En lyckad semester

Den här veckan börjar terminen på allvar för oss, efter en mjukstart redan förra veckan. Hjärtegrynet ska tillbaka till förskolan, jag ska jobba, sambon ska hitta egna rutiner tillsammans med lilla hjärtat. Allt återgår till vardag och så småningom höst. Den första veckan rör samtalen i fikarummet semester: Hur var semestern? Har ni haft det bra på semestern? Var det en lyckad semester?

Jag tänkte lite på det där. Blev det en lyckad semester? Och varför måste semestern vara lyckad? Året är så oändligt långt och så tillslut kommer semestern! Den härliga, efterlängtade, underbara semestern! Och då måste den bli perfekt. För den är ju så kort och kommer så sällan och den ska maxas och tas till vara. Varje dag ska fångas och njutas och sparas för att kunna tas fram och njutas ännu en gång när hösten och vinden och vinandet, pinandet kommer.

Jag tänker på vad vi hade för planer i början av sommaren. Vad vi ville att semestern skulle innehålla. Det fanns mest lösa önskningar och ett par vanor som skulle införas. Människor vi ville träffa, bad vi ville bada, ett par platser vi ville åka till, fikor och utflykter vi ville göra. Den tydligaste planen vi hade var att lilla hjärtat skulle vänja sig vid att sova förmiddag i selen med sin pappa. Inte somna vid bröstet. Lite tydligare rutiner för henne. Allt för att göra övergången till höst och pappaledigt smidigare.

Med facit i hand fick vi även stå ut med lite sjukdomar och rätt många inställda planer. Men också många som blev av! Idylliska bad. Idylliska promenader med idylliska kantareller och skogshallon. Mysiga utflykter. Massor av vänner vi inte ser så ofta. Familj och släktingar. Sovmorgon och tupplurar nästan varje dag.

Men även massor massor massor med bråk och konflikter. Så vi nästan blev galna och tålamodet gick åt i rasande nafs. Det är lätt att bara minnas det. Minnas att det var en sommar med bråk och skrik och inställda planer. Hemåkningar när det ballade ur. Saker vi inte gjorde för att risken för konflikt kändes övermäktig. Kläder och saker som blev slängda och bitna och krossade. Vi hade kunnat minnas det så. Sommaren som bestod av krossad porslin, sönderbitna kläder och konflikt.

Eller så kan vi vända på det. Nästan allt vi ville göra har vi gjort. Nästan alla vanor vi ville införa har vi infört. Alla har fått sova så att vi nu orkar gå upp i tid på morgonen och ingen (förälder) behöver sova på dagen längre. Vi har alla fått tillfälle att öva självbehärskning. Konfliktlösning. Avledande manövrar har vi nu en hel repertoar av. Vi har lärt känna oss själva och varandra på helt nya sätt. Aldrig trodde jag att jag kunde bli så arg och frustrerad. Och på min egen familj dessutom! Vi har fått se sidor hos våra vänner och bekanta vi aldrig sett innan. Sidor som bara ett barn som sätter sig på tvären kan framkalla.

Och nu känner jag att jag är tacksam för det! Tacksam att jag begåvats med ett barn som bråkar, provocerar och gör motstånd. Tacksam för att jag fått den här utmaningen. Tacksam för att det inte går lätt och smidigt.

Det ger mig nya insikter och ny förståelse. Det har gjort att jag fått upp ögonen för hur barnfrånvänt samhället ibland är. Hur många ställen familjer inte riktigt är välkomna ändå. Visst, barn som uppför sig som vuxna (bör). Barn som är tysta. Som gillar läget. Men de som inte gör det, de är inte välkomna. De kan man snacka skit om. Säga nästan vad som helst. Deras föräldrar är svaga, klena, tar inte sitt ansvar och förtjänar också smäd och kritik. Helt okej att säga offentligt vad man tycker och ännu hellre skriva på internet.

Så tack för bråk och konflikt. Tack för tålamodsprövning och nya insikter. Nästa sommar kanske vi kan ha lite större planer och lite mer lugn. Men detta var en lyckad semester som innehöll både nyttiga lärdomar, vila och rejält med prövning. Så det är det jag ska svara när frågan kommer: Var det en lyckad semester? Ja! Jag har både lärt känna mig själv, min familj och min omgivning bättre. Jag har badat, fikat, promenerat, ägnat mig åt mig själv, läst, pratat med vänner, umgåtts, ätit gott, vilat och nu är jag redo för en ny termin!

 

Annonser

EC – prylar

För varje trend eller metod verkar det finnas företag som fixar specialprylar man bara MÅSTE ha för att få det att fungera. EC är inget undantag även om metoden som sådan är uråldrig. Jag förstår absolut att man vill ha hjälpmedel ibland eller att vissa saker underlättar för en i vardagen. Det som är det fina med EC för oss är däremot att vi inte behöver någonting alls extra. Vi har inte behövt köpa några nya prylar utan det känns snarare som att vi hade kunnat göra oss av med grejer pga EC. Ingen potta hade vi behövt eftersom det var så lätt att hålla över toan. Någon specialring har vi inte eftersom vi håller bebisen. Vi har inte heller några babylegs som jag förstått att många tycket är helt nödvändigt. Jag ser absolut vitsen med att ha sådana men tycker inte det varit värt att skaffa eftersom vanliga kläder också går bra. Vi har mest strumpbyxor och body eller bara tröja och tygblöja om vi är hemma. Strumpbyxorna går lätt att dra av med ena handen medan man går till toan och bodyn är det bara att dra upp.

