Rensa ut – foton

Vilken tur att jag har de flesta av mina foton här på min lilla laptop för inte heller den här veckan ser jag skymten av hemmahuset (som hjärtegrynet kallar vår lägenhet) Det ska alltså handla om foton och hur man sorterar och rensar bland dem på bästa sätt.

Egentligent tror jag att det hade varit aningens bättre om min sambo skrev veckans inlägg (eller i alla fall instruktionen till hur man gör) för han har en mycket intrikat mappstruktur för sina digitala foton. (Mappstruktur förresten, det ordet hade jag ingen aning om vad det betydde tills jag blev ombedd av min förra arbetsgivare att sortera i den. Vilken? Frågade jag, varpå han skruvade på sig och sa, mycket inlindat, att jag kanske inte ens hade någon utan kunde börja med att skapa en)

Min sambo sorterar efter datum han överförde bilderna till datorn och han överför efter nästan varje större fotoexpedition. Sedan är mapparna ordnade under händelse, månad, årstid och år. Så ska vi ha tag i en bild är det bara att ta fram rätt år, sedan rätt årstid och sedan är det en baggis. Litet minus dock för att jag inte alltid har koll på vilken månad det var utan kanske bara vilken händelse. Min sambo har otroligt många foton och har också ett stort intresse i att fotografera, redigera och sortera dem. Som ni kanske märkt med mina mobilbilder är jag inte lika intresserad. Jag har visserligen en del foton på min dator med de flesta har jag bara lagrat, inte tagit själv. Jag fotar lite med mobilen men det blir kanske hundra bilder per år och inte som sambon, ett par tusen.

Mina foton har jag sorterade efter år samt händelse. Exempelvis babysim 2013. Som då kan vara flera tillfällen under samma kurs. Kanske inte optimalt men det duger för mig. När jag överför från telefonen (max en gång per år men det borde jag verkligen förbättra) gör jag en ny mapp för alla de fotona. Det gör det svårt att hitta men samtidigt orkar jag inte sortera bättre när jag gör det så sällan och det därför är massvis av bilder. Utrymme för förbättring helt klart.

Min laptop är en mac och den har dessutom ett eget fotoprogram (iphoto) där bilderna sparas och sorteras automatiskt. Visserligen bra struktur men svårmanövrerat program. För mig är det mest till besvär eftersom det gör att jag har bilder på två ställen. Egentligen hade jag velat ha alla i nån slags mappstruktur och inget i iphoto men det känns som ett oändligt jobb. Någon som har förslag på hur jag ska göra?

Jag har också en del pappersfoton, dels gamla framkallade från innan digitalkamerorna och dels överblivna från scrapbookprojekt. Dessa har jag rätt väl sorterade i en lagom stor kartong som man lätt kan bläddra i. De används till olika pyssel, blir kort eller ilustrationer till klippböcker och min bullet journal. Jag har våndats lite över att de är så många men eftersom de används är det mer okej. Jag har inget problem med att klippa sönder foton även om det är enda kopian. De allra flesta finns ju lagrade på något annat ställe och minnena sitter ju inte fast i fotot.

Mina filmer (bara ABS, tror inte ens detta format finns längre?) har jag i en fin låda i väntan på beslut om vad som ska hända med dem. Jag drar mig för att slänga dem men samtidigt har jag svårt att se när jag kommer framkalla dem igen. Det är ju samma sak som att spara på negativen, man använder dem aldrig men slänger ändå inte. Det är väl därför jag också kan tänka mig att klippa sönder själva bilderna – jag har negativen kvar.

Jag har också en hel del fotoalbum. De flesta har jag gjort själv till mig själv. De kommer jag inte rensa ut utan snarare göra fler. Jag visar dem ibland när vi har besök och tycker det är roligt att både titta och göra. Dessutom har jag två som jag gjort åt andra men sedan fått tillbaka när personen i fråga gått bort. Jag kände att det var min ”plikt” att ta hand om dem eftersom jag gjort dem. Det ena tittas det fortfarande i men det andra är något inaktuellt och kommer aldrig fram. Ändå känns det svårt att slänga. Jag har frågat runt och ingen annan i min närhet vill ta över albumet så nu förvarar jag det mest. Tycker ni att man kan slänga album från någon som gått bort? I många fall (fast inte just detta) vet en inte ens vilka som är på bilderna om albumet inte tillhört en själv.

Jag har påbörjat och kommer att göra album till barnen med bebisbilder, bb-banden och första locken. Det kanske är mest kul för mig men jag hoppas såklart att barnen en dag ska vilja ha albumen. Vi har tagit hit min sambos bebisalbum och tittar i det ibland, särskilt när hjärtegrynet var ny.

