Meningen med livet #2

Nu är det vår på gång igen, och jag känner de där meningen med livet-tankarna komma krypande. Våren ger livet åter, visst. Men för mig kommer den alltid tillsammans med frågan: ja, livet kommer tillbaka. Men till vilken nytta?

Vi tittade på idévärlden häromdagen, det var en gammalt avsnitt om psykisk ohälsa. Tesen förstod jag som att det skrivs ut för mycket läkemedel och delas ut för många diagnoser, ett visst mått av lidande ingår i att vara människa. Försvaret var att samhällssystemet bygger på diagnoser. Väldigt förenklat.

Så vi fastnade i ett långt samtal om meningen med livet och hur man egentligen är funtad. Dagen efter fortsatte vi samtalet med ett par vänner till oss.

För mig finns inte meningen med livet. Det betyder inte att jag inte kan vara glad eller lycklig eller tacksam eller inse mina privilegier. Det betyder bara att fast jag är glad i stunden vet jag ändå, längst in, att livet är meningslöst.

Men du som tror på Gud, hur kan du tycka att livet är meningslöst?

Jag skulle hellre vilja fråga det omvända, hur skulle jag någonsin kunna klara mig om jag inte i alla fall trodde på Gud? Hur kan ni, som inte tror, orka med? Var finner ni tröst i meningslösheten?

Fast de andra tre behövde inte finna någon tröst, för de tror ju inte att livet är meningslöst. Och jag tänker att det är ju bara som de inbillar sig, de lurar sig själva. Samtidigt som det är deras åsikter som håller mig uppe. Det finns faktiskt människor som tycker att det finns en mening. Och för dem måste man fortsätta simma och kämpa och inte sjunka ner i det där svarta hålet.

Det är som att jag har för hög densitet, för att använda liknelsen från idévärlden. Jag flyter inte av mig själv utan måste hela tiden simma för att inte sjunka. Ibland får jag upp tillräckligt med fart för att flyta en bit utan ansträngning men resten av tiden måste jag aktivt simma. Och ibland är det otroligt utmattande.

Ofta använder jag mig av fart-taktiken, går livet bara fort hinner jag inte med att sjunka.

Har du inte provat mediciner då? frågar kompisen som är läkare. Nej, det har jag inte. Och det tror jag inte jag behöver heller. Detta är inte en klinisk depression. Det är bara det att livet inte HAR någon mening. Det är inte något man kan medicinera bort, sa jag. Och insåg att jag lät ju halvt galen. Och väldigt tvärsäker.

Jag kämpar med att inte projicera på mina barn. Att låta dem ha sin egen mening med sitt eget liv. Att inte pracka på dem fart-taktiken eftersom jag tror att den i längden inte är så hälsosam. Att inte låta dem leva på bekräftelsebränsle utan att veta i grunden att de är värdefulla och har en mening.

Men hur ska jag kunna svara, den dagen de frågar: Mamma, vad är meningen med livet?

Ska jag då svara: den finner du inom dig. Och lämna dem ensamma med grubbleriet.

Eller: det finns ingen mening. Och låta dem våndas som jag.

Eller: mening med livet är att få barn. Och låta dem bära ansvaret för min mening med livet?

Jag vet inte, det är ju det som är essensen. Kanske finns det en mening. Kanske inte. Om den finns hoppas jag att jag ska hitta den tillslut.

Så länge fortsätter jag simma.

5 thoughts on “Meningen med livet #2

  1. Efter att ha grubblat en hel del, och lyssnat på många olika åsikter varav en del helt tvärsäkra och andra väldigt svävande, tror jag att jag någonstans har landat i att meningen med livet helt enkelt är att leva. Jag kan absolut förstå att det kan tolkas som livet är meningslöst, men jag ser det som att mitt liv är fullt med människor, saker (i ordets bredaste bemärkelse) och ja, liv. Dels sådant jag älskar, sådant jag tycker är okej, sådant jag vill ändra på, och sådant jag behöver lära mig att acceptera. Jag är en person som lätt blir negativ och gnällig, så jag har infört att vi varje dag vid kvällsmat skall säga tre bra/roliga etc saker som hänt under dagen. Även barnen är med, och tycker det är mysigt. Det leder ofta till fina samtal och en väldigt positiv känsla att sluta dagen med. Oj, det lät präktigt 🙈 Det handlar alltså lika mycket om att jag inte skall bli bitter och gnällig som någon slags ”familjefrid”. Men är fint att det har funkat så bra!

  2. Det brukar vara ganska olika, några saker är lite vanligare att det återkommer på vardagar framförallt från snart 5-åringen. Det brukar ge bra ingångar till att prata om förskolan och vad som hänt under dagen. Hon brukar också säga att hon tycker det är mysigt när vi sitter och pratar så till kvällsmaten. Detta är då inte middagen, utan lite smörgås/yoghurt ca 1 1/2 – 2 timmar efter middagen eftersom våra barn är kvällspigga. Vi brukar sänka ljuset från lampan lite, tända ett ljus och jag och pappan sitter också ner oftast med en kopp te. Det blir en bra markering för att det är läggdags snart också. Nu är det inte lugn och ro varje kväll direkt, men det är ändå nästan alltid något positivt. Det är också väääääligt skönt att sitta ner och prata utan att glida över i diskussion/bråk vilket det så lätt blir när man är trött och sliten med småbarn, eftersom alla negativa ämnen är bannlysta.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s