Ny vårstil? – eller en enkelresa ner i kapitalismens käftar.

Häromdagen åkte jag buss och tåg med morgonpendlarna här i stan. Jag brukar sällan vara ute i kollektivtrafiken så tidigt annars så jag hade inte tänkt på detta fenomen så noga innan.

I alla fall, jag hade vanlig mammaledighetsuniform, stor barnvagn, leriga skor, jacka som sett sina bästa dagar inklusive ett skriande behov av att se insidan av en tvättmaskin. Barnet var väl ungefär i samma skick. Behöver jag ens säga att jag inte hade smink, håret hade jag inte tvättat sedan i mars samt allt satt lite på sne och hastigt ihopkraffsat.

Runt mig stod finklädda advokater (jag vet för jag pratade med dem) med klackskor, perfekt manikyr, snygga vårkappor och pärlor på koftan.

Jag kände mig såå fel och så smutsig och ovårdad. Och började genast anklaga mig själv med varför jag inte tog tag i mitt yttre, borde jag kanske köpa en ny jacka? Och hur skulle det egentligen vara med ett besök hos frisören?

Men sen blev jag arg! Varför ska vi kvinnor vara så inkörda med att man måste vårda sitt yttre?!? Som att utseendet är ett självändamål och ett projekt. Kroppen ska tuktas och tämjas och pressas ner i obekväma klackskor och snygga figursydda jackor. Och om man inte gör det, då ska man skämmas och känna sig dålig på en proppfull buss en onsdagmorgon före 8.

Och varför måste jag jämföra mig med dem? Jag har ingen klädkod på mitt jobb. (jag har ju inte ens ett jobb) och inget tvång på att se ut på ett visst sätt. Ändå känner jag av pressen otroligt tydligt!
Det värsta är nästan att om jag ändå piffar och rättar in mig i idealet då ursäktar jag det med att jag ju GIVETVIS gör det för min egen skull. Att jag trivs bäst själv när jag också faller för patriarkatets skönhetsnormer. Att jag ju rakar benen för att det känns bra och stylar mig för att jag vill KÄNNA mig fin.

Och så börjar jag tänka på vad jag ska konsumera för att uppnå idealet. Hur mycket pengar jag ska plöja ner i någon skammande himlans modeindustri och strö över kapitalismens käftar.

Är så trött på detta! Och på samma gång trött på mig själv för att jag 1. måste vara så himla motvals och inte bara kan rätta in mig och slippa tänka. Samt 2. hela tiden går på detta. Om och om igen! Om jag nu ska vara så alternativ, varför känner jag också att det är så jobbigt?

Så, blir det någon ny vårstil? Troligen inte.

Enkelresan då? Jo, men den har vi väl alla gjort på något sätt. Förhoppningsvis är det inte en enkelresa utan ett fall som följs av en långsam och tydligen rätt mödosam uppförsbacke för att rädda sig själv, planeten och allas förstånd.

Annonser

”Jag kan inte ha den typen av negativ energi i mitt liv”

Sa en vän häromdagen. Hen menade visserligen inte att det var jag som var den negativa energin, hen försökte inte rensa ut just mig, men jag tog väldigt illa vid mig. Och det fick mig att tänka ett par varv på detta med att ha negativ energi i sitt liv. Vad betyder det? Vad är det ens en gång?

Jag har sett snacket om att rensa ut negativ energi, att eliminera energitjuvar, att bli av med saker som stjäl ens energi och glädje. Ibland är det på tal om att plocka undan stök och prylar, men skrämmande ofta handlar det om människor. Att rensa bort människor som man inte tycker ger en något. Rensa bland sina relationer så de som kräver mer än de ger, avslutas.

I mina öron låter det helt fruktansvärt. Och då får jag höra att jag är vek eller konflikträdd, klen eller bara korkad som låter någon annan stjäla min energi.

Men – jag ser det inte alls så. En relation till en människa tycker jag att man har i vått och i torrt. Ibland ger relationen energi och ibland kräver den. Ibland är det man själv som behöver förståelse, någon som lyssnar på en skitsnack och tar hand om en. Någon som tröstar och förstår. Ibland ger man förståelse, visar tålamod och tröstar. Skulle det krävas att man hela tiden får energi av en relation skulle man aldrig kunna visa sig svag och behövande.

Men det är ju när vågskålen slår över, när det blir att man hela tiden ger. Det är då man ska lämna – säger någon nu.

Fast nej, det tycker inte jag ändå. Vissa relationer kräver nästan hela tiden. Men vem har sagt att givandet inte också är bra för en? Hur kan man säga att endast i relationer där jag får energi tillbaka är bra för mig? Det tror inte jag man kan. Ibland är det de relationerna som kräver allra mest av en som är de mest givande för ens personliga utveckling. Med det menar jag inte att man alltid måste hitta ett sätt att ”vinna” på en relation. Varesig det är energi, personlig utveckling eller något materiellt. Man kan helt enkelt inte veta. Livet är så komplicerat sammanvävt och består av så många komplexa delar att man inte innan kan säga: detta kommer att ge mig det här. Det vet jag inte innan.

