3 tips för en smidigare småbarnstid

  • Förvara extra täcken och kuddar med påslakan/örngott på. Du kommer tacka dig själv den natt du måste byta allt i hela sängen pga kräksjuka eller liknande. Vem vill står och krångla på ett påslakan mitt i natten när alla är supertrötta och allt måste bytas samtidigt?
  • Börja middagsmatlagningen med att skala ett par morötter och skära i stavar. Även gurka och sånt funkar bra. Då kan hungriga småbarn ta en stav istället för att ligga och skrika ut sin hunger på golvet.
  • Satsa på att involvera barnet så mycket som det bara går i hushållsarbetet. Laga mat funkar bra med småbarn tycker vi. Särskilt om det är en rolig maskin inblandad. Mixern och vispmaskinen är succé här hemma. Men också att hälla i saker i grytan och röra är roligt. Mät upp kryddor och andra ingredienser i skålar (låtsas att du är en tv-kock) så är det lättare för barnet och föräldern behåller kontrollen över hur mycket som hälls i. Lägga in tvätt är en annan bra uppgift. Eller ställa skor i snygga rader. Till och med dammsuga funkar här. Då får vi ju dock leva med att endast fria ytor blir städade samt kanske inuti soffan eftersom man då får använda den otroligt roliga soff-borsten. Istället för att trycka in allt sånt när barnen äntligen roar sig själva eller sover för då kan man nämligen ägna sig åt sig själv då! Läsa en bok, glo in i väggen, sockerfika, prata ostört och jaa, möjligheterna är oändliga. Men då måste ju allt annat bli gjort när barna är vakna.
Annonser

EC – På språng

Vissa kör bara EC hemma och blöja när man är på språng. Just nu hade vi nästan kunnat göra tvärt om. När vi är ute och far är ECn nästan felfri. Min teori är att det är av två anledningar:

  • Lilla hjärtat sitter oftare i selen då och verkar inte gilla att kissa i selen (vem skulle vilja det) Då signalerar hon väldigt tydligt. Ibland är det svårt att hitta toa ute men oftast håller hon sig. Vilket jag tänker är helt fantastiskt eftersom det med andra barn känns som att de inte vet att de kissar fast de är mycket äldre. Vi vistas inte så ofta på ställen där det inte finns toa utan nästan alltid går det att lösa. Särskilt när jag vet att hon kan hålla sig typ 20 minuter. Men visst, jag använder toan väldigt mycket mer än de flesta andra föräldrar jag känner. Förskoletoan besöker jag exempelvis flera gånger i veckan. Det har jag aldrig sett någon annan förälder göra för småsyskonen.
  • Jag är mer uppmärksam på henne. När jag är iväg med ett eller båda barn är fokuset mer på barnen än vad det är hemma. Hemma vet jag att vi inte har några livsfaror lurandes utan barnen kan gott leka någorlunda oövervakade. Jag har mitt fokus på exempelvis matlagning eller städ och missar då signaler.

Detta gör att EC oftast känns lätt på språng. Jag behöver inte längre ha en skötväska med massa grejer utan tar bara med nått extra inlägg eller blöja i framfacket på bärselen. Och en liten frottélapp att torka torrt med. Är jag borta hela dagen har jag ändå ryggsäck med andra grejer så då lägger jag extra inlägg och vaxdukspåse där i. När jag var borta över dagen sist hade jag packat tio extra inlägg, ett extra skal samt 4 engångsblöjor. Jag använde ett inlägg. Dock känns det ännu för osäkert för att chansa på att inte ha med flera extra. Det dröjer nog ett tag till innan jag vågar lita på att det ska funka så bra.

Ibland när jag varit ute och missat har jag fått gå hem med blöjlös bebbe. Lite nojigt har det allt varit men det har funkat fint.

Ett nytt problem jag inte tänkt på förut är vad hon ska ha för något när hon inte har blöja? Så små underkläder har jag aldrig sett! Polarns trosor börjar på st 74 och de brukar ju vara så stora i storlek. Vi har ett par frottéshorts (typ) från min barndom. De har sömmarna på rätt ställen så de har vi haft som trosor ibland. Men det räcker ju inte med ETT par. Nåja, det problemet är ju inte högaktuellt än. Jag tror att det ännu är långt kvar innan det definitiva blöjavslutet även om blöjfria dagen (som är andra lördagen i junimånad varje år) gav mig otroligt mycket mer självförtroende med att hon kan vara utan blöja och olyckor många många timmar.

