojbyggen där de vuxna kan få utlopp för sin byggenergi och mindre byggen för de små.

Parkerna

Malmö har så många fina parker där det finns massor att upptäcka för små och stora. Vårt hjärtegryn hade en lång period när vi gick flera timmar i (slotts)parken varje dag. Så många buskar att titta under, stenar att stå på och kottar att samla. I parkerna har jag också gått otaliga barnvagnspromenader, lyssnat på massor av poddar och radioprogram och suttit på hur många fikafiltar som helst. Fåglar att kolla på, gräs att krypa på och ställen att klättra. Därtill ett par fina fik att pausa i, mest sommaröppna dock.

Mammaträning

När båda mina var bebisar gick jag på Mammababy-jympa på Kockums fritid. Det var ju inte gratis men man kunde betala per gång och då tyckte jag det var okej. Med första barnet hade jag kort och gick två dagar i veckan tillsammans med en mammakompis men andra gången förvandlades hälften av dagrna till vabb och då var det bättre att ta det per gång. Bra träning för nyförlösta mammor (efter 6 veckor kunde man tydligen börja om man ville) och upp till att barnen börjar krypa omkring. Massor med mattor att lägga bebis på och bra utrymme för vagnar. Men kom i tid, hissen är liten och långsam.

Babysim

Vi går på RundoSund och är jättenöjda med dem. Där är det verkligen anpassat för bebisar med varmt i omklädningsrummet, många skötplatser, amnings/matningsrum och låsbara skåp. Det är verkligen en mysig stund och bonusen är ju att veckoduschen blir gjord 🙂 Båda mina har älskat att bada som riktigt små och med lilla hjärtat verkar det hålla i sig än. Babysim är ju generellt dyrt men så mysigt när barnen gillar det. RundoSunds kurser blir fulla supersnabbt så det gäller att hålla koll på datum för nybokning och sitta på pass när platserna släpps, men när man väl är inne är det bara att meddela att man vill fortsätta så får man plats. Simning är ju också en sån grej som jag tänker att det bara måste man lära sig. Man kan ju givetsvis börja senare och det är säkert lika bra men nu ska vi försöka hålla igång med lilla hjärtat så hon verkligen lär sig simma. Det lär ju ta ett par år dock…

Ett tips med simning är att vänta tills barnet är typ 5 månader. Alla mina vänner som började redan vid 3 har slutat för det blev för jobbigt. Barnen blir snabbt trötta, det blir mycket skrik och det tar lång tid tills att dusch- och omklädningsrutinen funkar bra. Väntar man lite så är det bara ett par gånger innan barnet kan sitta själv och då blir allt så mycket lättare just kring omklädningen.

Och övningsduscha hemma ett par gånger så vet man bättre hur det ska bli.

Ribban

Så fort vädret är lite varmare börjar vi vistas på stranden i tid och otid. Det finns ju så mycket mer på stranden än bara att bada. Gräva i sand, leka på strandängarna, springa på stora stora ytor och så alla Malmö stads uppstyrda aktiviteter. (som oftast är för lite äldre barn) Nya Marinpedagogiskt centrum är fint, inte så stort och öppet på skolloven.

Lekrummen i köpcentrum

Så tråkigt tips men kan ändå rädda en regnig dag. När vi har ärenden till stan brukar jag motivera barnen att följa med genom att locka med lekrummen. Det på kronprinsen kan se fattigt ut för vuxna men mina barn gillar det ändå. Triangelns är nytt och fint och på Emporia finns flera stycken. Varning för det på källarplan, det blir otroligt larmigt och högljut. Det på plan 2 gillar vi för där finns soffor för de vuxna där man kan ta en kaffe medan barnen härjar av sig.

 

Har ni fler tips för hemmaföräldrar? Jag ska ju vara hemma flera månader till och behöver veta alla bra ställen! 🙂

Barnbråk och frustrationshantering

Innan jag fick barn trodde jag att jag var en konflikträdd typ som sällan eller aldrig bråkade. Som inte kunde skrika åt folk (utan alltid blev ledsen istället) som var lugn genom vilka stormar som helst, som gick därifrån tills det lugnat sig, som aldrig triggade igång en konflikt. Sedan kom min virvelvind till hjärtegryn och han tvingade mig att utvecklas som människa, få nya insikter om mig själv så väl som om andra, och bjöd på de största frustrationsutmaningarna jag varit med om. För med ett barn kan man inte bara gå därifrån och vänta sig att hen ska lösa det själv. Det hjälper inte att bli ledsen för det löser ingenting och barns känsla för att lämna någon annan ifred att lugna sig är, ska vi säga, begränsad.

