Barnens vinterkläder

Det var värst vad det blev vinter fort här! Även Skåne har plötsligt haft frost (???) Jag fick knappt upp cykellåset härommorgonen och såg klar iiisbildning på min sadel. Det måste ju betyda vinterkläder för barna det!

Siken tur att just de redan var handlade och fixade så att det bara är att plocka fram den dagen de verkligen behövs. Än fuskar vi lite med två lager ull och skaloverall.

I år hade jag ett väldans ambitiöst upplägg, jag tänkte att eftersom jag numera har TVÅ ungar att klä och fixa för så måste jag göra en plan. Annars tänkte jag att det skulle sluta med kajko och hälften glömt. Sagt och gjort. Jag tog ett uppslag i min Bullet Journal och började rita upp allt som jag tyckte skulle finnas med. Jag är inte så där värst bra på att teckna kläder, men 10.000 timmar ni vet. Nu har jag spenderat två, hehe. När jag skaffat/plockat fram sakerna har jag färglagt dem, så sedan bilderna togs har jag hunnit skaffa lite till. Nu är det bara hjärtegrynets mellanlagerbyxor som jag visserligen skaffat men som ska hämtas i Göteborg i helgen. Resten är klart! Winter is coming!

Jag tänker såhär med barnens kläder: Det ska vara tillräckligt varmt för att åka pulka och vara ute ett par timmar, i alla fall två. Särskilt för storbarnet som går på förskolan behöver kläderna verkligen vara tillräckligt varma eftersom han inte bara kan gå in om han är kall, det kan ju lillbarnet och henne har vi koll på 24-7 är så länge. Dessutom ska kläderna vara uppbyggda av olika lager så att man kan anpassa efter smällkallt, halvkallt, ruggigt och jul på liseberg-kallt som är en helt egen kategori av frys och kallnes. Dessutom ska det finnas vattentäta lager att ha ytterst eftersom vi ju bor i Skåne och risken för en snövinter utan slask och regn är i princip obefintlig.

För storbarnet gäller att allt ska accepteras av honom och hans mycket kritiska öga och hud, för lillbarnet räcker det med att mammas sunda förnuft har godkänt. Jag vill gärna använda så mycket som möjligt av det vi redan har, resten vill jag låna, köpa på second hand och i sista hand, köpa nytt.

Okej, såhär blev det:

Skor, viktigt viktigt! Det vet ju alla som gått i för kalla skor hela vintern (eeeh, jag har gjort det typ alla år utom detta?) att det är obehagligt och starkt bidrar till att man inte vill gå ut alls.

Hjärtegrynet fick två par nya skor, fodrade stövlar och vinterkängor, båda från kavat. Stövlarna har han haft på nästan varje dag i en månad nu så de var ett lyckat köp. Kängorna har vi inte börjat med än. Lillahjärtat fick låna ett par vanliga stövlar från en kompis till oss och jag köpte nya ullsulor att förstärka med. De två paren skor är second handade men alltså, allt i storlek 21 blir ju så otroligt klumpigt när det ska vara fodrat och varmt. Vet ej hur detta ska gå men klumpigt kommer det ju bli.

Overallshögen är färgglad och fin!

Hjärtegrynet har två gröna overaller från förra året som passar i år med samt en gul täckjacka han älskar. Även gula regnbyxor som kan gå över overallen vid behov. Har dock inte skaffat några överdragsbyxor i år, förra årets var inte bra (för smala i midjan) och jag tycker egentligen att overall är bättre. Vi får väl se om det accepteras.

Lilla hjärtat har en fin pandaoverall från MiniRodini hon ärvt av storebrorsan, en röd skaloverall jag köpt på Tradera samt regnbyxor, ett par lånade – ett par ärvda.

Här är vårt finaste nyköp! En ullfleecejacka från Disana, så fin och varm och gosig och mjuk. Denna kommer hålla hjärtegrynet varm hela vintern, den går redan på varje morgon även under höstjackan. Sån himlans tur för oss att den fanns i grönt som är hjärtegrynets färg nr 2 på favoritskalan. Tänkte först köpa en till lilla med men har ju så många fina koftor så tänker att hon klarar sig.

Här är lilla hjärtats ulluppsättning. Två stickade koftor som hjärtegrynet fick av sin moster men aldrig hade pga kunde ej ha koftor med sånt brett ok. De passar dock jättebra på lillan så hon får ha dem jämt. Två par ullstrumpbyxor att ha som underställ, stickade byxor som jag gjorde till hjärtegrynet. Alltså bästa byxorna, skulle jag bara sticka ett plagg till mina barn hade jag valt dem! Båda två har haft dem dagligen i flera månader. På undre raden ett par ullsockar modell tunnare samt mina egenstickade sockar som ser ut som skam men ändå funkar. Borde göra fler men fattar inte vad det är med sockar? Hur svårt kan det vara liksom. Sedan kommer två ullbodys, den grån Engel och den lila Janus. Används redan varje dag. Kan säga för den nyfikne att Engels var smala i storlek och åt det mindre hållet medan Janus är riktigt breda och åt det större hållet.

Detta är hjärtegrynets ulluppsättning, den är samma som förra året. Jag har egentligen ingen förhoppning om att han ska ta på sig något annat än byxorna och möjligen sockarna. Hoppas ju alltid på Saffran-koftan men tror han är helt inne på Disana-jackan…. Jaja, kanske nästa barn…

En rejäl hög med mössor och vantar behövs alltid. Två par regnvantar, minst två par varma vantar var samt en hög med tunna vantar var. Hjärtegrynet har två höstmössor som dubblar under hjälmen på vintern samt en varm skärmmössa från Polarn, dessutom vintervantar från Polarn och ullvantar. De två fina paren ullvantar som syns i bild hoppas jag han ska ta på men vem vet. Lilla hjärtat har sin rosa ullmössa varje dag och är klart bekymrad om den glöms. Vantar har hon fått ärva högvis av sin bror, det var bara vintermössa som saknades till henne eftersom hjärtegrynet hade en helt annan storlek när det begav sig. Men i ärvelådan från sin far hittade vi den fina med kantband och boll, den tror jag blir lagom till december typ. Ett par halskragar som barnens moster och jag stickat fanns i förråden. Hjärtegrynet tar ej på annat än tunnaste bomullshalsduken. En gul. Givetvis.