I skolan hade jag ett par relationer som krävde otroligt mycket av mig. Det kändes som att jag gav och gav och gav och hela tiden var tillgänglig, kunde trösta, förstå, lyssna och älta. Det var typiska relationer som idag, i den individualistiska tidsanda vi lever i, skulle blivit föremål för utrensade av negativ energi. Idag är jag oerhört glad att jag ändå hade dem. Att jag inte lämnade, avslutade eller rensade bort. De där tillfällena när jag var tvungen att sätta mig själv åt sidan, hantera någon annans ångest, lyssna på ältandet som kunde pågå i timmar, det är de som ger mig referenspunkt idag. Jag kan föreställa mig hur det känns att vara på en dålig plats i livet. Jag vet att ångesten kan vara avgrundsdjup. Jag vet att människor inte gör saker utan anledning. Och att det finns anledningar och logik som jag själv aldrig någonsin kunnat tänka ut eller resonera mig fram till. Jag lyssnade i evighet och stod ut. Fast det inte gav mig någon energi, fast det ibland lämnade mig helt dränerad. Och jag vill aldrig någonsin ha det ogjort. Jag hoppas att jag aldrig kommer att rensa bort några relationer. Att jag aldrig kommer att säga: jag kan inte ha den typen av negativ energi i mitt liv.

I perioder simmar jag själv förtvivlat för att hålla mig ovanför ytan. Min stora skräck och anledningen till att jag inte vågar prata om det mer, är ju att bli bortrensad. Hur kan jag veta att jag inte tar mer än jag ger?

Jag har haft ett par vänner med smärtsamma uppbrott att hantera de senaste åren. Perioder av stort mörker, massor med ångest och relationer som kräver så mycket att de nästan kväver. Men sedan tar ju den mörka perioden slut. Kanske tar det fem år. Fem år av givande och energikrävande. Ska man som vän ge upp då? Nej, nu har du krävt för mycket, nu får du klara dig själv. För mig är inte det vänskap. För mig är det knappt ens en relation, eller mänskligt. För mig låter det som ett företag. En maskin. Som ska effektiviseras och göra vinst. Som räknar ut: nu har du satt in såhär mycket i vårt vänskapskonto, då har du rätt att ta ut lika mycket.

Men jag är ingen maskin. Jag är ingen löpandebandverksamhet. Jag behöver inte göra någon vinst. Det enda jag vill är att vara en del av ett mänskligt sammanhang. Att ingå och känna mig delaktig och betydelsefull. Och då behöver jag inte veta att alla mina relationer ger mig något att ta ut. Jag siktar inte på att gå plus så därför spelar ett par minusposter inte någon roll. De är en del av livet och livet vore inget utan alla dess delar.

Meningen med livet #2

Nu är det vår på gång igen, och jag känner de där meningen med livet-tankarna komma krypande. Våren ger livet åter, visst. Men för mig kommer den alltid tillsammans med frågan: ja, livet kommer tillbaka. Men till vilken nytta?

Vi tittade på idévärlden häromdagen, det var en gammalt avsnitt om psykisk ohälsa. Tesen förstod jag som att det skrivs ut för mycket läkemedel och delas ut för många diagnoser, ett visst mått av lidande ingår i att vara människa. Försvaret var att samhällssystemet bygger på diagnoser. Väldigt förenklat.

Så vi fastnade i ett långt samtal om meningen med livet och hur man egentligen är funtad. Dagen efter fortsatte vi samtalet med ett par vänner till oss.

För mig finns inte meningen med livet. Det betyder inte att jag inte kan vara glad eller lycklig eller tacksam eller inse mina privilegier. Det betyder bara att fast jag är glad i stunden vet jag ändå, längst in, att livet är meningslöst.

Men du som tror på Gud, hur kan du tycka att livet är meningslöst?

Jag skulle hellre vilja fråga det omvända, hur skulle jag någonsin kunna klara mig om jag inte i alla fall trodde på Gud? Hur kan ni, som inte tror, orka med? Var finner ni tröst i meningslösheten?

Fast de andra tre behövde inte finna någon tröst, för de tror ju inte att livet är meningslöst. Och jag tänker att det är ju bara som de inbillar sig, de lurar sig själva. Samtidigt som det är deras åsikter som håller mig uppe. Det finns faktiskt människor som tycker att det finns en mening. Och för dem måste man fortsätta simma och kämpa och inte sjunka ner i det där svarta hålet.

Det är som att jag har för hög densitet, för att använda liknelsen från idévärlden. Jag flyter inte av mig själv utan måste hela tiden simma för att inte sjunka. Ibland får jag upp tillräckligt med fart för att flyta en bit utan ansträngning men resten av tiden måste jag aktivt simma. Och ibland är det otroligt utmattande.

Ofta använder jag mig av fart-taktiken, går livet bara fort hinner jag inte med att sjunka.

Har du inte provat mediciner då? frågar kompisen som är läkare. Nej, det har jag inte. Och det tror jag inte jag behöver heller. Detta är inte en klinisk depression. Det är bara det att livet inte HAR någon mening. Det är inte något man kan medicinera bort, sa jag. Och insåg att jag lät ju halvt galen. Och väldigt tvärsäker.

Jag kämpar med att inte projicera på mina barn. Att låta dem ha sin egen mening med sitt eget liv. Att inte pracka på dem fart-taktiken eftersom jag tror att den i längden inte är så hälsosam. Att inte låta dem leva på bekräftelsebränsle utan att veta i grunden att de är värdefulla och har en mening.

Men hur ska jag kunna svara, den dagen de frågar: Mamma, vad är meningen med livet?

