Sommar. Solen lyser, himlen är klarblå. Äntligen uteväder! Äntligen stranden! Äntligen värmen, äntligen solen! Så få av dessa dagar får vi här i uppe i norden att varje liten soldroppe noga ska fångas, vaktas, tas till vara, förvaras och förvandlas till oförglömliga sommarminnen. Fånga dagen, fånga det lilla underbara ögonblicket, släpp det aldrig, föreviga det och kom ihåg att NJUTA!
Suck.
Jag får bara panik av denna PRESS att njuta och ta till vara. Jag orkar inte fånga varenda liten dag. Orkar inte minnas och förvara för evigt.
Kom ihåg att livet är förgängligt, en liten pust så är det borta och du tog inte till vara tillräckligt och njöt inte och fångade bara någon enstaka dag här och där.
Jag förstår ju att uppmaningen ”fånga dagen” mer syftar på att vara närvarande i nuet än att faktiskt maxa alla dagar men ibland känner jag mig bara så less på uppmaningen att ta till vara. Når du inte ditt fulla potential eller gör det mesta möjliga av ditt liv/din semester/din dag kan du lika gärna inte göra något alls. Jag orkar inte fylla alla dagar med liv och glädje och upplevelser. Livet är det som sker medan vi är upptagna med att planera nästa upplevelse. Jaja, men gör det verkligen någon då? Måste livet alltid fyllas till max? Måste alla dagar fångas? Måste jag nå min fulla potential? Tänk om jag är helt nöjd med att vara medioker? Och helt nöjd med att göra ingenting alls vissa dagar? Trots att solen skiner och semestern ska semestras?
Ibland behöver jag bara ett hål med ingenting. Inget fångade eller uppfyllande eller ta till vara. Inget skapande av minnen, inget njutande i nuet. Inte få något gjort och bocka av på en aldrig sinande att göra lista.
Fånga på ni alla semesterfirare, jag tar en kopp kaffe. INNE!
Händelsevis 