EC – Varför?

Men varför i fridens namn ska nu barnen sluta med blöja så hiskeligt tidigt? va? Va? VA?!

Det finns ju många uppenbara fördelar.

  • Färre blöjor – mindre belastning på miljön.
  • Slippa byta bajsblöjor – bekvämt och mindre äckligt.
  • Inget som sitter åt runt rumpan – färre eksem, mindre röd.
  • Lär sig lyssna på kroppens behov tidigt – kanske gör att man lyssnar bättre även senare.

Men sen finns det också ett par fördelar som jag inte hade tänkt på innan.

En är att jag känner mig nära mitt barn när jag kan förstå hennes kommunikation bättre. Detta har blivit ytterligare en signal jag kan svara på och när jag lyckas förstå vad hon vill känner jag att vi förstår varandra och känner varandra. Det stärker vår relation.

En annan är att jag slipper släpa runt på massa blöjpackning och skötväska. Nu har jag en extra blöja och ett frottélapp i framfickan på bärselen. Inget annat behövs.

Jag väntar inte längre i skötrumskön eller letar upp ett skötbord varje gång det ska kissas/bytas. Istället kan jag ta vilken toalett som helst.

Men den största anledningen till att vi började är helt klart att det löste ett problem för oss. Lilla hjärtat var (och är) mycket missnöjd med blöjor. Hon gillar inte att kissa i dem och visar det starkt. Vi försökte helt enkelt bara göra henne nöjd (det är ju det man gör mest hela tiden som förälder) och trillade in på detta. Visst hade jag läst lite innan och visst hade jag försökt lite med hjärtegrynet men jag kunde allt för lite för att dra igång projektet själv. Det var för att hon verkade vilja detta som vi började.

Ni vet ju säkert hur det är, man provar och provar med allt möjligt för att bebisen ska vara nöjd och inte skrika så. Det var detta som funkade för oss.

 

Fler inlägg i serien (länkarna börjar fungera i takt med att inläggen publiceras)

EC – Inledning, bakgrund och länkar

EC – Kom igång

EC – När?

EC – Var?

EC – På språng

EC – Hur?

EC – Varför?

EC – Bebis på pottan

Förvara extra täcken

Täcken, kuddar och extra madrassöverdrag, alla skrymmande, stora, fluffiga saker som är så svåra att förvara på ett bra sätt. Jag trodde jag löst problemet när jag skaffat en superstor vakuumpåse man kunde suga platt med dammsugaren. Den gick perfekt ner i en stor, vacker kista vi har i sovrummet. Problem ur världen, tänkte jag. Fast jag hade glömt tänka på att varje gång vi skulle ha något i den, alltså varje gång vi hade nattgäster eller behövde ett extra täcke själva, skulle vakuumet släppas, allt dras ut och sedan när det skulle tillbaka igen var jag tvungen att ta fram dammsugaren! Lilla hjärtat är dessutom rädd för dammsugaren vilket inte direkt hjälpte till för ambitionen att ta fram monstret. Oftast knödde jag därför ner påsen i kistan, osugen så att säga. Vilket givetvis ledde till att den 1. inte fick plats och 2. gick sönder. Samma problem igen.

Men nu, nu har jag löst det en gång för alla och till på köpet fått två nya kuddar och en med starkt förbättrad funktion.

Nu förvaras alla dessa skrymmande saker inuti stora kuddfodral istället. Jag viker täcket/madrasskyddet så det blir lagom form för kudden, stoppar in, drar igen, klart! Inget knöende behövs, inget går sönder och det är inte längre ett projekt jag drar mig för att ta fram extragrejerna.

När jag kom på (hade läst om det innan så det är inte som att jag uppfann hjulet själv) hur jag ville göra letade jag först efter färdiga kuddfodral för sittkuddar. Men fann inget jag gillade/allt var så dyrt att det aldrig skulle bli prioriterat ändå. Så var jag uppe på vinden och rev lite och hittade ett gammalt tyg jag haft på väggen i mitt tonårsrum. Då hade alla sådana tyger, vet inte var det var för knasigt mode men antar att vi ville verka beresta fast vi alla köpt tygen på Indiska. Någon av er som hade likadant och vet vad jag pratar om?

Tyvärr tog jag ingen ”före” bild men googlade fram en snarlik.

Mitt var stort, 70×130 cm, så jag bestämde mig för att göra två kuddar. I sylådan hittade jag två dragkedjor som var 30 cm, de fick sitta i kortänden så räckte det. Ingen var i någon matchande färg direkt men det tycker jag inte gör något eftersom själva tyget var så färgglatt i sig.

Jag klippte tyget i två lika stora delar och sydde klippkanten för att den inte skulle trassla sig. Sedan sydde jag i dragkedjan. Jag är inte någon expert på att sy och heller inte så himlans noggrann. Jag nålar ordentligt för jag vet att jag tjänar på det men sen blir det lite som det blir. I detta projekt var hjärtegrynet med och sydde, det var ju till honom kuddarna skulle bli. Således är allt lite snett och vint men kuddarna är vackra ändå och fyller sin funktion! Hjärtegrynet är jättenöjd och stolt över att han sytt dem nästan själv.

Nu ligger de på leksaksbänken när de inte är koja eller del av någon fantastisk maskin.