Ska jag då svara: den finner du inom dig. Och lämna dem ensamma med grubbleriet.

Eller: det finns ingen mening. Och låta dem våndas som jag.

Eller: mening med livet är att få barn. Och låta dem bära ansvaret för min mening med livet?

Jag vet inte, det är ju det som är essensen. Kanske finns det en mening. Kanske inte. Om den finns hoppas jag att jag ska hitta den tillslut.

Så länge fortsätter jag simma.

Tygblöjor – avslutning

Pjuu, det var alla tygblöjor det! Det känns lite som att jag levt i en tygblöjevärld det senaste året. Förutom att jag haft tygblöjor på mitt eget barn är jag med i föreningen Blöjupproret och sitter till och med i styrelsen. I styrelsen är det mest medlemsarbete och formalia men hela föreningen andas ju såklart tygblöjor (och EC) så mycket snack om tygblöjor blir det!

Jag har lärt mig oerhört mycket om detta lilla ämne och är både fascinerad och lite besviken att jag missade detta med första barnet. Men föreningen var helt ny när han föddes och mycket liten. Dessutom har intresset för tygblöjor ökat mycket stort de senaste åren så det är en helt annan tid nu. Det kommer nya märken och varianter hela tiden så för den som börjar nu finns ju hur mycket som helst att välja på.

Jag hoppas att någon har blivit lite inspirerad till att börja med tyg efter att ha läst min mastodont-serie. Är det några frågor, så bara maila! Jag skulle bli jätteglad för tygblöjemail! 🙂

Nästa vecka ska jag skriva om något annat, nu får det vara slut på tygblöjesnacket för denna gång.

Noomi second hand

Äntligen lyckades jag ta mig iväg till den lilla gulliga second hand affären här i min egen stadsdel: Noomi. Jag har gått förbi här nästan dagligen i 7 år och aldrig lyckats gå in. Suktat efter kläder i skylten men inte ens provat. Nåväl, igår lyckades jag ta mig dit. Och det visade sig att det var en proppfull liten affär som både säljer märkes-second hand på kommission samt handplockade märkeskläder direkt från leverantör. Just denna dag köpte jag inget men noterade glatt att de säljer Filippa K och hade ett flertal byxor från detta märke. Jag är på jakt efter ett par chinos eller jeans från Filippa K och ska från och med nu hålla ett vakande öga på byxstället på Noomi.

En klassisk odd Molly-kofta har länge stått på min önskelista och även en sådan fanns, dock inte i min storlek.

Det fanns skor och en del prylar så som porslin. Mycket accessoarer som sjalar, handskar osv. 

I rummet längst in fanns förutom provrum och rejäl spegel också reastället som enligt ägaren fylls på kontinuerligt. 

Priserna är högre än kedje-second handerna men så finns här också bara märkeskläder och absolut inget trasigt eller fläckigt. Ordningen är noggrann och man märker att ägarinnan har bra koll på sina grejer. Jag uppskattar att inte behöva gräva mig förbi tusen HM-blusar för att komma till gobitarna och då kan jag gärna ta att det kostar lite mer. 

Öppet tis-fre 12-17.30 och långlördag 12.30-14.30

En trevlig affär men vänlig ägarinna som gärna hjälper till. Hit går jag gärna tillbaka!

 

Barnbråk och frustrationshantering

Innan jag fick barn trodde jag att jag var en konflikträdd typ som sällan eller aldrig bråkade. Som inte kunde skrika åt folk (utan alltid blev ledsen istället) som var lugn genom vilka stormar som helst, som gick därifrån tills det lugnat sig, som aldrig triggade igång en konflikt. Sedan kom min virvelvind till hjärtegryn och han tvingade mig att utvecklas som människa, få nya insikter om mig själv så väl som om andra, och bjöd på de största frustrationsutmaningarna jag varit med om. För med ett barn kan man inte bara gå därifrån och vänta sig att hen ska lösa det själv. Det hjälper inte att bli ledsen för det löser ingenting och barns känsla för att lämna någon annan ifred att lugna sig är, ska vi säga, begränsad.

Så jag har fått hitta nya vägar. Det har varit, är och kommer säkert bli ännu mer mödosamt, smärtsamt och tidskrävande.

Kanske är det någon mer som har en liknande situation som slipper lite av kampen om jag delar med mig av mina och våra metoder.

Att inte själv bli upprörd

Det viktigaste viktigaste i bemötandet av barn enligt mig. Man behöver sällan själv bli arg bara för att barnet blir det. Med mitt lillbarn är det så tydligt. Bara för att hon är skitförbannad för att hon inte kan få på sig skorna behöver inte jag bli upprörd. I den situationen är det lätt att behålla lugnet även om hon börjar banka och kasta skor överallt. Med storbarnet är det plötsligt svårare. Det är som att bara för att han är ett par år äldre förväntar jag mig att han ska kunna behärska sig och bete sig som en vuxen. Fast det kan han ju inte alltid. Så han blir också fly förbannad över skorna. Och kanske kastar dem. Och då blir jag förbannad för det blir grus överallt och nån kan skada sig, lillsyrran kanske stod för nära och flaskan välte och allt det där. När jag egentligen borde hantera båda situationerna likadant. ”Oj, kunde du inte få på skorna? Blev du arg då? Vill du att jag ska hjälpa dig?” Att bara behålla lugnet, inte gå in i barnets frustration och absolut inte trigga genom att skuldbelägga, skrika, komma med anklagelser eller krav. Alltså inte säga att han måste städa undan, bete sig som ett storbarn, kräva att han hämtar skorna igen osv. Allt det där som kommer automatiskt måste jag således trycka undan och bara ta fram silkesvantarna, snällrösten och trösta. Jag har löst det genom att byta ut VAD HÅLLER DU PÅ MED?!?! och SE NU VAD DU HAR GJORT!! mot: Kära nån! Eller Oj, så det blev. För mig är det omöjligt att säga Käranån med argrösten och därför är det mitt förstahands val. Andra tror kanske att jag är knäpp som använder såna ord men det är helt en fråga om självbevarelsedrift och att behålla lugnet.