Jaa, det var väl allt. Det enda som återstår nu är att skaffa lika bra varma kläder till föräldrarna så även vi kan vara ute i snö och slask och ha härligt vinterkyliga utflykter. Jag har ju mina sju lager ull att ta fram men en rejäl overall, sån som barna har, det skulle ju varit nått det!

Annonser

Höstkapsel i garderoben

Äntligen tog jag tag i projektet att göra iordning höstgarderoben! Nu känns det ju som att vintern redan är på väg, i alla fall vissa dagar, men det får blir en lite kombinerad höst och vinterkapsel för mig i år. Jag har inte satt något slutdatum för denna men kan tänka mig att jag någon gång framåt vårkanten kommer har tröttnat och önskar mig vårigare färger.

En av anledningarna till att projektet fått vänta så länge är att jag inte kunnat bestämma mig för hur jag ska göra med jobbkläder kontra hemmakläder. Jobbkläderna behöver vara prydliga, rena (helst) och gärna matchande osv. Medan hemmakläderna behöver vara typ tvärt om eftersom det alltid tar ca en minut från att barnen vaknat tills att jag har mat/kladd/kiss/kräk/snor eller dylikt på mig. Dessutom måste hemmakläderna gå att sitta på huk, på golvet, bära två barn samtidigt osv i, medan jobbkläderna kanske kommer undan med lite lägre funktionalitet. Jaja, ni fattar ju, olika helt enkelt!

Nu har jag i alla fall bestämt att hemmakläderna inte är med i kapseln. De plagg jag använder hemma är mina gamla gravidkläder och några slitna, halvdana paltor. För jobb och sånt har jag faktiskt uppdaterat en aning i garderoben samt tagit fram ett gäng gamla fynd ur mitt klädarkiv (aka kistan vid fotändan)

Att jag tillslut tog tag i detta hade att göra med att jag var tillbaka på en arbetsplats där jag ibland träffar kostymklädd VD/personalchef eller andra kostymnissar i korridorerna. Då kändes det som att min ganska få prydliga kläder plötsligt var för få. Jag fascineras samtidigt av att man blir som man umgås (eller är det att jag tror jag måste matcha själva det prydliga huset?) och att jag är så lättpåverkad. Ett par dagar på ovan arbetsplats och jag går genast och shoppar. Samma visa var det ju sist jag var där i augusti/september och skrev detta.

Ska fundera vidare på detta och denna arbetsplats som genererar så mycket shopping. Nu ser i alla fall min garderob ut såhär:

Fyra underdelar. Nya jeans från Da Capo, brun kjol köpt i Malaysia 2008, ullkjol Da Capo samt mitt finaste fynd, en guld och brun kjol i siden från Da Capo. Letade länge efter marinblå chinos från Filippa K i st XS men gav upp tillslut. Det får bli en framtidsplan. Istället satsade jag på svart och brunt, hehe. Till kjolarna har jag svarta strumpbyxor eller leggings i ull, båda från Engel.

Två marinblå klänningar, en med lång ärm från People Tree köpt på Hildur (fått av mamma i födelsedagspresent) samt en med prickar och kort ärm köpt på Da Capo.

Fem höst- och vintriga koftor som alla fanns i arkivet. Svart och vit i bomull, brun, gul och kamel i olika sorters ull (kamel på den med kamelfärg, hehe) Från början kommer de från Da Capo, bytt med kompis, present från mamma, MQs rea 2011 samt present från mamma.

Fyra kavajer från arkivet. Från vänster: TopShop Mama – köpt i London 2012, People Tree – present från mamma, second hand i New York 2010. Den rosa är från evigheters evigheter sedan, tror mamma köpte den till mig på studenten? 2004 alltså.

Snyggblusar! Glömde två för bilden.

Svartvitprickig i siden från Da Capo, blåblommig från Mammalucius, brunmönstrad i siden köpt second hand för evigheter sedan, vit med mönster, helt i siden – köpt på tradera. Vit med rysch från Da Capo. Dessutom en svart i siden köpt på Tradera samt en rosa jag fick när jag lämnade tillbaka ett par strumpbyxor min kompis köpt men ej ville ha till nån affär. Tror det var Gina kanske.

Ulltröjor, en med lång ärm från Engel och en med kort ärm Da Capo samt marinblå topp från People Tree.

Till allt detta svarta tänkte jag få användning för mina virkade kragar! Lilla hjärtat trodde dock de var till henne och annekterade genast.

Förutom det på bilderna har jag tre par skor, två för höst och ett för vinter. Tre jackor, två för höst och en för vinter. Diverse underkläder inkluderat strumpbyxor, leggings, amningslinnen osv. Träningskläder om jag mot för modan skulle ta mig i kragen. Pyjamas och myskläder.

Känner redan att jag troligen valt lite väl många överdelar men tror ju att denna kapsel blir långvarig. Vi får väl se hur det går. Till jul tar jag fram en röd julkjol. Orkade ej leta upp den för att fota men den ligger ju någonstans längst ner i klädlådan, eller kanske jullådan? Om inte är ju det en idé för nästa år 🙂

Nu är jag glad att jag fått ordning på detta, den senaste veckan har det varit en fröjd att välja kläder på morgonen!

 

#metoo och saker jag inte vill prata om på Facebook

Jaja, #metoo för alla har vi varit med om det. Alla kvinnor har varit utsatta och objektifierade för det är så det är att leva i ett patriarkat. Att det nu går som en löpeld av män som plötsligt vaknar upp och INSER att alla kvinnor de känner också taggar #metoo och har varit utsatta för sexuella trakasserier är bara ett kvitto på hur ”okej” det ansetts vara. Eftersom det hänt alla är det liksom inget att uppröra sig över. Men plötsligt är det det! Plötsligt vaknar alla och ser att oj, det var inte okej! Det var inte alls okej att alla kvinnor varit utsatta och alla män varit delaktiga, passivt eller aktivt.

