Semesterplaner och framtidsvisioner

Det här inlägget har jag skrivit i mitt huvud om och om igen i flera veckor nu. Det började som ett inlägg om tankar INFÖR semestern. Hur vi hade tänkt och hur vi skulle få det att bli kanske lite mer avslappnat än förra året. Men ett tu tre så var semestern redan igång! Och inlägget var inte skrivet och dagarna gick.

Vi är inne på vår andra semestervecka av totalt NIO! Nio nästan oändliga veckor som jag och barnen ska vara hemma innan förskola för båda barnen drar igång den 20/8. Pappan är hemma fram till början av augusti och hans sex veckor är ju inte fy skam de heller!

Och jag tänker; att såhär skulle jag vilja ha det varje år. Alltid kunna ha nio veckor ledigt. Varje år kunna åka iväg strax innan midsommar och sedan inte komma tillbaka till vardagen förrän skolorna (och förskolorna) börjar igen. Men det bygger på att jag inte har ett fast jobb. Tyvärr är det ju så. Och då blir det där husköparplanerna inställda. Eller skjutna långt på framtiden.

Varje sommar tänker jag att nu när jag vistas hos folk som har villa och sommarstuga så ska min egen husdröm bli lite svalare. Att husbehovet ska bli tillgodosett av att nyttja andras hus. Fast kanske blir det bara tvärt om. Jag blir mer sugen när jag ser alla fördelar och nackdelarna får man som gäst oftast inte ta del av.

Nu klurar jag på hur vi ska få ihop båda dessa drömmar. Att både kunna vara hemma med barnen hela somrarna tills de blir så stora att de har egna planer OCH att kunna ha en trädgård och ett eget litet hus. Det är en svår nöt att knäcka och kanske går det inte alls, och kanske uppenbarar sig en lösning under sommarens alla tanketimmar!

Den här sommaren har jag tänkt att jag ska ha ett fokusområde: MAT. Jag är sugen på så mycket ny mat och känner mig superinspirerad till att laga och experimentera. Vi ska göra massor av roliga grytor, jag längtar efter fisktacos på olika vis, frysen ska vara full av egengjorda glassar och i kylen ska det ständigt stå en flaska smoothie att bara ta fram när andan faller på. I flera år nu har min matinspiration varit jättelåg, jag har funderat på varför i hela friden man orkar bemöda sig att laga mat VARJE DAG. Och känt det oerhört betungande att bara handla, laga, äta upp och diska. Men nu känns det KUL! Jag är sugen på allt och vill gärna laga och handla och fixa. Kanske hänger det ihop med att jag börjat inför lite mer kött i min kosthållning efter att ha upplevt mig mycket begränsad med allt jag plötsligt inte kunde äta.

Så i sommar ska jag laga mat och fixa mellisar på längden och tvären.

Jag ska inte tro att det ska bli någon vila eller tid att fixa med egna projekt, för det blir det ju så sällan med småbarn.

Vi har planerat mycket tid där vi har hjälp av fler vuxna för att hålla koll på barnen.

Jag ska inte heller tro att sommaren är den tiden där jag ska ha tid att träffa mina vänner. De har egna semesterplaner och det är oftast svårt att synka. När vi väl lyckas träffa andra barnfamiljer är det begränsat med tid att prata föräldrasnack. Den mesta tiden spenderas med att fixa med barnen. Och otaliga är de gånger när barnfamiljsträffar blir inställda för att någon är sjuk.

De här somrarna framöver kommer inte vara sådana somrar där föräldrarnas vilja styr semestern. Självklart är vi ansvariga för att se till att det blir bra, är bra stämning och att genomföra, men det kommer vara saker som är kul för barnen som prioriteras. Sen tycker ju vi att det ÄR roligare när barnen är glada och nöjda, så egentligen är det inte en självutplånande uppoffring utan kanske snarare en strategi för att överleva och vara glad allihop.

All denna nöjdhet och präktighet tror jag också har ett tydligt samband med hur vädret var i maj. Jag han redan bli lite mätt på all sommar. Vi har redan hunnit med massor av saker som jag annars brukar vilja göra på semestern. Dessutom var vi en hel månad i min barndomsstad där många av mina vänner och familj bor kvar och jag han träffa dem flera gånger.

En notis här är också att eftersom sommaren redan pågått i flera månader har jag hunnit igenom sommarkläder jag inte haft tillfälle att använda på flera år. Mycket blev rensat och annat blir nu slitet och utslitet. Vissa sommarprojekt genomför sig själv 🙂

Så trevlig semester allihop!

Hoppas att alla kan få vara nöjda med sina planer och sin stundande semester, oavsett om den är lång eller kort, hemma eller borta, planerad eller spontan!

Berätta gärna hur ni tänker med er semester!

Ett rimligt vardagsliv

Förra veckan levde vi ett så himla rimligt liv. Vardagen flöt på. Vi vuxna kunde sova ordentligt, turas om att gå upp. Laga mat från grunden flera gånger per dag. Låta lillasyrran sova så länge hon ville på dagen. Vara ute och leka. Tvätta utan hets. Mötas upp kring lunch eftersom det ofta är en svår övergång där det gärna blir problem. Avlasta våra vänner som också har barn med mycket känslostormar. Träffa vänner och ha långa samtal om livets viktigheter. Komma ikapp med massa småsaker som aldrig blir gjorda och ändå upprätthålla en vettig städnivå. Alltså så som jag egentligen tänker mig att vi borde leva alltid! Ett rimligare, mindre stressat liv. Där vi har tid att ta känsloutbrotten när de kommer och styra undan och parera resten av tiden. Där alla familjemedlemmar kan få lite tid för sina egna projekt eller få stöd i att förverkliga sina idéer.

Så vi har alltså hittat det perfekta upplägget? Nej, riktigt så enkelt var det ju inte. Nyckeln till husfriden har varit att min sambo har haft tio dagar där han kunnat välja att jobba bara ett par timmar per dag och några dagar ha helt ledigt. Jag är inte säker på hur mycket det skulle motsvara i procent men kanske 40%. Det är alltså DET som krävs för att vi ska ha ett härligt, avslappnat vardagsliv där alla får tid till det de vill göra. Att en förälder jobbar knappt halvtid och den andra är hemma jämt.

Tanken på detta gör min rätt modstulen. Hur ska vi någonsin få ihop en vettig vardag när vi måste jobba betydligt mer än så?

Med våra vänner pratade vi om detta med heltid och småbarn. Några har bestämt att de ska växeldra ett par år, turas om att jobba deltid tills barnen är stora. Några litar helt på att förskolan ska ge den avlastning som behövs. Några håller på att drunkna i vardagsliv.

Och jag, som alltid vill förbättra och optimera allt, jag undrar hur vi ska kunna optimera när båda ska jobba? Hur får andra ihop det? Just nu låter det helt orimligt. Kanske ska jag inte jobba alls för att det ska funka? Kanske måste jag ställa in mig på att bara jobba väldigt lite fram tills barnen är stora?

I sommar kommer vi att ha 9 veckor semester. 6 veckor alla tillsammans och så tre veckor där barnen och jag är hemma. Så vill ju jag kunna ha det varje år! Men då krävs det i princip att jag frilansar fram tills barnen är tonåringar. Alltså i typ 12 år till.

Just nu funderar jag mycket, jag har inga svar, men jag vill att vardagen ska kunna vara sådär rimlig, helst för alla i familjen, inklusive mig själv.

Föräldraledig i Malmö

I Malmö finns massor att göra för den som är föräldraledig och hemma med ett litet barn. Här kommer mina bästa tips!