Jag avslutar med mitt bästa framkallningstips: om man vill göra många förstoringar (till en scrapbook ecempelvis) kan man istället för att beställa enskilda förstoringar beställa en fotokalender där bilderna blir i rätt format. Särskilt kring jul brukar det bara bra priser på fotokalender och då kan man få 12 förstoringar för typ 149:- Vi har en kalender varje år och när den är slut är jag fri att klippa i den. Perfekt för fina pyssel!
Detta är ett inlägg i en serie som följer boken Rensa Ut & lev lättare av Eva-Maria Karlander. 

Rensa ut – originalförpackningar

Jag skriver detta inlägg på semestern så det blir en liten förhandskonstruktion. Tur då att temat för veckan är ett som jag redan är klar med/inte så skyldig till samlandet.

Originalkartonger eller förpackningar kan vara en sådan där vattendelare. Vissa sparar alla och känner att det är otroligt meningsfullt att ha dem uppradade i förrådet. Andra slänger direkt. I vår familj har vi en av varje. (ledtråd: jag sparar INTE)

Dock gillar jag askar och boxar orimligt mycket och när förpackningarna är ovanligt fina kan det hända att jag börjar se dem som ask eller box istället och DÅ sparas de automatiskt. Men jag förvarar aldrig tillbehör till prylen i originalförpackningen och sparar dem aldrig för att kunna sälja senare. Boxarna används i stället till att förvara andra små prylar i eller att dela av lådor. Exempelvis gjorde jag ju så i vår pås-låda i köket Då tog jag fula kartonger och klippte dem till rätt form. I min garderob har jag finare med antingen mjuka eller tejpade kanter för att inte alla små spetsgrejer ska repas upp.

Sån tur (eller troligen genomtänkt av Eva Maria) att denna uppgift kommer en bit in på året. Annars hade man ju slängt alla kartonger som behövdes när man skulle sortera påsar, hallen, ja alla utrymmen med många småsaker som behöver egen förvaring.

När jag väljer vilka kartonger som ska sparas tänker jag såhär:

Är lådan av askmodell? Alltså en sådan med ett separat lock som inte sitter fast i själva lådan? Många skor kommer i sådana kartonger och de sparas oftast. Dessa är praktiska till förvaring eller presentinslagning och kommer därför till användning hos oss.

Är lådan väldigt stadig och stabil? Många mobiltelefoner kommer i små snygga kartonger som mer är en lyxig box än en förpackning. Dessa sparas också. De lådorna gör sig bra som förvaring för småsaker och kan kläs med papper för extra snygghet. Eller spraymålas.

Många datagrejer kommer i liknande lådor och de sparar vi till hjärtegrynets leksaksförvaring. Då måste de vara rejält stabila för att kunna slitas på länge.

De som öppnas i toppen eller sidan, är rangliga, smala, höga eller liknande slänger jag direkt. De kommer inte att komma till nytta varken för inslagning eller förvaring och de flesta saker kommer vi aldrig sälja. Stavmixern kom i en sådan och den kommer vi använda tills den är helt slut och därför aldrig sälja.

Vissa spar lådorna för att de är bra att packa prylen i när man ska flytta. Det kan vara sant men också en ursäkt till att spara massor med lådor. Lådan som vår giganto-tv kom i har vi sparat för detta ändamål. Tvn kommer vara otroligt svår att packa i annan låda än just den den kom i och eftersom lådan är gjord för att bära (med handtag och så) spar vi den. Även kristallkronan hade en special-låda som är svår att efterlikna. Balkongstolarnas lådor slängde jag för bara ett litet tag sedan när jag fattat att de ju är mycket lättare att flytta utan låda och de kommer troligen aldrig säljas. Gör vi det ändå kommer värdet inte att öka för att de kommer i en låda. De blir heller inte lättare att skicka eller bära. Lådorna var dock svåra att bli av med eftersom de var stora och inte går att slänga i vanliga förpackningsåtervinningen. (Där ska ju bara förpackningar som är med i retursystemet slängas) Man måste istället iväg med dem till insamlingsstation där de tar emot wellpapp.

Tillbehör och manual förvaras på egna ställen eftersom jag aldrig tycker att man kommer ihåg eller orkar leta i förpackningarna. Manualerna har en egen mapp där vi samlar allt. Dock kan jag på rak arm säga att denna mapp hade behövt sorteras och rensas. Får bli en annan vecka.

Tillbehör förvarar vi på samma ställe som prylen, alltså stavmixergrejer i samma skåp som själva mixern, eller i låda avsedd för tillbehör, som sladdar till elprylar som ligger i sladdlådan. Den är ju sorterad och fin så inget jobb krävs där.

Min sambo köper en del data- och fotoprylar och spar nitiskt på alla förpackningar. Dock har han nu ett någorlunda system för lådorna och säljer faktiskt dem med originalförpackning efter ett par år. Om man vet att det funkar så är det ju berättigat att spara tycker jag.

