En lyckad semester

Den här veckan börjar terminen på allvar för oss, efter en mjukstart redan förra veckan. Hjärtegrynet ska tillbaka till förskolan, jag ska jobba, sambon ska hitta egna rutiner tillsammans med lilla hjärtat. Allt återgår till vardag och så småningom höst. Den första veckan rör samtalen i fikarummet semester: Hur var semestern? Har ni haft det bra på semestern? Var det en lyckad semester?

Jag tänkte lite på det där. Blev det en lyckad semester? Och varför måste semestern vara lyckad? Året är så oändligt långt och så tillslut kommer semestern! Den härliga, efterlängtade, underbara semestern! Och då måste den bli perfekt. För den är ju så kort och kommer så sällan och den ska maxas och tas till vara. Varje dag ska fångas och njutas och sparas för att kunna tas fram och njutas ännu en gång när hösten och vinden och vinandet, pinandet kommer.

Jag tänker på vad vi hade för planer i början av sommaren. Vad vi ville att semestern skulle innehålla. Det fanns mest lösa önskningar och ett par vanor som skulle införas. Människor vi ville träffa, bad vi ville bada, ett par platser vi ville åka till, fikor och utflykter vi ville göra. Den tydligaste planen vi hade var att lilla hjärtat skulle vänja sig vid att sova förmiddag i selen med sin pappa. Inte somna vid bröstet. Lite tydligare rutiner för henne. Allt för att göra övergången till höst och pappaledigt smidigare.

Med facit i hand fick vi även stå ut med lite sjukdomar och rätt många inställda planer. Men också många som blev av! Idylliska bad. Idylliska promenader med idylliska kantareller och skogshallon. Mysiga utflykter. Massor av vänner vi inte ser så ofta. Familj och släktingar. Sovmorgon och tupplurar nästan varje dag.

Men även massor massor massor med bråk och konflikter. Så vi nästan blev galna och tålamodet gick åt i rasande nafs. Det är lätt att bara minnas det. Minnas att det var en sommar med bråk och skrik och inställda planer. Hemåkningar när det ballade ur. Saker vi inte gjorde för att risken för konflikt kändes övermäktig. Kläder och saker som blev slängda och bitna och krossade. Vi hade kunnat minnas det så. Sommaren som bestod av krossad porslin, sönderbitna kläder och konflikt.

Eller så kan vi vända på det. Nästan allt vi ville göra har vi gjort. Nästan alla vanor vi ville införa har vi infört. Alla har fått sova så att vi nu orkar gå upp i tid på morgonen och ingen (förälder) behöver sova på dagen längre. Vi har alla fått tillfälle att öva självbehärskning. Konfliktlösning. Avledande manövrar har vi nu en hel repertoar av. Vi har lärt känna oss själva och varandra på helt nya sätt. Aldrig trodde jag att jag kunde bli så arg och frustrerad. Och på min egen familj dessutom! Vi har fått se sidor hos våra vänner och bekanta vi aldrig sett innan. Sidor som bara ett barn som sätter sig på tvären kan framkalla.

Och nu känner jag att jag är tacksam för det! Tacksam att jag begåvats med ett barn som bråkar, provocerar och gör motstånd. Tacksam för att jag fått den här utmaningen. Tacksam för att det inte går lätt och smidigt.

Det ger mig nya insikter och ny förståelse. Det har gjort att jag fått upp ögonen för hur barnfrånvänt samhället ibland är. Hur många ställen familjer inte riktigt är välkomna ändå. Visst, barn som uppför sig som vuxna (bör). Barn som är tysta. Som gillar läget. Men de som inte gör det, de är inte välkomna. De kan man snacka skit om. Säga nästan vad som helst. Deras föräldrar är svaga, klena, tar inte sitt ansvar och förtjänar också smäd och kritik. Helt okej att säga offentligt vad man tycker och ännu hellre skriva på internet.

Så tack för bråk och konflikt. Tack för tålamodsprövning och nya insikter. Nästa sommar kanske vi kan ha lite större planer och lite mer lugn. Men detta var en lyckad semester som innehöll både nyttiga lärdomar, vila och rejält med prövning. Så det är det jag ska svara när frågan kommer: Var det en lyckad semester? Ja! Jag har både lärt känna mig själv, min familj och min omgivning bättre. Jag har badat, fikat, promenerat, ägnat mig åt mig själv, läst, pratat med vänner, umgåtts, ätit gott, vilat och nu är jag redo för en ny termin!

