Det verkar vara nån slags innegrej att ge sin tid som gåva. Jag har sett det massor och de senaste veckorna särskilt. Ge av din tid istället för ytterligare en pryl. Det barnen vill ha är inte en leksak utan din tid och uppmärksamhet. Så uppmans man att fylla julklapparna med löften om tid och umgänge. Kanske en upplevelse med på köpet. Ingen behöver prylar men alla vill umgås. Tid är den nya valutan och att byta prylar mot tid är numera det finaste man kan göra.
Jag känner mig oerhört skeptisk till detta.
Visst vill jag umgås. Visst vill jag slippa skräp i julklapparna. Visst är det härligt att göra saker tillsammans.
Men jag tycker att trenden missar själva essensen av vad det är att ge en gåva. En gåva har en givare och en mottagaren. En givare som ska ge generöst och omtänksamt och en mottagare som ska vara tacksam och glad.
Medan umgänge och social interaktion funkar helt på omvänt sätt och bygger på att båda vill umgås och spendera tid tillsammans. Att man är två om att umgås. Och för att det ska bli riktigt bra, två jämlikar. Det funkar liksom inte om den ena tycker att man ska ge den andre sin värdefulla tid och sitt underbara sällskap. Om de andre blir en mottagare av ens umgänge faller hela idén av socialt samspel och dess växelverkan.
Särskilt tycker jag detta är problematiskt när barn är mottagare eftersom barn alltid är underlägsna vuxna sett ur maktordning. Barnen är beroende av de vuxna och de vuxnas välvilja, och kan känna sig tvingad att göra något som gör den vuxne glad även om det gör barnet olycklig. Och om man tänker på det så är jag säker på att ingen förälder vill vara orsak till det.
Jag vill att våra barn ska vara en självklar del av familjen. De ska aldrig behöva känna att vår kärlek till dem är villkorad. Eller att deras rätt att umgås med sina föräldrar är villkorad. De finns till för sig egen skull och aldrig för att göra oss glada eller för att uppfylla våra drömmar och önskningar. De har lika stor rätt som oss vuxna att bo och leva i vårt gemensamma hem och de har lika stor rätt att vara en del av familjen. De ska kunna välja när de vill umgås och inte och när de vill delta i det sociala samspelet som det är att vara en familj. Ingen av oss ska vara mottagare av den andres tid och omtanken, utan det ska alltid vara på bådas villkor. Och ger vi varandra gåvor är det inte i form av kärlek, kramar, samtal utan dessa ska vara absoluta och helt oberoende av någon gåva eller högtid.
En variant jag sett av detta är att göra en adventskalender med uppdrag eller aktiviteter som man ska göra tillsammans under december. Otroligt cyniskt för mig. Om barnet öppnar luckan och så ska barnet bli glad för att föräldern lovat bort sin heliga tid till dem vara tacksam för ynnesten. Så kanske barnet inte har lust? Inte vill göra just det den dagen. Vad händer då? Tar man en annan lucka då?
För mig låter detta mer som en att göra lista för föräldrarna. Idag ska vi baka pepparkakor, imorgon ska vi julpynta för då hinner vi göra allt innan jul. En att-göra-lista för föräldrarna, förklädd som en gåva till barnen i form av en aktivitetskalender. Inte fel för det, men jag tycker det blir som falsk marknadsföring.
Jag kommer inte ge mina barn någon tid i julklapp. De kommer få vanliga prylar, genomtänka saker de blir glada för eller kommer ha nytta av. Men inga löften om någon tid eller presentkort på uppmärksamhet. Jag kommer inte heller skämma bort dem med min kärlek och min närvaro under julen. För jag tycker inte man kan göra det. Kärlek kan man inte skämma bort någon med och om min närvaro är villkorad i ett gåvobevis blir den inte värd någon längre.
Vi kommer spendera massor av tid tillsammans under både hela december, julen, mellandagarna och nyårshelgen. Men det är inte en gåva. Det är en frukt av att vi har schemalagt oss på det viset. Ett val och en prioritering vi vuxna gjort. Barnen har inte varit inblandade i beslutet. De har inte fått frågan: vill ni att vi ska umgås mycket under julen? Önskar du dig min uppmärksamhet i julklap? Nej, för de kan inte förväntas ta ansvar för sina svar och sin vilja att umgås. Det måste vi vuxna göra. Vi vuxna ska se till att umgänget är trevligt, att det blir bra stämning och att tiden är rätt disponerad mellan vila, aktivitet, sömn och mat.
Vill föräldern göra vissa saker under december tillsammans med barnen. Visst, jättekul och trevligt. Men lotsas inte att din att göra lista är en gåva till barnet. Önskar föräldern umgås mer med sina barn. Visst, gör det då. Men lotsas inte att barnet får din tid i gåva eller att din tid kan vara en julklapp.
Säkert är det så att många barn hellre velat ha sina föräldrars närvaro än ytterligare en pryl. Men det är inte förälderns sak att ge sin närvaro som en gåva. Närvaron ska vara självklar och absolut för barnet. Inte villkorad av att ett presentkort eller ett gåvobevis. Barnet ska aldrig behöva vara tacksam för att föräldern vill umgås. Barnet ska inte behöva känna sig pressad att umgås för att visa sin tacksamhet mot förälderns gåva.
I mina barns adventskalendrar finns tradera-köpt lego och redan befintliga leksaker. Däremot är att-göra-listan proppfull med uppdrag och sysslor som barnen kan vara med och göra om de vill. Som att baka pepparkakor och klä julgrenen.
Händelsevis 