Jag kan inte heller se att det är så himla nödvändigt att använda tygblöjor för att lyckas med EC. Ett tag signalerade lilla hjärtat väldigt tydligt i liberoblöjor men nästan inte alls med tygisar. Då kunde vi i princip välja mellan att använda 15-20 tygblöjor eller 3 engångs per dag. När det var så stor skillnad kändes det som att miljövinsterna med tyg var tveksamma. Nu har det dock ändrats.

En annan sak jag inte behöver längre är skötväska och tvättlappar när jag går iväg. Jag har en liten frottéhandduk i framfickan på selen och en extra blöja. Är vi borta länge har jag ändå ryggsäck för andra grejer och då kommer fler blöjor och extra kläder med. När det kissats/bajsats på toan tar jag vanligt toapapper och blöter om det behövs. Efter att ha blaskat av i handfatet tar jag frottélappen, annars klarar vi oss med toapapper. Väldigt skönt tycker jag. Särskilt efter att ha (tjuv)lyssnat på en konversation om babywips på babysimmet. Vilka märken som var bra, hur man gjorde dem själv, vad de innehöll osv… Allt det där slipper vi nu! Vi har ändå ett gäng torra tvättlappar och tyglappar hemma för vi använder dem till andra saker också men det stora antal som gick åt till hjärtegrynet behöver vi inte längre.

För att potta utomhus är det vanligt att ha en resepotta. Det flest verkar nöjda med är en Potette med engångspåsar som man knyter och kastar efter bruk. Vi har inte haft någon sådan hittills även om jag ibland tänkt tanken. Vår lilla får kissa i en buske om det inte finns offentliga toaletter. Bajs är så sällan att det bara varit aktuellt utomhus en gång. Då tog vi en rejäl rododendronbuske och tog givetvis upp bajset efter oss. Jag vet inte vad jag egentligen tycker om detta. Jag har gjort det för att jag inte hade alternativ och det var bråttom. Men nog tycker jag att det blir läskigt om väldigt många barn skulle börja kissa i buskarna kring lekplatserna och i parkerna. Det är ju även många barn som gillar att leka på sådana ställen, inte minst mitt eget hjärtegryn. Jag vill ju inte att han ska leka i kissiga buskar.

Kanske måste vi skaffa någon form av utomhuslösning tillslut. Eller sluta vistas på ställen där det inte finns toaletter. Jag tilltalas ju såklart inte heller av att använda engångspåsar så som i potetten men finns ingen toa är det kanske bättre än att låta barnet kissa på en engångsblöja? Det Har jag sett att andra gör (även med sina stora barn) om det är kris. Smart lösning tycker jag men jag vill inte börja göra det till vardags. Mitt lilla hjärta kissar ju inga mängder än så hennes små droppar har jag (ännu) inte så dåligt samvete för.

Hur som helst. Inga prylar krävs för att börja potta bebisen, det är väl snarare som vanligt, när man gör något mycket blir man ofta sugen på att skaffa smarta speciallösningar. För mig gäller det nog bara att stå ut och inte ge efter för köpsuget om det kommer.

 

EC – Inledning, bakgrund och länkar

EC – Kom igång

EC – Resultat

EC – När?

EC – Var?

EC – På språng

EC – Hur?

EC – Varför?

EC – Prylar

EC – Bebis på pottan

Ouppfostrade barn och vuxna som inte tar sitt ansvar

Vad är det med semestertider? Är det att alla plötsligt kommer ut ur sina hålor för att umgås? Alla släktingar som ska träffas? Alla resor man tar sig för och då kommer i kontakt med odrägliga människor man annars slipper? Eller vad är det som gör att jag plötsligt har en hel massa delningar av något kackigt gammalt blogginlägg om hur OUPPFOSTRADE alla andras barn är?

Jag ska berätta vad dessa delningar gör med en mamma till ett barn som kan upplevas som störande, skrikigt, vilt och ouppfostrad. Det ger mig ångest. Det gör mig arg. Det gör att jag känner mig än mer exkluderad från ett samhälle som redan är barnfrånvänt. Det gör att jag tänker – jaha, ännu en person jag inte kommer vilja träffa om barnen är med. Jaha, ännu en person som jag kommer behöva vara nervös inför att stöta på om barnen misslyckas med att uppföra sig i offentligheten. Jaha, ännu en som ser ner på mig som förälder och mina medföräldrar fast vi slår halvt knut på oss själva för att göra allt rätt. Jaha, ännu en som inte tycker att jag och mitt barn är välkomna till deras samhälle om vi inte kan göra och uppföra oss som hen behagar.

Inget av detta leder till att mitt barn agerar mer i enlighet med hur personen önskar. Inget av detta gör att jag skulle ändra min uppfostran till att bli den typ av auktoritär uppfostran som efterfrågas. Inget av detta leder till något som helst konstruktivt för vare sig mig, mitt barn eller den som delar.