 

Jobbkläder

Plötsligt var mammaledigheten slut och jag ska börja jobba igen! Jag har inget fast jobb (längre) utan kommer att börja frilansa/vara arbetslös beroende på hur mycket uppdrag som trillar in. Den här första veckan har jag varit på två möten och sysslat med lite förberedande grejer och då vistats på min nästa arbetsplats. Alltså gått upp i vettig tid, tagit med kaffe, gjort mig iordning, klätt på mig något vettigt… nej vänta nu här, det där sista, det har jag inte gjort (jag tog ju på mig något, men så vettigt blev det inte) Endast på grund av att jag ju inte längre har några ”vettiga” kläder kvar! Alltså jag har ju massor av kläder. Men inget som jag tycker känns tillräckligt propert och ändå avslappnat för att gå till jobbet i. Hela detta året (och förra) har tillbringats i mina gravidjeans. Ja, jag använder dem fast jag inte är gravid längre. Dels för att jag slängt ut alla mina andra jeans (det var inga vettiga utan bara sånna där halvbra som jag mest hade kvar för att jag ju inte hade några bra) och för att det är så skönt att inte behöva oroa sig för vad som kasar ner och inte eftersom de ju går upp så högt. Nu är de emellertid väldigt slitna och inte längre så propra, hela eller rena.

Någon klänning har jag som jag tagit till jobbet i veckan. Men det räcker ju inte med EN! Min bästa kjol har redan varit inne för lagning (av mig själv) flera gånger och har nu töjt sig så till den milda grad att den ej längre är ett alternativ.

Jag vill ju inte gärna köpa massa nya kläder eftersom skåpen på intet sätt är tomma men jag är helt fast i tanken på att jag måste se ut på ett visst sätt på jobbet. Jag kan inte tänka mig att gå i för slitna, håliga eller smutsiga kläder. Inte heller för uppklädd, det hade min garderob troligen kunnat ordna. Helst vill jag gå i chinos eller snyggjeans och blus. Blus har jag ett par. Byxor, noll. Lite extra nojig över detta har jag märkt att jag är som frilansare. Jag är ju beroende av att min arbetsgivare tycker att jag ser förtroendeingivande ut hela tiden eftersom jag vill att de ska fortsätta erbjuda mig jobb. Jag tror att utseende spelar roll, även om jag skulle önska att det inte var så. Ser jag sjaskig ut kanske mina chefer tror jag gör ett lika sjaskigt jobb. Det vill jag ju inte!

Det kommer bli till att skaffa jobbyxor och sedan byta om direkt när jag kommer hem för att inte slita ut dem direkt. Båda barnen har dessutom en bitperiod (nya tänder/nya känslor) så faktiskt har jag fått slänga flera plagg under sommaren för att de blivit sönderbitna. (Jag lovar, det är alltså två helt normala barn jag har, troligen gick kläderna sönder för att de var tunna och utslitna redan och hängde på en skör tråd) Jag har också börjat se att alla mina amningslinnen blivit tunna över magen, troligen en effekt av det eviga selandet. Men så fort jag slutat amma kan jag ta fram mitt lager av spetslinnen som jag älskade innan barnen. Hoppas att de fortfarande håller måttet!

Fler plagg än jag kommer ihåg har gått åt de senaste månaderna, det blir väl så när man inte skaffar nytt hela tiden, en dag går det sönder. Nu är det därför dags att uppdatera lite och se över vad jag ska jobba i hela hösten! För det här funderandet varje morgon jag sysslat med i veckan, det orkar jag inte med.

Min plan är såhär: skaffa två par bra byxor. Ett par svarta jeans och ett par marinblå chinos. Därtill ska jag skaffa ett par blusar som funkar till båda. Jag har redan en vit som är bra och en marinblå med vita prickar (om den höll dagens bitattack, har ej kunnat inspektera närmare) Höstskorna är bra men ballerinas har jag fortfarande inte skaffat. I veckan har jag gått med sandaler och det tycker jag funkar så här i augusti när många fortfarande är i semesterläge, men om några veckor kommer det troligen inte kännas okej längre.

En lagom avslappnad kavaj har jag letat efter länge nu och hoppas hitta tillslut. Jackan är bra men dragkedjan är sönder. Den ska jag byta.