Stadsbiblioteket

På biblan har vi spenderat många eftermiddagar. Deras barnavdelning – Kanini, är stor och full att saker att upptäcka för ett litet barn. För de lite äldre finns pysselavdelning och en del aktivitet, men då främst på eftermiddagarna. Sagostund finns också med specialschema. Men inget för de riktigt små. Jag saknar något för bebisarna, ramsor och sånger och sådant.

Bra med stor barnvagnsparkering, förvaringsskåp (gratis) samt café i anslutning så man kan pausa och fika. Det finns även plats att äta medtaget fika och micro att värma.

För de små är ju detta ett fantastiskt ställe! För de äldre med, men för oss är det alltid lite svårt eftersom jag tycker Kanini uppmuntrar till spring samtidigt som det är skyltar överallt att man inte får springa. Så svårt för de lite äldre, vars naturliga sätt att ta sig fram är att springa, att hela tiden få höra: spring inte, gå lugnt osv. Jag tror att själva sättet barnavdelningen att gjord på uppmuntrar onödigt mycket till spring och bus. Vill man inte ha spring så gör inte jättebreda korridorer med mjuka mattor som verkligen inbjuder barnen till att rusa och prova farten.

Med det sagt är jag jätteglad att det finns, vi använder biblioteket mycket, lånar mycket och ofta och kommer fortsätta med det. Men det fanns en tid när jag drog mig för att gå dit med mitt stora barn eftersom jag visste att det alltid blir problem och jag vill inte vara en mamma som skäller och tjatar. Och vill inte heller att han ska få höra hela tiden från andra att han gör fel eller borde vara si och så.

Malmö Museer

Här finns både tekniska museet och akvariet mitt emot. På tekniska finns lekrum och bord att äta medhavd mat men inget att köpa. På akvariet finns inget för medhavd men däremot en helt okej lunchrestaurang. Båda ställena är roligast för lite äldre barn i min mening. Att gå där med en bebis är kanske roligt för den vuxne men inget jag hade gjort för bebisens skull. När hjärtegrynet började förskolan vid 1,5 år började det vara jättekul. Sedan dess har vi varit där massor med gånger och har numera alltid årskort.

Förvaringsskåp finns gratis på båda ställen. Inträdet kostar 40 kr för vuxen och gäller båda hus. Årskortet kostar 150 kr.

Malmö Live

Här går vi på rytmik varje tisdag. Det är väldigt populärt och blir snabbt fullbokat så ska man få en plats måste man vara ute i god tid. Denna termin kostar det 250 kr för 5 gånger vilket är lite dyrare än vad kyrkorna tar men ändå värt det tycker jag. Det är oerhört proffsigt och fint ordnat och allt flyter så smidigt. Eftersom huset är gigantiskt finns massor med plats för vagnar, att sitta kvar och fika efteråt, byta blöjor och springa runt. Här upplever jag aldrig att vi stör eller är i vägen.

Klonk

Finns också på Malmö Live och är bara igång ett par veckor per år. Kanske ett halvbra tips eftersom det är öppet så sällan men jag älskar Klonk och är helt såld. I detta fantasirum är det bara att gå loss med ljud och spring och allt är tillåtet. De vuxna är där som stöd och allt ska ske på barnens initiativ. Passar från krypåldern upp till skolåldern ungefär. Äldre barn har säkert också något ut av det men kanske blir uttråkade. Ryktet säger att det inte blir något Klonk 2018 men jag vägrar ge upp hoppet!

Almviks 4H-gård

Mysigaste bondgården med massor av djur att kolla in. Vi går här på minidax med storebror efter att ha blivit helsålda på detta ställe under hösten. Öppet alla dagar utom lördag.

Barnens hus

Öppen förskola för barn 0-6 år. Jag har varit där både med endast bebis och med båda barn. Några av rummen är till för de äldre barnen men även de små har mycket ut av detta ställe. För mig ser det ju ut som en dröm att kunna sitta där och pyssla med hur mycket material som helst men hittills har vi endast fått till lek och fika. Gratis kaffe för medföljande vuxen, rejält kök att sitta i, värma mat och låna porslin. Alltid gratis och bra öppettider. Det enda negativa är att det lätt blir fullt på förmiddagarna men kommer man vid 11-snåret börjar folk gå och då blir det plats igen. De har även aktiviteter för olika åldrar som sångstund och så vidare.

Kyrkan

Svenska kyrkan har jättemycket för småbarn om man kan tänka sig kristna förtecken. Det kan jag och därför har vi hängt mycket i St Andreas-kyrkan som är vår närmaste församling. Vi har varit på barngudtjänster, sångstund, babycafé och andra sådana barnvänliga aktiviteter. Här finns superbilligt fika, massor att leka med, kunniga pedagoger och rum att vara barn. Jag har varit på ett par andra kyrkor med och tycker samma gäller för alla. Atmosfären är tillåtande och öppen och alla är välkomna, oavsett om man blir arg över dumma skor eller inte.

Temalekplatserna

Malmö har 20 temalekplatser som alla är värda ett besök. De har en egen sida där man kan se vad som finns. Vi gillar skogslekplatsen mest (ligger nära oss) för där finns både parken, många gungor, ställen att sitta, snurrande saker och klätterställning.

Folkets park

Här har vi spenderat åtskilliga dagar. Det finns lekplatser, små parker att springa runt i, caféer, mat att köpa, djur att kolla på och massa annat. Dessutom skridskoåkning på vintern och regelbundna barnloppisar.

Malmö Reptilcentrum

Ligger inne i Folkets park men man betalar inträde. Vi har varit där en gång och visst tyckte barnen det var kul men för oss vuxna som sett så många andra fina terrarium, var det inte så imponerande. Inträdet är rätt billigt så kanske är det därför. Men det kändes rätt slitet och mögligt tyvärr.

Malmö Gardenshow

Årets bästa event enligt mitt storbarn och även för de små finns här mycket kul. Ta med extra kläder för det brukar finnas möjlighet till vattenlek. Även kojbyggen där de vuxna kan få utlopp för sin byggenergi och mindre byggen för de små.

Parkerna

Malmö har så många fina parker där det finns massor att upptäcka för små och stora. Vårt hjärtegryn hade en lång period när vi gick flera timmar i (slotts)parken varje dag. Så många buskar att titta under, stenar att stå på och kottar att samla. I parkerna har jag också gått otaliga barnvagnspromenader, lyssnat på massor av poddar och radioprogram och suttit på hur många fikafiltar som helst. Fåglar att kolla på, gräs att krypa på och ställen att klättra. Därtill ett par fina fik att pausa i, mest sommaröppna dock.

Mammaträning

När båda mina var bebisar gick jag på Mammababy-jympa på Kockums fritid. Det var ju inte gratis men man kunde betala per gång och då tyckte jag det var okej. Med första barnet hade jag kort och gick två dagar i veckan tillsammans med en mammakompis men andra gången förvandlades hälften av dagrna till vabb och då var det bättre att ta det per gång. Bra träning för nyförlösta mammor (efter 6 veckor kunde man tydligen börja om man ville) och upp till att barnen börjar krypa omkring. Massor med mattor att lägga bebis på och bra utrymme för vagnar. Men kom i tid, hissen är liten och långsam.

