EC – Varför?

Men varför i fridens namn ska nu barnen sluta med blöja så hiskeligt tidigt? va? Va? VA?!

Det finns ju många uppenbara fördelar.

  • Färre blöjor – mindre belastning på miljön.
  • Slippa byta bajsblöjor – bekvämt och mindre äckligt.
  • Inget som sitter åt runt rumpan – färre eksem, mindre röd.
  • Lär sig lyssna på kroppens behov tidigt – kanske gör att man lyssnar bättre även senare.

Men sen finns det också ett par fördelar som jag inte hade tänkt på innan.

En är att jag känner mig nära mitt barn när jag kan förstå hennes kommunikation bättre. Detta har blivit ytterligare en signal jag kan svara på och när jag lyckas förstå vad hon vill känner jag att vi förstår varandra och känner varandra. Det stärker vår relation.

En annan är att jag slipper släpa runt på massa blöjpackning och skötväska. Nu har jag en extra blöja och ett frottélapp i framfickan på bärselen. Inget annat behövs.

Jag väntar inte längre i skötrumskön eller letar upp ett skötbord varje gång det ska kissas/bytas. Istället kan jag ta vilken toalett som helst.

Men den största anledningen till att vi började är helt klart att det löste ett problem för oss. Lilla hjärtat var (och är) mycket missnöjd med blöjor. Hon gillar inte att kissa i dem och visar det starkt. Vi försökte helt enkelt bara göra henne nöjd (det är ju det man gör mest hela tiden som förälder) och trillade in på detta. Visst hade jag läst lite innan och visst hade jag försökt lite med hjärtegrynet men jag kunde allt för lite för att dra igång projektet själv. Det var för att hon verkade vilja detta som vi började.

Ni vet ju säkert hur det är, man provar och provar med allt möjligt för att bebisen ska vara nöjd och inte skrika så. Det var detta som funkade för oss.

 

Fler inlägg i serien (länkarna börjar fungera i takt med att inläggen publiceras)

EC – Inledning, bakgrund och länkar

EC – Kom igång

EC – När?

EC – Var?

EC – På språng

EC – Hur?

EC – Varför?

EC – Bebis på pottan

Mörkret och meningen med livet

Jag har ett mörker inom mig. Ett mörker som finns där, alltid. I bakgrunden ibland och ibland som en dimma framför allting. Ibland så långt bort att jag tror det är borta för alltid. Att jag äntligen hittat ett sätt att bli av med det för gott. Men det kommer alltid tillbaka. Och för varje gång undrar jag lite mer hur jag egentligen ska komma ur det. Men det gör jag alltid, kommer ur det. Och väl på andra sidan undrar jag hur det var möjligt att det kom över mig igen. Jag kan bara skriva om det och prata om det när jag är ute ur det. Inne i det har jag ingen logik längre. Inga argument som når fram. Ingen uppmuntran och inga glada tillrop kan nå mig då.

När jag är i det funderar jag mycket på meningen med livet. Varför ska jag bemöda mig. Varför ska jag ens försöka.

När jag fick hjärtegrynet trodde jag att det var han som skulle rädda mig från mörkret. Göra så det aldrig mera kom tillbaka. Att detta lilla barn skulle göra mig komplett och hel. Vilket ansvar för ett litet barn. När det inte blev så, när mörkret kom ändå, undrade jag hur jag någonsin kunnat förvänta mig detta av en nyfödd. Hur kunde jag vara en så dålig mamma att jag förväntade mig att HAN skulle göra allt åt mig. Att det var han som skulle rädda MIG.

Min största rädsla är att mina barn ska komma på att det är meningslöst. Att de ska upptäcka att livets mening inte finns. Att det är en jakt utan mål och utan belöning. Att jag satt dem till världen i ett meningslöst liv. För vem gör så? Vem är så egoistisk att den sätter barn till världen för att rädda sig själv? Att de ska få veta att livet betyder ingenting och den enda anledningen det finns att leva det är att rädda mig. Och jag undrar hur jag någonsin ska kunna svara när de frågar mig: mamma, vad är meningen med livet? Och jag ska säga: meningen med livet är du! Och hur de sedan ska kunna leva med ansvaret.

Så får det inte bli!

Det bestämde jag för länge sedan, då när jag gick med mitt nya lilla hjärtegryn och grät i parken för att jag inte kunde säga till BVC-sköterskan att det inte var perfekt. Hon hade frågat hur jag mådde jämfört med innan förlossningen och jag tänkte: men det var lika meningslöst då. Lika mörkt då som nu. Så jag kryssade i: I lika stor utsträckning. Det svaret ger inga remisser till någon kurator kan jag säga.