Vissa sådana här saker är rätt lätta att tänka igenom och inse att lådan är meningsfull/meningslös att spara/slänga. Om man kommer på sig själv med att hitta på ursäkter till att spara kan man vara säker på att man är ute på djupt vatten. Då ska man troligen slänga just den lådan. Men om jag sammanfattar vilka lådor som ska sparas:

• Lådor som gör det lättare att packa vid flytt eftersom prylen är mycket stor eller har en konstig form. Brödrosten gills inte. Den kan lika gärna åka i en vanlig flyttlåda.
• Lådor till saker det är troligt att man säljer och som är svåra att packa i annan kartong, eller där kartongen innehåller information. Saker som dataprylar eller annan elektronik kan hamna här. För oss gäller det även barnskor. Vi köper bara kavat och de kommer i likadana lådor med uppgift om modell och storlek på. Lätt att hitta när man söker speciella skor för utlån eller syskonärvning.
• Lådor som faktiskt går att slå in i eller förvara annat i. Då ska de vara av askmodell och inte rangliga eller veka.

Tre lådor som inte ska sparas: lådan till vår vispmaskin som aldrig kommer säljas och som lätt kan packas i en vanlig flyttlåda om behov uppstår. Lådan till två trähyllor (samma anledning) och lådan till en symaskin som vi inte ens äger. 

Lådor som inte ska sparas:

• Lådor till vardagsföremål som används så mycket att de aldrig kommer säljas eller ärvas. Som stavmixer, brödrost, kaffekokaren.
• Lådor till saker som är lättare att flytta/bära utan låda, som våra balkongstolar.
• Lådor som är tunna och veka och inte duger att förvara annat än just den specifika prylen i.

Det kan ju vara kul att ha lådor och askar till att bygga eller pyssla med för barnen men även där tycker jag man kan välja noga. Allt ska inte sparas med ursäkten att barnen vill ha dem, de blir mer att skicka vidare problemet till dem. Jag brukar fråga grynet om han vill ha lådan och ibland säger han ja. Sedan leks lådan tills den är helt demolerad och då återvinner vi den.

En förpackning vi direkt slänger är de som böcker köpta på nätet kommer i. De är så smala att de inte duger till annat än just böcker och säljer man själv aldrig böcker är det ingen idé att spara. Om man däremot säljer böcker på nätet är det säkert mycket bra.

Kontentan kanske är att man får vara ärlig mot sig själv och inte bara spara per automatik, lite som med all rensning 🙂

 

Detta är ett inlägg i en serie som följer boken Rensa Ut & lev lättare av Eva-Maria Karlander. 

3 barnboksförfattare för 3 olika åldrar (och en bonus)

Vi läser varje kväll för hjärtegrynet och har gjort det sedan han var 6 veckor. Kanske var det galet tidigt att börja men vi var så sugna på denna mysiga rutin att vi inte ville vänta. Nu (när han är drygt 3 år) läser vi fyra eller fem böcker per kväll, varannan kväll läser jag och varannan pappan. Oftast väljer sonen böcker, men ibland får även vi vuxna äran att välja!

Från 6 veckor till 6 månader ungefär läste vi det vi vuxna hade lust med och det var inte alltid vi kunde uppfatta om hjärtegrynet gillade boken eller inte. Det var mer för att skapa rutinen och lugna bebisen med våra röster som vi läste. Jag vet att vi ofta läste ur våra barnantologier och valde en ganska kort saga varje kväll. Så småningom tyckte vi att vi kunde se att han uppskattade vissa böcker mer än andra och valde då dem. Från ca 6 månader var det inte något tvivel om vad han tyckte och han började engagera sig mer i läsandet och vända blad och banka på böckerna (lämpligt då med Knacka på!)

Vi har redan ett mindre bibliotek här hemma att välja ur och även om vissa böcker passerat sin storhetstid, på grund av åldersanpassning mest tänker jag, så läses de flesta någon gång i månaden. Alla utom ormboken (Så lever ormen) den är för läskig….

Den första favoriten var Knacka på! av Anna-Clara Tidholm

Den har vi läst så mycket att vi är inne på vårt andra ex av boken. Det första blev helt enkelt sönderläst (och knackat!) Synd att inte den finns som kartongbok tycker jag, för hjärtegrynet ”läste” den mycket för sig själv när han väl kunde greppa och då hade kartong definitivt varit att föredra. Från 6 månader till 1,5 år ungefär var dessa tre böcker storfavoriterna. Jag minns när hjärtegrynet fick Ut och gå! av sin mormor, då var han kanske 10 månader. Hon gav den till honom medan hon själv knappt kommit innanför dörren och sedan satt de och läste boken 14 gånger i rad på pallen i hallen. Vilket fantastiskt omdöme!

Varför då? gjorde premiär strax efter och var lika populär. Just dessa ex av Knacka på! och Varför då? har jag faktiskt köpt när ett bibliotek sålde ut dem, de kostade mig 5 kr styck!