Babysim

Vi går på RundoSund och är jättenöjda med dem. Där är det verkligen anpassat för bebisar med varmt i omklädningsrummet, många skötplatser, amnings/matningsrum och låsbara skåp. Det är verkligen en mysig stund och bonusen är ju att veckoduschen blir gjord 🙂 Båda mina har älskat att bada som riktigt små och med lilla hjärtat verkar det hålla i sig än. Babysim är ju generellt dyrt men så mysigt när barnen gillar det. RundoSunds kurser blir fulla supersnabbt så det gäller att hålla koll på datum för nybokning och sitta på pass när platserna släpps, men när man väl är inne är det bara att meddela att man vill fortsätta så får man plats. Simning är ju också en sån grej som jag tänker att det bara måste man lära sig. Man kan ju givetsvis börja senare och det är säkert lika bra men nu ska vi försöka hålla igång med lilla hjärtat så hon verkligen lär sig simma. Det lär ju ta ett par år dock…

Ett tips med simning är att vänta tills barnet är typ 5 månader. Alla mina vänner som började redan vid 3 har slutat för det blev för jobbigt. Barnen blir snabbt trötta, det blir mycket skrik och det tar lång tid tills att dusch- och omklädningsrutinen funkar bra. Väntar man lite så är det bara ett par gånger innan barnet kan sitta själv och då blir allt så mycket lättare just kring omklädningen.

Och övningsduscha hemma ett par gånger så vet man bättre hur det ska bli.

Ribban

Så fort vädret är lite varmare börjar vi vistas på stranden i tid och otid. Det finns ju så mycket mer på stranden än bara att bada. Gräva i sand, leka på strandängarna, springa på stora stora ytor och så alla Malmö stads uppstyrda aktiviteter. (som oftast är för lite äldre barn) Nya Marinpedagogiskt centrum är fint, inte så stort och öppet på skolloven.

Lekrummen i köpcentrum

Så tråkigt tips men kan ändå rädda en regnig dag. När vi har ärenden till stan brukar jag motivera barnen att följa med genom att locka med lekrummen. Det på kronprinsen kan se fattigt ut för vuxna men mina barn gillar det ändå. Triangelns är nytt och fint och på Emporia finns flera stycken. Varning för det på källarplan, det blir otroligt larmigt och högljut. Det på plan 2 gillar vi för där finns soffor för de vuxna där man kan ta en kaffe medan barnen härjar av sig.

 

Har ni fler tips för hemmaföräldrar? Jag ska ju vara hemma flera månader till och behöver veta alla bra ställen! 🙂

Barnbråk och frustrationshantering

Innan jag fick barn trodde jag att jag var en konflikträdd typ som sällan eller aldrig bråkade. Som inte kunde skrika åt folk (utan alltid blev ledsen istället) som var lugn genom vilka stormar som helst, som gick därifrån tills det lugnat sig, som aldrig triggade igång en konflikt. Sedan kom min virvelvind till hjärtegryn och han tvingade mig att utvecklas som människa, få nya insikter om mig själv så väl som om andra, och bjöd på de största frustrationsutmaningarna jag varit med om. För med ett barn kan man inte bara gå därifrån och vänta sig att hen ska lösa det själv. Det hjälper inte att bli ledsen för det löser ingenting och barns känsla för att lämna någon annan ifred att lugna sig är, ska vi säga, begränsad.

Så jag har fått hitta nya vägar. Det har varit, är och kommer säkert bli ännu mer mödosamt, smärtsamt och tidskrävande.

Kanske är det någon mer som har en liknande situation som slipper lite av kampen om jag delar med mig av mina och våra metoder.

Att inte själv bli upprörd

Det viktigaste viktigaste i bemötandet av barn enligt mig. Man behöver sällan själv bli arg bara för att barnet blir det. Med mitt lillbarn är det så tydligt. Bara för att hon är skitförbannad för att hon inte kan få på sig skorna behöver inte jag bli upprörd. I den situationen är det lätt att behålla lugnet även om hon börjar banka och kasta skor överallt. Med storbarnet är det plötsligt svårare. Det är som att bara för att han är ett par år äldre förväntar jag mig att han ska kunna behärska sig och bete sig som en vuxen. Fast det kan han ju inte alltid. Så han blir också fly förbannad över skorna. Och kanske kastar dem. Och då blir jag förbannad för det blir grus överallt och nån kan skada sig, lillsyrran kanske stod för nära och flaskan välte och allt det där. När jag egentligen borde hantera båda situationerna likadant. ”Oj, kunde du inte få på skorna? Blev du arg då? Vill du att jag ska hjälpa dig?” Att bara behålla lugnet, inte gå in i barnets frustration och absolut inte trigga genom att skuldbelägga, skrika, komma med anklagelser eller krav. Alltså inte säga att han måste städa undan, bete sig som ett storbarn, kräva att han hämtar skorna igen osv. Allt det där som kommer automatiskt måste jag således trycka undan och bara ta fram silkesvantarna, snällrösten och trösta. Jag har löst det genom att byta ut VAD HÅLLER DU PÅ MED?!?! och SE NU VAD DU HAR GJORT!! mot: Kära nån! Eller Oj, så det blev. För mig är det omöjligt att säga Käranån med argrösten och därför är det mitt förstahands val. Andra tror kanske att jag är knäpp som använder såna ord men det är helt en fråga om självbevarelsedrift och att behålla lugnet.

Curla

På mornarna brukar vi försöka curla storbarnet så mycket det bara går för att han ska få en bra start på dagen och komma till förskolan på gott humör. Se till att allt är klart när vi väcker, fixa den frukost han vill ha, ha mycket tid att hjälpa och om det behövs klä på honom alla kläder fast han kan själv. Han får också äta frukost i cykelvagnen om han vill det, det hjälper ofta. Vi tar honom i handen, sjunger små sånger om det är läge, hämtar gosedjur och tusen andra grejer. Allt för att det inte ska bli konflikt redan på morgonen eftersom vi känner att denna stund på morgonen är viktig och lite sätter standarden för dagen. Vi själva stålsätter oss och samlar energi för att göra det och då går det oftast bra. Jag kan tillägga att detta endast gäller tre dagar i veckan just nu eftersom jag är föräldraledig men jag hoppas att vi orkar upprätthålla även till hösten. Det är så mycket värt att slippa bråka det första man gör.

Förekomma

Att lära sig förutse vilka situationer som kan bli problematiska och förbereda för dem. Eller faktiskt välja bort dem om det går. Lätt att säga, svårt att göra. För oss krävs det ibland att man är en vuxen på storbarnet som kan lägga all sin kraft hos honom. Hålla handen när man är ute och går, avvärja när det behövs och hålla koll på att humöret inte faller över. Detta är ju jättesvårt när man ofta är en vuxen på två barn men alla gånger det går försöker vi ta varsitt barn. När det funkar kan ju den som inte behövs just då ägna sig åt sig själv. För oss är hunger en stor källa till bråk och konflikt så att förekomma med att ha med vettiga mellanmål är lite ett tema hos oss. Jag har alltid med något nödmellanmål (en fruktstång i varje väskas innerfack) och oftast ett planerat. Frukt, macka, korv, köttbullar, ostkuber, morot är sånt som går hem hos oss.

Ögonen på målet

Att behålla fokus och inte plötsligt tappa bort vad det verkligen är som är viktigt hjälper mig. Ibland vill man kanske hjälpa barnet att lära sig av situationen, ibland vill man ge hen en positiv upplevelse och ibland vill man faktiskt bara komma någorlunda helskinnad från affären. För mig har dessa tre olika mål väldigt olika upplägg i konflikthantering. Vill jag bara få handlingen klar och barnen innanför dörren kan jag exempelvis muta dem utan dåligt samvete. Låta dem sitta i vagnen och köpa nått åt dem att tugga på så jag bara får göra klart och komma hem. Vill jag ge en positiv upplevelse, som häromveckan när vi var på kalas duger inte muta. Då var jag istället tvungen att se till att lillasyrran kunde vara hemma så jag var fri, jag ägnade all min kraft åt att underlätta i svåra situationer. Exempelvis satt han i mitt knä när barnen skulle leka en typiskt svår lek (bedömde jag det som) Alla satt i en ring, födelsedagsbarnet snurrar en flaska, den flaskan pekar på får ge sin present. Så många moment i denna lek som är jättesvåra om man är ett litet barn. Att inte bli vald, att vänta på att bli vald, att hämta rätt paket när alla tittar, att få sin present bedömd, att bli tackad och kanske tvångskramad inför alla. Jättesvår lek. När jag var med genom hela leken funkade det ändå. Många andra barn fick utbrott över det ena och det andra under lekens gång vilket bara stödde min tes. Hjärtegrynet sa efteråt också att han tyckte den leken var dålig och tråkig. Inget att rekommendera till andra kalasare alltså. Vi fick i alla fall ett bra kalas tillslut och jag är glad att mitt fokus gav utdelning.