Barnuppfostran är en process som beräknas pågå i knappt 20 år enligt samhället. Att tala om barn som är ouppfostrade vid 4 års ålder blir som att säga att knattelaget i fotboll är otränade. Hur kan de med att spela på en riktig gräsmatta liksom? De gör ju inte ens mål. De stör och är i vägen för de riktiga fotbollsspelarna som ska vara där! Eller juniororkestern. Det låter ju bara för illa. De är orepeterade och borde gå hem och öva på sina egna kamrar innan de kan få spela så någon HÖR! Att barn misslyckas med att uppföra sig har inget att göra med om de är ouppfostrade, det kan de inte vara. Därför att de är barn och fortfarande har massor med år kvar som de ska öva och öva och misslyckas hundra, tusen gånger.

Däremot tycker jag att de som sitter och delar (och skriver) sånt där trams gott kan ta sig en funderare över vad de vill uppnå. Försöker de hjälpa oss stackars stackars föräldrar till bråkiga barn? I så fall – erbjud hellre att leka med barnet så vi kan vila en stund. Vill de att vi ska sluta träffas? Ja, men säg bara nej när vi frågar och sluta bjud in oss. Vill de att vi ska försvinna ur deras synfält? Ja, då kan de vända bort blicken, sluta befinna sig i rum där hemska hemska barn och föräldrar vistas, eller göra som Clara Lidström förespråkade i amningsdebatten: täck ansiktet med en servett!

För övrigt: i det delade blogginlägget framför Camilla Läckberg att ett besökande barn en gång dristade sig till att be om en cola! Nä nu! Ungen bad alltså värdinnan om att få någon UTAN ATT FÖRÄLDERN GJORDE NÅGOT! Har ni hört så förfärligt! Föräldern borde givetvis kommit med det förmanande fingret och påmint om det mycket viktiga ordspråket Du skall icke be någon annan vuxen än dina föräldrar om att få något. Jag tänker bara att Camilla som nu inte verkar ha det minsta svårt att säga till sina egna barn helt enkelt kunde svarat: Nej. Nej, du får ingen Cola. Hur i hela friden ska den besökande föräldern kunna veta om Läckbergskan vill bjuda på en Cola? Tankeläsning?

Lekskärp till cykelturerna

Häromdagen lyckades jag få till ett (visserligen mycket litet och snabbt men ändå) pyssel! Ibland verkar det helt omöjligt mellan alla matlagningar, tvättvikningar, lekar, amningar och så vidare. Småbarnlivet helt enkelt. Pysslet har liksom inte fått så mycket utrymme här hemma det senaste, inte MITT pyssel i alla fall. Men plötsligt en dag händer det! Lilla hjärtat och sambon var ute och hjärtegrynet var villig att hjälpa till.

Målet med pysslandet var att få till nått slags band/skärp att ha på sig när man cyklar med lilla hjärtat i stol bakom sig. Hon gillar inte nått vidare värst att bli runtskjutsad sådär och blir snabbt mycket missnöjd med att sitta fast och vara alldeles uttråkad. Nått att leka med under färden kanske kunde råda bot på situationen?

Jag tog fram ett gammalt skärp som knappt höll ihop. Eftersom det bara ska användas ute och inte är i sugläge för barnet kändes det helt okej att förstärka de klena ställena med plasttejp. Säkert vinyl eller nått annat elakt. Stickad rosett, val från valmobilen – numera skördad av hjälpsamt hjärtegryn, boll och uggla från fin barnvagnsmobil lilla hjärtat fått i present samt en av de första – enstaka – strumpor jag stickade som barnen haft att leka med.

Håltagartången kom också fram och då blev hjärtegrynet väldans entusiastsk. Mätpiga (så heter alla måttband i detta hushåll) penna, resårband och så ett gäng virkade och stickade prylar. Vi mätte noga och räknade 3 + 3 och 6 + 3 och så vidare. Hjärtegrynet är väldigt intresserad av siffror nu så det passade ju bra. Sedan var det bara att ta hål tills händerna nästan glödde. 26 hål lyckades vi åstadkomma! Hjärtegrynet tröttnade någonstans efter 14 tror jag…

Sedan trädde jag resåssnodden genom de olika leksakerna och trädde in i skärpet. Rejäla knutar för att inga små starka bebbehänder ska kunna dra loss alltihop.

Såhär snyggt blev det tillslut:

Eller snyggt och snyggt men det fyller sin funktion! Vi har nu provcyklat flera gånger och även om leksaker i lagom höjd inte råder bot på de tre vanligaste missnöjdheterna: hungring, kissnödig och sömning, så fördröjer de i alla fall det totala haveriet med ett par minuter. Och rätt ofta är det ju bara ett par minuter man behöver!

