Säljer jag min själ på Instagram?

Jag startade ett Instagramkonto för bloggen för ett par månader sedan. Mest för att det verkade som att alla andra bloggare hade det och var så nöjda. För att prova vad det var som blev så mycket lättare. För att kanske få ut lite mer material från bloggen utan att arbetsbördan ökade. Så värst många följare har jag ju inte. En och annan tittar in ibland. En och annan kommenterade något. Jag kommenterade själv en del på andras konton och fick då till en känsla av dialog.

Men så skulle jag ju fylla det där flödet också. Ha något att lägga upp som kan intressera en omvärld. Och genast började jag redigera vardagen och vinkla och vrida på saker. Jag ville lägga upp vissa saker som jag sen inte gjorde med någon form av egencensur. Inte vill jag ju stöta mig med någon. Det var ju inte det som var meningen. Många la upp pingar till företags konton. Det verkade gå hem, så då gjorde jag också det. Så satt jag en dag och kollade i mitt eget flöde och såg att det enda jag verkade lägga upp var saker jag köpt?!? VA? Det var ju INTE därför jag startade bloggen och hela det där köret. Det var ju för att få stöd och utlopp för tankarna om att INTE köpa något. Att konsumera mindre. Vara nöjd med det jag har. Ta till vara det vi redan köpt. Plötsligt hade jag förvandlat en an min bloggs kanaler till en köphetskanal! (Kanske drar jag i lite höga växlar nu, men så kändes det!) Stopp och belägg och deleat och börja om!

Från att ha tänkt ”ett Instagram om dagen är lagom” och planerat hur det ska se ut i flödet men sånna där snygga shoppingstilleben som ”alla” andra gör var jag tvungen att bara sluta. Tänka igenom.

Jag lockas fortfarande att lägga upp saker jag köpt. Och att köpa för att lägga upp (paradoxen?) men jag hindrar mig oftast.

För det är en illusion att vi kan shoppa oss ut klimatkrisen. Göra bättre val och köpa medvetet. Nej, det som måste till är ju att inte köpa ALLS! Att minska eller nolla sin egen konsumtion och använda det som redan finns på bättre och mer kreativa sätt.

Jag önskar samtidigt att de små, hållbara företag som finns ska få finnas kvar. Att det ska gå bra för dem. Så jag vill försöka sprida ryktet om dem. Eller vill jag det? Vill jag att de, även om det är små, fina företag och företagare, ska äga min åsikt? Vill jag vara köpt? Jag är ju aldrig sponsrad eller får några utskick så i den meningen är jag ju inte köpt, men jag GAV frivilligt bort min åsikt till företagen jag köper ifrån. Och även det skavde mig otroligt. Jag kände mig ägd och ofri. Bara genom att göra reklam i mina egna kanaler.

Nu är det i alla fall slut med det. Mitt konto ska innehålla miljövänliga tips, smarta vardagshacks, återbruk, funderingar om livet. Slut på reklam, shopping och saker jag köpt.

Om det innebär att Instagramkontot dör ut så må det vara så. Jag har aldrig haft något mål med att kunna tjäna pengar på detta och har därför råd att äga min åsikt själv!

Annonser

Åsiktstrött

Ibland kan jag känna hur allt detta tyckande bara dränerar alla min energi. Vad det än handlar om ska jag tycka något. Bilda mig en uppfattning. Läsa på och göra ett medvetet val. Sätta mig in i frågan och välja för och emot. Väga och spetsa min argument.

Tillslut blir det som att allt jag gör är att sälja in någon åsikt till människor jag möter. Det är som att jag glömt hur man umgås utan att samtidigt diskutera och sälja in medvetna val. Som att jag inbillar mig att jag plötsligt blivit en Influencer och nu måste ta den rollen på allvar. Missförstå mig rätt nu för jag tycker ju inte att man kan avsäga sig rollen som förebild, den får man om man förtjänar den och behåller så länge någon tycker man förtjänar den. Men jag kan bli så otroligt åsiktstrött! Allt detta tyckande gör mig helt matt! Kan jag inte bara någon gång få SLIPPA tycka! Slippa tänka på vad som är bra, bättre eller mindre bra. Vilket val som är det rätta eller det mest ekonomiska. Slippa VÄLJA. Och slippa allt annat tyckande som ständigt flödar över mig i tidningar, sociala medier och även IRL.