Jag är på ett sätt både förvånad ändå inte. Förvånad över att männen fortfarande kan agera som att de inget visste och verkligen inte alls förvånad eftersom det är en frukt av just patriarkatet. Att låtsas som ingenting fast man måste ha sett så himla himla många gånger hur kvinnor blir tafsade på och hört kommentarer i oändlighet.

Min facebook förärades aldrig något #metoo och inte heller några storys. Jag funderade lite på det men kunde inte komma över det faktum att mina förövare hade kunnat lägga upp bekännelser på sina facebooksidor, det hade verkligen varit ett mardrömsscenario för mig. Inte nog med själva övergreppet, att det sedan blir facebooksmarrigheter för andra att gilla eller ogilla, det kunde jag inte komma över. Tänk om någon lägger upp en bekännesle och vännerna backar upp och förlåter och du är stark och modig och hjärtan hit och dit. IGEN. Inte nog med att de backades upp då, Facebookstatusar har ju möjlighet att bli visade över hela världen och då kan man plötsligt bli uppbackad av hela världen. Visst hade det kunnat hända både med min #metoo och inte, men det blev som en spärr för mig. Jag vill inte ge dem det. Inte en gång till.

Häromdagen satt jag i fikarummet i ett typiskt mansgäng, jag var enda kvinnan. Jag satt och konverserade, helt fredligt, med en av dem när jag hör något om ”naken kvinna” i en konversation om tatueringar på andra sidan bordet. Eftersom jag inte var ett dugg intresserad hörde jag inte mer vad de sa men blev plötsligt avbruten i mitt samtal av att ”nakenkvinna” mannen säger: ”Eller ska du tagga mig i #metoo nu?” Så försökte han göra ett sexistiskt skämt om en kampanj om sexuella trakasserier. Inför mig, vikarien, 30 år yngre än honom som gått i samma klass som båda hans döttrar. Och jag, helt förvirrad av situationen, bara skrattar lite förläget och reser mig. ”GÅR du nu?” Säger han förnärmat och jag skyller på att jag ska jobba och går därifrån. Resten av veckan pratar vi bara om hans döttrar, då går det bättre.

Jag blir så trött på mig själv. Även nu, även när det är uppe till diskussion snudd på varje dag, har jag så svårt att säga ifrån ordentligt. Fast jag såklart inte vill behöva lyssna på sexistiska skämt på jobbet, fast jag inte vill vara den där ”härliga” kvinnan, hon som inte ”är sån”. Hon som tål snacket och skämten och inte bryr sig. Henne som man ändå kan umgås med och snacka med för hon bryr sig ju inte som sexismen. Jag vill inte vara henne, jag inser att jag varit henne länge länge för jag vill ju så gärna också vara med med de häftiga männen. Men det är inte värt det. Det har aldrig varit värt det. Jag har gjort det i åratal men nu bannemig är det slut med det där.

Redan samma kväll hamnade jag i en liknande situation med ett annat jobbgäng men lyckades säga ifrån i alla fall lite, uppbackad av en annan kvinna jag visst kände likadant.

Jag inser att jag varit så impregnerad av sexistiska skämt att jag liksom lärt mig stänga av. Stänga av så jag faktiskt inte ens hör. Jag registrerar: sexistiskt skämt i antågande, och då stängs hörseln av och jag slipper eländet. Men så ska det ju inte vara. Det ska vara sexistiskt skämt i antågande: ”DET DÄR KAN DU HÅLLA FÖR DIG SJÄLV!” SÅ ska det vara. Så nu tänker jag säga det, nästa gång detta händer, även om det är min chef eller någon annan man vars välvilja jag är beroende av. Även då ska jag säga ifrån. För nu är det nog.

För övrigt har jag redan hört skämten och suckarna över #metoo, #ihave hagla. Både från män, kvinnor och till och med från kända komiker på scen. Jag som trodde det var början på revolutionen. Kanske var det bara stoff till nästa stand-up…

Presenter till en 1-åring

På fredag är det ett helt år sedan vårt lilla hjärta kom till oss. Det känns både som att året swishat förbi, samtidigt som jag knappt kan minnas eller föreställa mig en tid när hon inte fanns. En 1-åring bryr sig troligen inte så mycket om paket, kalas och gäster men vi ska ändå ha ett par mammor med bebisar här och fira lite. Den stolta storebrodern ska baka äppelmuffins säger han, likadana som vi hade när han fyllde 1. Och så kanske lite frukt och kaffe till föräldrarna såklart. Några paket blir det ju också och jag tänkte lista ett gäng bra presenter till en 1-åring ifall det är någon som behöver inspiration.