En svart dragkedja jag köpt på loppis för massa år sedan och en grön som blev över när jag sydde balklänning till min student för 13 år sedan. Jag hade köpt en grön, dold, som skulle matcha men valde snörning tillslut. Nu kom den äntligen till användning.

Jag gjorde inga försök till mönsterpassning eftersom jag tycker det funkar bra såhär med!

Här syns vad som är i. Till vänster: stort duntäcke samt litet madrasskydd, höger, duntäcke och stort madrasskydd. Den understa kudden är en vanlig från Ikea som min sambo hade med från sin studentlägenhet. Innerkudden till den var en helt värdelös variant som var alldeles för mjuk och luftig för min smak. Nu har jag istället lagt i två extra täcken vilket gör att kudden är sådär perfekt tung och formbar för att vara ett riktigt stöd för ryggen när man sitter i soffan (och ammar, vilket jag fortfarande gör rätt ofta)

Allt som allt är jag extremt nöjd med detta nya förvaringssystem! Det är både praktiskt, smart, vackert, användbart och lättskött. Hjärtegrynet har fått fler kuddar, vi har blivit av med komplicerad förvaring och dessutom kom tre gamla hyllvärmare till användning. 100 poäng av 100 möjliga ger jag detta förvaringssystem!

 

 

Ett bonustips särskilt för kräksjuketider är att förvara alla täcken och kuddar med lakan redan påsatta, det tackar man sig själv för när man bäddar om barnsängar mitt i natten.

Mörkret och meningen med livet

Jag har ett mörker inom mig. Ett mörker som finns där, alltid. I bakgrunden ibland och ibland som en dimma framför allting. Ibland så långt bort att jag tror det är borta för alltid. Att jag äntligen hittat ett sätt att bli av med det för gott. Men det kommer alltid tillbaka. Och för varje gång undrar jag lite mer hur jag egentligen ska komma ur det. Men det gör jag alltid, kommer ur det. Och väl på andra sidan undrar jag hur det var möjligt att det kom över mig igen. Jag kan bara skriva om det och prata om det när jag är ute ur det. Inne i det har jag ingen logik längre. Inga argument som når fram. Ingen uppmuntran och inga glada tillrop kan nå mig då.

När jag är i det funderar jag mycket på meningen med livet. Varför ska jag bemöda mig. Varför ska jag ens försöka.

När jag fick hjärtegrynet trodde jag att det var han som skulle rädda mig från mörkret. Göra så det aldrig mera kom tillbaka. Att detta lilla barn skulle göra mig komplett och hel. Vilket ansvar för ett litet barn. När det inte blev så, när mörkret kom ändå, undrade jag hur jag någonsin kunnat förvänta mig detta av en nyfödd. Hur kunde jag vara en så dålig mamma att jag förväntade mig att HAN skulle göra allt åt mig. Att det var han som skulle rädda MIG.

Min största rädsla är att mina barn ska komma på att det är meningslöst. Att de ska upptäcka att livets mening inte finns. Att det är en jakt utan mål och utan belöning. Att jag satt dem till världen i ett meningslöst liv. För vem gör så? Vem är så egoistisk att den sätter barn till världen för att rädda sig själv? Att de ska få veta att livet betyder ingenting och den enda anledningen det finns att leva det är att rädda mig. Och jag undrar hur jag någonsin ska kunna svara när de frågar mig: mamma, vad är meningen med livet? Och jag ska säga: meningen med livet är du! Och hur de sedan ska kunna leva med ansvaret.

Så får det inte bli!

Det bestämde jag för länge sedan, då när jag gick med mitt nya lilla hjärtegryn och grät i parken för att jag inte kunde säga till BVC-sköterskan att det inte var perfekt. Hon hade frågat hur jag mådde jämfört med innan förlossningen och jag tänkte: men det var lika meningslöst då. Lika mörkt då som nu. Så jag kryssade i: I lika stor utsträckning. Det svaret ger inga remisser till någon kurator kan jag säga.

Jag bestämde att det INTE ska bli så att jag svarar att du är min mening med livet. Jag måste hitta den själv och ta ansvar för den själv. Så att jag snarare kan visa vägen för barnet om de någon gång behöver det. Inte låta dem bära mig.

Under åren har jag lärt mig ett par strategier för att hålla mörkret i schack. Järn och D-vitamin tillskott. Träffa eller ringa mina nära vänner. Hålla kontakten med familjen. Vistas ute. Träna. Gå i kyrkan. Sova ordentligt. Lyckas jag med allt detta kommer mörkret mycket sällan. Mitt senaste knep är att omfamna det. Erkänna att det finns. Att det är en del av mig och troligen alltid kommer att vara det. Har mina barn ärvt det är jag kanske bättre rustad att hjälpa dem acceptera det som en del av dem också. Min värsta rädsla är inte längre att mina barn ska upptäcka att livet är meningslöst. Och just nu, just nu är meningen med mitt liv att se till att dessa två små har ätit, sovit, gjort sina behov, är lagom varma och glada för att kunna leka med varandra. När jag hör deras glada skratt och rop över att bara se varandra är jag mer säker än någonsin: Livet är värt att leva. Ljust kommer att återvända. Jag är komplett.