Curla

På mornarna brukar vi försöka curla storbarnet så mycket det bara går för att han ska få en bra start på dagen och komma till förskolan på gott humör. Se till att allt är klart när vi väcker, fixa den frukost han vill ha, ha mycket tid att hjälpa och om det behövs klä på honom alla kläder fast han kan själv. Han får också äta frukost i cykelvagnen om han vill det, det hjälper ofta. Vi tar honom i handen, sjunger små sånger om det är läge, hämtar gosedjur och tusen andra grejer. Allt för att det inte ska bli konflikt redan på morgonen eftersom vi känner att denna stund på morgonen är viktig och lite sätter standarden för dagen. Vi själva stålsätter oss och samlar energi för att göra det och då går det oftast bra. Jag kan tillägga att detta endast gäller tre dagar i veckan just nu eftersom jag är föräldraledig men jag hoppas att vi orkar upprätthålla även till hösten. Det är så mycket värt att slippa bråka det första man gör.

Förekomma

Att lära sig förutse vilka situationer som kan bli problematiska och förbereda för dem. Eller faktiskt välja bort dem om det går. Lätt att säga, svårt att göra. För oss krävs det ibland att man är en vuxen på storbarnet som kan lägga all sin kraft hos honom. Hålla handen när man är ute och går, avvärja när det behövs och hålla koll på att humöret inte faller över. Detta är ju jättesvårt när man ofta är en vuxen på två barn men alla gånger det går försöker vi ta varsitt barn. När det funkar kan ju den som inte behövs just då ägna sig åt sig själv. För oss är hunger en stor källa till bråk och konflikt så att förekomma med att ha med vettiga mellanmål är lite ett tema hos oss. Jag har alltid med något nödmellanmål (en fruktstång i varje väskas innerfack) och oftast ett planerat. Frukt, macka, korv, köttbullar, ostkuber, morot är sånt som går hem hos oss.

Ögonen på målet

Att behålla fokus och inte plötsligt tappa bort vad det verkligen är som är viktigt hjälper mig. Ibland vill man kanske hjälpa barnet att lära sig av situationen, ibland vill man ge hen en positiv upplevelse och ibland vill man faktiskt bara komma någorlunda helskinnad från affären. För mig har dessa tre olika mål väldigt olika upplägg i konflikthantering. Vill jag bara få handlingen klar och barnen innanför dörren kan jag exempelvis muta dem utan dåligt samvete. Låta dem sitta i vagnen och köpa nått åt dem att tugga på så jag bara får göra klart och komma hem. Vill jag ge en positiv upplevelse, som häromveckan när vi var på kalas duger inte muta. Då var jag istället tvungen att se till att lillasyrran kunde vara hemma så jag var fri, jag ägnade all min kraft åt att underlätta i svåra situationer. Exempelvis satt han i mitt knä när barnen skulle leka en typiskt svår lek (bedömde jag det som) Alla satt i en ring, födelsedagsbarnet snurrar en flaska, den flaskan pekar på får ge sin present. Så många moment i denna lek som är jättesvåra om man är ett litet barn. Att inte bli vald, att vänta på att bli vald, att hämta rätt paket när alla tittar, att få sin present bedömd, att bli tackad och kanske tvångskramad inför alla. Jättesvår lek. När jag var med genom hela leken funkade det ändå. Många andra barn fick utbrott över det ena och det andra under lekens gång vilket bara stödde min tes. Hjärtegrynet sa efteråt också att han tyckte den leken var dålig och tråkig. Inget att rekommendera till andra kalasare alltså. Vi fick i alla fall ett bra kalas tillslut och jag är glad att mitt fokus gav utdelning.

Om målet är att lära sig något tycker jag man ska välja situation mycket noga. Att lära sig något när man är arg är nästan omöjligt, även för en vuxen. Vill jag att hjärtegrynet ska lära sig att hjälpa till att handla väljer jag inte att gå till mataffären vid middagstid när alla andra är där och vi båda är hungriga. Istället går vi kanske dit på förmiddagen eller direkt efter lunch. Någon gång när motivationen är hög, humöret gott och förutsättningarna för att lyckas är gynnsamma. Det krävs ju även att mitt humör är bra, att jag orkar smila bort eventuella stressade personer bakom oss som stör sig på allt för noggrann varuuppläggning på bandet eller dylikt.