 

Fler inlägg i serien (länkarna börjar fungera i takt med att inläggen publiceras)

EC – Inledning, bakgrund och länkar

EC – Inledning, bakgrund och länkar

EC – Kom igång

EC – Resultat

EC – När?

EC – Var?

EC – På språng

EC – Hur?

EC – Varför?

EC – Prylar

EC – Bebis på pottan

Prylarna och semesterlugnet

Häromveckan satt jag i soffan och stirrade framför mig. Bara ett par minuter men det var tydligen tillräckligt ovanligt för att min sambo skulle fråga: Vad gör du? Eller var det kanske: Vad är det? Jag minns inte så noga. Men jag minns svaret: Min mobil är så tråkig! Jag har tröttnat på den!

Ett kanske banalt svar, och vad jag menade var snarare att jag tröttnat på innehållet jag använder den till att titta på. Jag har haft massor med appar och grupper och följt massor med folk, fler och fler bloggare och instagrammare och massor med grupper på facebook som uppdaterar stup i kvarten. Eller kanske snarare stup i minuten. De flesta har någon slags koppling till prylar. Om de inte handlar om att skaffa dem så är det att rensa ut dem. Vissa satsar på att vårda dem och andra på att minimera dem. Eller ersätta dem med bättre val i kemikalieinnehåll, naturmaterial, lättare att vårda, fler funktioner, en ersätter fem och så vidare! En väldig massa prylar blir det i alla fall! Plötsligt kändes det som att det enda jag tittade på dagarna i ända var alla dessa prylar! Som om det inte var nog med de berg av prylar jag stirrar på i mitt eget hem. Alla mina egna rensningar och nyanskaffanden. Prylar prylar prylar överallt! Jag blir dränkt i prylar!!

Jag vill inte rensa ut dem, jag vill inte vårda dem ömt, jag vill inte ersätta dem eller hålla på med dem eller alls att de ska ta en så stor del i mitt liv. Men jag vet inte hur jag ska lösa det. Min lösning just den dagen blev att, efter jag surat ett tag över meningslösheten och prylhetsen i synnerhet, hoppa upp och leta fram en bok. Ironiskt nog blev det Steglitsan som ju handlar rätt mycket om prylar, men den gav mig ändå en känsla av befrielse. Jag plöjde boken på fem dagar, vilket jag aldrig trott jag skulle ha tid med. Jag har ju inte tid med att läsa, jag har ju småbarn, ingen tid till god litteratur osv. Men nu har jag ju bevisat att jag HAR tid. Kanske inte en bok på över 700 sidor var femte dag, det hade gett en förödande sömnbrist.

Och återigen tänker jag att detta med kultur, det är DET som räddar oss tillslut. För ett tag sedan lyssnade jag på en podd där de pratade om en bok som nämnde att skillnaden mellan neandertalare och homo sapiens är en slags kulturgen. Och att den råkar vara samma som den där psykisk sjukdom uppkommer.

Att det är kulturen som räddar oss men också gör vissa sjuka.

Jag vet inte var jag vill komma med detta förvirrade babblande. Jag är glad att jag vände mig till litteraturen istället för att fortsätta med fler prylar. Jag kommer inte sluta rensa och jag kommer inte sluta hålla på med prylar, även jag fattar ju att jag behöver dem i viss utsträckning.

Kanske är detta en frukt av att jag i åratal hållit på så absurt mycket med prylar. Inventerat, rensat, läst böcker, bloggar, poddar, filmer om minimalism, rensande, KonMariande. Tjatat på andra att de också ska rensa och göra sig friare. Tills det bara blev för mycket! Inte friare! Snarare mer besatt av prylar än någonsin förr. Snarare mer omringad av dem. Mer medveten om hur många de är, hur mycket de kräver och vilket belastning de är till. Är det verkligen bättre?

Jag vet inte hur jag ska vidare nu. Kanske är en sommar full med böcker vägen framåt? Kanske måste jag låta kulturen ta större plats i livet? Kanske kommer det lösa sig när jag börjar jobba igen och inte har tid att tänka så mycket?