På sin 1-årsdag fick grynet Bus & Frö på varsin ö (Maria Nilsson Thore) i present. Vi försökte läsa den genast men från 1,5 år ungefär var den favorit. Då läste vi den varje kväll i månader i sträck. Tillslut blev jag ju tvungen att skaffa ett par till av samma författare för att få lite variation. Det visade sig att Livet på en pinne var minst lika bra! Den läser vi fortfarande ett par gånger i veckan och hjärtegrynet citerar den ibland i exempelvis dela-med-sig-situationer. (Förekommer också i boken)

Petras prick har vi läst en del också, om än inte lika frekvent, men en av kompisarna skaffade den ungefär samtidigt som oss och läser den fortfarande nästan varje dag.

Serien om tio vilda hästar (Lisen Adbåge och Grethe Rottböll) gjorde entré för kanske 10 månader sedan (alltså vid 2,5 år) och har lästs nästan varje dag sedan dess. Ett tag läste vi alla tre böckerna i serien varje kväll. Personligen tycker jag att Hästfesten är bäst men hjärtegrynet gillar Tio vilda hästar till toppen mest. De är gjorda som räknesagor och kan därför sorteras bland räkneböcker på biblan, där det kan vara svårt att hitta dem, men de är utmärkta böcker även om man inte är intresserad av just matte.I böckerna är det tio hästar med olika färg och namn som hittar på saker och vi har roat oss med att hitta på sånger till hästarna med. Mest populär är Dandy (med versen ”Femte fålen apelgrå” ur Staffanvisan som sång) och Rataplan som är gul och vi därför träffar på lekplatsen i närheten. Där finns en gul betonghäst.

En bubblare på min 3-lista är den här av Lotta Olsson och Charlotte Ramel. Det var nog den allra första boken hjärtegrynet fick och vi har läst den så vi alla kan den utan och innan. Det finns även ett par till i samma stil som också är bra men som vi inte äger (än) Liten liten snälling är min favorit och Trycka knappen hade en lång storhetstid här hemma. Vi läste dem från typ 6 månader till knappt 2 år. Dessa är kartongböcker och därför lättare för ett litet barn att greppa och bläddra själv.

Vi har givetvis läst böcker av andra författare också men dessa är de som lästs under längst tid. Allihop gör sig även mycket bra som presenter!

 

Rensa ut – samlingar

Jag har samlat på en mängd olika saker när jag var yngre. Ingen av samlingarna är pågående längre men de flesta finns ändå kvar. Min brevpapperssamling exempelvis, den är ganska stor trots att jag bara sparat ett papper av varje sort. Eftersom vi var flera barn som samlade brevpapper och bytte med varandra har jag en jättehög med enstaka brevpapper. Motiven är övervägande katter och djur samt naturbilder. Exakt noll fordon osv som hjärtegrynet kanske gillat nu. Jag förvarade dem i pärmar med plastfickor när jag aktivt bytte med andra barn men det blev för många pärmar och för mycket plastfickor tillslut. Just nu förvaras de i den något opraktiska formen; hög:

Jag kan inte bestämma mig för vad jag ska göra med dem. Jag är såpass fäst vid dem att jag inte vill varken slänga, återvinna, skänka eller använda dem samtidigt har jag ingen bra lösning på hur de ska förvaras eller vet ens varför jag sparar dem. Ett tag tänkte jag göra något fint med dem, typ en tavla eller så, men sen kom jag på att jag troligen ändå inte skulle vilja ha tavlan uppe, och då är det ju knappast någon idé.

Ett par samlingar som har börjat användas, med målet att de ska ta slut någon gång, är mina bokmärken, klistermärken och gratiskort. Dessa använder jag långsamt upp när jag gör fotoalbum, pysslar, skriver brev, skriver kalender (bullet journal, eget inlägg på g) eller meddelanden till typ grannen som vattnar blommor.

Bokmärken som ännu inte pysslats med.

Förvaras efter kategori i en plastficka med vanliga papper mellan de olika teman. Julmärkena är redan slut efter intensivt julpysslande (bland annat dessa askar förärades fina märken) De med barntema används flitigt till alla dopkort och grattis till ny bebis-kort vi skickar just nu.

Gratiskort förvaras i en skokartong där jag lätt kan bläddra fram ett lämpligt. Detta med räkor kanske kan komma väl till pass en dag? De används mest till att skriva små meddelanden till familjen och grannarna eller som lapp att lägga med någon såld pryl så motiven är inte så viktiga längre. Den här samlingen uppstod i tonåren när vi hängde på coola caféer eftermiddagarna i ända och de fanns gratiskort i mass. Alla samlade vad jag minns men vi bytte aldrig eller så. Tror att de flesta av mina vänner bara slängde sina samlingar för ibland blir de förvånade när de får ett gammalt kort och kommer på att vi samlade. Då blir det som en bonus-nostalgitripp 🙂

Plundrade klistermärkesark. Jag minns att det var svårt att samla klistermärken eftersom man var tvungen att klistra upp dem på något och de sedan inte gick att ta loss. Svårt att ändra ordning eller byta då (vilket var de två primära sätten jag använde mina samlingar) Denna samling hade hjärtegrynet lätt kunnat ta över, han älskar klistermärken just nu och klistrar dem på hög till stora konstverk. Sedan limmar han lite extra och trycker fast allt möjligt annat med. Han får de som jag ser att jag aldrig kommer använda, resten har jag för mina pyssel.