Dessutom har jag nästan slitit ut alla mina strumpor och underkläder. Där kommer det behövas påfyllning men det är inte lika akut eftersom det inte syns ändå. Ett tag till kan jag slita på de jag har. BH är ingen idé att köpa innan jag slutat amma.

Jag ska i första hand leta i Malmös second hand affärer. I andra hand i de ekologiska. Hittar jag ändå inget får jag ta till internet. Kanske finns något på Tradera? Även om jag alltid tycker det är svårt när man inte kan prova.

Vad har ni för kläder till jobbet och varför? Kan du tänka dig att gå till jobbet i vad som helst? Är jag nojig som vill se så piffad ut?

EC – prylar

För varje trend eller metod verkar det finnas företag som fixar specialprylar man bara MÅSTE ha för att få det att fungera. EC är inget undantag även om metoden som sådan är uråldrig. Jag förstår absolut att man vill ha hjälpmedel ibland eller att vissa saker underlättar för en i vardagen. Det som är det fina med EC för oss är däremot att vi inte behöver någonting alls extra. Vi har inte behövt köpa några nya prylar utan det känns snarare som att vi hade kunnat göra oss av med grejer pga EC. Ingen potta hade vi behövt eftersom det var så lätt att hålla över toan. Någon specialring har vi inte eftersom vi håller bebisen. Vi har inte heller några babylegs som jag förstått att många tycket är helt nödvändigt. Jag ser absolut vitsen med att ha sådana men tycker inte det varit värt att skaffa eftersom vanliga kläder också går bra. Vi har mest strumpbyxor och body eller bara tröja och tygblöja om vi är hemma. Strumpbyxorna går lätt att dra av med ena handen medan man går till toan och bodyn är det bara att dra upp.

Jag kan inte heller se att det är så himla nödvändigt att använda tygblöjor för att lyckas med EC. Ett tag signalerade lilla hjärtat väldigt tydligt i liberoblöjor men nästan inte alls med tygisar. Då kunde vi i princip välja mellan att använda 15-20 tygblöjor eller 3 engångs per dag. När det var så stor skillnad kändes det som att miljövinsterna med tyg var tveksamma. Nu har det dock ändrats.

En annan sak jag inte behöver längre är skötväska och tvättlappar när jag går iväg. Jag har en liten frottéhandduk i framfickan på selen och en extra blöja. Är vi borta länge har jag ändå ryggsäck för andra grejer och då kommer fler blöjor och extra kläder med. När det kissats/bajsats på toan tar jag vanligt toapapper och blöter om det behövs. Efter att ha blaskat av i handfatet tar jag frottélappen, annars klarar vi oss med toapapper. Väldigt skönt tycker jag. Särskilt efter att ha (tjuv)lyssnat på en konversation om babywips på babysimmet. Vilka märken som var bra, hur man gjorde dem själv, vad de innehöll osv… Allt det där slipper vi nu! Vi har ändå ett gäng torra tvättlappar och tyglappar hemma för vi använder dem till andra saker också men det stora antal som gick åt till hjärtegrynet behöver vi inte längre.

För att potta utomhus är det vanligt att ha en resepotta. Det flest verkar nöjda med är en Potette med engångspåsar som man knyter och kastar efter bruk. Vi har inte haft någon sådan hittills även om jag ibland tänkt tanken. Vår lilla får kissa i en buske om det inte finns offentliga toaletter. Bajs är så sällan att det bara varit aktuellt utomhus en gång. Då tog vi en rejäl rododendronbuske och tog givetvis upp bajset efter oss. Jag vet inte vad jag egentligen tycker om detta. Jag har gjort det för att jag inte hade alternativ och det var bråttom. Men nog tycker jag att det blir läskigt om väldigt många barn skulle börja kissa i buskarna kring lekplatserna och i parkerna. Det är ju även många barn som gillar att leka på sådana ställen, inte minst mitt eget hjärtegryn. Jag vill ju inte att han ska leka i kissiga buskar.

Kanske måste vi skaffa någon form av utomhuslösning tillslut. Eller sluta vistas på ställen där det inte finns toaletter. Jag tilltalas ju såklart inte heller av att använda engångspåsar så som i potetten men finns ingen toa är det kanske bättre än att låta barnet kissa på en engångsblöja? Det Har jag sett att andra gör (även med sina stora barn) om det är kris. Smart lösning tycker jag men jag vill inte börja göra det till vardags. Mitt lilla hjärta kissar ju inga mängder än så hennes små droppar har jag (ännu) inte så dåligt samvete för.