Igår kom vi fram till mina svärföräldrar. Efter en liten pärs till resa, fast inte något ovanligt, bara att det är intensivt med två barn och allt det där. Hjärtegrynet gick ut med farfar och lilla hjärtat somnade. Ingen behövde mig. Huset behövde mig inte heller. Tid till att läsa en bok och ligga på sängen och göra inget. En varm sommarvind in genom fönstret. Semesterlugnet. Bortskämd av två omtänksamma svärföräldrar. Lättnad.

 

Jag vill gärna tacka er för alla fina kommentarer i förra inlägget. Jag hade själv inte sett mönstret förrän jag plötsligt fick massa uppmuntrande kommentarer, men nog blev det lite mycket självkritik och för negativt där ett tag. Jag ska fortsätta med zero waste. Så fort det känns meningsfullt igen.

Zero Waste – bakslag

Jag skulle ju göra detta året till ett Zero Waste-år. Lära mig mer om hur man nollar sitt avfall, berätta hur det gick, göra månatliga uppdateringar och ha månadsutmaningar för mig själv. Hur gick det med det egentligen?

Jaa, inte så bra, är det enkla svaret.

Jag drabbades av Jantes predikan och nedtryckningar i skorna när jag hittade flera andra bloggar som skrev om samma sak, och mycket bättre dessutom! Mer satsat och genomtänk. Jag läste hos dem och började tänka att mina små inlägg och ansträngningar var väl inget i jämförelse med det som andra redan skrivit. Jag glömde tänka på att ju fler som fyller internet med vettiga saker, desto lättare är det att hitta dem och desto mer tar de över från de saker som kanske inte är så vettiga.

Det var det första bakslaget.

Det andra var att jag tog mig vatten över huvudet. Jag insåg inte att om jag fortsatte att lägga till nya inköpsställen att ”svänga förbi” (hur man nu svänger förbi lite smidigt när man har två småbarn i släptåg och stället ligger på andra sidan stan dit man aldrig har andra ärenden) skulle allt bara falla eftersom det blev för stort åtagande. Jag borde istället utvecklat och jobbat på de ställen jag redan fått in i rutinen.

Det tredje var att jag fick veta att mitt kära Gram i Malmö Saluhall ska flytta. Till andra sidan stan från oss. Vilket placerar även dem i facket dit jag har jättesvårt att få till att komma iväg.

Några varor har jag lyckats köpa förpackningsfritt ändå, som ägg och bregott, de rutinerna sitter väl nu. Men de nya som jag skrev i förra inlägget har jag inte kommit någon vart alls med. Min plan nu är att fortsätta kämpa i det lilla. Ta med småpåsar för frukt till affären, köpa lösvikt så gott det går. Bunkra när jag väl lyckats ta mig till de ställen som säljer utan förpackning. Fortsätta analysera innehållet i återvinningsskåpet och se vad nästa steg kan bli. Men inte med bestämda uppdrag varje månad. Inte med siktet på att lyckas få till ännu ett veckoligt inköpsställe i rutinen. Min vardag håller helt enkelt inte för det just nu. Tråkigt nog! Jag hatar att vara den som säger att ”med småbarn går det inte” men just nu är det så ändå. Jag hoppas att vi om ett par månader har lyckats skaffa en cykelkärra så jag kan svisha runt lite mer och kanske komma till de där härliga, förpackningsfria affärerna där på andra sidan Malmö. Men tills dess får det bli Hemköp och Ica och de där vanliga affärerna, något annat funkar inte för oss just nu.

Säljer jag min själ på Instagram?

Jag startade ett Instagramkonto för bloggen för ett par månader sedan. Mest för att det verkade som att alla andra bloggare hade det och var så nöjda. För att prova vad det var som blev så mycket lättare. För att kanske få ut lite mer material från bloggen utan att arbetsbördan ökade. Så värst många följare har jag ju inte. En och annan tittar in ibland. En och annan kommenterade något. Jag kommenterade själv en del på andras konton och fick då till en känsla av dialog.

Men så skulle jag ju fylla det där flödet också. Ha något att lägga upp som kan intressera en omvärld. Och genast började jag redigera vardagen och vinkla och vrida på saker. Jag ville lägga upp vissa saker som jag sen inte gjorde med någon form av egencensur. Inte vill jag ju stöta mig med någon. Det var ju inte det som var meningen. Många la upp pingar till företags konton. Det verkade gå hem, så då gjorde jag också det. Så satt jag en dag och kollade i mitt eget flöde och såg att det enda jag verkade lägga upp var saker jag köpt?!? VA? Det var ju INTE därför jag startade bloggen och hela det där köret. Det var ju för att få stöd och utlopp för tankarna om att INTE köpa något. Att konsumera mindre. Vara nöjd med det jag har. Ta till vara det vi redan köpt. Plötsligt hade jag förvandlat en an min bloggs kanaler till en köphetskanal! (Kanske drar jag i lite höga växlar nu, men så kändes det!) Stopp och belägg och deleat och börja om!

