Häromdagen åkte jag buss och tåg med morgonpendlarna här i stan. Jag brukar sällan vara ute i kollektivtrafiken så tidigt annars så jag hade inte tänkt på detta fenomen så noga innan.
I alla fall, jag hade vanlig mammaledighetsuniform, stor barnvagn, leriga skor, jacka som sett sina bästa dagar inklusive ett skriande behov av att se insidan av en tvättmaskin. Barnet var väl ungefär i samma skick. Behöver jag ens säga att jag inte hade smink, håret hade jag inte tvättat sedan i mars samt allt satt lite på sne och hastigt ihopkraffsat.
Runt mig stod finklädda advokater (jag vet för jag pratade med dem) med klackskor, perfekt manikyr, snygga vårkappor och pärlor på koftan.
Jag kände mig såå fel och så smutsig och ovårdad. Och började genast anklaga mig själv med varför jag inte tog tag i mitt yttre, borde jag kanske köpa en ny jacka? Och hur skulle det egentligen vara med ett besök hos frisören?
Men sen blev jag arg! Varför ska vi kvinnor vara så inkörda med att man måste vårda sitt yttre?!? Som att utseendet är ett självändamål och ett projekt. Kroppen ska tuktas och tämjas och pressas ner i obekväma klackskor och snygga figursydda jackor. Och om man inte gör det, då ska man skämmas och känna sig dålig på en proppfull buss en onsdagmorgon före 8.
Och varför måste jag jämföra mig med dem? Jag har ingen klädkod på mitt jobb. (jag har ju inte ens ett jobb) och inget tvång på att se ut på ett visst sätt. Ändå känner jag av pressen otroligt tydligt!
Det värsta är nästan att om jag ändå piffar och rättar in mig i idealet då ursäktar jag det med att jag ju GIVETVIS gör det för min egen skull. Att jag trivs bäst själv när jag också faller för patriarkatets skönhetsnormer. Att jag ju rakar benen för att det känns bra och stylar mig för att jag vill KÄNNA mig fin.
Och så börjar jag tänka på vad jag ska konsumera för att uppnå idealet. Hur mycket pengar jag ska plöja ner i någon skammande himlans modeindustri och strö över kapitalismens käftar.
Är så trött på detta! Och på samma gång trött på mig själv för att jag 1. måste vara så himla motvals och inte bara kan rätta in mig och slippa tänka. Samt 2. hela tiden går på detta. Om och om igen! Om jag nu ska vara så alternativ, varför känner jag också att det är så jobbigt?
Så, blir det någon ny vårstil? Troligen inte.
Enkelresan då? Jo, men den har vi väl alla gjort på något sätt. Förhoppningsvis är det inte en enkelresa utan ett fall som följs av en långsam och tydligen rätt mödosam uppförsbacke för att rädda sig själv, planeten och allas förstånd.
Händelsevis 