  • Boll – bollar är det största intresset just nu. Alla bollar är bra bollar och allt som är runt är en boll! Även Hjärtegrynet fick en boll i 1-årspresent av oss så jag tror jag just boll är ett ganska säkert kort. Då valde vi en fotboll st 3, märkt Fairtrade. Tror den är från Stadium. Denna gången ska vi leta reda på en lite mindre boll men också av typen utomhusboll som man kan ha även när man blir äldre. Mjukisboll för bebbar har vi redan och de är ju inte lika långvariga. En fotboll däremot består ju i åratal och kommer alltid till användning.
  • Uteleksaker – ute är allt kul och sandlådan är det nya, stora intresset. Så ett fint sandset att gräva och samla i är en bra present. Vi har ett i plåt med hink, formar, spadar, vattenkanna och kratta (tyvärr borttappad men väldigt rolig när den fanns) Formar är ju lite tidigt för 1-åringar men fint att ha ändå. Jag känner mig kluven till plåtspadarna. De är ju fina och hållbara och man slipper plast men helt livsfarliga i handen på viftiga småbarn. Eller arga storbarn med för den delen. Vi har dem ändå men bevakar stenhårt när det finns risk för viftskador. Kanske hade det varit bättre med någon i nån slags ekoplast. Hink är däremot klockrent i plåt och även vattenkanna och formar. De i plast är så dåliga i kvalitén i jämförelse och blir inte alls lika bra sandkakor (ändå viktigt för de perfektionistiskt lagda, som min 4-åring)
  • Ytterkläder – Kanske har 1-åringen just upptäckt utevärlden och slutat sitta i vagnen hela tiden. Då är det perfekt med nya ytterkläder! Första regnstället, stövlarna, lära-gå-skor, skalstället eller en rejäl vinteroverall. Vår 1-åring älskar skor och blev helt till sig när jag plockade ner vår gigantiska sko-ärvar-låda från vinden. Alla skor skulle provas på lillfoten. Sikken tur att vi har så många, och alla ska hon få! Tids nog.
  • Väska – att packa och packa upp är jättekul när man är 1 år och en egen väska kan göra stor succé. Vi har önskat oss en ryggsäck till lilla hjärtat för att hon också ska kunna ha en egen att packa när storebror gör det. Ryggsäck tycker vi är bra och vi har en hel parad med kånkar vid ytterdörren packade för olika ändamål. Barnen har tidigare fått (superfina) väskor i papp, korg och plåt men alla de har små spännen som de inte klarar än och en pappväska håller inte länge för småbarnshantering. Särskilt inte om de suger på den… Tips alltså att satsa på en i tyg utan småspännen.
  • Böcker – alltid aktuellt och alltid rätt! Favoriterna här just nu är Alla kläder på och Bilen säger brum. Läses om och om igen tusen miljoner gånger, alltid lika uppskattat. Här har jag fler boktips.
  • Plocklåda – en klassisk plocklåda är ju en slags packa/packaupp-leksak där man dessutom tränar känslan för form och 3D. Lilla hjärtat kan vara sysselsatt långa stunder med liknande lekar, att sätta lådor inuti varandra och trycka igenom smågrejer i hålen ovanpå våra trapp-pallar. Kan dock vara värt att säga att denna leksak inte bestod så länge varken hos oss eller våra vänner. Ser fin ut och kul ett tag kring 1 år men risk att det blir en hyllvärmare. Samma lek går ju att få till även utan just denna sak.
  • Stapelleksak – att stapla och bygga börjar bli kul här hos oss. Än är de vanliga småklossarna för små och vingliga men när hjärtegrynet bygger lego bygger lilla hjärtat med tomat- eller kokosmjölk-tetror eller med (rena) pocketblöjor. Den storleken är lagom för henne just nu och då kan de bygga bredvid varandra i en urgullig liten idyll. Hjärtegrynet fick en stapelleksak i 1årspresent som lite kom bort i den allmänna mängden leksaker men lilla hjärtat har hittat den och leker mycket. Den består av fem trälådor i olika storlek och kan staplas, sättas i varandra och har dessutom olikformade hål på sidorna. Som en stapel- och plock-leksak i ett. När perioden är över kan man använda dem som förvaring och avdelare i leksaksbänken. Därför gillar jag denna variant bättre än de där runda papplådorna med siffror. Alla jag sett har sådana är dessutom väldigt ätna på. Inte papp till en 1-åring tror jag.
  • Lära-gå-vagn – Kan vara perfekt i tajming eller så blir det lite sent att vänta till 1-årsdagen. Lilla hjärtat gick som en besatt men gåvagnen kring 9-10 månader. Nu är den visserligen med i lekarna men inte lika frekvent. Även detta är en otippat långvarig leksak som 4,5-åringen leker men nästan dagligen. Då är den släpvagn, bokvagn, buss osv. Att skjutsa lillasyster i racerfart är ju också kul… (heh)
  • Inredning – vid denna tid är det många barn som får eget rum (inte hos oss dock men vi bor ju i en 3a så det hade inte gått) Och då kan det ju passa med någon inredningsgrej. Kanske nattlampa (otroligt populärt här) eller fin ekomatta.
  • Knopp-pussel – också lite tidigt men lilla hjärtat övar pincettgreppet på allt och snart kanske hon är redo för pussel.
  • Samlarsaker – okej, detta lät fel men jag tänker såhär: Om föräldrarna redan tidigt kan bestämma sig för en leksak av samlar-typ så kan man fortsätta på det temat i åratal. Exempelvis har vi valt att ha duplo och lego men inte tågbana och lek-kök. Dessa leksakstyper är rätt skrymmande (tro det eller ej, det gäller även lego) och kan köpas till i nästan oändlighet. Har man bestämt sig för att det är duplo som gäller (kanske egentligen lite tidigt vid 1 år men vill man börja tidigt kan man ju förvara det ett tag) kan man alltid säga att barnen önskar sig duplo. Då slipper man massa leksaker som inte matchar något och man påbörjar inte tusen olika set av saker. Jag tycker inte man måste ha alla leksaker hemma, vissa kan få finnas bara på förskolan (som tågbana för oss) eller på kyrkis (de där klossarna som är som ett megaduplo) eller på BVC/doktorns väntrum (lek-köket) Om man lyckas få fram till presentgivarna att man önskar sig till ett av dessa stora set så blir det alltid lätt för dem att köpa och man själv behöver inte bli invaderad av leksaker som är svåra att hålla reda på. Förslag på samlarset: Duplo, lego, tågbana, lek-kök, dockskåp, pippihus, plast/trädjur, bilbana med garage osv.
  • Ätbart – glöm för allt i världen inte att man kan ge ätbara saker även till ett barn! Godiskaktus är vårt bästa kalastips och om man tar bort godisdelen och bara använder frukt och grönsaker tycker jag den kan få vara med på 1-årskalas med. Man kan spetsa småtomater, physalis, russin, blåbär osv istället för godis på tandpetarna. En festlig presentfrukt är annars ananas. Dock väldigt allergent och kan vara värt att kolla upp om barnet tål innan. Viktigt att köpa eko har jag lärt mig, eftersom odlarna annars inte får tillräckligt betalt. Klämmisar och småkex kommer vi lägga i vår gottelåda till lilla hjärtat, samt odlade blåbär, mango och några till frukter.
  • Upplevelse -så inne (att jag nästan blir lite anti bara för att) att ge upplevelser och det funkar givetvis även till barn. Till 1-åringen blir det kanske mest present för föräldrarna men det är ju å andra sidan rätt många av mina förslag. Babysim, babyrytmik, besök på badhuset, besök på djurparken, teater, cirkus, barnkonsert. Alla kan passa för en 1-åring. Det beror ju helt på vilket utbud man har i närheten. Här hos oss hade ett besök på Klonk (tyvärr slut för i år) terrariet, badhuset, en babysimkurs, babyrytmik varit uppskattat.