Ibland vill jag bara läsa en bok och äta micrade rester utan åsikter. Titta på mina barn och inte tycka något alls.

Är vi så alternativa?

Ibland när jag umgås mycket med andra likasinnade tänker jag att vår livsstil är som de flestas. Att det är norm att äta eko, återvinna allt man kan, plocka upp sitt skräp, försöka minska avfallet, inte köra bil i onödan, låta barnen ha kläder i alla färger och inte bara könade och så vidare.

Men så kommer jag i något annat sammanhang. Kanske jobbet, BVCs föräldragrupp, vår bostadsrättsförening eller bara av att jag vidgar mina bloggvyer lite. Och så blir jag nästan förundrad över hur alternativa vi plötsligt verkar. Hur långt ifrån många andras inställning vi är. Så undrar jag: Hur alternativa är vi egentligen?

Det tog bara ett par minuter efter att jag kommit in på föräldraträffen hos BVC (med bebisen i sjal, ingen skötväska och säkert nått mer hippieaktigt som tryckte ned mig i facket direkt) innan jag fick stämpeln som hon med de alternativa idéerna. Nu kommer de andra mammorna och frågar om BLW, EC, tygblöjor, samsovning, sjalar, selar, plastfri förvaring och liknande ”alternativa” metoder och prylar. Vi är 12 mammor i gruppen. Ingen annan håller på med något av det ovan nämnda. Några har en sele ibland. Någon sov med bebisen de första veckorna. Men det är liksom allt. När jag säger att vårt lilla hjärta börjat äta själv och hon förser sig från min tallrik med vad hon önskar får jag noll medhåll. Tydligen ska man inte göra så. Även BVC sköterskan läxade upp mig.

På mitt förra jobb diskuterade vi återvinning. Många hämtade mat på lunchen och då blir det väldigt mycket återvinning av alla boxar och förpackningar. Inget av detta sorterades dock. När jag ville utöka återvinningen så blev jag bemött med häpna miner och kommentarer som: ”men vi sorterar ju redan. Man får inte slänga farligt avfall i containern!” Suck, tänkte jag bara. Jag orkade inte ens fortsätta eftersom uppförsbacken kändes helt omöjlig.

Här i vår bostadsrättsförening är det jag som är miljöansvarig (alltså för sopor, sortering och dylikt) det innebär också att jag (rätt ofta faktiskt) står med en kratta och förfasas över vad folk slänger i sopnedkastet medan jag drar loss markiser, långa pinnar, osorterade hämtmatkassar, sovsäckar och skor som fastnat och blockerar allt. Jag avslutar med att skicka informativa mail utan fördömanden till alla medlemmar men har hittills bara fått göra om processen efter några månader. Hur kan det fortfarande inte var norm att återvinna?

Jag klär gärna min bebis i body och strumpbyxor och en mamma kom och tyckte det var sååå gulligt! Det var bara så synd att hon ju inte kunde ha strumpbyxor på sin pojkbebis. För ”det går ju inte”. VA?

Kommunen har lagt nya gummimattor under två av våra närmsta gungställningar. De stank rejält av kemikalier de första månaderna. Så mycket att jag undvek att gå till de lekplatserna alls för att jag inte stod ut. Så klart oroar jag mig för vad de där kemikalierna gör med mina barns hälsa på lång sikt när de finns på ytor de leker på. Inga andra barn gungade heller där när det luktade så, så alternativ var jag väl inte som tyckte den nya mattan var pest? Men så läste jag ett blogginlägg där författaren idiotförklarade föräldrar som oroar sig för nämnda gummimattor. Delvis påhejad av sin läsarskara. Är det verkligen foliehattvarning och faktaresistens att tycka att gummimatta som standard på lekplatser är problematiskt?

Ibland gör detta att jag känner mig rejält konstig och utanför. Men så tänker jag att det är ju genom att jag fortsätter vara med i sammanhang där jag är ovanlig som alla dessa förträffliga (enligt oss då) idéer sprids och får fäste. Som de BLIR vanliga.

Frågan är väl bara hur länge man orkar vara konstigt och alternativ.