Hur som helst. Inga prylar krävs för att börja potta bebisen, det är väl snarare som vanligt, när man gör något mycket blir man ofta sugen på att skaffa smarta speciallösningar. För mig gäller det nog bara att stå ut och inte ge efter för köpsuget om det kommer.

 

EC – Inledning, bakgrund och länkar

EC – Kom igång

EC – Resultat

EC – När?

EC – Var?

EC – På språng

EC – Hur?

EC – Varför?

EC – Prylar

EC – Bebis på pottan

Ouppfostrade barn och vuxna som inte tar sitt ansvar

Vad är det med semestertider? Är det att alla plötsligt kommer ut ur sina hålor för att umgås? Alla släktingar som ska träffas? Alla resor man tar sig för och då kommer i kontakt med odrägliga människor man annars slipper? Eller vad är det som gör att jag plötsligt har en hel massa delningar av något kackigt gammalt blogginlägg om hur OUPPFOSTRADE alla andras barn är?

Jag ska berätta vad dessa delningar gör med en mamma till ett barn som kan upplevas som störande, skrikigt, vilt och ouppfostrad. Det ger mig ångest. Det gör mig arg. Det gör att jag känner mig än mer exkluderad från ett samhälle som redan är barnfrånvänt. Det gör att jag tänker – jaha, ännu en person jag inte kommer vilja träffa om barnen är med. Jaha, ännu en person som jag kommer behöva vara nervös inför att stöta på om barnen misslyckas med att uppföra sig i offentligheten. Jaha, ännu en som ser ner på mig som förälder och mina medföräldrar fast vi slår halvt knut på oss själva för att göra allt rätt. Jaha, ännu en som inte tycker att jag och mitt barn är välkomna till deras samhälle om vi inte kan göra och uppföra oss som hen behagar.

Inget av detta leder till att mitt barn agerar mer i enlighet med hur personen önskar. Inget av detta gör att jag skulle ändra min uppfostran till att bli den typ av auktoritär uppfostran som efterfrågas. Inget av detta leder till något som helst konstruktivt för vare sig mig, mitt barn eller den som delar.

Barnuppfostran är en process som beräknas pågå i knappt 20 år enligt samhället. Att tala om barn som är ouppfostrade vid 4 års ålder blir som att säga att knattelaget i fotboll är otränade. Hur kan de med att spela på en riktig gräsmatta liksom? De gör ju inte ens mål. De stör och är i vägen för de riktiga fotbollsspelarna som ska vara där! Eller juniororkestern. Det låter ju bara för illa. De är orepeterade och borde gå hem och öva på sina egna kamrar innan de kan få spela så någon HÖR! Att barn misslyckas med att uppföra sig har inget att göra med om de är ouppfostrade, det kan de inte vara. Därför att de är barn och fortfarande har massor med år kvar som de ska öva och öva och misslyckas hundra, tusen gånger.

Däremot tycker jag att de som sitter och delar (och skriver) sånt där trams gott kan ta sig en funderare över vad de vill uppnå. Försöker de hjälpa oss stackars stackars föräldrar till bråkiga barn? I så fall – erbjud hellre att leka med barnet så vi kan vila en stund. Vill de att vi ska sluta träffas? Ja, men säg bara nej när vi frågar och sluta bjud in oss. Vill de att vi ska försvinna ur deras synfält? Ja, då kan de vända bort blicken, sluta befinna sig i rum där hemska hemska barn och föräldrar vistas, eller göra som Clara Lidström förespråkade i amningsdebatten: täck ansiktet med en servett!

För övrigt: i det delade blogginlägget framför Camilla Läckberg att ett besökande barn en gång dristade sig till att be om en cola! Nä nu! Ungen bad alltså värdinnan om att få någon UTAN ATT FÖRÄLDERN GJORDE NÅGOT! Har ni hört så förfärligt! Föräldern borde givetvis kommit med det förmanande fingret och påmint om det mycket viktiga ordspråket Du skall icke be någon annan vuxen än dina föräldrar om att få något. Jag tänker bara att Camilla som nu inte verkar ha det minsta svårt att säga till sina egna barn helt enkelt kunde svarat: Nej. Nej, du får ingen Cola. Hur i hela friden ska den besökande föräldern kunna veta om Läckbergskan vill bjuda på en Cola? Tankeläsning?