 

3 tips för en smidigare småbarnstid

  • Förvara extra täcken och kuddar med påslakan/örngott på. Du kommer tacka dig själv den natt du måste byta allt i hela sängen pga kräksjuka eller liknande. Vem vill står och krångla på ett påslakan mitt i natten när alla är supertrötta och allt måste bytas samtidigt?
  • Börja middagsmatlagningen med att skala ett par morötter och skära i stavar. Även gurka och sånt funkar bra. Då kan hungriga småbarn ta en stav istället för att ligga och skrika ut sin hunger på golvet.
  • Satsa på att involvera barnet så mycket som det bara går i hushållsarbetet. Laga mat funkar bra med småbarn tycker vi. Särskilt om det är en rolig maskin inblandad. Mixern och vispmaskinen är succé här hemma. Men också att hälla i saker i grytan och röra är roligt. Mät upp kryddor och andra ingredienser i skålar (låtsas att du är en tv-kock) så är det lättare för barnet och föräldern behåller kontrollen över hur mycket som hälls i. Lägga in tvätt är en annan bra uppgift. Eller ställa skor i snygga rader. Till och med dammsuga funkar här. Då får vi ju dock leva med att endast fria ytor blir städade samt kanske inuti soffan eftersom man då får använda den otroligt roliga soff-borsten. Istället för att trycka in allt sånt när barnen äntligen roar sig själva eller sover för då kan man nämligen ägna sig åt sig själv då! Läsa en bok, glo in i väggen, sockerfika, prata ostört och jaa, möjligheterna är oändliga. Men då måste ju allt annat bli gjort när barna är vakna.

Hur kläder känns

När jag var liten hade jag ibland en mardröm. I den förvandlades allt runt omkring mig till stål. Mina kläder, mitt hår, sängen jag låg i, hela mitt rum. Jag har minnen av hur det såg ut i rummet, allt var grått och hårt, men mest minns jag hur det kändes i drömmen. Hur allt var kallt och hårt, hur det nästan brände i skinnet av metallen. I drömmen befann jag mig i ett slags halvsovande tillstånd där jag försökte kämpa mig upp till ytan men inte kunde vakna ur drömmen. Jag försökte ta på sakerna runt mig för att känna att de INTE var gjorda av stål för att vakna ordentligt men ju mer jag kände på mina kläder, mitt täcke, ju mer säker blev jag på att de verkligen var gjorda av någon slags metall. Det enda som kunde dra upp mig ur drömmen var att ta på något som var levande. Katten som sov som en mössa runt mitt huvud och senare den som hellre sov bredvid mig räddade mig ur metallvärlden. Fanns där ingen katt kunde jag liksom inte skaka bort känslan av stål förrän jag gått upp och startat dagen ordentligt.

Jag vet inte längre i vilken ålder den här drömmen förekom. Inte heller hur många gånger det handlade om. Jag vet bara att det var många gånger (och att katterna förekom från sju års ålder)

Jag tänker på den här drömmen ibland när diskussionen om hur något känns kommer upp. Jag tänker på att jag ju egentligen VISSTE att mina kläder inte kunde förvandlas till stål mitt i natten men att jag ändå inte kunde förmå mig att tro på det. Eller att mina händer inte kunde känna att det var mjukt tyg de hade under sig.

Jag försöker tänka på drömmen när hjärtegrynet klagar på att något är obekvämt eller klämmer. Att istället för att jag som vuxen säger: ”Nej, jag känner inget i skon.” ”Den här tröjan som är så mjuk.” ”Det finns inget som kliar där.” bara acceptera att han känner något. Hur ska jag kunna veta att det ”inte alls kliar”, det är ju inte ens på mig det kliar! Hur kan jag vara säker på att den mjuka mjuka tröjan verkligen är lika mjuk för honom? Jag som inte ens kunde skilja mina egna sängkläder från stål.

Billig bebis – första året

Så mycket kostar ditt barn, så dyrt är första året, så mycket behöver du spara för att ha råd med en nyfödd. Och så vidare! Jag blir så trött på när barn räknas i pengar och bebisar ses som en utgift eller ekonomisk belastning. Detta har jag ju upprört mig över innan men idag tänkte jag ge lite svar på tal till alla dessa uppräkningar om vad allt kostar för en bebis.

Ledigheten – är den största posten. Såklart tjänar man mindre pengar om man inte jobbar. Det är ju ingen rocket sience direkt. Men! Många kollektivavtal har försäkringar som fyller upp till 90% av inkomsten (om man tar ut 7 dagar/vecka) och när man är hemma kan man oftast se till att ha lägre utgifter. Tro det eller ej men det är dyrt att jobba. Ät mer hemma, ät billigare, baka eget bröd, jämför priser på mat osv.

Blöjor – kan kosta massor om man köper dyrblöjor som Libero Touch eller andra liknande. (Våra vänner som får sin andra barn vilken dag som helst har budgeterat 600 kr/månad) Gör din plånbok och planeten en tjänst och använd tyg. Billigast är att riva gamla lakan till vikblöjor, sy inlägg av gamla handdukar och köpa ett gäng begagnade PUL-skal.

Kostnad: lakan och handdukar – alla gamla slitna du har liggande hemma, passa på att fråga släktingar och familj om de också vill bli av med något. Troligen blir de glada och tycker du gjort dem en tjänst. Köp PUL-skal i facebookgruppen för sånt, då kan du hitta för 50 kr/st. Köp 6 st. Totalt 300 kr och lite tråd till symaskinen.