Om målet är att lära sig något tycker jag man ska välja situation mycket noga. Att lära sig något när man är arg är nästan omöjligt, även för en vuxen. Vill jag att hjärtegrynet ska lära sig att hjälpa till att handla väljer jag inte att gå till mataffären vid middagstid när alla andra är där och vi båda är hungriga. Istället går vi kanske dit på förmiddagen eller direkt efter lunch. Någon gång när motivationen är hög, humöret gott och förutsättningarna för att lyckas är gynnsamma. Det krävs ju även att mitt humör är bra, att jag orkar smila bort eventuella stressade personer bakom oss som stör sig på allt för noggrann varuuppläggning på bandet eller dylikt.

Sluta uppfostra

Kanske ett jättekonstigt synsätt men jag upplever att i perioder när det är väldigt mycket känslor blir uppfostran för mycket. Då är det bättre att övergå till att guida och leda. Föregå med gott exempel och försöka få så många bra stunder som möjligt. Jag ser det som att jag guidar någon som är ny här. Som inte vet hur man ska göra i olika sociala situationer, när man ska hälsa, vad man ska säga och sådana saker. Vi provar nya situationer långsamt och försöker tänka igenom innan vilka nya moment som förekommer. Sedan kan vi vara guider och gå före istället för att låta barnet springa in, direkt misslyckas och sedan bli tillrättavisad och skammad.

Analysera hur andra gör

Fast i tysthet. När jag ser andra föräldrar interagera med sina barn kan jag ibland bara tyst för mig själv sätta etiketter på tilltalet och bemötandet. Jag gör ingen stor, djupgående analys utan bara benämner vad som sker. Exempelvis om jag hör ett samtal kan etiketterna som förekommer vara: förmanande, skammande, observerande, tillrättavisade. Det kändes så konstigt i början men nu har jag verkligen lärt mig något av detta. Bara genom att tänka på vad det egentligen var någon sa kan jag lättare se mönster. När jag övat upp etiketterandet på andra var det lättare att se hur jag själv pratar och vad mitt snack innehåller. Man vill väl aldrig tro att att man själv skammar sina barn men sanningen är nog att många gör det utan att veta om det. Och vad jag tänkt på mest är nog att det hjälper inte alltid att det är snällrösten. Att skamma någon eller trycka till någon är inte okej bara för att man gör det med silkeslen stämma.

Höj standarden

Jag tycker att jag hör på så många ställen att det är okej att bli arg på barnen. Man måste visa hela känsloregistret och barn tål ju att se ilska med. Det är nyttigt att veta att mamma också kan bli arg, och liknande argument. Jag håller inte med. Jag läste det så mycket att jag tillslut trodde att det var okej att skälla men nu mår jag själv bättre och vet att Nej, det är inte okej. De allra flesta barn kommer ha sin besärda del av arga människor, utskällningar och bråk utan att man behöver visa dem det som förälder. Jag tror inte det är ett dugg stärkande för ett barn att få skäll från sin tryggaste vuxen eller att få se att man minsann kan bli arg om man inte beter sig önskvärt. Jag tror det är mycket mycket bättre att visa på sätt att inte bli frustrerad och arg. Att föregå med gott exempel genom att behålla lugnet och att vara just en trygg plats för barnet dit hen kan komma med sina känslor när det behövs. Det jag oftast vill är ju att barnet ska lugna ner sig, tänka efter och göra om när det är lugnt inombords igen. Alltså att INTE släppa fram frustrationen och ilskan. Om jag förmedlar detta genom att själv bli arg blir det såklart helt fel. Jag vill att han ska lugna sig men själv blir jag arg? Nej, det är ju inte vägen framåt.

Så, det är helt enkelt inte okej att skälla på barnet. Gör man det ändå bör man absolut be om ursäkt och se till att jobba på sin egen frustrationskontroll.

Uppmuntra positiva handlingar och bejaka mysiga stunder

Fast här är jag samtidigt lite tveksam. Vem vill bli recenserad hela tiden? Vem orkar få betyg i ordning och uppförande löpande under dagen? Inte jag i alla fall. För ett par veckor sedan skrev jag en kommentar på en blogg jag läst tidigare. Tillbaka fick jag ett svar som endast innehöll ett positivt betyg av mig och min lilla text. Inget samtal, ingen återkoppling, inget varken medhåll eller motargument. Bara ett betyg. Och jag tappade direkt lusten att samtala med personen eller kommentera där igen. Jag tror det är samma för mitt barn. Om jag hela tiden uppmuntrar det positiva han gör och berättar hur bra hans beteende är tror jag inte han får någon vidare lust att umgås. Istället försöker jag säga när något varit extra mysigt eller han gjort något extra fint att jag lagt märke till det. Som en dag när jag såg honom leka med två andra barn och verkligen visa hänsyn och anpassa sig för att leken skulle gå vidare. På kvällen sa jag bara: Idag såg jag att du var en så himla fin kompis på lekplatsen. Då log han bara tillbaka.

Ta hjälp

Prata med BVC, be om remiss till barnpsykiatrin för att få prata med någon utomstående. Prata med föräldrarna, hur var det när du själv var liten? Kanske de känner igen situationen? Prata med vänner, läs böcker (Mitt bästa tips är boken Barn som bråkar) och bloggar för att bli stärkt, få nya input och vända och vrida på situationen så alla delar i den blir synliga. Prata med den andra föräldern och kom fram till något tillsammans. Och försök få avlastning så ni kan återhämta er, sova och tänka en tanke till slut. Samarbeta med förskolan, begär extra utvecklingssamtal. Allt för att få så många vuxna som möjligt med på tåget och hjälpa barnet framåt.

När det redan ballat ur

Ibland gör det ju det ändå. Jag är trött och orkar inte curla, hjärtegrynet har sovit dåligt och kan inte ta några motgångar osv. Då gäller det att inte ha stora planer och att inte ge massa instruktioner.

Till mig själv: stanna kvar, lugna rösten, ge trygghet.

Till barnet: jag hjälper dig, nu ska vi lösa detta, det är ingen fara.

Konkret innebär det för oss att ta i famnen eller hitta tillbaka till en trygg plats. Hemma är det soffan, ute vagnen eller cykelvagnen. Är vi bortresta kan det bli sängen eller en famn. Vi brukar alltid försöka se till att ha en trygg plats vart vi än ska. Vilket ger att vi ofta har med vagnen fast vårt storbarn nästan är fem år. Blir det för svårt kan man alltid återvända till vagnen, samla lite kraft och göra ett nytt försök. Vår barnvagn har en sufflett man kan fälla ända ner och det ger ökad trygghet för vårt barn. Han kan distansiera sig och vi kan passa att ingen fäller upp. När han har lagt sig där och fällt ner då vill han vara ifred.