För småbarn kan inslagningen vara det allra viktigaste med presenten. Kanske är det bara pappret och bandet som är kul alls. Satsa på att slå in så barnet kan öppna själv och på ett roligt sätt. Tejp behövs inte. Lådinslagningar funkar bra samt att slå in med silkepapper som prasslar roligt och lätt rivs sönder. Slå in i tyg blir fint och återbrukbart. Bollen slår vi givetvis in som smällkaramell – det kommer bli succé känner jag redan!

 

Fler inlägg om kalas och presenter:

Kalasförberedelser – Hjärtegrynet fyllde 2 år och vi pyntade halva natten

Tårtan – Till 2-åringen hade vi fin och barnanpassad tårta

Present till en två-åring – Jag letade bra present till kusinen och var irriterad på utbudet

Treårskalas i en vecka – när Hjärtegrynet fyllde 3 firade vi också såklart!

När han fyllde 4 skrev jag visst inget på bloggen men instagram däremot!

Den värdefulla tiden

Just nu sover mitt lilla hjärta. Storbarnet är på förskolan och jag har egentid, ensamtid, fritid, alldeles för mig själv. Detta fenomen uppträder inte särskilt ofta längre, det var tre veckor sedan sist och dröjer ytterligare två till innan det kommer igen. Så vad ska jag göra med denna korta, korta tiiiden som jag nu fått till skänks? Den måste ju tas till vara och användas på bästa sätt! Ska jag sova? Passa på att dricka kaffet ifred? Blogga? (uppenbarligen) Städa? Ta tag i allt som blivit liggande i evigheters evighet? Så där har jag ofta hållit på och vända och vrida på mina olika val i huvudet, vad är mest värt, hur ska jag få ut maximalt av min tid? Hur ska jag effektivisera och förbättra? Men vet ni vad, detta eviga vägande för och emot, det får mig att bli stressad! Över att göra fel val, prioritera fel sak. Eller över att tiden ska vara för kort och inte räcka till.

Just nu fylls mina flöden av massa snack om att tiden är så mycket värd. Den får inte förspillas för man har ju bara ett liv, barnen är ju bara små en gång och dygnet har ju bara 24 timmar. Det gäller ju att välja medvetet hur man använder sin tid! Inte slösar du väl med tiden? Det är ju att slösa bort sitt LIV!?!

Fast ibland tror jag att det är själva stressen över att fylla de där timmarna med rätt saker som är problemet. Hade man inte tänkt så mycket på hur viktig tiden är hade man inte heller behövt hetsa upp sig så enormt över att den är så kort.

Många gånger tror jag att det bästa är att bara låta tiden gå. Inte försöka fånga den och spara den och fylla den. Utan bara sitta bredvid och observera.

Nu sover barnet och jag sitter här.

Nu vaknar barnet och då sitter vi här tillsammans.

Nu lagar vi lunch tillsammans.

Nu äter vi.

Och så vidare.

 

Förrförra hösten var jag inte sugen på att göra något alls med min fritid. Inte sticka, inte träna, inte träffa någon. Inget. Så istället för att tvinga mig själv spenderade jag i princip alla kvällar jag var ledig med att titta på dåliga serier på tv. Bara fördriva tiden och få den att gå åt. Försvinna. Men vilket slöseri! Nej, så kändes det inte alls. Nu minns jag det bara som hösten när jag kollade på serier. Precis som andra höstar som kanske var hösten jag tränade yoga, hösten jag ammade (det var ju den senaste) eller denna hösten som jag troligen kommer minnas som hösten jag jobbade.

Inget hemskt hände för att jag inte fångade tiden. Ingenting blev sämre eller kanske bättre heller, det bara var som det var. Jag väntade på att tiden skulle gå och då gick den.

Precis som nu. Nu sitter jag här och skriver. När lilla hjärtat vaknar kommer jag gå in till henne. Inget blev gjort, inget blev fixat men ingen blev heller stressad över att inget blev gjort.

Kan man ens slösa bort sin tid? Det tror jag knappt. Jag tänker snarare att tiden är cyklisk. Låter man den gå kommer den bara igen. Tiden är inte en ändlig resurs som man måste spara på. Snarare en oändlig resurs som bara blir längre ju mer man stirrar på den. Visst finns det ett slut för just min tid i livet. Men bara för att livet en gång tar slut innebär inte det att jag måste fylla det med maximalt mycket innehåll. Jag kanske hellre bara vill vänta på att det ska gå och efter ett tag notera att jag kommit hit eller dit.

Så var det med tv-seriehösten. På våren kunde jag konstatera att jag nu sett klart på de där serierna och var redo att göra något annat. Sedan dess har jag inte känt något behov av att göra samma sak igen. Jag blev klar med ingentingandet. Och det bästa var att jag inte var ett dugg stressad över att jag slösade bort tiden, den bara passerade. Och kom tillbaka ny igen.

 

 

En lyckad semester

Den här veckan börjar terminen på allvar för oss, efter en mjukstart redan förra veckan. Hjärtegrynet ska tillbaka till förskolan, jag ska jobba, sambon ska hitta egna rutiner tillsammans med lilla hjärtat. Allt återgår till vardag och så småningom höst. Den första veckan rör samtalen i fikarummet semester: Hur var semestern? Har ni haft det bra på semestern? Var det en lyckad semester?

Jag tänkte lite på det där. Blev det en lyckad semester? Och varför måste semestern vara lyckad? Året är så oändligt långt och så tillslut kommer semestern! Den härliga, efterlängtade, underbara semestern! Och då måste den bli perfekt. För den är ju så kort och kommer så sällan och den ska maxas och tas till vara. Varje dag ska fångas och njutas och sparas för att kunna tas fram och njutas ännu en gång när hösten och vinden och vinandet, pinandet kommer.

Jag tänker på vad vi hade för planer i början av sommaren. Vad vi ville att semestern skulle innehålla. Det fanns mest lösa önskningar och ett par vanor som skulle införas. Människor vi ville träffa, bad vi ville bada, ett par platser vi ville åka till, fikor och utflykter vi ville göra. Den tydligaste planen vi hade var att lilla hjärtat skulle vänja sig vid att sova förmiddag i selen med sin pappa. Inte somna vid bröstet. Lite tydligare rutiner för henne. Allt för att göra övergången till höst och pappaledigt smidigare.