För mycket cred

Nu har vi sett tidningsrubriker som: ”100 saker Trump ska göra sina första dagar som president” och ”6 galna saker Trump vill göra med USA” i nästan en hel vecka. Jag är redan väldigt trött på detta. Visst, USAs presidentval påverkar i någon mån mig, Sverige, Europa, världen. Men samtidigt. Han är bara EN man. Låt gå för att han är en man med ovanligt stor makt, som styr ett land med ovanligt stor vana att lägga sig i andra länders göromål. Men kan det kanske hända att vi gett denna enda man lite väl mycket cred? Är det verkligen så illa att bara för att denna man råkat bli president kan hela världsordningen ändras? Jag tror knappast det.

Även när en vettigare person väljs till president (och världen jublar) tror jag vi ger hen lite väl mycket cred. I någon mån såg vi det hända med Obama. Äntligen en vettig person vid makten, äntligen någon som ville göra världen bättre på riktigt. Äntligen någon som skulle rädda oss, frälsa oss och rädda hela världen. Fast så var han ju bara en man. En man med makt i ett begränsat antal år. Redan efter ett par år var människor besvikna på att han inte gjorde mer. Han som skulle rädda oss och göra allt bättre, lösa alla problem och se till att alla blev lyckliga och nöjda. Fast det går ju inte. En ensam person kan inte rädda världen. En ensam person kan inte ändra allt som är fel och lösa alla orättvisor.

Lika lite kan en ensam person förstöra världen, starta tredje världskriget och riva upp alla beslut föregångarna tog.

Istället tror jag att det vi ska se upp med är Trumps väljare. Och kanske ännu hellre, anledningen till att de blev Trumps väljare. Vad för mekanismer i samhället får människor att tro att det är en bra idé att låta sitt land styras av en narcissistisk affärsman istället för en erfaren politiker? Varför är man så missnöjd med sin situation att man kan tänka sig att se genom fingrarna med rasism, kvinnohat och vetenskapsresistens? Vad är det som skiljer situationen i USA idag så stort från den för åtta år sedan att det kunde bli Obama då och Trump idag? Och även om detta (och allt annat den senaste veckan verkar det som) handlar om det amerikanska presidentvalet tror jag att svaret på frågorna är applicerbara på många andra länder och deras politik. Det verkar som att detta inte så mycket är resultatet av en mans valkampanj utan snarare av en hel världs eländiga status.

Trump är bara en man. Och fyra år är en kort tid.

Äntligen är ni här!

Det pratas och skrivs så mycket nu om hur mycket flyktingarna kostar Sverige, hur svårt det kommer bli att hitta bostäder och skolplatser och hur besvärligt det är med så många människor på samma gång. Förutom att jag tycker att det är väldigt tröttsamt att höra det här missunnsamma svamlet är jag också förvånad. Förvånad över hur lite det pratas om att vi behöver dem. Visst behöver de oss men jag tror också att vi behöver dem i lika stor grad.

Tänk att det finns människor som är beredda att gå till fots genom större delen av Europa, färdas över Medelhavet i en skranglig gummibåt och lämna allt de äger och har för att komma HIT. Hit till lilla halvkalla Sverige. Hit där många är missunnsamma, inbundna och ibland även rasister. Där folk inte ens hälsar på varandra i trappen och sätter sig en och en på varje dubbelsäte på bussen och stirrar ner i sin telefon. Att det kan tänka sig att bo mitt i kylan, regnet och snön och somrarna som ibland inte ens blir några somrar. Till ett helt nytt land, en ny kultur, ett nytt språk. Till arbetslöshet och försämrade skolresultat. Tänk att de vågar chansa på att i Sverige ska allt blir bra och allt ordna sig.

Jag är så tacksam att alla dessa människor vågar ta risken att komma just hit för att starta sina nya liv. Det är ju inte på något sätt garanterade jobb, utbildning, bostad och mat för dagen. De chansar vilt med sin och sina barns framtid. De satsar sina liv, sina besparingar och sin tid på att färdas genom tio-tals länder för att nå just hit. Och vi behöver dem så väl! Vi behöver dem för att klara alla de utmaningar som finns i vårt lands framtid. Vem ska annars ta hand om och försörja en åldrande befolkning? Vem ska komma med nya synsätt och nydanande idéer? Vem ska hjälpa till att hålla rasismen och nazismen utanför vår riksdag och regering? Vem ska fylla på våra gamla tankesätt som eventuellt börjar gå på tomgång med nya sätt att se saker? Vem ska hjälpa oss att rädda klimatet och planeten, när vi själva ibland verkar helt oförmögna? Vem ska hjälpa oss att klara ekonomin samtidigt som vi klarar ekologin? Vem ska ge oss nya verktyg för att klara skolresultaten?