Sluta uppfostra

Kanske ett jättekonstigt synsätt men jag upplever att i perioder när det är väldigt mycket känslor blir uppfostran för mycket. Då är det bättre att övergå till att guida och leda. Föregå med gott exempel och försöka få så många bra stunder som möjligt. Jag ser det som att jag guidar någon som är ny här. Som inte vet hur man ska göra i olika sociala situationer, när man ska hälsa, vad man ska säga och sådana saker. Vi provar nya situationer långsamt och försöker tänka igenom innan vilka nya moment som förekommer. Sedan kan vi vara guider och gå före istället för att låta barnet springa in, direkt misslyckas och sedan bli tillrättavisad och skammad.

Analysera hur andra gör

Fast i tysthet. När jag ser andra föräldrar interagera med sina barn kan jag ibland bara tyst för mig själv sätta etiketter på tilltalet och bemötandet. Jag gör ingen stor, djupgående analys utan bara benämner vad som sker. Exempelvis om jag hör ett samtal kan etiketterna som förekommer vara: förmanande, skammande, observerande, tillrättavisade. Det kändes så konstigt i början men nu har jag verkligen lärt mig något av detta. Bara genom att tänka på vad det egentligen var någon sa kan jag lättare se mönster. När jag övat upp etiketterandet på andra var det lättare att se hur jag själv pratar och vad mitt snack innehåller. Man vill väl aldrig tro att att man själv skammar sina barn men sanningen är nog att många gör det utan att veta om det. Och vad jag tänkt på mest är nog att det hjälper inte alltid att det är snällrösten. Att skamma någon eller trycka till någon är inte okej bara för att man gör det med silkeslen stämma.

Höj standarden

Jag tycker att jag hör på så många ställen att det är okej att bli arg på barnen. Man måste visa hela känsloregistret och barn tål ju att se ilska med. Det är nyttigt att veta att mamma också kan bli arg, och liknande argument. Jag håller inte med. Jag läste det så mycket att jag tillslut trodde att det var okej att skälla men nu mår jag själv bättre och vet att Nej, det är inte okej. De allra flesta barn kommer ha sin besärda del av arga människor, utskällningar och bråk utan att man behöver visa dem det som förälder. Jag tror inte det är ett dugg stärkande för ett barn att få skäll från sin tryggaste vuxen eller att få se att man minsann kan bli arg om man inte beter sig önskvärt. Jag tror det är mycket mycket bättre att visa på sätt att inte bli frustrerad och arg. Att föregå med gott exempel genom att behålla lugnet och att vara just en trygg plats för barnet dit hen kan komma med sina känslor när det behövs. Det jag oftast vill är ju att barnet ska lugna ner sig, tänka efter och göra om när det är lugnt inombords igen. Alltså att INTE släppa fram frustrationen och ilskan. Om jag förmedlar detta genom att själv bli arg blir det såklart helt fel. Jag vill att han ska lugna sig men själv blir jag arg? Nej, det är ju inte vägen framåt.

Så, det är helt enkelt inte okej att skälla på barnet. Gör man det ändå bör man absolut be om ursäkt och se till att jobba på sin egen frustrationskontroll.

Uppmuntra positiva handlingar och bejaka mysiga stunder

Fast här är jag samtidigt lite tveksam. Vem vill bli recenserad hela tiden? Vem orkar få betyg i ordning och uppförande löpande under dagen? Inte jag i alla fall. För ett par veckor sedan skrev jag en kommentar på en blogg jag läst tidigare. Tillbaka fick jag ett svar som endast innehöll ett positivt betyg av mig och min lilla text. Inget samtal, ingen återkoppling, inget varken medhåll eller motargument. Bara ett betyg. Och jag tappade direkt lusten att samtala med personen eller kommentera där igen. Jag tror det är samma för mitt barn. Om jag hela tiden uppmuntrar det positiva han gör och berättar hur bra hans beteende är tror jag inte han får någon vidare lust att umgås. Istället försöker jag säga när något varit extra mysigt eller han gjort något extra fint att jag lagt märke till det. Som en dag när jag såg honom leka med två andra barn och verkligen visa hänsyn och anpassa sig för att leken skulle gå vidare. På kvällen sa jag bara: Idag såg jag att du var en så himla fin kompis på lekplatsen. Då log han bara tillbaka.

Ta hjälp

Prata med BVC, be om remiss till barnpsykiatrin för att få prata med någon utomstående. Prata med föräldrarna, hur var det när du själv var liten? Kanske de känner igen situationen? Prata med vänner, läs böcker (Mitt bästa tips är boken Barn som bråkar) och bloggar för att bli stärkt, få nya input och vända och vrida på situationen så alla delar i den blir synliga. Prata med den andra föräldern och kom fram till något tillsammans. Och försök få avlastning så ni kan återhämta er, sova och tänka en tanke till slut. Samarbeta med förskolan, begär extra utvecklingssamtal. Allt för att få så många vuxna som möjligt med på tåget och hjälpa barnet framåt.

När det redan ballat ur

Ibland gör det ju det ändå. Jag är trött och orkar inte curla, hjärtegrynet har sovit dåligt och kan inte ta några motgångar osv. Då gäller det att inte ha stora planer och att inte ge massa instruktioner.

Till mig själv: stanna kvar, lugna rösten, ge trygghet.

Till barnet: jag hjälper dig, nu ska vi lösa detta, det är ingen fara.