Med facit i hand fick vi även stå ut med lite sjukdomar och rätt många inställda planer. Men också många som blev av! Idylliska bad. Idylliska promenader med idylliska kantareller och skogshallon. Mysiga utflykter. Massor av vänner vi inte ser så ofta. Familj och släktingar. Sovmorgon och tupplurar nästan varje dag.

Men även massor massor massor med bråk och konflikter. Så vi nästan blev galna och tålamodet gick åt i rasande nafs. Det är lätt att bara minnas det. Minnas att det var en sommar med bråk och skrik och inställda planer. Hemåkningar när det ballade ur. Saker vi inte gjorde för att risken för konflikt kändes övermäktig. Kläder och saker som blev slängda och bitna och krossade. Vi hade kunnat minnas det så. Sommaren som bestod av krossad porslin, sönderbitna kläder och konflikt.

Eller så kan vi vända på det. Nästan allt vi ville göra har vi gjort. Nästan alla vanor vi ville införa har vi infört. Alla har fått sova så att vi nu orkar gå upp i tid på morgonen och ingen (förälder) behöver sova på dagen längre. Vi har alla fått tillfälle att öva självbehärskning. Konfliktlösning. Avledande manövrar har vi nu en hel repertoar av. Vi har lärt känna oss själva och varandra på helt nya sätt. Aldrig trodde jag att jag kunde bli så arg och frustrerad. Och på min egen familj dessutom! Vi har fått se sidor hos våra vänner och bekanta vi aldrig sett innan. Sidor som bara ett barn som sätter sig på tvären kan framkalla.

Och nu känner jag att jag är tacksam för det! Tacksam att jag begåvats med ett barn som bråkar, provocerar och gör motstånd. Tacksam för att jag fått den här utmaningen. Tacksam för att det inte går lätt och smidigt.

Det ger mig nya insikter och ny förståelse. Det har gjort att jag fått upp ögonen för hur barnfrånvänt samhället ibland är. Hur många ställen familjer inte riktigt är välkomna ändå. Visst, barn som uppför sig som vuxna (bör). Barn som är tysta. Som gillar läget. Men de som inte gör det, de är inte välkomna. De kan man snacka skit om. Säga nästan vad som helst. Deras föräldrar är svaga, klena, tar inte sitt ansvar och förtjänar också smäd och kritik. Helt okej att säga offentligt vad man tycker och ännu hellre skriva på internet.

Så tack för bråk och konflikt. Tack för tålamodsprövning och nya insikter. Nästa sommar kanske vi kan ha lite större planer och lite mer lugn. Men detta var en lyckad semester som innehöll både nyttiga lärdomar, vila och rejält med prövning. Så det är det jag ska svara när frågan kommer: Var det en lyckad semester? Ja! Jag har både lärt känna mig själv, min familj och min omgivning bättre. Jag har badat, fikat, promenerat, ägnat mig åt mig själv, läst, pratat med vänner, umgåtts, ätit gott, vilat och nu är jag redo för en ny termin!

 

Jobbkläder

Plötsligt var mammaledigheten slut och jag ska börja jobba igen! Jag har inget fast jobb (längre) utan kommer att börja frilansa/vara arbetslös beroende på hur mycket uppdrag som trillar in. Den här första veckan har jag varit på två möten och sysslat med lite förberedande grejer och då vistats på min nästa arbetsplats. Alltså gått upp i vettig tid, tagit med kaffe, gjort mig iordning, klätt på mig något vettigt… nej vänta nu här, det där sista, det har jag inte gjort (jag tog ju på mig något, men så vettigt blev det inte) Endast på grund av att jag ju inte längre har några ”vettiga” kläder kvar! Alltså jag har ju massor av kläder. Men inget som jag tycker känns tillräckligt propert och ändå avslappnat för att gå till jobbet i. Hela detta året (och förra) har tillbringats i mina gravidjeans. Ja, jag använder dem fast jag inte är gravid längre. Dels för att jag slängt ut alla mina andra jeans (det var inga vettiga utan bara sånna där halvbra som jag mest hade kvar för att jag ju inte hade några bra) och för att det är så skönt att inte behöva oroa sig för vad som kasar ner och inte eftersom de ju går upp så högt. Nu är de emellertid väldigt slitna och inte längre så propra, hela eller rena.

Någon klänning har jag som jag tagit till jobbet i veckan. Men det räcker ju inte med EN! Min bästa kjol har redan varit inne för lagning (av mig själv) flera gånger och har nu töjt sig så till den milda grad att den ej längre är ett alternativ.

Jag vill ju inte gärna köpa massa nya kläder eftersom skåpen på intet sätt är tomma men jag är helt fast i tanken på att jag måste se ut på ett visst sätt på jobbet. Jag kan inte tänka mig att gå i för slitna, håliga eller smutsiga kläder. Inte heller för uppklädd, det hade min garderob troligen kunnat ordna. Helst vill jag gå i chinos eller snyggjeans och blus. Blus har jag ett par. Byxor, noll. Lite extra nojig över detta har jag märkt att jag är som frilansare. Jag är ju beroende av att min arbetsgivare tycker att jag ser förtroendeingivande ut hela tiden eftersom jag vill att de ska fortsätta erbjuda mig jobb. Jag tror att utseende spelar roll, även om jag skulle önska att det inte var så. Ser jag sjaskig ut kanske mina chefer tror jag gör ett lika sjaskigt jobb. Det vill jag ju inte!

Det kommer bli till att skaffa jobbyxor och sedan byta om direkt när jag kommer hem för att inte slita ut dem direkt. Båda barnen har dessutom en bitperiod (nya tänder/nya känslor) så faktiskt har jag fått slänga flera plagg under sommaren för att de blivit sönderbitna. (Jag lovar, det är alltså två helt normala barn jag har, troligen gick kläderna sönder för att de var tunna och utslitna redan och hängde på en skör tråd) Jag har också börjat se att alla mina amningslinnen blivit tunna över magen, troligen en effekt av det eviga selandet. Men så fort jag slutat amma kan jag ta fram mitt lager av spetslinnen som jag älskade innan barnen. Hoppas att de fortfarande håller måttet!