Kanske är det mycket begärt men jag tror att med hjälp av dessa strävsamma, beslutsamma människor som klarar den stora utmaningen att fly genom en hel världsdel, bygga ett nytt liv i främmande land och komma in i en ny kultur, kommer de utmaningar vi har framför oss bli lite lättare. Om inte annat blir vi i alla fall fler som delar på bördan.

Tack att ni valde oss, det ger mig hopp om framtiden och detta lilla land. Tack för att ni satsar allt på att Sverige är det rätta stället att bo. Jag tror ni har rätt och med er här är framtiden ljusare.

Äntligen är ni här!

Kristina från Duvemåla och kulturens läkande kraft

Kristina_Från_Duvemåla_Logo

Jag är just hemkommen efter att ha sjungit i kören i föreställningen Kristina från Duvemåla som spelas på Malmö Live hela helgen. I går, efter första föreställningen, kom jag hem samtidigt som de första rapporterna om terrordåden i Paris kom. I går var det som att stämningen helt gick ur mig när jag hörde vad som hänt. Premiär-ruset rann av mig och fast jag var helt tagen av den fantastiska showen och de underbara solisterna grusades upplevelsen av att jag visste att vi stod där och sjöng för allt var lungorna höll medan folk i en annan stad, inte helt olik vår och inte så särskilt lång bort, dog under terrorns hand. Egentligen vet jag ju att det alltid är så. Varje gång jag är glad eller ledsen eller vad som helst är det någon annan, någonstans i världen, som får sitt liv slaget i spillror. Som dör eller som ser sin älskade dö. Som håller ett dödssjukt barn i sin famn eller som dör i krig. Egentligen vet jag ju att det alltid är så. Men igår hade jag glömt det. Och jag funderade på om det var rätt av mig att vara glad och rusig av framgång och beröm. Eller om jag borde varit ledsen och allvarsam för att andra led.

I kväll hade ledningen på Malmö Live beslutat att vi skulle fortsätta spela konserterna som planerat utan att påminna besökarna extra om det fasansfulla som hände i går kväll. Vi måste stå upp för kulturen och inte låta en handfull människor som vill andra ont komma emellan och förstöra den starka, förenande kraft som finns i kultur och en gemensam upplevelse.

En av mina vänner sa häromdagen, på tal om kulturens läkande kraft, att för varje satsad krona på kultur får man 2,5 tillbaka till samhället. Jag har ingen källa på det men jag tror att det kan ligga något i det.

Jag ser det i publikens jubel och i allas leenden efter konsertens slut. Jag ser det i alla mina medkorister och orkestermusiker under repetitioner och konserter. Jag ser det i glittret i ögonen och hör det i diskussionerna efteråt. Hur kan man hålla på med kultur och samtidigt vilja splittra landet? Jag tror inte man kan det.

I kväll och igår spelade vi för utsålda hus, till föreställningen i morgon finns ett fåtal biljetter kvar. Kom och jubla med oss och hör en musikal ur en flyktings perspektiv. Kristina från Duvemålas 20-års jubileum kunde inte vara med aktuellt.

 

Bild från wikipedia.se

Vunnen diskussion = misslyckad diskussion?

De senaste tre dagarna har jag hamnat i tre diskussioner med tre olika kollegor (två kvinnor, en man) om att kvotera in kvinnor. Alla tre gånger har jag haft bra argument för min ståndpunkt. Så bra att den andre parten blir tyst och inte har något mer att säga. Som att jag ”vunnit” diskussionen. Ändå har jag inte känt mig som en vinnare. Jag har inte känt att den andre började tvivla på om den hade rätt och kanske börjat tycka att jag hade rätt. Kanske rent av ändrat ståndpunkt. Jag tror inte heller att den gick hem och tänkte över saken för att kanske ändra sig senare. Det känns mer som att de gick hem och filade på sina argument för att kunna ”vinna” över mig nästa gång.

Jag tycker själv att det är en bra idé att kvotera in kvinnor. Om vi vill se en förändring i jämställdhet i vårt samhälle tror jag kvotering är en mycket bra väg dit. I alla fall i början.