Jag bestämde att det INTE ska bli så att jag svarar att du är min mening med livet. Jag måste hitta den själv och ta ansvar för den själv. Så att jag snarare kan visa vägen för barnet om de någon gång behöver det. Inte låta dem bära mig.

Under åren har jag lärt mig ett par strategier för att hålla mörkret i schack. Järn och D-vitamin tillskott. Träffa eller ringa mina nära vänner. Hålla kontakten med familjen. Vistas ute. Träna. Gå i kyrkan. Sova ordentligt. Lyckas jag med allt detta kommer mörkret mycket sällan. Mitt senaste knep är att omfamna det. Erkänna att det finns. Att det är en del av mig och troligen alltid kommer att vara det. Har mina barn ärvt det är jag kanske bättre rustad att hjälpa dem acceptera det som en del av dem också. Min värsta rädsla är inte längre att mina barn ska upptäcka att livet är meningslöst. Och just nu, just nu är meningen med mitt liv att se till att dessa två små har ätit, sovit, gjort sina behov, är lagom varma och glada för att kunna leka med varandra. När jag hör deras glada skratt och rop över att bara se varandra är jag mer säker än någonsin: Livet är värt att leva. Ljust kommer att återvända. Jag är komplett.

Börja äta med BLW-metoden

Lilla hjärtat är nu sju månader och i vår BVC-babygrupp ligger stort fokus på vad barnen ska äta och äter. Vid vilken ålder ska man introducera fler än 1 mål, vad ska det målet bestå av, hur mycket ska man amma/flaska, hur stora ska bitarna vara vid vilken ålder, hur får man puréerna helt släta?

Varje gång denna diskussion kommer upp känner jag mig först lite dum eftersom vi oroar oss noll för allt detta (förutom just när jag träffar denna grupp) och sedan lättad. Vi har valt att introducera mat med BLW-metoden (Baby Led Weaning) och förutom att det funkar otroligt bra för oss tar det även bort all min noja kring maten.

I BLW introducerar man mat genom att helt enkelt låta bebisen sitta med vid matbordet när det äts och äta det som resten av familjen äter. Bebisen äter själv och ingen vuxen blir då upptagen med att mata och truga och distrahera utan alla kan äta samtidigt, samma mat. Så klart blir det inte tillräckligt lång ätstund för en vuxen i början men rätt snabbt kunde vi börja få riktig matro hela familjen.

Vi tänker en del på i vilken form vi lagar maten för att det ska vara lättare för vår yngsta medlem att ta själv men de allra flesta rätter vi lagar till vardags är sådant som hon kan utforska och greja med och oftast smaka också. Alltså inga speciella burkar, pureer, smoothisar, smakportioner eller något sånt.

Så fort hon kunde sitta ordentligt utan att säcka ihop och kunde greppa och föra handen till munnen började vi erbjuda mat från våra tallrikar.

I BLW-böcker och artiklar talas det om att man MÅSTE vara 6 månader för att klara detta men jag tyckte att eftersom det är dessa två färdigheter (sitta med rak rygg tillräckligt länge för att äta samt greppa och föra handen till munnen) som krävs kunde vi börja när de var inlärda istället. Det finns ju liksom ingen magisk gräns natten mellan 5 månader och 29 dagar och 6 månader där det är helt säkert att färdigheterna är på plats utan det måste ju vara individuellt, som med allt annat.

En logoped jag var på föreläsning med talade också om dessa två färdigheter samt om hur tungan och käken rör sig. I början kan barnet bara röra tungan och käken samtidigt och bara upp och ned, så småningom lär de sig röra tungan utan käken samt i sidled, då är det lättare att äta.

För oss innebar allt detta att vi började med mat redan vid 4 månader. Lilla hjärtat var superintresserad och helt omöjlig att ha med vid matbordet om hon inte fick smaka. Så vi började erbjuda ett par bitar att utforska varje gång hon var vaken när vi andra åt. I början var det bara vid middagen (detta avråder ju BVC från, man ska tydligen börja med lunch, men då sov vår lilla alltid) och i takt med att hon var vaken mer och mer blev målen och möjligheterna till att försöka oftare, fler. Nu är hon sju månader och smakar något litet varje gång vi äter. Fortfarande rör det sig inte om några jättemängder mat, hon har inte ”kommit upp i portion” som de säger på BVC, men hon tränar sig och får i sig lite varje gång.