Vissa sparar sina samlingar till vuxen ålder och ger dem sedan till sina barn. Det kan ju verka fint och generöst men jag är själv inte helt positivt inställd till det. Jag vet att grannflickan fick sin mammas bokmärkessamling och att vi tillsammans tittade på hennes mammas fina gamla bokmärken som satt prydligt insatta i album. Vi var hela tiden rädda att de skulle gå sönder på något sätt och min kompis vågade knappt visa dem. Vi använde dem aldrig, bytte dem aldrig och tog aldrig ut dem ur albumen. Det enda vi gjorde var att titta och förundras över dessa fantastiska skapelser som man knappt fick andas på. Inte så mycket till lek alltså och ett allt för stort ansvar att känna för ett barn tycker jag.

Jag har ändå gett en av mina samlingar till hjärtegrynet. De är en slags souvenirdjur av päls man kunde köpa (och kan kanske fortfarande) på många turistmål i Sverige när jag var liten. Med stark betoning på fjällvärlden ska jag säga.

Några av djuren i vardagsrummet på vårt dockhus. 

Han är dock inte så gammal än att han förstår att jag samlat dem och därför inte är till för att lekas med utan leker glatt med dem som att de var vilka leksaker som helst. Bra tycker jag, dels är de okej leksaker eftersom de är gjorda av skin och päls och alltså någorlunda plastfria, dels kommer de så småningom gå åt och kan då kasseras utan närmare eftertanke. Tidigare hade varje djur en liten skinnlapp där det stod var de var köpta men dessa har trillat av pga lek och tjänstgör nu som leksakspengar.

Ett litet tillägg här bara: det är inte alls säkert att det är så lämpligt att leka med dessa djur. Eftersom de inte klassas som leksaker är kemikalielagstiftningen inte lika hård. De är även från min barndom då lagarna var betydligt lösare eller obefintliga. Dessutom är det stor risk att små delar lossar eftersom de inte är till för att lekas med. Jag har dock bedömt att det är okej eftersom materialen verkar okej, mitt barn inte stoppar små saker i munnen och de inte leks med i sängen eller sovs med. Här måste ju varje förälder göra sin egen bedömning och känna sitt barn. Kanske uppenbart men jag betonar ändå.

En samling jag äntligen gjort mig av med är suddgummisamlingen. Jag hade den fram till förra året när jag såg en dam som ville byta fina glas mot just suddgummin. Vi skulle fira våra 30-årsdagar och behövde massor med glas, hon åkte som volontär och ville ge barn hon träffade sudd och pennor. Jag bytte hela min suddsamling (och ett stort gäng pennor, pennskrin, linjaler, vässare och andra kontorsgrejer för barn) mot hennes glas och vi var både väldigt nöjda med bytet. Förhoppningsvis blev något barn glad av ett sudd från min samling och vi var nöjda med glasen (nu har vi dock bytt bort dem igen eftersom det var olönt att ha 72 cocktailglas hemma, denna gång bytte vi mot godis och mat) Här kan jag tillägga att det inte heller här är så säkert att det var en god idé att ge gamla sudd till okända barn. De var ju också från en tid då kemikalielagarna var lösare och innehöll kanske olämpliga saker. Även oklart hur bra de var att sudda med, många av de ”fina” sudden var ju mest sånna som fnasade sig och föll sönder, kanske någon annan som samlat som minns vad jag menar? Jag slängde de som luktade mycket starkt och de som hade torkat in helt. Resten gav jag alltså bort och hoppas att jag inte förgiftat ett barn som inte visste vad hen fick…

Vissa samlingar kan ju vara värda en del pengar. Vi trodde att min sambos morfars mynt- och frimärkssamlingar kunde ge ett par hundralappar och tog med dem till en affär som handlar med sådant. Ett par kronor blev det, resten sa de, var skräp. De frimärken som inte hade stämplar kunde man tydligen använda än idag att skicka brev med så det tänker vi göra framöver, men det kommer krävas många märken för varje brev, portot har ju ökat en del sedan han samlade.

Ibland händer det att museer och bibliotek frågar efter samlingar att låna och visa upp, de flesta sådana annonser jag sett handlar om riktigt gamla leksaker. Kanske kan andra slags samlingar också lånas ut och visas upp på liknande sätt. Hojta till om någon ska ha en brevpappersutställning, då kanske mina kan kvalificera sig!

Vad samlar ni? Och hur förvarar ni samlingarna?

