Teknikprylar och jag är inte en särskilt kär relation. Jag vill helst bara att de ska finnas där och fungera. Felfritt. Jämt. Måste jag ta hand om dem och hålla på och dalta tappar jag snabbt tålamodet. Och jag är inte så snabb på att lämna in dem för omvårdnad eller ens vårda dem själv. Jag ger hellre upp och klarar mig utan ett tag. Kanske löser problemet sig av sig själv? Inte?
Jag har två teknikprylar jag använder dagligen, min telefon och min dator. Datorn är en MacBookPro från 2011 och telefonen en Fairphone 2 från 2016. De har tjänat mig mer eller mindre bra och mer eller mindre tillfredställande i ett par år nu. Datorn kostade 10.000 i inköp och därtill har jag köpt en ny laddare för 899 samt bytt hårddisk för 1100. Jag har dessutom fått ut 1500 på försäkringen (efter självrisk) när jag pajat den. Totalt alltså 10.500 kr på 7 år. Telefonen kostade lite över 6000 i inköp och jag har köpt delar för 900. Vi kan säga 7000 på två år. Det ger att jag lagt 1500 per år på datorn och 3500 på telefonen. ALLTSÅ 5000 KR PER ÅR PÅ HIMLAS TEKNIKPRYLAR! Och då är det alltså bara hårdvara och inte några abonnemang eller internet eller något sånt. För att inte tala om all TID jag lagt på att dalta med ovan nämnda två apparater. Åkt omkring till reparatörer, passat DHL-bud, beställt och reklamerat och fixat och trixat och slitit mitt hår för att de bara ska FUNGERA!
Min dator har fungerat i princip felfritt fram tills i julas. Då bara gav den upp. Vägrar starta. Kan inte göra någonting. Så jag masar mig iväg till en reparatör (efter tre veckor) Men där blir det stopp. Nej, men den datorn är ju vintage! (Är inte definitionen av vintage att den är över 30 år? För det är den nämligen inte min käre lilla dataherre) Den kan vi ABSOLUT inte reparera! Nej, NU är det bara att köpa nytt vettu!
Så ytterligare ett par veckor senare gick jag till ett annat ställe. Nu hade det blivit en fråga om principer! Det spelade ingen roll att det kanske skulle vara bättre för mig att köpa en ny, en som är av plast som jag inte får kontaktallergi mot exempelvis. Men jag hade bara bestämt mig, det skulle gå! Och på det andra stället var det lättare. De kunde byta hårddisken men inte den spräckta skärmen. Jag sa ja direkt. Så nu har jag en dator med ny hårddisk fast spräckt skärm.
I november la mikrofonen till min telefon av. För andra gången på samma apparat. Jag tänkte bara att suck, ska jag ta tag i detta evinnerliga reklamerandet igen. Och väntade. På ny mjukvara, det kanske skulle hjälpa? Nej? På att hitta ett headset som jag kanske ägde. Nej? Har tydligen aldrig ägt ett headset ens. På att lusten att reklamera och passa budbilar som ringer när de kommer skulle infinna sig. Som att detta moment 22 som det är att ta emot leverans av ny mikrofon meddelad per telefon till en telefon som inte fungerar, skulle lösa sig. I nästan tre månader försökte jag klara mig utan. Jag smsade, mailade, använde en extern mic i nödfall men den fungerade verkligen inte optimalt. Tillslut beställde jag en ny. Och slog till på nytt skal och batteri med. Kanske skulle telefonen nu orka med ett par år till. Det är ju ändå så Fairphone är tänkt att fungera. Man uppgraderar bara de delar som är dåliga, resten behåller man. Vi installerade och uppdaterade och i början funkade det jättebra! Jag kände att jag fick tillbaka lite av min livskvalité bara för att jag nu kunde prata i telefon igen. Det låter ju kanske knäppt att få livskvalité av en apparat men för mig som har familj och många vänner långt bort är telefonen ett bra sätt att ändå upprätthålla relationerna. Det blir inte samma sak med bara chatt eller mail.
Men efter två veckor var det värre än någonsin med telefonen. Plötsligt funkade inte högtalaren heller! SUCK!!! Jag mailade och nu väntar jag. Vem vet, kanske löser det sig av sig själv?