Efter en tuff dag eller stund försöker vi vuxna sitta ner och tillsammans göra en liten snabbanalys (eller en lång om vi har tid) av vad som gick fel, vad vi kunde gjort bättre och kanske någon strategi för nästa gång. Och detta utan att skuldbelägga varandra. Då gäller det att båda är med på att analysen ska göras, ingen behöver bli arg för att hen gjort något som inte var så bra utan det är bara ett verktyg för att komma vidare. Misstag är bra för då kan man lära sig. Har man gjort fel själv gäller det bara att observera att det blev fel och tänka ut en strategi för att göra bättre nästa gång.

 

Heja alla er föräldrar där ute som också jobbar med frustrationsnivåerna och barnbråken! Kom gärna med fler tips så vi kan lära av varandra!

 

Veckoplanering och vardagsliv

Ibland känns det som att alla andra gör allt roligt och jag minsann gör INGENTING! Ni vet, det är den där additionsstressen som kan drabba en när man scrollar för mycket i lyckade människors flöden. Men, fake it ‘til you make it, tänker jag och gör en egen veckolista! Så här ser det ut en helt vanlig vecka i min föräldralediga tillvaro.

 

Måndag

Idag har jag farit runt med båda barna på diverse små uppdrag. Det började med Netto, lite före tio, eftersom storbarnet ville laga korvgryta. Fantastiskt initiativ tänkte jag och backade såklart upp. Han berättade för mig hur den skulle vara (”På förskolan är den så!”) Och hur den inte skulle vara och tillsammans bestämde vi vad som skulle handlas. Sedan fick jag assistera med hackning men resten gjorde han själv. Snart fem år och lagat sin första korvgryta, sikken unge! Båda barnen åt med stor förtjusning. Sen härjade de runt lite, jag drack kaffe och så när lillbarnet började se mosig ut drog vi på overallerna och tog en cykeltur. Vi har inte riktigt funderat ut hur vi ska lösa sovstunden på dagen när allt är så roligt som storebror gör, men cykeltur funkade ganska bra. När hon somnat passade vi vaknisar på att fika. Vi lekte på Triangelns nya lekrum (fick godkänt av barnen men mamman såg ett par potentiella livsfaror samt ett annat barn som gjorde sig illa!) fixade ett par ärenden, återfann en rymling och tog oss sedan hem till middagsfix, en evighetslåg omgång av gömma nyckeln (genialisk lek) och läggdags. Nu sover barnen, jag ska äntligen få duscha och sedan plocka fram te och knäckis.

Tisdag

Ska vi upp och lämna storebror på föris för att sedan styra kosan mot Malmö Live och deras babyrytmik. Mysigaste rytmiken jag varit på och så härlig ledare (något partisk pga jobbarkompis och vän, men ändå!) Sedan ett möte på samma plats om en flashmob jag ska vara med och fixa där senare i vår – hur spännande låter inte det?! Sedan är planen att lillasyrran ska somna på väg hem så jag kan fixa med bokföring och stänga 2017 och allt det där. Så svårt bara när man är ny och inte kan något men jag googlar och frågar och gör mitt bästa. Eftermiddagen är oplanerad och kvällen med.

Onsdag

Får jag besök av två mammavänner och tre barn. Jag tänkte bjuda på morotssoppa och hjärtegrynsbakade semlor, de blev rätt torra men med mycket grädde tänker jag att det är lugnt. På eftermiddagen ska vi på årets mysigaste nyhet – Minidax. Det är Almviks 4H-gård som har en barngrupp där man matar djur och fixar i stallet. Helt fantastisk aktivitet för mina små, den lilla håller koll på alla nosar som sticker ut mellan spjälorna och storbarnet får vara med och sköta om djuren, allt lett av en urgullig pedagog som ser till att alla får göra och känner sig välkomna.

På kvällen har jag styrelsemöte på nätet med en av mina föreningar.

Torsdag

Förmiddagen ägnas åt att göra klart bokföringen, eller i alla fall göra lite mer… och på eftermiddagen babysim med lillbarnet. Hon är som en liten säl som kastar sig fram och tillbaka och simmar med full kraft. Jag får slänga mig hit och dit för att hänga med och se till att hon inte får allt för många kallsupar. Det bästa hon vet är att få nått flytverktyg så hon kan sticka iväg på egna uppdrag. Puffar eller ringen är bäst. Under eftermiddagen kommer mina föräldrar på besök, det ska bli så härligt! Hjärtegrynet har bestämt massor med god mat de ska bjudas på och planerat olika legobyggen som ska byggas.

Fredag

Är mina föräldrar här och vi ska väl hitta på någon utflykt eller bara dra omkring här hemma och umgås. Fika tror jag står rätt högt på önskelistan med. Hamburgare till middag är önskat och bokat.

Lördag

Samma som fredag. Sambon jobbar men vi andra roar oss tillsammas!

Söndag

Min plan är att dra upp barnen så vi kan äta frukost på föräldrarnas hotell innan de åker hem igen. Resten av dagen ägnas åt vila och fix inför veckan. På kvällen avslutar jag med ännu ett styrelsemöte via skype, denna gång med en annan förening.

 

Det var min vecka det! Vad ska ni göra? Några extra roliga saker inbokade?

 

Konsten att få något gjort under föräldraledigheten

Den här veckan börjar min andra omgång av föräldraledighet! Jag är så himlans peppad och glad för detta. Det ska bli så underbart att vara hemma med barnen i en tid där ingen måste amma varje timma, kissa var 20e minut och ingen är som överkörd efter en förlossning. Under våren ska vi ägna oss åt att fika hemma hos andra barnlediga, åka på små utflykter, leka och gosa massor och andra sådana mysigheter. Sa jag att jag är peppad eller?! 🙂

Men något vill jag kanske få gjort (?) ändå. Så här kommer ett inlägg med mina bästa trix och knep!

1. Rätt tid. Är det verkligen rätt tid att få saker gjorda när man ska vara hemma med barn? Det snackas ju ofta om föräldrar som startar företag, föreningar, bygger hus och renoverar när de är hemma med barn – men ärligt talat, kanske är de egentligen i minoritet? De flesta har nog fullt upp med hushållet, barnbärandet och vardagens småsaker. Tänk igenom om det är rimligt att ha krav på att få saker gjorda när du samtidigt ställer om till ett nytt liv och lär känna en ny person.

2. Rätt tajming. I vissa perioder tyckte jag det var rätt lätt att hinna med massor när jag var ledig med mina båda små. Men så tar den perioden slut! Och då gäller det att inte ha planerat upp för en lång framtid med massor att greja med. I våras tog jag på mig ett rätt tungt styrelseuppdrag när lilla hjärtat hade en lugn tid. Sen kom tiden då hon bara ville gå gå gå och att man skulle hålla henne i handen. Jag kunde knappt göra något alls under fem månader! Styrelsen blev ett stort extrajobb som var svårt att hinna med.

3. Rätt aktivitet. Att stå med datorn på strykbrädan och vagga lite med höfterna med bebis i sjal var min bästa metod för att kunna skriva och maila när bebisarna var små. Vika tvätt och rita fungerade även på den höjden. Medan stryka kändes livsfarligt. Att ha saker att göra som lätt kan avbrytas utan att kännas meningslösa är också ett hett tips. Därför funkar lätta stickningar för mig men inte stora syprojekt. Skiva funkar bara när barnen sover men sortera kan gå även med vakna barn.