Detta är ett inlägg i en serie som följer boken Rensa Ut & lev lättare av Eva-Maria Karlander. 

Föräldraskapet och riskanalysen

Oavsett om det handlar om att vaccinera sina barn, börja med framåtvänd bilbarnstol innan fyra årsdagen, låta barnet äta socker, micra ersättningen i plastkopp, använda smärtlindring vid förlossningen ser jag det för och främst som risk-kalkylering och riskanalys.

Det kan låta som vitt skilda beslut men om jag ser det som frukter av samma mynt har jag lättare att hantera orosmomentet och stå fast vi mitt beslut. I alla fallen handlar det om att ta en överlagd risk. Vilken risk kan jag tänka mig att leva med? Vilken är minst, vilken ger mest oro? Vilken kräver störst uppoffring för att eliminera? Häromdagen vaccinerade vi hjärtegrynet mot TBE. Vi bedömer risken att han blir biten av en infekterad fästing till högre än att han får biverkningar av vaccinet. På samma sätt har vi kommit fram till att det är en mycket mindre uppoffring för familjen att avstå plast i köket än att ta risken med att använda potentiellt kemikalieläckande material. Kanske är det rätt, kanske är det fel. För mig är besluten redan tagna och jag kommer kunna stå fast vid dem även i fortsättningen. Jag läste på om riskerna med de olika valen och tog ett beslut i samråd med hjärtegrynets pappa. Vi vet riskerna, vi har valt den som känns minst för oss.

Det är svårare att göra riskbedömningen åt någon annan, som man ju gör som förälder. Jag gör en bedömning av riskerna i allt jag gör, men liksom omedvetet och utan att reflektera så vansinnigt mycket över det. Det är ju som när man går mot rött och tittar efter potentiellt hotande bilar, inte tänker jag i den stunden på att det jag gör är en riskanalys av risken att bli överkörd av en bil. Men det är ju ändå just det jag gör. När jag ska bedöma riskerna med olika saker för mitt barn blir det svårare och mer medvetet. Hjärtegrynet kan inte ta alla besluten än och kan heller inte vara tillfrågad om allt – som att vaccinera sig exempelvis – utan min sambo och jag måste bestämma åt honom. När man bara har ansvar för sin egen kropp är det lättare att ta om man gör det felbeslut än om man väljer fel risk för sitt barn. Ingen vill ju orsaka sitt barn sjukdom, lidande eller skada. Jag tror det är därför debatterna om ovan nämna risker är så oerhört infekterad. Man tvingas ta ett beslut för någon annan baserat på en riskanalys man själv gjort och sedan se någon annan leva med konsekvenserna.

Det som hjälper mig att slappna av i mina beslut och inte bli helt förstörd av all ohanterbar oro och rädsla är just att jag ser alltihop som riskanalyser av olika slag. Jag gör en analys, en anan förälder kanske gör en annan och kommer därför fram till en annan slutsats. Det innebär inte att varken mitt eller den andre förälderns beslut är fel eller sämre än mitt. Bara att det är baserat på en annan analys. Det hjälper mig att acceptera att andra gör annorlunda och att inte döma dem för hårt, då kan jag lättare umgås och vara trevlig eller avstyra diskussionen om jag inte känner att den kommer leda någon vart.

Vi försöker alltid ta besluten efter noggrann research för att kunna vara så säkra som möjligt. Men i vissa frågor är det mycket svårt att hitta relevant information och aktuell forskning. I andra fall måste besluten tar så snabbt att reserchen inte hinns med. Då får man helt enkelt försöka luta sig mot de beslut man tidigare tagit och hoppas att ens analys blir tillräckligt bra.

Jag övar mig på att inte ge mig in i diskussioner om ämnen jag känner starkt för men vet är svåra att nå fram i. Alla föräldrar gör sina egna riskanalyser, ingen har rätt att döma någon annan för dens beslut och om vi kommer fram till olika beslut är det bara för att våra analyser skiljer sig åt.

Rensa ut – elektronik

Vi spinner vidare på samma tema som förra veckan men tar nu tar i själva hårdvaran, alltså elektroniken och dess tillbehör. För mig är det framför allt tillbehören som kläggar igen systemen här hemma. Min dator, mobil, inspelningsapparat och kamera kommer inte att rensas ut någon av dem men det skadar troligen inte att ta en titt i sladdlådan igen och se om något kanske kan undvaras.