Så jag har fått hitta nya vägar. Det har varit, är och kommer säkert bli ännu mer mödosamt, smärtsamt och tidskrävande.

Kanske är det någon mer som har en liknande situation som slipper lite av kampen om jag delar med mig av mina och våra metoder.

Att inte själv bli upprörd

Det viktigaste viktigaste i bemötandet av barn enligt mig. Man behöver sällan själv bli arg bara för att barnet blir det. Med mitt lillbarn är det så tydligt. Bara för att hon är skitförbannad för att hon inte kan få på sig skorna behöver inte jag bli upprörd. I den situationen är det lätt att behålla lugnet även om hon börjar banka och kasta skor överallt. Med storbarnet är det plötsligt svårare. Det är som att bara för att han är ett par år äldre förväntar jag mig att han ska kunna behärska sig och bete sig som en vuxen. Fast det kan han ju inte alltid. Så han blir också fly förbannad över skorna. Och kanske kastar dem. Och då blir jag förbannad för det blir grus överallt och nån kan skada sig, lillsyrran kanske stod för nära och flaskan välte och allt det där. När jag egentligen borde hantera båda situationerna likadant. ”Oj, kunde du inte få på skorna? Blev du arg då? Vill du att jag ska hjälpa dig?” Att bara behålla lugnet, inte gå in i barnets frustration och absolut inte trigga genom att skuldbelägga, skrika, komma med anklagelser eller krav. Alltså inte säga att han måste städa undan, bete sig som ett storbarn, kräva att han hämtar skorna igen osv. Allt det där som kommer automatiskt måste jag således trycka undan och bara ta fram silkesvantarna, snällrösten och trösta. Jag har löst det genom att byta ut VAD HÅLLER DU PÅ MED?!?! och SE NU VAD DU HAR GJORT!! mot: Kära nån! Eller Oj, så det blev. För mig är det omöjligt att säga Käranån med argrösten och därför är det mitt förstahands val. Andra tror kanske att jag är knäpp som använder såna ord men det är helt en fråga om självbevarelsedrift och att behålla lugnet.

Curla

På mornarna brukar vi försöka curla storbarnet så mycket det bara går för att han ska få en bra start på dagen och komma till förskolan på gott humör. Se till att allt är klart när vi väcker, fixa den frukost han vill ha, ha mycket tid att hjälpa och om det behövs klä på honom alla kläder fast han kan själv. Han får också äta frukost i cykelvagnen om han vill det, det hjälper ofta. Vi tar honom i handen, sjunger små sånger om det är läge, hämtar gosedjur och tusen andra grejer. Allt för att det inte ska bli konflikt redan på morgonen eftersom vi känner att denna stund på morgonen är viktig och lite sätter standarden för dagen. Vi själva stålsätter oss och samlar energi för att göra det och då går det oftast bra. Jag kan tillägga att detta endast gäller tre dagar i veckan just nu eftersom jag är föräldraledig men jag hoppas att vi orkar upprätthålla även till hösten. Det är så mycket värt att slippa bråka det första man gör.

Förekomma

Att lära sig förutse vilka situationer som kan bli problematiska och förbereda för dem. Eller faktiskt välja bort dem om det går. Lätt att säga, svårt att göra. För oss krävs det ibland att man är en vuxen på storbarnet som kan lägga all sin kraft hos honom. Hålla handen när man är ute och går, avvärja när det behövs och hålla koll på att humöret inte faller över. Detta är ju jättesvårt när man ofta är en vuxen på två barn men alla gånger det går försöker vi ta varsitt barn. När det funkar kan ju den som inte behövs just då ägna sig åt sig själv. För oss är hunger en stor källa till bråk och konflikt så att förekomma med att ha med vettiga mellanmål är lite ett tema hos oss. Jag har alltid med något nödmellanmål (en fruktstång i varje väskas innerfack) och oftast ett planerat. Frukt, macka, korv, köttbullar, ostkuber, morot är sånt som går hem hos oss.