Alla våra tygblöjeinlägg. Av strax över 100 st har jag köpt de 22 vita för 70 kr plus porto (inklusive 6 skal) de två gröna för 20 kr st och alla andra var gratis att antingen göra eller få.

Kläder – Köp på loppis för en femma styck eller få en hel kasse i en bytesgrupp på facebook. Många är så glada att bli av med alla sina bebissaker att de nästan betalar dig för att ta emot. Ha bara ett par plagg hemma i början, du kommer få så oändligt mycket, särskilt om det är första barnet i kretsen. Alternativ: se till att vara sist i kompisgänget, då kan du få alla de andras grejer, de kommer tacka dig för att du tar emot. Se till att alla dina vänner kommer på besök första tiden. De har nästan alltid med kläder.

Kostnad: ett par paket ballerina att bjuda besökarna på. Men glöm inte att ingen klandrar en nyförlöst som inte bjuder på fika.

Vagn – dyrt och onödigt. Köp en begagnad trikåsjal för första tiden, sälj den sen och köp en begagnad sele. Kostnad 300 kr i värdeminskning när du säljer selen tillslut. Alternativ: få en vagn gratis av kompis med stora barn.

Sovplats – samsov så behövs ingen säng. Gör ett eget babynest/babybädd av uttjänta t-shirts och handdukar eller en bordsfilt.

Inuti vår skötbädd finns en uttjänt bordsfilt, perfekt tjocklek och lätt att tvätta. Tvättlappar av gamla handdukar och en överbliven bit ribbat tyg.

Skötplats – gör en egen skötbädd av en bordsfilt och sy överdrag av något du har liggande hemma. Tvättlappar river du av gamla kläder och alla småbitar som blev över när du gjorde blöjor, sovplats och skötbädd.

Hygienprodukter – hämta ut alla gravidboxar och gå på alla ditt MVCs temakvällar och föreläsningar. Registrera dig på MAM så får du en napp gratis. Med alla gratisgrejer har du i princip allt du behöver för första tiden. Behövs ändå något: utnyttja alla de miljoner rabattkuponger du fick. Kostnad: energi och en bra cykel för att hämta upp alla boxar.

Mat – amma länge och kör sedan BLW-metoden. Kostnad: något förhöjd matkostnad för mamman och efter 6 månader, en blodkorv i månaden. Bonus: donera så mycket mjölk du bara orkar, det ger en extra inkomst och dessutom får du låna en förträfflig bröstpump gratis.

Matstol och matgrejer – en begagnad Antilop på blocket får du nästan gratis. Bebisen kan gott äta på vanligt porslin, fäst tallriken med häftmassa i bordet så kan den inte kastas. Sked får man i en av boxarna. Haklappar ersätts av tygservett/kökshandduk med påsklämma i nacken.

Dop – ha gärna ett stort dop och få massor av presenter. Kyrkan är gratis att vara i, klänning kan man låna där och för allra billigaste varianten kör knytkalasfika hemma hos er. Omatchande porslin är charmigt och dessutom inne just nu. Gör dekorationer själv av material du har hemma. Skicka inbjudan och tackkort digitalt för ekonomin och miljön. Ha en detaljerad önskelista om speciella grejer saknas, alla vill ge saker som kommer till användning. Även helt okej att önska sig pengar till bebisens eget konto, då kan ni bestämma efteråt vad det är som behövs.

Kostnad: kaffe och mjölk.

Aktiviteter under föräldraledigheten – vila, sova, gosa, vagga, promenera är alla mycket billiga nöjen för en förälder. Öppna förskolan är gratis och så också kyrkans barntimmar och dylika. Här i Malmö finns gratis babyrytmik på Malmö Live. Skaffa en mammagrupp att hänga med (har du ingen bra via BVC så gå med i en på facebook) och se till att träffas hemma hos varandra eller promenera i parken. Kostnad: en femma för kaffet i kyrkan, bjudfika ett par gånger för mammagruppen (okräset släkte så rån och nettokaffe kommer ses som högsta lyx)

Kläder och grejer för mamman – sy tygbindor och amningsinlägg själv. Speciella amningskläder behövs inte, kör med dina vanliga. Köp en begagnad amningsbh. Kostnad: 50 kr plus porto.

Barnförsäkring – gör som FarbrorFri och OnkelTom och låt barna vara oförsäkrade. När de börjar förskolan har de försäkring via kommunen.

Kostad: den gnagande oron om man inte är övertygad om försäkringsfrihetens förträfflighet.

Övrigt – tvättmedel, vatten och el kommer öka en del i och med tvättmängd och ökad tid hemma. Budgetera för detta och se till att ha ett bra elabonnemang. Eller bo i lägenhet och ta del av den gemensamma tvättstugan.

 

NOT: Detta är menat som ett raljant inlägg och inte någon absolut kunskap. Jag fattar också att alla har olika förutsättningar och att det ibland krävs pengar för att kunna spara pengar. Hur absurt det än låter verkar det vara dyrt att vara fattig och billig att vara rik. Barn har ju också olika behov och vissa är säkert dyrare än andra. Jag vet också att inte alla kan amma och har mer än en gång förfasat mig över hur dyrt det är med ersättning.