Jag har tidigare skrivit om min sladdlåda (samt en tidigare rensning här) och gjorde då ett förträffligt system som funkar än. Sedan dess har jag dock bytt telefon och kanske kom inte alla iPhonesladdarna ut med telefonen. Laddsladden till den nya är en vanlig microUSB vilket råkar vara samma som min sambo har så nu använder vi oftast samma sladd (hans) Kanske mest på grund av att den jag köpte på Kjell & Company var så vansinnigt dålig att jag redan bytt den TRE gånger. Senaste gången i går. SUCK! Varje gång jag byter den får jag den obligatoriska uppläxningen i att använda en laddningssladd, fast det UPPENBARLIGEN inte är mitt fel att de gör så usla sladdar. En kompis till mig sa (inte så lite föraktfullt) ”Men köp en lite dyrare (och inte rosa, jag såg på honom att det var det han egentligen ville ha sagt) så blir det inte så.” Men jag fattar inte riktigt VAR jag ska köpa denna lite dyrare och lite bättre sladd. Även han hade köpt sin på Kjell men eftersom han inte valt rosa hade den tydligen hållit. Elektronik och jag är inte vänner alls. Jag vill bara att den ska funka och inte kräva något underhåll. Möjligen kan jag tänka mig att uppdatera systemen ibland eller rensa bland filerna men mer än så, nej, då lämnar jag hellre bort uppdraget.

Om man nu ska rensa ut bland sin elektronik är det MYCKET viktigt att man lämnar bort sakerna på rätt sätt. Elektronik ska aldrig någonsin kastas i soporna utan tas till antingen en insamlingsautomat, farligt avfall-bilen, eller en återvinningscentral där elektronik samlas in. Själv är jag även tveksam inför att lämna elektronik till second hand eftersom jag själv inte köper sådant där. Jag tänker bara på Elsa Billgren och hennes historia med den uppbrända lägenheten pga gammal, osäker elektronik. Att sälja saker som inte är allt för gamla tycker jag däremot är mycket bra och har gjort förr med god erfarenhet. Då har man ju personlig kontakt med köparen, den har kanske varit och tittat att allt är rätt till och med, och man kan vara någorlunda säker på att prylen eller sladden är vad den utger sig för. För mig känns det säkrare i alla fall.

Vi har en gammal micro stående på vinden, den är min sambos gamla och han tycker att den är så bra att den är värd att spara. Dock passar den inte i vårt nuvarande kök eftersom vi har en inbyggd. Han sparar den för att ha i nästa boende men nu ska jag ta en övertalningskampanj till. Vi har bestämt att vi ska bo kvar här i minst tre år till. Om vi sedan flyttar till ett boende utan micro är jag säker på att vi kommer att vilja ha en nyare och inte en som är 15 år gammal då. Många elektriska prylar är värda att byta ut när det kommer nya, mer energieffektiva och säkrare varianter.

Detta är ett inlägg i en serie som följer boken Rensa Ut & lev lättare av Eva-Maria Karlander. 

Föda utan smärta

I förra veckan ramlade jag över en synnerligen het diskussion om att föda med eller utan smärtlindring. Argumenten för att avstå skiftade mellan att det skulle vara bättre för barnet (vilket många avvisade med hänvisning till vetenskapliga artiklar och så vidare) och att man var en mer naturlig och eventuellt bättre kvinna.

Jag fortsatte läsa flera andra som skrivit blogginlägg på samma tema men fann att ingen verkade ha haft samma upplevelse som jag. Kanske är det därför dags att jag ändå säger min åsikt i frågan.

Det centrala i disskusionerna verkar vara, inte om man avstår smärtlindring – för det gör ju ingen, alla smärtlindrar på något sätt, om man klarar det med andningsövningar verkar det dock inte räknas – utan om man avstår EDA (epidural, även kallad ryggbedövning)

Jag hade ingen EDA när vårt hjärtegryn kom till världen. Jag är inte ett dugg stolt över det. Snarare är jag lite ostolt att jag inte klarade att säga ifrån: nej, nu är det nog, nu vill jag ha något för smärtan. Min latensfas visade sig bli mycket utdragen och mycket smärtsam. Jag höll på i fyra dagar med värkar som kom var 8e till var 20e minut. I FYRA dagar alltså. Det fanns ingen chans att få någon sömn mer än att slumra lite i pauserna (som ju max var 20 minuter) och jag fick nästan inte i mig någon mat alls. Min sambo försökte förtvivlat få mig att äta en morot och några nötter men för mig var det väldigt svårt. Jag drack en del kamomill-te, som naturlig smärtlindring, men det var också det enda jag lyckades äta.

Behöver jag ens säga att jag var väldigt trött och svag när jag väl fick komma in på förlossningen?

Jag var redan för mycket öppen för att kunna välja EDA när jag väl kom in och trots det avstannade förloppet redan efter en timma och värkförstärkande dropp fick sättas. Detta dras ju fram som ett argument för att avstå EDA, att förlossningen riskerar att avstanna och man därför behöver mer läkemedel som oxytocindropp.