4. Rätt prioritering. Om man fått gjort allt som kan göras när bebben är vaken kan man ha sovstunderna till egentid. Alltså inte städa plocka tvätta laga mat när bebisen ändå sover utan gör det med barnet. Jag släpar jämt ner barna till tvättstugan och sätter dem i arbete (fast det då tar mycket längre tid) och vi städar tillsammans innan läggning. På så sätt har jag sovstunder och kvällar till sånt som inte funkar med barn. (Skriva, ringa, skärmtid samt i början; duscha, nu får de helt enkelt följa med)

5. Välj aktiviteter så att mycket blir gjort. Älskar babysim inte bara för att det är kul och mysigt utan också för att veckotvätten då är avklarad. Bebisen behöver knappast bada mer än så och jag blir helkroppsduschad i alla fall en dag i veckan. Dessutom gör det att man är ute och flänger och kan passa på att göra ärenden. Ett annat exempel är att gå på babyaktiviter med en mammakompis. Då får man både träffas och exempelvis sjunga. Och kanske även fika!

6. Rätt arbetsfördelning. Vissa vill göra allt tillsammans och vara hela familjen samlad så mycket som möjligt. Det låter kanske härligt och mysigt men det funkar inte för oss. Istället är det blir det bättre om vi rätt ofta delar på oss. En går ut med barnen och de andre kan då få massor gjort eller passa på att vila. Eller så tar vi varsitt barn med oss och kan då hinna lite mer än med båda med. Det är ju egentligen konstigt för det borde ju bli samma arbetsbörda med två barn och två vuxna som med ett barn och en vuxen men det är något med att ju fler man är desto mindre får man gjort.

Nu vaknar lilla hjärtat strax och då ska jag ta mig upp ur mitt horisontalläge. Lycka till med produktiviteten!

Anemisk blodbrist och vem jag egentligen är

Om jag känner mig på ett visst sätt en längre tid kan det ibland hända att jag tror att min personlighet ändrats. Att åldern, utvecklingen och vardagsslitet kommit kapp mig tillslut. Jag tappar liksom bort vem jag är. Vem som är jag där innerst inne. Hur min person är. Min grundstatus. Jag tror inte att min personlighet kommer ändras hur som helst. Den kan skymmas, komma bort, vila. Men inte försvinna eller helt ändras. Utvecklas kanske och bli större, mer innehållsrik och mer uttryckt. Men inte försvinna eller ersättas helt eller upphöra. Och när det är motigt eller jag är sjuk måste jag komma ihåg det! Detta är inte jag, det är bara hormonnivåerna/tröttheten/järnbristen.

Jag ska ta ett exempel.

I juni 2014 började jag veckopendla efter att ha varit barnledig samt pluggat lite. I samband med det satte jag också in en kopparspiral. Det var okej i början. Jättejobbigt att vara borta hemifrån såklart men energimässigt var det okej. Sakta men säkert började det dock vara INTE okej. Jag blev tröttare och tröttare, mer och mer energilös. Jag försökta äta tillskott, bättre mat och började springa flera gånger i veckan men inget hjälpte. Jag skyllde allt på mig själv, jag kämpade inte tillräckligt, jag tränade för lite, jag är nog en sån som inte KAN springa, jag är bara klen, andra klarar ju det och så vidare. En cykeltur jag ofta tog började ta 25 minuter istället för 15 och jag trodde det var för att jag var lat. Jag var med i ett lopp med jobbet och blev retad för att jag var så otroligt långsam. Jag satt på min chefs kontor och grät för att jag var så slut. Det hela slutade med att jag sa upp mig. Min chef nämnde att vara sjukskriven som en tillfällig lösning men jag fattade inte vad han snackade om. Jag var ju inte sjuk!? Jag var dock less, slut och utpumpad (utammad var ett ord jag använde som hon på hälsokosten som sålde mig det där multiprepparatet, nästan började gråta av att höra) och allt var en kamp, hela tiden. Även sånt som tidigare varit kul och lustfyllt. Jag trodde det var åldern, småbarnslivet, staden jag bodde i, saknaden av hus, vänner, vad som helst.

Men sen började det bli mer extremt. Jag svimmade en gång när jag gick upp på natten (men jag var ju lite sjuk så säkert var det det) en gång svimmade jag nästan på biblan när jag bara satt ner med min son (men jag har ju alltid haft så lång blodtryck) Vi skulle göra en grej på jobbet där man var tvungen att gå och jag bara flämtade så fort vi fick stanna (men jag hade ju så dålig kondition) Tillslut ringde jag vårdcentralen.

Väl där fick jag gå på en linje och massa strunt. De tog ett blodprov med.

Innan jag ens kommit hem ringde de upp och meddelade resultatet. Anemisk blodbrist. Mina järnreserver var så låga att de inte gick att mäta. Min hb-värde (det fria järnet i blodet) var 56 när det normalt ska ligga kring 120.

Detta var alltså samtidigt som jag tog (receptfria) tillskott.

Jag fick ta ut spiralen och börja på en monsterdos järn och stanna hemma i tre veckor. Först ville de skicka mig till akuten för att få järn intravenöst men ändrade sig för smittorisken är så hög på akuten och man antog att mitt imunförsvar var kört i botten pga järnbristen.

De tre veckorna var jättejobbiga. Jag minns det som att jag sov hela tiden. Magen blev helt galen av järnet och jag mådde illa konstant. Men rätt snabbt sen började allt bli bättre. Alla mina småsår och hudsprickor läkte. Energin kom långsamt tillbaka. Bara två månader senare sprang jag 6 km utan att blinka jag kände mig som att jag fått mig själv tillbaka! Jag var inte den där trötta, griniga, lättretliga, missunsamma personen jag blivit av järnbristen. Jag var inte svartsjuk och gnällig. Det var inte jag, det var bara ett symptom! Jag kom tillbaka till att vara glad, positiv, generös, peppig och lycklig.

Det var som ett förnyat liv! Inte att allt varit mörkt och värdelöst innan men det hade varit en kamp. En kamp utan lust och utan verklig lycka. Jag hade fått intala mig själv att jag ju har allt jag behöver, allt jag velat ha och visst var jag lycklig? Men det var alltid en fråga. Jo visst, visst är jag lycklig? Jag har ju allt men det enda jag känner är den där kampen! Med mer järn kunde jag plötsligt känna det på riktigt. Känna mig som mig själv och som den jag velat vara. Och den jag varit, och är! Inte någon uta(r)mmad sliten version av mig.

Nu för tiden försöker jag påminna mig själv. När jag inte längre kan vara generös, unnig och bjussig. När jag inte kan göra vanliga grejer som att skynda mig till bussen. När jag måste gräva djupt djupt för att fatta att jag är lycklig. Då är det nått fel. För det är inte jag. Det är ett symptom och det ska fixas på något sätt. Och det KAN fixas. I motsats till saker jag som inbillar mig är problemet när jag är låg. Som att jag bor långt från familjen, saknar mina vänner, har inget fast jobb, är en dålig människa. Dessa är ju otroligt svåra att fixa. Medan lite extra järn är en baggis!

Min senaste grej är att jag äter lite extra zink med efter att ha fajtats mot hudsprickor och såriga fingertoppar ett helt år (Ursäkterna: Men det är ju vinter, då blir alla torra! Det måste vara TYGBLÖJORNA! Kanske är det microfibern i min dammtrasa som gör det?) Jag läste på Annas Kemtvätt att hon också börjat med zink. För min del trillade polletten ner när jag började tycka att min kroppslukt blivit så konstigt och stark? (Ursäkter: Det är nog så när man blir äldre. Eller så är det hormonerna som ändrats när man fått andra barnet. Jag måste bara vänja mig. Jag inbillar mig! Det är min (frånvaro av) deo)

Nu känner jag mig som JAG. Och eftersom jag är grundad i mig själv har jag råd att vara generös, vänlig, omtänksam och allt det där andra som jag tycker är så viktigt och så gärna  vill hålla fast vid. Måtte ja aldrig bli så trött och sliten att jag inte har tid att erbjuda grannen att vattna blommor när hen är bortrest, skicka presenter till små nyfödingar och småprata lite med gnälliga tanten. Och måtte sånt definiera mig som person och inte den där griniga trötta slitna versionen som ibland kommer fram ur det mörka hörnet.