Ögonen på målet

Att behålla fokus och inte plötsligt tappa bort vad det verkligen är som är viktigt hjälper mig. Ibland vill man kanske hjälpa barnet att lära sig av situationen, ibland vill man ge hen en positiv upplevelse och ibland vill man faktiskt bara komma någorlunda helskinnad från affären. För mig har dessa tre olika mål väldigt olika upplägg i konflikthantering. Vill jag bara få handlingen klar och barnen innanför dörren kan jag exempelvis muta dem utan dåligt samvete. Låta dem sitta i vagnen och köpa nått åt dem att tugga på så jag bara får göra klart och komma hem. Vill jag ge en positiv upplevelse, som häromveckan när vi var på kalas duger inte muta. Då var jag istället tvungen att se till att lillasyrran kunde vara hemma så jag var fri, jag ägnade all min kraft åt att underlätta i svåra situationer. Exempelvis satt han i mitt knä när barnen skulle leka en typiskt svår lek (bedömde jag det som) Alla satt i en ring, födelsedagsbarnet snurrar en flaska, den flaskan pekar på får ge sin present. Så många moment i denna lek som är jättesvåra om man är ett litet barn. Att inte bli vald, att vänta på att bli vald, att hämta rätt paket när alla tittar, att få sin present bedömd, att bli tackad och kanske tvångskramad inför alla. Jättesvår lek. När jag var med genom hela leken funkade det ändå. Många andra barn fick utbrott över det ena och det andra under lekens gång vilket bara stödde min tes. Hjärtegrynet sa efteråt också att han tyckte den leken var dålig och tråkig. Inget att rekommendera till andra kalasare alltså. Vi fick i alla fall ett bra kalas tillslut och jag är glad att mitt fokus gav utdelning.

Om målet är att lära sig något tycker jag man ska välja situation mycket noga. Att lära sig något när man är arg är nästan omöjligt, även för en vuxen. Vill jag att hjärtegrynet ska lära sig att hjälpa till att handla väljer jag inte att gå till mataffären vid middagstid när alla andra är där och vi båda är hungriga. Istället går vi kanske dit på förmiddagen eller direkt efter lunch. Någon gång när motivationen är hög, humöret gott och förutsättningarna för att lyckas är gynnsamma. Det krävs ju även att mitt humör är bra, att jag orkar smila bort eventuella stressade personer bakom oss som stör sig på allt för noggrann varuuppläggning på bandet eller dylikt.

Sluta uppfostra

Kanske ett jättekonstigt synsätt men jag upplever att i perioder när det är väldigt mycket känslor blir uppfostran för mycket. Då är det bättre att övergå till att guida och leda. Föregå med gott exempel och försöka få så många bra stunder som möjligt. Jag ser det som att jag guidar någon som är ny här. Som inte vet hur man ska göra i olika sociala situationer, när man ska hälsa, vad man ska säga och sådana saker. Vi provar nya situationer långsamt och försöker tänka igenom innan vilka nya moment som förekommer. Sedan kan vi vara guider och gå före istället för att låta barnet springa in, direkt misslyckas och sedan bli tillrättavisad och skammad.

Analysera hur andra gör

Fast i tysthet. När jag ser andra föräldrar interagera med sina barn kan jag ibland bara tyst för mig själv sätta etiketter på tilltalet och bemötandet. Jag gör ingen stor, djupgående analys utan bara benämner vad som sker. Exempelvis om jag hör ett samtal kan etiketterna som förekommer vara: förmanande, skammande, observerande, tillrättavisade. Det kändes så konstigt i början men nu har jag verkligen lärt mig något av detta. Bara genom att tänka på vad det egentligen var någon sa kan jag lättare se mönster. När jag övat upp etiketterandet på andra var det lättare att se hur jag själv pratar och vad mitt snack innehåller. Man vill väl aldrig tro att att man själv skammar sina barn men sanningen är nog att många gör det utan att veta om det. Och vad jag tänkt på mest är nog att det hjälper inte alltid att det är snällrösten. Att skamma någon eller trycka till någon är inte okej bara för att man gör det med silkeslen stämma.

Höj standarden

Jag tycker att jag hör på så många ställen att det är okej att bli arg på barnen. Man måste visa hela känsloregistret och barn tål ju att se ilska med. Det är nyttigt att veta att mamma också kan bli arg, och liknande argument. Jag håller inte med. Jag läste det så mycket att jag tillslut trodde att det var okej att skälla men nu mår jag själv bättre och vet att Nej, det är inte okej. De allra flesta barn kommer ha sin besärda del av arga människor, utskällningar och bråk utan att man behöver visa dem det som förälder. Jag tror inte det är ett dugg stärkande för ett barn att få skäll från sin tryggaste vuxen eller att få se att man minsann kan bli arg om man inte beter sig önskvärt. Jag tror det är mycket mycket bättre att visa på sätt att inte bli frustrerad och arg. Att föregå med gott exempel genom att behålla lugnet och att vara just en trygg plats för barnet dit hen kan komma med sina känslor när det behövs. Det jag oftast vill är ju att barnet ska lugna ner sig, tänka efter och göra om när det är lugnt inombords igen. Alltså att INTE släppa fram frustrationen och ilskan. Om jag förmedlar detta genom att själv bli arg blir det såklart helt fel. Jag vill att han ska lugna sig men själv blir jag arg? Nej, det är ju inte vägen framåt.