 

EC – Varför?

Men varför i fridens namn ska nu barnen sluta med blöja så hiskeligt tidigt? va? Va? VA?!

Det finns ju många uppenbara fördelar.

  • Färre blöjor – mindre belastning på miljön.
  • Slippa byta bajsblöjor – bekvämt och mindre äckligt.
  • Inget som sitter åt runt rumpan – färre eksem, mindre röd.
  • Lär sig lyssna på kroppens behov tidigt – kanske gör att man lyssnar bättre även senare.

Men sen finns det också ett par fördelar som jag inte hade tänkt på innan.

En är att jag känner mig nära mitt barn när jag kan förstå hennes kommunikation bättre. Detta har blivit ytterligare en signal jag kan svara på och när jag lyckas förstå vad hon vill känner jag att vi förstår varandra och känner varandra. Det stärker vår relation.

En annan är att jag slipper släpa runt på massa blöjpackning och skötväska. Nu har jag en extra blöja och ett frottélapp i framfickan på bärselen. Inget annat behövs.

Jag väntar inte längre i skötrumskön eller letar upp ett skötbord varje gång det ska kissas/bytas. Istället kan jag ta vilken toalett som helst.

Men den största anledningen till att vi började är helt klart att det löste ett problem för oss. Lilla hjärtat var (och är) mycket missnöjd med blöjor. Hon gillar inte att kissa i dem och visar det starkt. Vi försökte helt enkelt bara göra henne nöjd (det är ju det man gör mest hela tiden som förälder) och trillade in på detta. Visst hade jag läst lite innan och visst hade jag försökt lite med hjärtegrynet men jag kunde allt för lite för att dra igång projektet själv. Det var för att hon verkade vilja detta som vi började.

Ni vet ju säkert hur det är, man provar och provar med allt möjligt för att bebisen ska vara nöjd och inte skrika så. Det var detta som funkade för oss.

 

Fler inlägg i serien (länkarna börjar fungera i takt med att inläggen publiceras)

EC – Inledning, bakgrund och länkar

EC – Kom igång

EC – Resultat

EC – När?

EC – Var?

EC – På språng

EC – Hur?

EC – Varför?

EC – Prylar

EC – Bebis på pottan

Mörkret och meningen med livet

Jag har ett mörker inom mig. Ett mörker som finns där, alltid. I bakgrunden ibland och ibland som en dimma framför allting. Ibland så långt bort att jag tror det är borta för alltid. Att jag äntligen hittat ett sätt att bli av med det för gott. Men det kommer alltid tillbaka. Och för varje gång undrar jag lite mer hur jag egentligen ska komma ur det. Men det gör jag alltid, kommer ur det. Och väl på andra sidan undrar jag hur det var möjligt att det kom över mig igen. Jag kan bara skriva om det och prata om det när jag är ute ur det. Inne i det har jag ingen logik längre. Inga argument som når fram. Ingen uppmuntran och inga glada tillrop kan nå mig då.

När jag är i det funderar jag mycket på meningen med livet. Varför ska jag bemöda mig. Varför ska jag ens försöka.

När jag fick hjärtegrynet trodde jag att det var han som skulle rädda mig från mörkret. Göra så det aldrig mera kom tillbaka. Att detta lilla barn skulle göra mig komplett och hel. Vilket ansvar för ett litet barn. När det inte blev så, när mörkret kom ändå, undrade jag hur jag någonsin kunnat förvänta mig detta av en nyfödd. Hur kunde jag vara en så dålig mamma att jag förväntade mig att HAN skulle göra allt åt mig. Att det var han som skulle rädda MIG.

Min största rädsla är att mina barn ska komma på att det är meningslöst. Att de ska upptäcka att livets mening inte finns. Att det är en jakt utan mål och utan belöning. Att jag satt dem till världen i ett meningslöst liv. För vem gör så? Vem är så egoistisk att den sätter barn till världen för att rädda sig själv? Att de ska få veta att livet betyder ingenting och den enda anledningen det finns att leva det är att rädda mig. Och jag undrar hur jag någonsin ska kunna svara när de frågar mig: mamma, vad är meningen med livet? Och jag ska säga: meningen med livet är du! Och hur de sedan ska kunna leva med ansvaret.

Så får det inte bli!

Det bestämde jag för länge sedan, då när jag gick med mitt nya lilla hjärtegryn och grät i parken för att jag inte kunde säga till BVC-sköterskan att det inte var perfekt. Hon hade frågat hur jag mådde jämfört med innan förlossningen och jag tänkte: men det var lika meningslöst då. Lika mörkt då som nu. Så jag kryssade i: I lika stor utsträckning. Det svaret ger inga remisser till någon kurator kan jag säga.

Jag bestämde att det INTE ska bli så att jag svarar att du är min mening med livet. Jag måste hitta den själv och ta ansvar för den själv. Så att jag snarare kan visa vägen för barnet om de någon gång behöver det. Inte låta dem bära mig.