 

Vad tror ni? Har man en bestämd personlighet som man alltid har, hela livet? Eller kan man byta?

Leva med flit

Jag hittade ett gammalt inlägg från årsskiftet som aldrig blev publicerat. Min dator kraschade och låg i träda i flera månader eftersom reparation verkade omöjligt. Men till sist gick det!

Även om inlägget är lite gammalt och jag fått skrika ut min frustration över det ständiga tjatet om medvetet liv och dagsfångande i andra kanaler, är det ändå aktuellt och samma tänk finns med mig idag.

Jag pendlar lite mellan att vara skitarg på att jag måste göra allt själv och att undra om jag behöver en ny skjuts i rätt (medveten) riktning. Är inte det typiskt ändå? Att jag innerst inne inbillar mig att det är mitt eget fel…

Jaja, här är det gamla inlägget:

 

Nytt år och nya tag! I år ska vi minsann leva mer medvetet, fånga dagarna och maxa livet. Leva med flit!

Eller?

Visst vill jag vara en medveten konsument. Visst vill jag kunna rösta med plånboken, visa vad jag vill och står för. Visst vill jag vara påläst och slippa bli lurad. Visst vill jag leva mitt liv på play och inte paus. Men jag känner att jag börjar komma till där gränsen är nådd. Det tar oerhört mycket energi att vara medveten i varje val, varje beslut, varje åsikt. Att lägga ner så mycket kaft, tankeverksamhet och research på varje liten grej i vardagen, det gör mig helt matt! Är det inte miljömedvetenhet så är det genustänk, barnuppfostran, klimatpolitik, minimalism eller hälsoideal. Finns det liksom inget man inte måste göra själv?!?

Jag vill inte leva mitt liv med flit. Varken 2018 eller något annat år. För mig blir det som att tänka på varje andetag, man blir tokig tillslut! Det bästa för mitt andetag och min andning är att kroppen får sköta det själv. Då blir det bäst rytm och djup. Börjar jag tänka på det hela tiden blir det ansträngt, för djupt så jag blir yr eller för glest så fingrarna sticker. Samma sak känns det som att det är att försöka leva med flit hela tiden. Ska varje liten del av livet göras medvetet, med vetskap om att det är bara nu som finns, livet är kort och varje stund räknas och så vidare, blir det som att hela livet går i kramp. Jag kan inte leva så. Jag kan inte leva där varje stund ska räknas, bokföras, tas tillvara och arkiveras. Övervakad av livsarkivet som säger: nej nu var du inte medveten här i denna minut. Tänk på att tid är allt du har.

Nej, det är inget för mig.

Jag tror på att automatisera istället. Utnyttja att kroppen har glatt muskeltur som gör saker utan att du behöver vara medveten. Även livet kan ha glatt muskelatur. Till exempel kan man etablera goda vanor som gör att behovet av att vara medveten försvinner. Eller bara strunta i att vara så medveten i allt.

 

…………………………………………………………………………….

Hur tänker ni? Är det eftersträvansvärt att vara medveten i allt? Var du en av dem som lovade att inte leva på paus under 2018?

Att ge av sin tid

Det verkar vara nån slags innegrej att ge sin tid som gåva. Jag har sett det massor och de senaste veckorna särskilt. Ge av din tid istället för ytterligare en pryl. Det barnen vill ha är inte en leksak utan din tid och uppmärksamhet. Så uppmans man att fylla julklapparna med löften om tid och umgänge. Kanske en upplevelse med på köpet. Ingen behöver prylar men alla vill umgås. Tid är den nya valutan och att byta prylar mot tid är numera det finaste man kan göra.

Jag känner mig oerhört skeptisk till detta.

Visst vill jag umgås. Visst vill jag slippa skräp i julklapparna. Visst är det härligt att göra saker tillsammans.

Men jag tycker att trenden missar själva essensen av vad det är att ge en gåva. En gåva har en givare och en mottagaren. En givare som ska ge generöst och omtänksamt och en mottagare som ska vara tacksam och glad.

Medan umgänge och social interaktion funkar helt på omvänt sätt och bygger på att båda vill umgås och spendera tid tillsammans. Att man är två om att umgås. Och för att det ska bli riktigt bra, två jämlikar. Det funkar liksom inte om den ena tycker att man ska ge den andre sin värdefulla tid och sitt underbara sällskap. Om de andre blir en mottagare av ens umgänge faller hela idén av socialt samspel och dess växelverkan.

Särskilt tycker jag detta är problematiskt när barn är mottagare eftersom barn alltid är underlägsna vuxna sett ur maktordning. Barnen är beroende av de vuxna och de vuxnas välvilja, och kan känna sig tvingad att göra något som gör den vuxne glad även om det gör barnet olycklig. Och om man tänker på det så är jag säker på att ingen förälder vill vara orsak till det.

Jag vill att våra barn ska vara en självklar del av familjen. De ska aldrig behöva känna att vår kärlek till dem är villkorad. Eller att deras rätt att umgås med sina föräldrar är villkorad. De finns till för sig egen skull och aldrig för att göra oss glada eller för att uppfylla våra drömmar och önskningar. De har lika stor rätt som oss vuxna att bo och leva i vårt gemensamma hem och de har lika stor rätt att vara en del av familjen. De ska kunna välja när de vill umgås och inte och när de vill delta i det sociala samspelet som det är att vara en familj. Ingen av oss ska vara mottagare av den andres tid och omtanken, utan det ska alltid vara på bådas villkor. Och ger vi varandra gåvor är det inte i form av kärlek, kramar, samtal utan dessa ska vara absoluta och helt oberoende av någon gåva eller högtid.

En variant jag sett av detta är att göra en adventskalender med uppdrag eller aktiviteter som man ska göra tillsammans under december. Otroligt cyniskt för mig. Om barnet öppnar luckan och så ska barnet bli glad för att föräldern lovat bort sin heliga tid till dem vara tacksam för ynnesten. Så kanske barnet inte har lust? Inte vill göra just det den dagen. Vad händer då? Tar man en annan lucka då?

För mig låter detta mer som en att göra lista för föräldrarna. Idag ska vi baka pepparkakor, imorgon ska vi julpynta för då hinner vi göra allt innan jul. En att-göra-lista för föräldrarna, förklädd som en gåva till barnen i form av en aktivitetskalender. Inte fel för det, men jag tycker det blir som falsk marknadsföring.

Jag kommer inte ge mina barn någon tid i julklapp. De kommer få vanliga prylar, genomtänka saker de blir glada för eller kommer ha nytta av. Men inga löften om någon tid eller presentkort på uppmärksamhet. Jag kommer inte heller skämma bort dem med min kärlek och min närvaro under julen. För jag tycker inte man kan göra det. Kärlek kan man inte skämma bort någon med och om min närvaro är villkorad i ett gåvobevis blir den inte värd någon längre.

Vi kommer spendera massor av tid tillsammans under både hela december, julen, mellandagarna och nyårshelgen. Men det är inte en gåva. Det är en frukt av att vi har schemalagt oss på det viset. Ett val och en prioritering vi vuxna gjort. Barnen har inte varit inblandade i beslutet. De har inte fått frågan: vill ni att vi ska umgås mycket under julen? Önskar du dig min uppmärksamhet i julklap? Nej, för de kan inte förväntas ta ansvar för sina svar och sin vilja att umgås. Det måste vi vuxna göra. Vi vuxna ska se till att umgänget är trevligt, att det blir bra stämning och att tiden är rätt disponerad mellan vila, aktivitet, sömn och mat.