Fler plagg än jag kommer ihåg har gått åt de senaste månaderna, det blir väl så när man inte skaffar nytt hela tiden, en dag går det sönder. Nu är det därför dags att uppdatera lite och se över vad jag ska jobba i hela hösten! För det här funderandet varje morgon jag sysslat med i veckan, det orkar jag inte med.

Min plan är såhär: skaffa två par bra byxor. Ett par svarta jeans och ett par marinblå chinos. Därtill ska jag skaffa ett par blusar som funkar till båda. Jag har redan en vit som är bra och en marinblå med vita prickar (om den höll dagens bitattack, har ej kunnat inspektera närmare) Höstskorna är bra men ballerinas har jag fortfarande inte skaffat. I veckan har jag gått med sandaler och det tycker jag funkar så här i augusti när många fortfarande är i semesterläge, men om några veckor kommer det troligen inte kännas okej längre.

En lagom avslappnad kavaj har jag letat efter länge nu och hoppas hitta tillslut. Jackan är bra men dragkedjan är sönder. Den ska jag byta.

Dessutom har jag nästan slitit ut alla mina strumpor och underkläder. Där kommer det behövas påfyllning men det är inte lika akut eftersom det inte syns ändå. Ett tag till kan jag slita på de jag har. BH är ingen idé att köpa innan jag slutat amma.

Jag ska i första hand leta i Malmös second hand affärer. I andra hand i de ekologiska. Hittar jag ändå inget får jag ta till internet. Kanske finns något på Tradera? Även om jag alltid tycker det är svårt när man inte kan prova.

Vad har ni för kläder till jobbet och varför? Kan du tänka dig att gå till jobbet i vad som helst? Är jag nojig som vill se så piffad ut?

EC – prylar

För varje trend eller metod verkar det finnas företag som fixar specialprylar man bara MÅSTE ha för att få det att fungera. EC är inget undantag även om metoden som sådan är uråldrig. Jag förstår absolut att man vill ha hjälpmedel ibland eller att vissa saker underlättar för en i vardagen. Det som är det fina med EC för oss är däremot att vi inte behöver någonting alls extra. Vi har inte behövt köpa några nya prylar utan det känns snarare som att vi hade kunnat göra oss av med grejer pga EC. Ingen potta hade vi behövt eftersom det var så lätt att hålla över toan. Någon specialring har vi inte eftersom vi håller bebisen. Vi har inte heller några babylegs som jag förstått att många tycket är helt nödvändigt. Jag ser absolut vitsen med att ha sådana men tycker inte det varit värt att skaffa eftersom vanliga kläder också går bra. Vi har mest strumpbyxor och body eller bara tröja och tygblöja om vi är hemma. Strumpbyxorna går lätt att dra av med ena handen medan man går till toan och bodyn är det bara att dra upp.

Jag kan inte heller se att det är så himla nödvändigt att använda tygblöjor för att lyckas med EC. Ett tag signalerade lilla hjärtat väldigt tydligt i liberoblöjor men nästan inte alls med tygisar. Då kunde vi i princip välja mellan att använda 15-20 tygblöjor eller 3 engångs per dag. När det var så stor skillnad kändes det som att miljövinsterna med tyg var tveksamma. Nu har det dock ändrats.

En annan sak jag inte behöver längre är skötväska och tvättlappar när jag går iväg. Jag har en liten frottéhandduk i framfickan på selen och en extra blöja. Är vi borta länge har jag ändå ryggsäck för andra grejer och då kommer fler blöjor och extra kläder med. När det kissats/bajsats på toan tar jag vanligt toapapper och blöter om det behövs. Efter att ha blaskat av i handfatet tar jag frottélappen, annars klarar vi oss med toapapper. Väldigt skönt tycker jag. Särskilt efter att ha (tjuv)lyssnat på en konversation om babywips på babysimmet. Vilka märken som var bra, hur man gjorde dem själv, vad de innehöll osv… Allt det där slipper vi nu! Vi har ändå ett gäng torra tvättlappar och tyglappar hemma för vi använder dem till andra saker också men det stora antal som gick åt till hjärtegrynet behöver vi inte längre.

För att potta utomhus är det vanligt att ha en resepotta. Det flest verkar nöjda med är en Potette med engångspåsar som man knyter och kastar efter bruk. Vi har inte haft någon sådan hittills även om jag ibland tänkt tanken. Vår lilla får kissa i en buske om det inte finns offentliga toaletter. Bajs är så sällan att det bara varit aktuellt utomhus en gång. Då tog vi en rejäl rododendronbuske och tog givetvis upp bajset efter oss. Jag vet inte vad jag egentligen tycker om detta. Jag har gjort det för att jag inte hade alternativ och det var bråttom. Men nog tycker jag att det blir läskigt om väldigt många barn skulle börja kissa i buskarna kring lekplatserna och i parkerna. Det är ju även många barn som gillar att leka på sådana ställen, inte minst mitt eget hjärtegryn. Jag vill ju inte att han ska leka i kissiga buskar.

Kanske måste vi skaffa någon form av utomhuslösning tillslut. Eller sluta vistas på ställen där det inte finns toaletter. Jag tilltalas ju såklart inte heller av att använda engångspåsar så som i potetten men finns ingen toa är det kanske bättre än att låta barnet kissa på en engångsblöja? Det Har jag sett att andra gör (även med sina stora barn) om det är kris. Smart lösning tycker jag men jag vill inte börja göra det till vardags. Mitt lilla hjärta kissar ju inga mängder än så hennes små droppar har jag (ännu) inte så dåligt samvete för.

Hur som helst. Inga prylar krävs för att börja potta bebisen, det är väl snarare som vanligt, när man gör något mycket blir man ofta sugen på att skaffa smarta speciallösningar. För mig gäller det nog bara att stå ut och inte ge efter för köpsuget om det kommer.

 

EC – Inledning, bakgrund och länkar

EC – Kom igång

EC – Resultat

EC – När?

EC – Var?

EC – På språng

EC – Hur?

EC – Varför?