Konkret innebär det för oss att ta i famnen eller hitta tillbaka till en trygg plats. Hemma är det soffan, ute vagnen eller cykelvagnen. Är vi bortresta kan det bli sängen eller en famn. Vi brukar alltid försöka se till att ha en trygg plats vart vi än ska. Vilket ger att vi ofta har med vagnen fast vårt storbarn nästan är fem år. Blir det för svårt kan man alltid återvända till vagnen, samla lite kraft och göra ett nytt försök. Vår barnvagn har en sufflett man kan fälla ända ner och det ger ökad trygghet för vårt barn. Han kan distansiera sig och vi kan passa att ingen fäller upp. När han har lagt sig där och fällt ner då vill han vara ifred.

Efter en tuff dag eller stund försöker vi vuxna sitta ner och tillsammans göra en liten snabbanalys (eller en lång om vi har tid) av vad som gick fel, vad vi kunde gjort bättre och kanske någon strategi för nästa gång. Och detta utan att skuldbelägga varandra. Då gäller det att båda är med på att analysen ska göras, ingen behöver bli arg för att hen gjort något som inte var så bra utan det är bara ett verktyg för att komma vidare. Misstag är bra för då kan man lära sig. Har man gjort fel själv gäller det bara att observera att det blev fel och tänka ut en strategi för att göra bättre nästa gång.

 

Heja alla er föräldrar där ute som också jobbar med frustrationsnivåerna och barnbråken! Kom gärna med fler tips så vi kan lära av varandra!

 

Mitt 2018

Nytt år, nya mål, nya planer och ny planering. Jag tar samma lista som vanligt. Den finns även för 2015 och 2016. Vet ej vad som hände med 2017?

Jobbet

Jag börjar året med en jobbvecka för att sedan vara föräldraledig i sju månader till. I augusti ska lilla hjärtat börja förskolan och då kan jag återgå till mitt frilansliv. Jag har ingen aning om hur det kommer se ut men hoppas ju att det ska innehålla lite jobb, mycket stimulans och rätt många obokade dagar när jag kan bli klar tidigt och hämta barna på förskolan.

Ekonomin

Å, ekonomin! Den har jag inte ägnat mycket tid det gångna året och eftersom jag har föräldradagar kvar att ta ut, och dessutom måste ta ut dem för att inte trilla ner i SGI-botten, kommer i alla fall första halvan av 2018 vara goda, ekonomiskt sett. Vi har dock en badrumsrenovering på g och det blir ju aldrig billigt…

Jag tror dessutom att min a-kassa kommer löpa ut under hösten -18 och då får jag fundera på om det inte är dags att starta eget ändå?

Hemmet

Vi har börjat sälja av bebisgrejer och kläder och mitt mål för året är att fortsätta och utveckla. Jag säljer på Reshopper just nu men kanske provar jag tradera igen. 

Rensa vill jag göra i perioder, nu över jul har varit en sådan. Leva med färre prylar, slippa vårda och ta hand om. Samtidigt blir jag galen på att allt handlar om PRYLAR!! Man blir liksom aldrig klar!

Huset

Inget hus detta året heller. I princip krävs det att jag har ett fast jobb för att vi ska få lån och dessutom känns ju husmarknaden lite som att kliva i ett minfält just nu. Allt är svindyrt och att sitta med mångmiljonlån intresserar oss inte. 

I sommar hoppas jag kunna odla lite på balkongen och komma iväg till någon annans hus ett tag. Det kanske dämpar längtet.

Hälsan

Träningen ska komma igång igen! Helst yoga eller nått sånt med i nödfall kan jag nöja mig med att springa lite mer frekvent. I nuläget är det den eviga cyklingen som står för min enda träning. Tråkigt!

Jag äter fortsatt glutenfritt och ser ingen ände på det projektet. Varje gång jag provat har jag fått sådan bedrövlig huvudvärk och sjukdomskänslor. Inte värt det!

I december funderade jag mycket på om jag kanske har zink-brist ändå? Jag läste om det på ett par olika ställen (bla Annas kemtvätt) under samma vecka och kände att det stämde in på mig. Jag har generellt lite svårt med näringsupptaget och eftersom jag fortfarande ammar går det väl åt en del. Jag ska i alla fall köpa ett sånt där zink-test och prova. Förra gången jag avslutade amning och kände mig urlakad slutade det med anemisk blodbrist och sängläge i tre veckor så denna gång ska jag vara lite mer vaksam.

Garderoben

Jag fortsätter med kapslandet men kanske är det lite för många byten med fyra på ett år? I år ska jag inte ha några månadsgränser för hur länge varje kapsel består utan bara byta när det känns lagom.

 Efter flera år med graviditet, amning, småbarn och praktiska kläder är jag mer redo att rensa hårdare i de undanlagda kläderna. De har inte kommit fram på länge och troligen kommer jag inte vilja ta fram dem igen utan kanske köpa något annat när kladd-tiden är över. Det känns också som att jag har bytt stil lite. Lårkorta kjolar lockar mig inte längre och enaxlade toppar känns också inaktuellt. Skönt ändå att slippa obekvämet. 

Pysslet

Utgörs just nu av min Bullet journal och inget annat. Tyvärr. Jag julpysslade ju lite och nått kort blev det under 2017 men annars har det helt avstannat, mest på grund av att kvällarna försvunnit i en dimma av jobb, styrelsemöten och småbarn. Med tyngdpunkt på det sistnämnda.