Jag ammar fritt fortfarande och upplever inte att amningen minskat så vansinnigt mycket, de mål hon äter mycket mat blir det säkert lite mindre amning efter men fortfarande ammar jag mellan varje matmål.

Så här såg middagen ut idag för vår yngsta familjemedlem. Tallriken är en sushitallrik som har lafgom höga kanter att fösa upp maten mot. På undersidan sitter den fast i bordet med en rejäl klutt häftmassa. Helt kastsäkert än så länge!

Vad äter vi då?

Helt vanlig barnfamiljsmat skulle jag säga. Varannan vecka har vi Linas Flexitarian-kasse och hittills har nästan allt gått att ge till bebisen, i alla fall delar av rätterna. Resten av tiden är det mycket fisk, rotsaker och potatis, ägg, ostar (som halloumi och feta) pasta, tomatsås och en del kyckling och färsmat. För järnets skull har vi blodkorv/pudding i frysen och steker en liten bit per dag till barnen.

Frukost, kvällsmat och mellis är alltid gröt, macka, yoghurt, frukt eller plättar eller en kombination av dessa. Allt detta funkar bra till bebisen och hon kan äta det själv. Plättar är båda barnens favorit och i dem kan jag passa på att stoppa ner alla möjliga olika mjöler för att få upp näringsinnehållet.

Vi låter henne kladda fritt med gröt utan att mata och hon smakar lite varje gång men min plan är att göra grötpinnar eller grötmuffins så hon lättare kan hålla själv och äta.

BLW-metoden tilltalar mig också eftersom man inte måste ha massor av grejer för att kunna börja. En stol där barnet sitter bra, en haklapp/förkläde om man vill och så en rejäl skurtrasa och ett öppet sinne 🙂 Vet vi att det blir mycket kladd låter vi bebisen äta i bara blöjan (då tar jag en ful tygblöja eftersom den garanterat blir kladdig) och en tygservett runt halsen med en påsklämma bakom nacken. När måltiden är klar får hela bebisen tvättas av i handfatet och servetten och blöjan går i tvätten. Vi torkar inte under tiden lilla hjärtat äter utan tar allt efter. Det blir oftast väldigt kladdigt men eftersom vi uteslutande låter henne äta i köket gör det inget.

Förkläde och haklapp från Sunflower design

Vi har ett jättebra förkläde som min mamma köpt från Sunflower design. Där jobbar unga tjejer med att sy saker som de sedan säljer. Just deras förkläden är extra bra tycker jag och dessutom är det verkligen en god sak man sponsrar när man köper där. Det kan jag verkligen rekommendera! Förklädet tvättas i 60 grader var 5e dag ungefär och är sedan som nytt igen. (Jag såg att de inte har något bebisförkläde på hemsidan just nu men man kan med fördel fråga om det, så syr de nya)

Många frågar om inte barnet sätter lättare i halsen när de äter stora bitar? Jag upplever att det snarast är tvärt om. Eftersom barnet får chans att tidigt träna sig sätter de mindre i halsen. Hjärtegrynet började också äta med BLW och har aldrig satt i halsen. Dock är det gott om klökningar eller kväljningar. Dessa kommer när barnet fått i sig en för stor bit eller när maten kommit för långt bak i munnen och syftar till att skydda mot att sätta i halsen. Det kan se otäckt ut om man inte är van men det enda som händer är att matbiten kommer upp. Vi har aldrig tyckt det varit någon fara och inte behövt ”sitta på händerna” som jag läser om i BLW-böcker. Ett tag hade jag dåligt samvete för att jag inte oroade mig tillräckligt för sätt-i-halsen (av alla saker man kan oroa sig för liksom) men efter att ha lyssnat på ovan nämnda logoped samt läst på i ämnet är jag nu lugn. Får barnen träna sig i ätande kommer det inte vara ett problem. Dock finns det en del saker och former på mat vi valt bort eftersom de kan orsaka luftvägsstopp om det vill sig riktigt illa. Korvslantar, råa morotslantar, hela nötter, opoppade popcorn osv. Dessa avstår vi tills barnen är betydligt äldre och det känns inte som någon uppoffring alls. Min sambo vill gärna tugga på de opoppade popcornen i botten av skålen men nu får han ta dem ur kastrullen eftersom vi ser till att de inte finns i skålen hjärtegrynet ska äta från. (Kanske en knasig utvikning om detta med popcorn – det äter ju bebisen inte än på ett år typ, men jag har sett en fasansfull historia florera om ett barn som satte just detta i halsen. Att barn sätter i halsen är ju inte en risk som försvinner bara för att bebisen blir ett barn utan den består ju i många år)

Järnrika livsmedel i våra förråd

Om man helt väljer bort industrimat och industrigröt bör man räkna lite på järnvärdet i maten bebisen äter för att det ska bli tillräckligt. Enligt livsmedelsverket ska ett barn under 6 år få i sig 8 mg järn per dag. Det är lika mycket som en vuxen man! Industritillverkat grötpulver är järnberikat och därför bör man själv också berika om man gör all mat själv. Vi har valt att göra det genom att servera blodkorv/blodpudding, paltbröd och leverpastej och använda oss av järnrika mjöler och gryner som skrädmjöl och hirsflingor.