Under åren har jag lärt mig ett par strategier för att hålla mörkret i schack. Järn och D-vitamin tillskott. Träffa eller ringa mina nära vänner. Hålla kontakten med familjen. Vistas ute. Träna. Gå i kyrkan. Sova ordentligt. Lyckas jag med allt detta kommer mörkret mycket sällan. Mitt senaste knep är att omfamna det. Erkänna att det finns. Att det är en del av mig och troligen alltid kommer att vara det. Har mina barn ärvt det är jag kanske bättre rustad att hjälpa dem acceptera det som en del av dem också. Min värsta rädsla är inte längre att mina barn ska upptäcka att livet är meningslöst. Och just nu, just nu är meningen med mitt liv att se till att dessa två små har ätit, sovit, gjort sina behov, är lagom varma och glada för att kunna leka med varandra. När jag hör deras glada skratt och rop över att bara se varandra är jag mer säker än någonsin: Livet är värt att leva. Ljust kommer att återvända. Jag är komplett.

Börja äta med BLW-metoden

Lilla hjärtat är nu sju månader och i vår BVC-babygrupp ligger stort fokus på vad barnen ska äta och äter. Vid vilken ålder ska man introducera fler än 1 mål, vad ska det målet bestå av, hur mycket ska man amma/flaska, hur stora ska bitarna vara vid vilken ålder, hur får man puréerna helt släta?

Varje gång denna diskussion kommer upp känner jag mig först lite dum eftersom vi oroar oss noll för allt detta (förutom just när jag träffar denna grupp) och sedan lättad. Vi har valt att introducera mat med BLW-metoden (Baby Led Weaning) och förutom att det funkar otroligt bra för oss tar det även bort all min noja kring maten.

I BLW introducerar man mat genom att helt enkelt låta bebisen sitta med vid matbordet när det äts och äta det som resten av familjen äter. Bebisen äter själv och ingen vuxen blir då upptagen med att mata och truga och distrahera utan alla kan äta samtidigt, samma mat. Så klart blir det inte tillräckligt lång ätstund för en vuxen i början men rätt snabbt kunde vi börja få riktig matro hela familjen.

Vi tänker en del på i vilken form vi lagar maten för att det ska vara lättare för vår yngsta medlem att ta själv men de allra flesta rätter vi lagar till vardags är sådant som hon kan utforska och greja med och oftast smaka också. Alltså inga speciella burkar, pureer, smoothisar, smakportioner eller något sånt.

Så fort hon kunde sitta ordentligt utan att säcka ihop och kunde greppa och föra handen till munnen började vi erbjuda mat från våra tallrikar.

I BLW-böcker och artiklar talas det om att man MÅSTE vara 6 månader för att klara detta men jag tyckte att eftersom det är dessa två färdigheter (sitta med rak rygg tillräckligt länge för att äta samt greppa och föra handen till munnen) som krävs kunde vi börja när de var inlärda istället. Det finns ju liksom ingen magisk gräns natten mellan 5 månader och 29 dagar och 6 månader där det är helt säkert att färdigheterna är på plats utan det måste ju vara individuellt, som med allt annat.

En logoped jag var på föreläsning med talade också om dessa två färdigheter samt om hur tungan och käken rör sig. I början kan barnet bara röra tungan och käken samtidigt och bara upp och ned, så småningom lär de sig röra tungan utan käken samt i sidled, då är det lättare att äta.

För oss innebar allt detta att vi började med mat redan vid 4 månader. Lilla hjärtat var superintresserad och helt omöjlig att ha med vid matbordet om hon inte fick smaka. Så vi började erbjuda ett par bitar att utforska varje gång hon var vaken när vi andra åt. I början var det bara vid middagen (detta avråder ju BVC från, man ska tydligen börja med lunch, men då sov vår lilla alltid) och i takt med att hon var vaken mer och mer blev målen och möjligheterna till att försöka oftare, fler. Nu är hon sju månader och smakar något litet varje gång vi äter. Fortfarande rör det sig inte om några jättemängder mat, hon har inte ”kommit upp i portion” som de säger på BVC, men hon tränar sig och får i sig lite varje gång.

Jag ammar fritt fortfarande och upplever inte att amningen minskat så vansinnigt mycket, de mål hon äter mycket mat blir det säkert lite mindre amning efter men fortfarande ammar jag mellan varje matmål.

Så här såg middagen ut idag för vår yngsta familjemedlem. Tallriken är en sushitallrik som har lafgom höga kanter att fösa upp maten mot. På undersidan sitter den fast i bordet med en rejäl klutt häftmassa. Helt kastsäkert än så länge!

Vad äter vi då?

Helt vanlig barnfamiljsmat skulle jag säga. Varannan vecka har vi Linas Flexitarian-kasse och hittills har nästan allt gått att ge till bebisen, i alla fall delar av rätterna. Resten av tiden är det mycket fisk, rotsaker och potatis, ägg, ostar (som halloumi och feta) pasta, tomatsås och en del kyckling och färsmat. För järnets skull har vi blodkorv/pudding i frysen och steker en liten bit per dag till barnen.