Vi har ju hittills kvoterat in män i mycket hög utsträckning. Om det nu inte är någon skillnad på kompetens utan bara könet som avgör vem det blir har det varit till mäns fördel hittills, det är väl det som är kvotering? Att man väljer ut en variabel som avgör. Är det då könet så måste det ju innebära att män blivit inkvoterade, alltså borde vi nu kunna kvotera in kvinnor istället.

”Men det får aldrig bli på bekostnad av kvalitén!” Hör jag genast kvoteringsskeptiker säga (inklusive båda mina kvoteringsnegativa kollegor) Men varför inte då? Vi har ju hittills stått ut med en massa dålig kvalité från mäns sida, är det då så farligt att det ibland blir dålig kvalité av en kvinna? Är kvinnlig dålighet sämre än manlig? Och det här med kvalité. Vi lever ju alla i ett patriarkat. Kan vi verkligen slå oss så fria från alla våra inbyggda, förutfattade meningar om att kvinnor alltid måste vara bättre för att ses som lika bra, att vi kan bedöma om kvinnornas kvalité verkligen är sämre eller om vi kanske hade högre krav på dem från början? Jag är inte tillräckligt säker på det för att tycka mig ha rätt att döma och bedöma.

”Men om det inte finns några kvinnor som har den kompetens vi letar efter kan vi ju inte trolla med knäna.” Säger skeptikern nu. Nä, ingen ber oss att trolla. Men man kan fråga sig om det verkligen inte finns NÅGON. Det gör det troligen. Kolla bara in Rättviseförmedligen ska ni få se!

Så kan man också ställa sig frågan: Vill vi ha en jämställd arbetsplats? Om vi vill det, då kanske vi är beredda att leta lite efter kvinnor med den kompetens vi söker. Om det faktiskt är så sorgligt att vi i kollektivet inte vill ha det jämställt kan följdfråga vara, eftersom vi är en statligt finansierad verksamhet, har vi inte då ett ansvar att vara jämställda? Vår regering har ju till och med gått ut och sagt att de är feminister (det var ju på tiden, vad skulle de annars vara, för ojämställdhet?) Staten borde föregå med gott exempel tycker jag. Självklart borde deras arbetsplatser vara jämställda!

Jag tycker gott att de kvinnor och män som är för en jämställd arbetsplats (och det verkar de flesta vara i alla fall i teorin, att vara emot jämställdhet är tack och lov inte socialt accepterat på mitt jobb. Hur det är i praktiken är dock en helt annan sak) kan börja kvotera in, respektive kvotera ut, sig själva. En man kan då säga: ”Jag sitter inte med i den här arbetsgruppen så länge den inte har en jämnare könsfördelning. Jag tycker att ni ska välja in en kvinna istället för mig.” Medan en kvinna borde anmäla sig frivillig att vara med för att hon är för en jämnare könsfördelning.

Jag satt under mina år med i en arbetsgrupp som innan mitt inträde bestod av 100 % män. Med mig med blev det istället 14/86. Inte så nära 50/50 men jag förbättrade i alla fall statistiken avsevärt. På arbetsplatsen är könsfördelningen 23/77 så man kan också hävda att vi i gruppen skulle eftersträva den fördelningen för att representera kollektivet. Eller så kan man bara säga att 23/77 är förkastligt dåligt och att vi måste anställa mer jämställt.

Jag menade inte att trycka till någon men det kändes som att jag ändå gjorde det. Jag startade inte själv någon av diskussionerna men gav mig ju gärna in i dem, jag gillar ju trots allt både att diskutera och ämnesvalet.

Lite ironi också i att en utav dem höll med mig från början, ville veta mina argument för att kunna använda sig av dem själv, men sedan inte höll med om argumenten och det ändå slutade med att vi nästan blev ovänner.

Kanske är jag för hård i min framställning? Kanske skulle jag inte fundera så mycket på själva argumenten utan på HUR jag framför dem och kanske framförallt VARFÖR. Jag vill gärna föra fram bra feministiska argument så de sprids. Istället kändes det som att jag bara bidrog till att förstärka den förutfattade meningen om att feminister är jobbiga och motvals.

Har ni några bra råd? Hur ska jag kunna fortsätta att diskutera detta högaktuella och väldigt intressanta ämne utan att trycka ned någon?