EC – Prylar

EC – Bebis på pottan

Ouppfostrade barn och vuxna som inte tar sitt ansvar

Vad är det med semestertider? Är det att alla plötsligt kommer ut ur sina hålor för att umgås? Alla släktingar som ska träffas? Alla resor man tar sig för och då kommer i kontakt med odrägliga människor man annars slipper? Eller vad är det som gör att jag plötsligt har en hel massa delningar av något kackigt gammalt blogginlägg om hur OUPPFOSTRADE alla andras barn är?

Jag ska berätta vad dessa delningar gör med en mamma till ett barn som kan upplevas som störande, skrikigt, vilt och ouppfostrad. Det ger mig ångest. Det gör mig arg. Det gör att jag känner mig än mer exkluderad från ett samhälle som redan är barnfrånvänt. Det gör att jag tänker – jaha, ännu en person jag inte kommer vilja träffa om barnen är med. Jaha, ännu en person som jag kommer behöva vara nervös inför att stöta på om barnen misslyckas med att uppföra sig i offentligheten. Jaha, ännu en som ser ner på mig som förälder och mina medföräldrar fast vi slår halvt knut på oss själva för att göra allt rätt. Jaha, ännu en som inte tycker att jag och mitt barn är välkomna till deras samhälle om vi inte kan göra och uppföra oss som hen behagar.

Inget av detta leder till att mitt barn agerar mer i enlighet med hur personen önskar. Inget av detta gör att jag skulle ändra min uppfostran till att bli den typ av auktoritär uppfostran som efterfrågas. Inget av detta leder till något som helst konstruktivt för vare sig mig, mitt barn eller den som delar.

Barnuppfostran är en process som beräknas pågå i knappt 20 år enligt samhället. Att tala om barn som är ouppfostrade vid 4 års ålder blir som att säga att knattelaget i fotboll är otränade. Hur kan de med att spela på en riktig gräsmatta liksom? De gör ju inte ens mål. De stör och är i vägen för de riktiga fotbollsspelarna som ska vara där! Eller juniororkestern. Det låter ju bara för illa. De är orepeterade och borde gå hem och öva på sina egna kamrar innan de kan få spela så någon HÖR! Att barn misslyckas med att uppföra sig har inget att göra med om de är ouppfostrade, det kan de inte vara. Därför att de är barn och fortfarande har massor med år kvar som de ska öva och öva och misslyckas hundra, tusen gånger.

Däremot tycker jag att de som sitter och delar (och skriver) sånt där trams gott kan ta sig en funderare över vad de vill uppnå. Försöker de hjälpa oss stackars stackars föräldrar till bråkiga barn? I så fall – erbjud hellre att leka med barnet så vi kan vila en stund. Vill de att vi ska sluta träffas? Ja, men säg bara nej när vi frågar och sluta bjud in oss. Vill de att vi ska försvinna ur deras synfält? Ja, då kan de vända bort blicken, sluta befinna sig i rum där hemska hemska barn och föräldrar vistas, eller göra som Clara Lidström förespråkade i amningsdebatten: täck ansiktet med en servett!

För övrigt: i det delade blogginlägget framför Camilla Läckberg att ett besökande barn en gång dristade sig till att be om en cola! Nä nu! Ungen bad alltså värdinnan om att få någon UTAN ATT FÖRÄLDERN GJORDE NÅGOT! Har ni hört så förfärligt! Föräldern borde givetvis kommit med det förmanande fingret och påmint om det mycket viktiga ordspråket Du skall icke be någon annan vuxen än dina föräldrar om att få något. Jag tänker bara att Camilla som nu inte verkar ha det minsta svårt att säga till sina egna barn helt enkelt kunde svarat: Nej. Nej, du får ingen Cola. Hur i hela friden ska den besökande föräldern kunna veta om Läckbergskan vill bjuda på en Cola? Tankeläsning?

Lekskärp till cykelturerna

Häromdagen lyckades jag få till ett (visserligen mycket litet och snabbt men ändå) pyssel! Ibland verkar det helt omöjligt mellan alla matlagningar, tvättvikningar, lekar, amningar och så vidare. Småbarnlivet helt enkelt. Pysslet har liksom inte fått så mycket utrymme här hemma det senaste, inte MITT pyssel i alla fall. Men plötsligt en dag händer det! Lilla hjärtat och sambon var ute och hjärtegrynet var villig att hjälpa till.

Målet med pysslandet var att få till nått slags band/skärp att ha på sig när man cyklar med lilla hjärtat i stol bakom sig. Hon gillar inte nått vidare värst att bli runtskjutsad sådär och blir snabbt mycket missnöjd med att sitta fast och vara alldeles uttråkad. Nått att leka med under färden kanske kunde råda bot på situationen?

Jag tog fram ett gammalt skärp som knappt höll ihop. Eftersom det bara ska användas ute och inte är i sugläge för barnet kändes det helt okej att förstärka de klena ställena med plasttejp. Säkert vinyl eller nått annat elakt. Stickad rosett, val från valmobilen – numera skördad av hjälpsamt hjärtegryn, boll och uggla från fin barnvagnsmobil lilla hjärtat fått i present samt en av de första – enstaka – strumpor jag stickade som barnen haft att leka med.

Håltagartången kom också fram och då blev hjärtegrynet väldans entusiastsk. Mätpiga (så heter alla måttband i detta hushåll) penna, resårband och så ett gäng virkade och stickade prylar. Vi mätte noga och räknade 3 + 3 och 6 + 3 och så vidare. Hjärtegrynet är väldigt intresserad av siffror nu så det passade ju bra. Sedan var det bara att ta hål tills händerna nästan glödde. 26 hål lyckades vi åstadkomma! Hjärtegrynet tröttnade någonstans efter 14 tror jag…

Sedan trädde jag resåssnodden genom de olika leksakerna och trädde in i skärpet. Rejäla knutar för att inga små starka bebbehänder ska kunna dra loss alltihop.

Såhär snyggt blev det tillslut:

Eller snyggt och snyggt men det fyller sin funktion! Vi har nu provcyklat flera gånger och även om leksaker i lagom höjd inte råder bot på de tre vanligaste missnöjdheterna: hungring, kissnödig och sömning, så fördröjer de i alla fall det totala haveriet med ett par minuter. Och rätt ofta är det ju bara ett par minuter man behöver!