Gluten introduceras som för andra bebisar, alltså långsamt. För oss innebär det att lilla hjärtat får en brödbit, rånbit eller pasta att suga på en gång varje dag ungefär. När jag gör plättar gör jag dem glutenfria för att jag själv också ska kunna äta dem.

Det finns mycket litteratur i ämnet och jag rekommenderar att man läser på innan man börjar för att känna sig så säker och trygg som möjligt. Det gjorde jag inte så mycket med hjärtegrynet och då vågade jag inte gå emot alla andras råd. Nu har jag däremot läst ordentligt och känner att jag har rejält på fötterna för att kunna stå emot när andra vill berätta för mig att vi gör fel.

Boken BLW på svenska – länken leder till Bokus men jag lånade på mitt bibliotek.

BLW-sidan utförlig sida på svenska med recept, tips, näringsämnen osv

Baby led weaning Ungefär samma som ovan fast på engelska.

 

Vill du prova BLW så kör på! Man kan alltid ge puréer och mos också, men det är riktigt skönt att slippa 🙂

 

Effektivisera och optimera

Det är lite tyst här.

Varje gång jag tror att jag har ett inlägg på gång brister det på att jag antingen inte hinner sätta mig ner i lugn och ro och formulera tankarna eller att jag är för trött för att ens börja formulera mig. Jag skriver spaltmeter med inlägg i mitt huvud just innan jag ska sova, alla är smarta, välformulerade och med en liten tvist på slutet. Sen somnar jag och vaknar utan ett endaste uppslag till inlägg, inga smartheter kommer till mig och tiden envisas med att gå åt till annat. På kvällarna, då jag tidigare skrev alla mina inlägg, båda barn sov och jag fortfarande hade lite energi kvar, är jag numera helt slut. Barnen går på vintertid fortfarande, lilla hjärtat sover lite oroligare just nu och mina energinivåer verkar vara konstant på en lite lägre nivå än jag är van vid. Därtill är jag med i tre (hur tänkte jag där) styrelser som alla har sina möten kvällstid. Styrelsearbetet är roligt men mycket mer krävande än jag trodde och i just denna period, rätt intensivt.

Jag drömmer om långa timmar utan avbrott att skriva, formulera mig, tänka till och komma med smarta slutsater. Givande samtal med en vän utan att bli avbruten och ostörd nattsömn men jag har fått inse att nu är inte tiden för sånt. Nu är tiden för tvättberg, vardagsmat, mamma-kom-nu, läsa saga, tvätta små kladdisar och att försöka hänga med så gott det går. Allt annat måste få komma sen.

Jag har ett andningshål som jag trodde var en tidstjuv. Jag störde mig på att det tog sån tid och jag aldrig fick något gjort men nu har jag insett att det är detta hål av tid som inte går att använda på något effektivt sett som gör att jag behåller förståndet. När vi går långsamt hem från förskolan. Jag har lillbarnet i selen på magen, hon sover ofta eller kollar på träden, hjärtegrynet sitter i vagnen och vill oftast vara ifred efter en lång dag på förskolan. Han brukar helt sonika dra ner suffleten så långt det går och ligga där i kojan och gosa med nått djur. Ibland vill han prata lite och i början av vägen brukar han äta mellis i vagnen och då har vi suffletten uppe men sen drar han ner. Då blir jag liksom ensam kvar med mitt strosande. Jag kan inte ringa eller lyssna på podd för jag har ju barnen med mig och vill att de ska kunna prata om de vill, jag måste bara vara där. Oftast tyst.