Vad tycker ni förresten om kvotering? (Om det nu är någon som vågar skriva något. Jag lovar att försöka vara saklig i mina svar och inte bli elak.)

 

En uppmärksam läsare uppfattar också att jag faktiskt var tillbaka och jobbade lite trots att jag ju slutat. Jag hade lovat att vicka för mig själv två veckor nu i maj och nu är den första veckan avklarad.

Earth Hour

earth-hour-2015

På lördag kväll firas Earth Hour. Man uppmuntras då att släcka alla lampor och stänga av alla elektriska apparater under en timma för att uppmärksamma klimatförändringarna och visa att man är villig att hjälpa till för att stoppa dem. Vi har varit med och firat ett par gånger förut och det är alltid en mysig kväll. Eftersom tvn och alla lampor är avstängda kan man i lugn och ro prata med varandra eller spela spel i skenet av stearinljus (inte parafinljus såklart!) utan att någon känner sig frestad att sätta på en dator eller telefon för att kolla något och då förlora fokus. Jätteskönt tycker jag.

Om det egentligen blir någon minskning i elkonsumtionen på grund av Earth Hour har diskuterats men jag tycker att det är bra att vår överkonsumtion av el uppmärksammas. Kanske kan den som hängt på fenomenet Earth Hour en gång börja tänka mer på sin elkonsumtion och därmed minska den efter hand? Ungefär som med Rocka Sockorna tänker jag. Underbara Clara skrev ett inlägg om att det är hyckleri att rocka sockorna och sedan ta fostervattensprov för att kunna abortera foster med Downs. Självklart blev det diskussion i kommentarsfältet efter det inlägget. Jag tycker att det är bra med breda kampanjer som är lätta att hänga på och dras med i. När man väl varit med kanske man börjar tänka efter. Själva kampanjen leder förhoppningsvis till att man pratar om effekten av den och anledningen till den.

Så på lördagkväll kanske vi alla kan prata lite om klimatförändring och elkonsumtion? Kanske kan man komma in på hela överkonsumtiondiskussionen med. Man har ju en hel timma på sig!

Bakom Earth Hour står ett dedikerat team som får allt att fungera och hela kampanjen att hålla ihop. De får vara mina inspirerande personer idag!

Manligt och kvinnligt

I kväll har vi sett ett Vetenskapens Värld – avsnitt från förra veckan. De visade en Michael Mosleyfilm som heter Flickor och Pojkar – födda olika? som givetvis gav upphov till diskussioner här hemma.

I filmen kommer de inte fram till någon egentlig slutsats, den ena forskaren tycker att han hittat att hormonerna i tonåren gör att hjärnan utvecklas olika medan den andra tycker att skillnaderna mellan individer är större och att könsskillnaderna är så små att det inte går att bevisa att de är medfödda.

Vi är ju inga hjärnforskare så det enda vi kan jämföra med är hur våra egna liv ser ut.

Vår son älskar fordon och särskilt jordbruksmaskiner. Är det för att han är en pojke och ”förprogrammerad” att gilla fordon eller för att just han tycker om fordon? Är det på individnivå eller gruppnivå intresset föds?

Jag försökte se könsskillnader i min mammagrupp förra året men sanningen är att det var otroligt svårt. För det första var min pojk den enda pojken i gruppen, de andra fem var alla flickor. För det andra blir alla barn klart påverkade av sina föräldrar. Många av mammorna uppmuntrade typiskt ”kvinnliga” intressen  hos sina bebisar. Förmodligen uppmuntrade jag ”manliga” hos min son fast jag försökte motverka det. För det tredje var individskillnaderna hos dessa sex bebisar långt större än några könsskillnader. Några tog sig fram för egen maskin tidigt, några älskade bollar, några ville bara sitta i famnen, några tog inte ögonkontakt omedelbart. Var det manligt eller kvinnligt? Eller bara olika?

Jag irriterar mig på att de förmodade biologiska skillnaderna mellan män och kvinnor används som ursäkt av båda könen för att slippa kontra få göra något personen vill. Som ”jag är inte så bra på att dra i skruv/byta glödlampa/laga tvättmaskinen så det får min man göra.” Eller ”min fru tycker om att göra fint hemma/laga mat/köpa presenter till barnen så då låter jag henne göra det.” Och så vidare i all oändlighet. Varför kan man inte bara vara ärlig och säga att man inte vill göra det/gärna vill göra det?