Vill föräldern göra vissa saker under december tillsammans med barnen. Visst, jättekul och trevligt. Men lotsas inte att din att göra lista är en gåva till barnet. Önskar föräldern umgås mer med sina barn. Visst, gör det då. Men lotsas inte att barnet får din tid i gåva eller att din tid kan vara en julklapp.

Säkert är det så att många barn hellre velat ha sina föräldrars närvaro än ytterligare en pryl. Men det är inte förälderns sak att ge sin närvaro som en gåva. Närvaron ska vara självklar och absolut för barnet. Inte villkorad av att ett presentkort eller ett gåvobevis. Barnet ska aldrig behöva vara tacksam för att föräldern vill umgås. Barnet ska inte behöva känna sig pressad att umgås för att visa sin tacksamhet mot förälderns gåva.

I mina barns adventskalendrar finns tradera-köpt lego och redan befintliga leksaker. Däremot är att-göra-listan proppfull med uppdrag och sysslor som barnen kan vara med och göra om de vill. Som att baka pepparkakor och klä julgrenen.

Barnens vinterkläder

Det var värst vad det blev vinter fort här! Även Skåne har plötsligt haft frost (???) Jag fick knappt upp cykellåset härommorgonen och såg klar iiisbildning på min sadel. Det måste ju betyda vinterkläder för barna det!

Siken tur att just de redan var handlade och fixade så att det bara är att plocka fram den dagen de verkligen behövs. Än fuskar vi lite med två lager ull och skaloverall.

I år hade jag ett väldans ambitiöst upplägg, jag tänkte att eftersom jag numera har TVÅ ungar att klä och fixa för så måste jag göra en plan. Annars tänkte jag att det skulle sluta med kajko och hälften glömt. Sagt och gjort. Jag tog ett uppslag i min Bullet Journal och började rita upp allt som jag tyckte skulle finnas med. Jag är inte så där värst bra på att teckna kläder, men 10.000 timmar ni vet. Nu har jag spenderat två, hehe. När jag skaffat/plockat fram sakerna har jag färglagt dem, så sedan bilderna togs har jag hunnit skaffa lite till. Nu är det bara hjärtegrynets mellanlagerbyxor som jag visserligen skaffat men som ska hämtas i Göteborg i helgen. Resten är klart! Winter is coming!

Jag tänker såhär med barnens kläder: Det ska vara tillräckligt varmt för att åka pulka och vara ute ett par timmar, i alla fall två. Särskilt för storbarnet som går på förskolan behöver kläderna verkligen vara tillräckligt varma eftersom han inte bara kan gå in om han är kall, det kan ju lillbarnet och henne har vi koll på 24-7 är så länge. Dessutom ska kläderna vara uppbyggda av olika lager så att man kan anpassa efter smällkallt, halvkallt, ruggigt och jul på liseberg-kallt som är en helt egen kategori av frys och kallnes. Dessutom ska det finnas vattentäta lager att ha ytterst eftersom vi ju bor i Skåne och risken för en snövinter utan slask och regn är i princip obefintlig.

För storbarnet gäller att allt ska accepteras av honom och hans mycket kritiska öga och hud, för lillbarnet räcker det med att mammas sunda förnuft har godkänt. Jag vill gärna använda så mycket som möjligt av det vi redan har, resten vill jag låna, köpa på second hand och i sista hand, köpa nytt.

Okej, såhär blev det:

Skor, viktigt viktigt! Det vet ju alla som gått i för kalla skor hela vintern (eeeh, jag har gjort det typ alla år utom detta?) att det är obehagligt och starkt bidrar till att man inte vill gå ut alls.

Hjärtegrynet fick två par nya skor, fodrade stövlar och vinterkängor, båda från kavat. Stövlarna har han haft på nästan varje dag i en månad nu så de var ett lyckat köp. Kängorna har vi inte börjat med än. Lillahjärtat fick låna ett par vanliga stövlar från en kompis till oss och jag köpte nya ullsulor att förstärka med. De två paren skor är second handade men alltså, allt i storlek 21 blir ju så otroligt klumpigt när det ska vara fodrat och varmt. Vet ej hur detta ska gå men klumpigt kommer det ju bli.

Overallshögen är färgglad och fin!

Hjärtegrynet har två gröna overaller från förra året som passar i år med samt en gul täckjacka han älskar. Även gula regnbyxor som kan gå över overallen vid behov. Har dock inte skaffat några överdragsbyxor i år, förra årets var inte bra (för smala i midjan) och jag tycker egentligen att overall är bättre. Vi får väl se om det accepteras.

Lilla hjärtat har en fin pandaoverall från MiniRodini hon ärvt av storebrorsan, en röd skaloverall jag köpt på Tradera samt regnbyxor, ett par lånade – ett par ärvda.

Här är vårt finaste nyköp! En ullfleecejacka från Disana, så fin och varm och gosig och mjuk. Denna kommer hålla hjärtegrynet varm hela vintern, den går redan på varje morgon även under höstjackan. Sån himlans tur för oss att den fanns i grönt som är hjärtegrynets färg nr 2 på favoritskalan. Tänkte först köpa en till lilla med men har ju så många fina koftor så tänker att hon klarar sig.

Här är lilla hjärtats ulluppsättning. Två stickade koftor som hjärtegrynet fick av sin moster men aldrig hade pga kunde ej ha koftor med sånt brett ok. De passar dock jättebra på lillan så hon får ha dem jämt. Två par ullstrumpbyxor att ha som underställ, stickade byxor som jag gjorde till hjärtegrynet. Alltså bästa byxorna, skulle jag bara sticka ett plagg till mina barn hade jag valt dem! Båda två har haft dem dagligen i flera månader. På undre raden ett par ullsockar modell tunnare samt mina egenstickade sockar som ser ut som skam men ändå funkar. Borde göra fler men fattar inte vad det är med sockar? Hur svårt kan det vara liksom. Sedan kommer två ullbodys, den grån Engel och den lila Janus. Används redan varje dag. Kan säga för den nyfikne att Engels var smala i storlek och åt det mindre hållet medan Janus är riktigt breda och åt det större hållet.

Detta är hjärtegrynets ulluppsättning, den är samma som förra året. Jag har egentligen ingen förhoppning om att han ska ta på sig något annat än byxorna och möjligen sockarna. Hoppas ju alltid på Saffran-koftan men tror han är helt inne på Disana-jackan…. Jaja, kanske nästa barn…

En rejäl hög med mössor och vantar behövs alltid. Två par regnvantar, minst två par varma vantar var samt en hög med tunna vantar var. Hjärtegrynet har två höstmössor som dubblar under hjälmen på vintern samt en varm skärmmössa från Polarn, dessutom vintervantar från Polarn och ullvantar. De två fina paren ullvantar som syns i bild hoppas jag han ska ta på men vem vet. Lilla hjärtat har sin rosa ullmössa varje dag och är klart bekymrad om den glöms. Vantar har hon fått ärva högvis av sin bror, det var bara vintermössa som saknades till henne eftersom hjärtegrynet hade en helt annan storlek när det begav sig. Men i ärvelådan från sin far hittade vi den fina med kantband och boll, den tror jag blir lagom till december typ. Ett par halskragar som barnens moster och jag stickat fanns i förråden. Hjärtegrynet tar ej på annat än tunnaste bomullshalsduken. En gul. Givetvis.

Jaa, det var väl allt. Det enda som återstår nu är att skaffa lika bra varma kläder till föräldrarna så även vi kan vara ute i snö och slask och ha härligt vinterkyliga utflykter. Jag har ju mina sju lager ull att ta fram men en rejäl overall, sån som barna har, det skulle ju varit nått det!