Så går vi långsamt långsamt hela vägen genom parken. En extra sväng om det är fint väder. Så lång väg som möjligt i parken innan vi kommer ut på asfalten igen. Ibland virvlar tankarna på lika fort som vanligt med middagsplaner, vad ska vi handla och att göra listor som aldrig tar slut. Men nrä jag tvingas gå där bland träden i vädret denna ganska långa väg märker jag att nästan alltid tar virvlandet slut. Det blir tyst inombords och vilan kommer. Ett par minuter varar det innan vi kommer ut till stora vägen igen och jag genast börjar fundera på om vi kanske ska passa på att handla nu när vi ändå är ute? Det gäller ju att ta vara på tiden när alla redan är klädda och har kommit ur huset. Effektivisera.

Fast jag vet att det är JUST detta som jag att vardagsstressen kommer. Fast jag är helt säker på att det är vardagsstressen som måste bort för att vi ska kunna må bra allihop. Jag borde INTE effektivisera och ta vara på tiden. Jag borde inte passa på att gå förbi där och där för att det är så käckt. Jag borde ju egentligen inte heller skriva detta inlägg i ett rasande tempo när jag har en endaste liten stund över. Lillbarnet sover, storbarnet vässar pennor. Båda nöjda utan min inblnadning. Jag hade kunnat göra vad som helst med dessa minuter som jag hela tiden undrar när de ska ta slut. Exempelvis hade att stirra in i en vägg säkert varit välgörande i längden men här sitter jag nu och effektiviserar för jag måste ju se till att FÅ NÅGOT GJORT!

Det är lite tyst här på bloggen.

Men i mitt huvud skriker tusen röster just nu med massor av uppgifter som ska effektiviseras och optimeras.

 

EC – Hur?

Hur ska man få bebisen att kissa på toaletten? Det verkar ju helt omöjligt och onödigt och såå konstigt!?! Det tyckte ju jag med innan lilla hjärtat kom till oss. Hon gillar verkligen inte att vara blöt och hon gillar inte att behöva kissa i selen eller på någon. Vilket jag ju helt förstår så klart! Hon kan ju inte gärna veta att det är okej för hon har blöja och ingen annan blir blöt/den suger upp det inom ett par sekunder. Så hon visar att hon är missnöjd med situationen och försöker signalera till oss att hjälpa henne lösa det. Det låter ju som en baggis. Och som att hon är ett alldeles exceptionellt barn (vilket hon givetvis är enligt mig som inte är ETT DUGG partisk)

Det som EC handlar om är att föräldrarna, eller de vuxna som har hand om barnet, ska lära sig att se signaler och erbjuda bra ställen att göra ifrån sig. Alltså inte om pott-träning som i att bebisen ska lära sig något. Vanlig potträning, när man lämnar över ansvaret för kiss och bajs till barnet, rekommenderas enligt EC-principerna först från 18- 22 månaders ålder. Först då kan man förvänta sig att barnet själv kan lösa det. Innan dess handlar det om kommunikation och samspel.

Det finns tydligen många olika slags signaler som bebisen kan visa att hen behöver kissa. Jag vet inte om det egentligen är så meningsfullt att jag radar upp, kanske är det bättre att man själv får hitta sitt barns signaler. Men för att ge en fingervisning kan jag säga att många pratar om: höjda ögonbryn, o-mun, tom blick, skruvar på sig, verkar missnöjd, tjorvar vid bröstet, verkar stressad. Vissa saker är ju påtagliga, som att släppa bröstet ideligen, andra är rätt svåra att upptäcka, som tom blick. Hur ska man märka det om man inte tittar på bebisen hela tiden?

Min bebis söker väldigt aktivt ögonkontakt när hon behöver kissa. Men hon gör nästan likadant när hon vill äta. Så hur ska man veta skillnaden? Jag brukar erbjuda kissa först. Om hon blir ledsen när jag tar av blöjan vet jag att det var fel. Ibland visar hon redan när vi är på väg in i badrummet att jag hade fel.

Min plan är att börja lära in tecknet för toalett på teckenspråk för att underlätta i framtiden. Jag väntar mig inte att hon kommer använda det själv förrän hon är kring året men om vi börjar nu hinner det sätta sig ordentligt. Särskilt viktigt känns det för att andra än bara jag (och min sambo) ska kunna hjälpa henne med toabestyren. Jag räknar ju inte med att alla våra nära och kära ska lära sig se på bebisen när hon behöver kissa.