Sedan kan man också tänka efter på om det verkligen är så att den andre så gärna vill göra det där man själv vill komma undan. Vill min sambo verkligen skruva i alla skruv i vår lägenhet? Eller gör han det bara för att jag inte gör det och därmed tvingar honom att göra det genom att låta bli? Vill jag verkligen köpa alla presenter eller gör jag det bara för att min sambo inte gör det? Här är det inte solklart vad som är vilja och intresse och vad som är inlärt eller kommer av att ingen annan gör det.

Jag försöker tänka efter vad jag verkligen vill själv och fråga min sambo vad han verkligen vill men det är inte alltid lätt. Jag är själv en så tydlig produkt av det samhälle jag växt upp i att det är svårt att känna vad jag faktiskt vill och vad jag lärt mig att jag vill. Jag är inte ens helt säker på att det går.

Ibland handlar det ju också bara om att få något gjort. Vill jag gärna ha upp en skruv i väggen kanske det är lättare att bara göra det själv än att fundera på vem av oss som är mest intresserad av att skruva. (Just nu finns ett solklart svar på den fråga, sonen min är klart mest intresserad av att skruva av alla i den här familjen)

Nu har jag bara skrapat lite på det jämställda isberget här, detta ämne är i det närmaste outtömligt. Vad tror ni? Finns det biologiska anledningar till att män och kvinnor beter sig olika eller är alla inlärda?

 

Är du rädd för att komma hit?

Jag skulle bara låsa upp min cykel när jag råkade höra att kvinnan och mannen bredvid mig höll på att göra en intervju. Hon höll på att låsa upp sin cykel som stod precis bredvid min så det var inte som att jag egentligen kunde undgå att höra vad de pratade om. Frågorna var i stil med: ”Är du inte rädd för att komma hit till Mobilia när det var en man som blev skjuten på öppen gata här i lördags?” ”Funderade du på att göra dina ärenden på något annat ställe istället för att åka till Mobilia?” ”Var det absolut nödvändigt för dig att komma hit idag?”

Bakgrunden är alltså att en man blev skjuten på parkeringen utanför Mobilia i lördags kväll. I Sydsvenskan är det löpmeter med artiklar om vad som händer nu, varför det hände, om detta triggar ytterligare våld eller om det kanske är slutpunkten för Malmös gängkrig.

Stort drama med andra ord.

På vägen hem funderade jag på vad jag själv tycker om att vistas på samma plats som ett våldbrott begåtts kort innan.

Hjärtegrynet var inte med just idag, hade jag tyckt annorlunda om han var med?

Jag tänkte på hur otroligt många platser det måste finnas där något fasansfullt någon gång hänt. Är det mer skrämmande att det fasansfulla hänt i absolut nutid än någon gång förra året? Eller förra seklet?

Vissa platser jag besökt som är minnesmärken över stora krig, hemska humanitära katastrofer eller förfärliga illdåd har fortfarande en liksom ond stämning över sig. Vid andra kände jag en stor frid.

Men dagens besök på Mobilias parkering ingav varken känsla av världens ondska eller någon själslig frid. Jag tänkte på hur förfärligt det måste vara för mannens familj att han nu är död och hur rädda de som var runt omkring när det hände måste varit.

Jag hade inte en tanke på att undvika att gå dit för att något hemskt skett där i lördags. Jag tänkte liksom inte att det skulle vara större risk att något hemsk skulle hända mig just där idag än någon annanstans, någon annan tid. Jag är glad att jag inte var där då, men nu, nu är det bara en parkering utanför ett köpcentrum.

Om jag skulle undvika att vistas på alla ställen i min vackra stad Malmö där något hemskt någonsin hänt skulle jag knappt kunna vistas någonstans alls! Inte vill jag låta det onda och hemska göra anspråk på hela min stad!

Om jag dessutom tänker på hur många platser det måste finnas där någon sett sitt livs kärlek för första gången, någon friat, någon träffat sin bäste vän, någon lekt med sitt barn, någon kramats, någon gjort en god gärning, något skrattat, så borde de rimligen vara mycket fler. Inte ska de onda handlingarna kunna impregnera staden med sina hemskheter utan att de fina, vackra och lyckliga stunderna ska kunna tränga undan dem.