Jag vill inte lova något pyssel för 2018 men jag önskar att jag ska kunna pyssla lite mer tillsammans med barnen nu när de blir lite äldre. 

Stickningen

Har ett par mamelucker 2.0 på stickorna som jag ser mycket fram emot att börja använda! Sedan ska jag fortsätta att sticka saker från andra mönsterföretag än Drops. Det är ett löfte! Inget mera Drops! Himlans plagierare!

Bloggen

Jag har känt så många gånger att jag har saker att skriva men inte hunnit. Det hoppas jag ska bli ändring på 2018 så jag kan få tid att sitta ner och samla tankarna när de bra idéerna kommer till mig.

Jag vill skriva klart EC-serien, ta upp min serie om Hodgkins lymfom och skriva en ny serie om tygblöjor. Dessutom har jag länge tänkt att jag ska skriva om Malmös second hand-utbud och det vill jag verkligen få gjort under 2018.

Annars hoppas jag att nya, goda uppslag ska uppstå under året. Är det något särskilt ni vill läsa om så skriv en rad eller en kommentar. Än har jag inte vågat ha nån frågestund eller önskeinlägg. Mest för att jag inte vill riskera att inte få NÅGON fråga. Jante kom där igen…
Och så mitt enda nyårslöfte! (Förutom inget mer Drops då) Jag ska sluta borsta håret när det är blött. Det är en dålig ovana jag lagt mig till med och det är inte bra för mitt hår. Det är tillräckligt misshandlat som det är! 

Är det någon av er som vill avslöja nått löfte? Någon som ska haka på ekomorsans #shopless2018 ? Jag var lite sugen men bestämde att stå över. Vilket inte automatiskt innebär att jag måste köpa grejer för det 🙂

 

 

Blogg-året

Tänk att det redan har gått ett helt år till! På något sätt har allt hänt och ändå inget. Jag har inte bloggat så värst mycket under hösten men några inlägg har det ändå blivit. Om jag ska se bloggen som en överblick av mitt liv undrar jag om jag kanske måste ta tag i min irritationsnivå? Och då har jag ändå inte skrivit arga inlägg om allt jag varit arg över, och tur är kanske det….

Månad för månad

I januari skrev jag om vattkoppor eftersom det var vad som sysselsatte oss under jul och nyår 2017. Sedan var jag inte riktigt klar med mitt rensningsår (som jag skrev om hela 2016) utan hade tavlor och förrådet kvar. Jag var arg över allas nyårslöften om att vara mer närvarande i nuet. Jag skrev om vilka de bästa blogginläggen jag läst 2016. Sen funderade jag på vilka mellanstationer vi har och hur vi ska få dem att fungera. Jag skrev om bebislek vid 3-4 månader. Och den siste januari startade jag årets projekt: Zero Waste.

Under februari skrev jag om mina mödor med zero waste. Först sorterade jag pappersförpackningar och sedan plastförpackningar. Jag började med min EC-serie. Inledning blev ju naturligt det första och sen följde kom-igång. Jag sammanfattade rensningsåret och var tillslut klar med hela serien! Sen funderade jag över hur mycket man kan förvänta sig av en 4-åring. Jag pysslade en legolåda skrev 3 tips för mammahälsan och 3 tips för röda bebisrumpor. I garderoben skrev jag om mina amningsbhar och inlägg. Jag kände mig lite som en outsider och undrade om vi verkligen var så alternativa?

I mars fortsatte jag med zero waste, jag började med fyra förpackningar färre. Jag avslutade mitt mjölkdonerade och skrev om det, bebislekarna fortsatte med 4-5 månaders-lek. EC-serien gick vidare med inläggen resultat, när? och var? Jag var åsiktstrött och kanske börjar jag här ana att det där mörkret som kom sen. Jag skrev mitt första inlägg med en adlink, tjänade exakt noll kronor och funderade på om jag sålt min själ? Dock har jag sedan dess använt Reshopper lite mer och sett att det växt så kanske kommer den lite större nu.

Sen kom april och då lekte vi bebislekar igen, i EC-serien kom hur? och efter en lång tystnad skrev jag om att effektivisera och optimera. Lillbarnet började äta lite mer själv och jag var på en föreläsning om barn och ätande. Då skrev jag inlägget om BLW-metoden.

I maj kom jag ut ut mörkret en liten sväng och kunde få tillräcklig distans för att skriva om det. Jag pysslade en supersmart täcke-och-kudd-förvaring som fortfarande fungerar utmärkt! Lätt årets bästa pyssel. I EC-serien kom inlägget varför? och tillsist raljerade jag lite över om hur billigt det är att få barn.

I juni funderade jag på hur kläder känns när storbarnet hade åsikter om mjuka tröjor. Jag var rätt hård mot mitt instagramkonto och försökte strukturera upp. Jag skrev om Zero Waste igen och hur jante hade satt lite krokben för mitt projekt. Jag läste en bok (!) och fick semester. Jag skrev om EC på språng och om 3 tips för en smidig småbarnstid.

Semestermånaden juli innehöll bara två inlägg. Ett om företag jag ville att någon skulle starta och ett om ett skärp-pyssel.

Augusti var startskott för min jobbhöst, men jag började med att vara arg för att någon delat skräp på facebook. Mina jobbkläder synades noga efter att ha stött på kostymklädda vdar dagligen. Och semestern samanfattades. EC-serien gick vidare med ett inlägg om prylar.