En annan mamma i min mammagrupp blev intresserade (och fascinerade) av EC och frågade massor. Veckan efter berättade hon att hon sagt till sin man att han måste stirra på deras dotter hela promenaden för att se om hon gjorde något kiss-tecken. Det hade inte gått så bra och entusiasmen hade upphört i princip direkt. Jag tror att det är lätt att man dödar viljan och lusten att få det att funka om man gör på det viset. Därför tror jag det är dumt att rekommendera andra att börja så. Ändå var det så jag fick höra talas om det och det är så det framställs i media. Bara låt barnet ligga naket på en filt och observera det så ser du. Nej, det är inte alls säkert att du gör. Kanske blir du bara frustrerad och får massor med extra tvätt (och vem blir inte frustrerad av extra tvätt?) Har man ett barn som signalerar så tydligt att man fattar genast är det ju inget problem. Då är det bara att köra. Har man INTE det utan är osäker på vad bebisen har för kiss-signal så läs istället mitt inlägg om att komma igång. Det går i princip ut på att börja med att rutinpotta.

 

Fler inlägg i serien (länkarna börjar fungera i takt med att inläggen publiceras)

EC – Inledning, bakgrund och länkar

EC – Kom igång

EC – När?

EC – Var?

EC – På språng

EC – Hur?

EC – Varför?

EC – Resultat

EC – Bebis på pottan

 

Bebislek 5 – 6 månader

Den senaste månaden är det framför allt en ny lek som upptagit i princip all lilla hjärtats tid. Att pilla på små, små saker. Hon kan ligga (och numera även sitta!) i en halvtimme och bara pilla på en liten lapp eller ett blixtlås eller någon annan detalj på sina leksaker/vagnen/mattan/nått annat hon hittat på golvet. Bläckfisken gjorde ny karriär eftersom den har smålappar på huvudet och ena armen. Alla skallrorna som har hår/lappar blev poppis igen och alla gosedjur med lappen kvar duger också. Äntligen kom min lappkudde väl till pass. Jag gjorde den till hjärtegrynet men jag tror det var lite sent. Han gillade den aldrig så värst men detta nya lilla barn är sysselsatt med den långa stunder. Särskilt de gröna lapparna är extra bra tydligen.

Jag gjorde kudden av en gammal soffkudde, en bit velour och ett helt gäng nyckelband och andra band jag hade hemma.

Tänderna är på väg upp nu också och därför har våra två bitringar från Lifefactory varit framme mycket det senaste. Jag har till och med haft med mig en så fort jag lämnar hemmet i fall akut bitbehov skulle uppstå. Och det gör det nästan alltid. Igår kunde vi äntligen se den första lilla tanden titta upp i underkäken. Den är inte uppe än men har brutit igenom.

Våra speldosor är riktigt populära också. Det har blivit hjärtegrynets sätt att trösta sin syster. Han springer iväg och hämtar favoritspeldosan när hon är ledsen. Så fort vi sätter igång den får vi ett stort leende till svar. Vi har flera stycken speldosor och böcker som spelar men just den här kuddvarianten är den bästa tydligen. Kommer från Sigikid och min barndom, tror jag.

I slutet på månaden gjorde även kravlandet entré och projekt babysäkra hemmet har tagit vid. Mest handlar det om en medvetenhet från vår vuxensida. Det mesta är ju kvar sedan hjärtegrynet, men vi har lagt oss till med onödigt farliga ovanor igen. Som att lämna strykjärnet framme och sånna dumheter. Nu är det slut med det! Jag misstänker att nästa månad kommer handla mycket om detta krypande och kravlande.

En annan stor del av vår vardag är numera maten. Vi ger mat enligt BLW-metoden. Men mer om det i ett eget inlägg tror jag.

 

Reshopper

Inlägget innehåller adlinks

För ett par veckor sedan hade vi besök i vår mammagrupp av en tjej som jobbar på Reshopper. Hon ville gärna berätta lite för oss om deras lansering av appen i Sverige. De hade innan bara funnits i Danmark och ville nu utöka. Först var jag lite skeptisk. Jag har sett flera sådana där köp- och säljappar. Vissa finns kvar i ett par månader bara och försvinner sedan. Jag tänkte att har det inte funkat hittills så lär det inte göra det nu heller, bara för att det är ett annat företag. Men när hon berättade om appen och vi sedan fick prova lite verkade det ändå lovande. Det är en vanlig köp- och säljapp där man gör annonser precis som vanligt. Kanske lite snabbare och färre knapptryck men ändå ganska likt. Tanken är att man ses och lämnar över saken men det går också att välja att man kan tänka sig att skicka. Man kan söka och filtrera på olika sätt men grundinställningen är att man ser saker som är till salu nära där man själv är. Appen är bara till för saker för bebisar och barn. Det finns dock en kategori med graviditet-och amningsrelaterade saker.