Frukost, kvällsmat och mellis är alltid gröt, macka, yoghurt, frukt eller plättar eller en kombination av dessa. Allt detta funkar bra till bebisen och hon kan äta det själv. Plättar är båda barnens favorit och i dem kan jag passa på att stoppa ner alla möjliga olika mjöler för att få upp näringsinnehållet.

Vi låter henne kladda fritt med gröt utan att mata och hon smakar lite varje gång men min plan är att göra grötpinnar eller grötmuffins så hon lättare kan hålla själv och äta.

BLW-metoden tilltalar mig också eftersom man inte måste ha massor av grejer för att kunna börja. En stol där barnet sitter bra, en haklapp/förkläde om man vill och så en rejäl skurtrasa och ett öppet sinne 🙂 Vet vi att det blir mycket kladd låter vi bebisen äta i bara blöjan (då tar jag en ful tygblöja eftersom den garanterat blir kladdig) och en tygservett runt halsen med en påsklämma bakom nacken. När måltiden är klar får hela bebisen tvättas av i handfatet och servetten och blöjan går i tvätten. Vi torkar inte under tiden lilla hjärtat äter utan tar allt efter. Det blir oftast väldigt kladdigt men eftersom vi uteslutande låter henne äta i köket gör det inget.

Förkläde och haklapp från Sunflower design

Vi har ett jättebra förkläde som min mamma köpt från Sunflower design. Där jobbar unga tjejer med att sy saker som de sedan säljer. Just deras förkläden är extra bra tycker jag och dessutom är det verkligen en god sak man sponsrar när man köper där. Det kan jag verkligen rekommendera! Förklädet tvättas i 60 grader var 5e dag ungefär och är sedan som nytt igen. (Jag såg att de inte har något bebisförkläde på hemsidan just nu men man kan med fördel fråga om det, så syr de nya)

Många frågar om inte barnet sätter lättare i halsen när de äter stora bitar? Jag upplever att det snarast är tvärt om. Eftersom barnet får chans att tidigt träna sig sätter de mindre i halsen. Hjärtegrynet började också äta med BLW och har aldrig satt i halsen. Dock är det gott om klökningar eller kväljningar. Dessa kommer när barnet fått i sig en för stor bit eller när maten kommit för långt bak i munnen och syftar till att skydda mot att sätta i halsen. Det kan se otäckt ut om man inte är van men det enda som händer är att matbiten kommer upp. Vi har aldrig tyckt det varit någon fara och inte behövt ”sitta på händerna” som jag läser om i BLW-böcker. Ett tag hade jag dåligt samvete för att jag inte oroade mig tillräckligt för sätt-i-halsen (av alla saker man kan oroa sig för liksom) men efter att ha lyssnat på ovan nämnda logoped samt läst på i ämnet är jag nu lugn. Får barnen träna sig i ätande kommer det inte vara ett problem. Dock finns det en del saker och former på mat vi valt bort eftersom de kan orsaka luftvägsstopp om det vill sig riktigt illa. Korvslantar, råa morotslantar, hela nötter, opoppade popcorn osv. Dessa avstår vi tills barnen är betydligt äldre och det känns inte som någon uppoffring alls. Min sambo vill gärna tugga på de opoppade popcornen i botten av skålen men nu får han ta dem ur kastrullen eftersom vi ser till att de inte finns i skålen hjärtegrynet ska äta från. (Kanske en knasig utvikning om detta med popcorn – det äter ju bebisen inte än på ett år typ, men jag har sett en fasansfull historia florera om ett barn som satte just detta i halsen. Att barn sätter i halsen är ju inte en risk som försvinner bara för att bebisen blir ett barn utan den består ju i många år)

Järnrika livsmedel i våra förråd

Om man helt väljer bort industrimat och industrigröt bör man räkna lite på järnvärdet i maten bebisen äter för att det ska bli tillräckligt. Enligt livsmedelsverket ska ett barn under 6 år få i sig 8 mg järn per dag. Det är lika mycket som en vuxen man! Industritillverkat grötpulver är järnberikat och därför bör man själv också berika om man gör all mat själv. Vi har valt att göra det genom att servera blodkorv/blodpudding, paltbröd och leverpastej och använda oss av järnrika mjöler och gryner som skrädmjöl och hirsflingor.

Gluten introduceras som för andra bebisar, alltså långsamt. För oss innebär det att lilla hjärtat får en brödbit, rånbit eller pasta att suga på en gång varje dag ungefär. När jag gör plättar gör jag dem glutenfria för att jag själv också ska kunna äta dem.

Det finns mycket litteratur i ämnet och jag rekommenderar att man läser på innan man börjar för att känna sig så säker och trygg som möjligt. Det gjorde jag inte så mycket med hjärtegrynet och då vågade jag inte gå emot alla andras råd. Nu har jag däremot läst ordentligt och känner att jag har rejält på fötterna för att kunna stå emot när andra vill berätta för mig att vi gör fel.

Boken BLW på svenska – länken leder till Bokus men jag lånade på mitt bibliotek.

BLW-sidan utförlig sida på svenska med recept, tips, näringsämnen osv

Baby led weaning Ungefär samma som ovan fast på engelska.

 

Vill du prova BLW så kör på! Man kan alltid ge puréer och mos också, men det är riktigt skönt att slippa 🙂