Jag hade önskat att jag kunde varit mer närvarnade och mer aktiv under min förlossning. Eftersom jag var så trött och matt redan när jag kom in hade jag allt för lite krafter kvar till själva slutskedet. Förlossningen gick till slut bra och alla återhämtade sig bra men mitt intryck av det hela är inte att jag födde ett barn utan mer att jag blev förlöst. När jag lyssnar på andra mammors förlossningsberättelser där ofta EDA varit inblandad, kan jag känna att jag avundas deras närvaro. De hade ibland ett liknande latensförlopp som jag men med den stora skillnaden att när de väl kom till förlossningen fick de rejält med smärtlindring och kunde släppa fokuset från att bara ha så rysligt ont till att föda sitt barn.

Jag förstår att andra kan vara stolta att de stått ut med mycket smärta och avstått hjälp men jag själv känner bara att fick jag göra om det, skulle jag alla gånger valt EDA och varit stolt över att ha tagit rätt beslut för mig!

Nu har jag elva veckor kvar till nästa barn är beräknad och jag har kanske chans att göra annorlunda. Så hur har jag tänkt mig då? Jo, eftersom jag vet att det oftast går snabbare andra gången har jag inte räknat med att det ska ta hela veckan för detta barn att födas. Men om jag haft värkar en hel dag och natten närmar sig utan att mycket har hänt (som första gången) kommer jag propsa på att få något att sova på. Om jag fått det första gången (istället för att bara bli avvisad och dumförklarad – detta hade ju kunnat bli ett helt egen blogginlägg – av barnmorskorna som svarade i telefon på förlossningen) hade kanske kroppen kunnat slappna av och driva förlossningen framåt snabbare. Och även om förloppet avstannat och värkförstärkande dropp behövts hade det troligen inte behövt ta fyra dagar, mest för att jag då varit på sjukhuset och de inte låtit det ta sådan tid. För mig personligen hade alltså en förlossning med mer smärtstillande varit att föredra. Jag känner mig inte stolt över att ha stått ut utan snarast dum att jag inte klarade av att ta rätt beslut för mig och mitt barn.

Rensa ut – datorn och mobilen

Årets kanske mest tidskrävande rensning börjar nu. Den här veckan är det nämligen meningen att jag ska rensa datorn och mobilen (även surfplattan är med i boken men jag äger ingen sådan så jag slipper, pjuh!) Boken föreslår att man tar en säkerhetskopia på datorn innan man börjar och då tänker jag att det är viktigt att skriva över den när man är klar. Annars har man ju kvar allt skräp man rensade bort på kopian.

Det första jag ska göra är att rensa i mappen som heter ”skola” på min dator. Eftersom jag nyligen lämnade in mitt examensarbete och även alla restuppgifter som behövdes för min examen kan jag nu ta bort alla del-dokument. Jag kommer inte göra mig av med mitt examensarbete riktigt än men alla de dokument som heter ”skrivmall examensarbete 2016” och ”utkast 1” kan jag ju nu göra mig av med. Det är heller ingen idé att spara arbetet i tre olika format utan jag kommer nöja mig med en version. Alla pdfer slängs.

Nu är jag arbetslös (eller på semester beroende på hur man ser det) och då har jag plötsligt stort behov av att ha koll på alla mina arbetsgivarintyg, löneblanketter och andra papper som styrker att jag faktiskt har jobbat. Vissa av dessa är digitala och ligger i en mapp som heter ”lön och sånt” i den här mappen ska jag titta igenom allt och komplettera med intyg som fattas. Även mappen ”CV” kan behöva en rejäl översyn i och med min nya status.

Ingen av dessa deluppgifter kommer dock i närheten av den största arbetsinsatsen för veckan, nämligen att rensa datorn på bild-dubletter. Jag har en mac och har använt mig av både iphoto och ”vanlig” fil-lagring för bilder. Jag skulle egentligen vilja samköra systemen och kanske sluta med iphoto men oj vilket arbete att göra om alla filer, sortera och sedan slänga dubletter. Blir trött bara jag tänker på det. Men väderprognosen för veckan ser lovande ut för datorhäng så kanske blir det gjort ändå.

Att rensa mobilen är inte så svårt. Jag fick min nya Fairphone (recension kommer inom kort, har gått lite långsamt bara) i februari och har inte hunnit samla på mig allt för mycket skräp. Dock kan kontakter (som jag bara kopierade från mailen) vara något ouppdaterade. Bland sms skulle jag kunna ta bort alla reklam-sms från åhlén, alla paket avier från posten och alla sms-biljetter från SJ.

Ett område jag vill lägga till i veckan är att rensa lite på sina sociala medier. Jag har ett gammalt twitterkonto som jag aldrig trivdes med, det ska jag deleta i veckan. På skolan hade vi en intern plattform och den har jag ingen användning för längre, det kontot ska också bort. Mina Facebookvänner brukar jag rensa lite bland då och då för att inte alla gamla kontakter bara ska ligga kvar och skvalpa i åratal. Många gamla kursare har jag ingen kontakt med och vet knappt vilka det är. Olönt att ha kvar i flödet då tycker jag.

Detta är ett inlägg i en serie som följer boken Rensa Ut & lev lättare av Eva-Maria Karlander.