Hon berättade små anekdoter om hur hon själv sålt och köpt saker till sitt barn med appen. Att man går förbi hos varandra på de obligatoriska barnvagnspromenaderna man ändå jämt är ute på. Så lär man känna andra föräldrar i närområdet via appen och kan hälsa i parken och på lekplatsen. Jag tänker att om det funkar så är det ju underbart! Allt som får grannar och närboende att lära känna varandra lite tror jag är jättebra för hela samhället och dessutom är det ju trevligt!

Appen har tydligen varit väldigt framgångsrik i Danmark. Jag tänker att det är säkert stor skillnad på hur marknaden funkar i Danmark och Sverige (i Danmark finns exempelvis inte Tradera) men jag hoppas verkligen att detta kan bli stort här med. Än är det skralt med användare här i Malmö men jag har sett att Stockholmsområdet har kommit igång lite.

Har du några roliga barngrejer till salu och bor här i Malmö (eller någon annanstans med såklart men då träffas kanske inte just vi) så ladda ner appen och börja sälj! Jag vill gärna gå bebispromenader och göra smarta fynd på vägen!

EC – När?

I början ECade vi endast på rutin. Efter varje sov och vid varje blöjbyte/blöjkoll. Sen började lilla hjärtat signalera tydligare och framför allt tidigare. Vilket gjorde att vi kunde hinna till badrummet. Då började vi mer och mer gå över till att erbjuda toa vid signal. Blöjbytena blev ju också färre så då blev rutintillfällena färre.

Jag erbjuder fortfarande i samband med att hon vaknar, men rusar inte längre in i badrummet med nyvaken bebis. Hon signalerar oftast en stund efter att hon vaknat och då funkar det bättre än att jag ska hetsväcka henne när hon egentligen småsover än. Om hon däremot gråter hysteriskt i sömnen händer det att jag tar henne sovande (men fäktande) till toan. Efter att hon kissat brukar hon sova bättre. Då somnar hon liksom mot mina armar över toan, hur gulligt?

En sak jag inte visste innan var att bebisar kissar oftare på morgonen/förmiddagen.

En vanlig dag hos oss kan se ut såhär:

05.30 Vaknar och går direkt in på toa för traditionsenlig morgonbajs. Det sägs ju att det är bra för tarmarna att tömma sig före kl 6 på morgonen. Jag vet inte varför men tror det är något med sömnhormonerna?

Under den kommande timmen kissas det minst två gånger till. Sedan amma och somna om.

07.30 Vaknar igen och morgonkissar på toan. Ytterligare två kiss inom en timma.

Vid 9 – 9.30 brukar vi ha något att göra så då erbjuder jag att kissa innan vi sätter på alla kläder och packar ihop oss.

Sover ca 40 minuter och vaknar på exempelvis babyrytmik, babysim, kyrkis. Jag erbjuder kissa på signal från henne, ca 1 gång per timma. Ibland erbjuder jag direkt när hon vaknar om hon inte kissade innan hon somnade.

Somnar om ca 11.30 och sover 40 minuter till.

Tredje tuppluren brukar vara 14.30 och däremellan kissar hon när hon vaknar och kanske en gång till.

På eftermiddagen och kvällen är det max en gång per timma.

Hon somnar vid sjutiden och är torr flera timmar. På natten sätter vi på engångsblöja eftersom vi inte bemödat oss med att hitta en fungerande tyglösning än. Vaknar hon eller oroar sig under kvällen erbjuder jag att kissa medan hon sover. Det funkar ibland. När jag lägger mig tar jag inte upp henne för att kissa något mer. Då sover vi tills allt börjar om igen vid femtiden. Ammar gör vi dock.

Lilla hjärtat är nu nästan 6 månader och vi har haft ungefär samma schema sedan jag började ECa mer frekvent från knappt 4 månader.

 

Fler inlägg i serien (länkarna börjar fungera i takt med att inläggen publiceras)

EC – Inledning, bakgrund och länkar

EC – Kom igång

EC – Var?

EC – På språng

EC – Hur?

EC – Varför?

EC – Bebis på pottan

Åsiktstrött

Ibland kan jag känna hur allt detta tyckande bara dränerar alla min energi. Vad det än handlar om ska jag tycka något. Bilda mig en uppfattning. Läsa på och göra ett medvetet val. Sätta mig in i frågan och välja för och emot. Väga och spetsa min argument.