Från att ha tänkt ”ett Instagram om dagen är lagom” och planerat hur det ska se ut i flödet men sånna där snygga shoppingstilleben som ”alla” andra gör var jag tvungen att bara sluta. Tänka igenom.

Jag lockas fortfarande att lägga upp saker jag köpt. Och att köpa för att lägga upp (paradoxen?) men jag hindrar mig oftast.

För det är en illusion att vi kan shoppa oss ut klimatkrisen. Göra bättre val och köpa medvetet. Nej, det som måste till är ju att inte köpa ALLS! Att minska eller nolla sin egen konsumtion och använda det som redan finns på bättre och mer kreativa sätt.

Jag önskar samtidigt att de små, hållbara företag som finns ska få finnas kvar. Att det ska gå bra för dem. Så jag vill försöka sprida ryktet om dem. Eller vill jag det? Vill jag att de, även om det är små, fina företag och företagare, ska äga min åsikt? Vill jag vara köpt? Jag är ju aldrig sponsrad eller får några utskick så i den meningen är jag ju inte köpt, men jag GAV frivilligt bort min åsikt till företagen jag köper ifrån. Och även det skavde mig otroligt. Jag kände mig ägd och ofri. Bara genom att göra reklam i mina egna kanaler.

Nu är det i alla fall slut med det. Mitt konto ska innehålla miljövänliga tips, smarta vardagshacks, återbruk, funderingar om livet. Slut på reklam, shopping och saker jag köpt.

Om det innebär att Instagramkontot dör ut så må det vara så. Jag har aldrig haft något mål med att kunna tjäna pengar på detta och har därför råd att äga min åsikt själv!

Hur kläder känns

När jag var liten hade jag ibland en mardröm. I den förvandlades allt runt omkring mig till stål. Mina kläder, mitt hår, sängen jag låg i, hela mitt rum. Jag har minnen av hur det såg ut i rummet, allt var grått och hårt, men mest minns jag hur det kändes i drömmen. Hur allt var kallt och hårt, hur det nästan brände i skinnet av metallen. I drömmen befann jag mig i ett slags halvsovande tillstånd där jag försökte kämpa mig upp till ytan men inte kunde vakna ur drömmen. Jag försökte ta på sakerna runt mig för att känna att de INTE var gjorda av stål för att vakna ordentligt men ju mer jag kände på mina kläder, mitt täcke, ju mer säker blev jag på att de verkligen var gjorda av någon slags metall. Det enda som kunde dra upp mig ur drömmen var att ta på något som var levande. Katten som sov som en mössa runt mitt huvud och senare den som hellre sov bredvid mig räddade mig ur metallvärlden. Fanns där ingen katt kunde jag liksom inte skaka bort känslan av stål förrän jag gått upp och startat dagen ordentligt.

Jag vet inte längre i vilken ålder den här drömmen förekom. Inte heller hur många gånger det handlade om. Jag vet bara att det var många gånger (och att katterna förekom från sju års ålder)

Jag tänker på den här drömmen ibland när diskussionen om hur något känns kommer upp. Jag tänker på att jag ju egentligen VISSTE att mina kläder inte kunde förvandlas till stål mitt i natten men att jag ändå inte kunde förmå mig att tro på det. Eller att mina händer inte kunde känna att det var mjukt tyg de hade under sig.

Jag försöker tänka på drömmen när hjärtegrynet klagar på att något är obekvämt eller klämmer. Att istället för att jag som vuxen säger: ”Nej, jag känner inget i skon.” ”Den här tröjan som är så mjuk.” ”Det finns inget som kliar där.” bara acceptera att han känner något. Hur ska jag kunna veta att det ”inte alls kliar”, det är ju inte ens på mig det kliar! Hur kan jag vara säker på att den mjuka mjuka tröjan verkligen är lika mjuk för honom? Jag som inte ens kunde skilja mina egna sängkläder från stål.