Så, det är helt enkelt inte okej att skälla på barnet. Gör man det ändå bör man absolut be om ursäkt och se till att jobba på sin egen frustrationskontroll.

Uppmuntra positiva handlingar och bejaka mysiga stunder

Fast här är jag samtidigt lite tveksam. Vem vill bli recenserad hela tiden? Vem orkar få betyg i ordning och uppförande löpande under dagen? Inte jag i alla fall. För ett par veckor sedan skrev jag en kommentar på en blogg jag läst tidigare. Tillbaka fick jag ett svar som endast innehöll ett positivt betyg av mig och min lilla text. Inget samtal, ingen återkoppling, inget varken medhåll eller motargument. Bara ett betyg. Och jag tappade direkt lusten att samtala med personen eller kommentera där igen. Jag tror det är samma för mitt barn. Om jag hela tiden uppmuntrar det positiva han gör och berättar hur bra hans beteende är tror jag inte han får någon vidare lust att umgås. Istället försöker jag säga när något varit extra mysigt eller han gjort något extra fint att jag lagt märke till det. Som en dag när jag såg honom leka med två andra barn och verkligen visa hänsyn och anpassa sig för att leken skulle gå vidare. På kvällen sa jag bara: Idag såg jag att du var en så himla fin kompis på lekplatsen. Då log han bara tillbaka.

Ta hjälp

Prata med BVC, be om remiss till barnpsykiatrin för att få prata med någon utomstående. Prata med föräldrarna, hur var det när du själv var liten? Kanske de känner igen situationen? Prata med vänner, läs böcker (Mitt bästa tips är boken Barn som bråkar) och bloggar för att bli stärkt, få nya input och vända och vrida på situationen så alla delar i den blir synliga. Prata med den andra föräldern och kom fram till något tillsammans. Och försök få avlastning så ni kan återhämta er, sova och tänka en tanke till slut. Samarbeta med förskolan, begär extra utvecklingssamtal. Allt för att få så många vuxna som möjligt med på tåget och hjälpa barnet framåt.

När det redan ballat ur

Ibland gör det ju det ändå. Jag är trött och orkar inte curla, hjärtegrynet har sovit dåligt och kan inte ta några motgångar osv. Då gäller det att inte ha stora planer och att inte ge massa instruktioner.

Till mig själv: stanna kvar, lugna rösten, ge trygghet.

Till barnet: jag hjälper dig, nu ska vi lösa detta, det är ingen fara.

Konkret innebär det för oss att ta i famnen eller hitta tillbaka till en trygg plats. Hemma är det soffan, ute vagnen eller cykelvagnen. Är vi bortresta kan det bli sängen eller en famn. Vi brukar alltid försöka se till att ha en trygg plats vart vi än ska. Vilket ger att vi ofta har med vagnen fast vårt storbarn nästan är fem år. Blir det för svårt kan man alltid återvända till vagnen, samla lite kraft och göra ett nytt försök. Vår barnvagn har en sufflett man kan fälla ända ner och det ger ökad trygghet för vårt barn. Han kan distansiera sig och vi kan passa att ingen fäller upp. När han har lagt sig där och fällt ner då vill han vara ifred.

Efter en tuff dag eller stund försöker vi vuxna sitta ner och tillsammans göra en liten snabbanalys (eller en lång om vi har tid) av vad som gick fel, vad vi kunde gjort bättre och kanske någon strategi för nästa gång. Och detta utan att skuldbelägga varandra. Då gäller det att båda är med på att analysen ska göras, ingen behöver bli arg för att hen gjort något som inte var så bra utan det är bara ett verktyg för att komma vidare. Misstag är bra för då kan man lära sig. Har man gjort fel själv gäller det bara att observera att det blev fel och tänka ut en strategi för att göra bättre nästa gång.

 

Heja alla er föräldrar där ute som också jobbar med frustrationsnivåerna och barnbråken! Kom gärna med fler tips så vi kan lära av varandra!