Tillslut blir det som att allt jag gör är att sälja in någon åsikt till människor jag möter. Det är som att jag glömt hur man umgås utan att samtidigt diskutera och sälja in medvetna val. Som att jag inbillar mig att jag plötsligt blivit en Influencer och nu måste ta den rollen på allvar. Missförstå mig rätt nu för jag tycker ju inte att man kan avsäga sig rollen som förebild, den får man om man förtjänar den och behåller så länge någon tycker man förtjänar den. Men jag kan bli så otroligt åsiktstrött! Allt detta tyckande gör mig helt matt! Kan jag inte bara någon gång få SLIPPA tycka! Slippa tänka på vad som är bra, bättre eller mindre bra. Vilket val som är det rätta eller det mest ekonomiska. Slippa VÄLJA. Och slippa allt annat tyckande som ständigt flödar över mig i tidningar, sociala medier och även IRL.

Ibland vill jag bara läsa en bok och äta micrade rester utan åsikter. Titta på mina barn och inte tycka något alls.

EC – resultat

Jag hade tänkt skriva en uppdatering varje månad om hur det går för oss med EC. Statistik över hur många blöjor vi gör åt i veckan, hur många träffar och missar per dag, hur lång tid utan blöja varje dag. Jag hade förberett med att räkna blöjor per dag innan och de första veckorna. Kollade hur många tygblöjor och engångs vi använde och tänkte nästan börja föra dagbok över träff och miss. Men vet ni vad, jag har helt ändrat mig! EC ska inte handa om resultat och tävling. Mitt barns toavanor är inte bättre eller sämre beroende på var och hur de utförs. Istället tycker jag att fokuset för EC ska vara kommunikation. Precis som förkortningen ju faktiskt står för. Och hur bra jag kommunicerar med mitt barn kan inte räknas i antal kissade blöjor eller antal gånger vi gick till toan men inget kom.

Jag vill gärna kunna förstå mitt barn. Kommunicera med henne om vad hon behöver (och i förlängningen även vad jag behöver) EC är ett verktyg i det långa långa förloppet av att lära känna varandra. Jag är glad att vi hittat detta sätt att förstå varandra och jag tänker inte låta det bli en tävling!

Jag har flera gånger känt att jag vill berätta för folk (mest min sambo och mina nära vänner och familj men även en del andra mammor) hur det går för oss. Hur förträffligt bra detta funkar och hur många gånger jag lyckats tolka min bebis signaler rätt. Dock har jag bestämt att jag ska motstå impulsen. Frågar någon vad vi håller på med när vi för tredje gången inom 20 minuter går ut från babysimmötet för att gå på toa kommer jag svara ärligt. Vill någon veta mer om hur det går till kan jag gärna dela med mig om hur vi gör. Men måste jag skryta får jag hålla mig till att göra det inför min sambo när båda barnen sover och inte behöver få höra att de blir betygsatta efter toaprestationer.

Jag har läst att det är viktigt att inte säga att det var bra att du kissade eller dåligt att det inte kom något osv och har lyckats undvika just de orden i toasituationen. Däremot har jag märkt att det lätt slinker in bedömningar i andra ord eller i tonfallet och jobbat med att få bort dem. Istället för ”bra att du kissade/bajsade” säger jag ”vad skönt att kissa” eller ”nu kom det bajs”. Kommunikationen ska ju även hjälpa barnet att själv uppfatta vad som händer och vad det är hen behöver. Därför förstärker jag med ord. Men jag behöver jobba med att hålla mig neutral och inte låta min egen entusiasm över att slippa blöjbyten skina igenom.

Vi är nöjda med hur detta fungerar och vill gärna fortsätta svara och uppmuntra lilla hjärtats kommunikation om hennes toabehov. Jag vill dock betona att det inte är en magisk allt i allo-lösning som automatiskt ger nöjda barn, nöjda föräldrar och inga blöjor att byta. Vi spenderar rätt mycket tid i badrummet och går jag någonstans kollar jag alltid var toaletten finns ifall det skulle behövas. Dock är det inte jättestor skillnad för oss från innan. Vi bytte ju 15 blöjor per dag innan med och eftersom vi har en snart 4-åring har vi ändå alltid koll på toaletterna. Från andra bebismammor kan det dock vara väldigt stor skillnad. Det är oftast ingen annan som springer ut och byter blöja eller fixar med nån toa mitt i fikat/rytmiken/mammagruppen. Men alla barn är olika, detta passar oss och jag är glad om vi kan inspirera andra att prova!

 

Fler inlägg i serien (länkarna börjar fungera i takt med att inläggen publiceras)

EC – Inledning, bakgrund och länkar

EC – Kom igång

EC – När?

EC – Var?

EC – På språng

EC – Hur?

EC – Varför?

EC – Resultat

EC – Bebis på pottan