I september funderade jag på tid och sedan fyllde lillbarnet 1 år och då skrev jag om presenter till 1-åringar.

I oktober skrev jag bara ett inlägg, om #metoo handlade det.

I november skrev jag bara om kläder, först om mina i höst/vinter-kapseln och sedan om barnens vinterkläder.

I december upprörde jag mig över aktivitetskalendrar och sedan handlade det om jul och några julklappstips för de allra sista självande dagarna.

Fem i topp

De fem mest lästa inläggen i år är alla gamla från arkivet, flest från 2015 🙂

Babyboxar, gravidbagar och startkit är ohotad mest läst och visas många gånger varje dag fortfarande. Jag tror att listan är någorlunda aktuell än men har ju inte (av naturliga orsaker) beställt några boxar nu på ett tag.

Min instruktion till att laga en trasig persienn är också populär och kommer på en andra plats.

På tredje plats kommer inlägget om den där väskan från travel som gick sönder och de inte ville erkänna att den var dålig i affären. Sånt här stör mig fortfarande otroligt mycket. Saker som utger sig för att vara bra kvalité och sedan går sönder efter ett par veckor. Värdelöst! Jag reklamerar ALLT jag inte är nöjd med, även mat, och får oftast pengar tillbaka eller en ny vara. Inget företag vill ju ha dåligt rykte och spridningen på internet kan ju numera bli otroligt stor och snabb.

När jag letade efter en tvåårspresent till barnens kusin hade jag svårt att hitta något alls. Det är dock nästan tre år sedan och min uppfattning är att det ändå blivit lite bättre nu. När jag är hemma hos barnfamiljer som inte är uttalade ekomuppar (som vi) tycker jag att plastberget känns mindre och trä-leksaker har kommit upp sig. Kanske kan det vara att ekotänket blivit lite status och därför eftersträvansvärt? Eller är det bara jag som lever i en bubbla?

Chiapuddingsinlägget skrev jag i februari 2015 men det är fortfarande ett av de mest populära inlägg jag skrivit, fortfarande visas det flera gånger per dag! Ska jag tolka det som att chia-trenden fortfarande lever?

På Instagram är det dessa nio som är mest gillade under 2017: (bild från bestnine2017.com)

1)Den första bilden syns ju inte men är en del av #metoo kampanjen från mitt skrå – musikerna. 2) Fruktburk där jag använt pepparkaksformarna till att göra hästar i vattenmelon. 3) Kavatskor är våra favoriter! 4) Tygblöjor på tork. 5) Tygblöjor på tork på hotell. 6) Julgran av washitejp. 7) Saker jag köpt på laplandecostore. 8) Att göra eget bregott – superlätt, gott och den enda av våra zero waste-vanor som är så implementerad att det blir gjort varje gång. Inte en endaste bregott-ask har vi köpt sedan jag gjorde bregott första gången! 9) Tygblöjeförvaring. 

 

Den värdefulla tiden

Just nu sover mitt lilla hjärta. Storbarnet är på förskolan och jag har egentid, ensamtid, fritid, alldeles för mig själv. Detta fenomen uppträder inte särskilt ofta längre, det var tre veckor sedan sist och dröjer ytterligare två till innan det kommer igen. Så vad ska jag göra med denna korta, korta tiiiden som jag nu fått till skänks? Den måste ju tas till vara och användas på bästa sätt! Ska jag sova? Passa på att dricka kaffet ifred? Blogga? (uppenbarligen) Städa? Ta tag i allt som blivit liggande i evigheters evighet? Så där har jag ofta hållit på och vända och vrida på mina olika val i huvudet, vad är mest värt, hur ska jag få ut maximalt av min tid? Hur ska jag effektivisera och förbättra? Men vet ni vad, detta eviga vägande för och emot, det får mig att bli stressad! Över att göra fel val, prioritera fel sak. Eller över att tiden ska vara för kort och inte räcka till.

Just nu fylls mina flöden av massa snack om att tiden är så mycket värd. Den får inte förspillas för man har ju bara ett liv, barnen är ju bara små en gång och dygnet har ju bara 24 timmar. Det gäller ju att välja medvetet hur man använder sin tid! Inte slösar du väl med tiden? Det är ju att slösa bort sitt LIV!?!

Fast ibland tror jag att det är själva stressen över att fylla de där timmarna med rätt saker som är problemet. Hade man inte tänkt så mycket på hur viktig tiden är hade man inte heller behövt hetsa upp sig så enormt över att den är så kort.

Många gånger tror jag att det bästa är att bara låta tiden gå. Inte försöka fånga den och spara den och fylla den. Utan bara sitta bredvid och observera.

Nu sover barnet och jag sitter här.

Nu vaknar barnet och då sitter vi här tillsammans.

Nu lagar vi lunch tillsammans.

Nu äter vi.

Och så vidare.

 

Förrförra hösten var jag inte sugen på att göra något alls med min fritid. Inte sticka, inte träna, inte träffa någon. Inget. Så istället för att tvinga mig själv spenderade jag i princip alla kvällar jag var ledig med att titta på dåliga serier på tv. Bara fördriva tiden och få den att gå åt. Försvinna. Men vilket slöseri! Nej, så kändes det inte alls. Nu minns jag det bara som hösten när jag kollade på serier. Precis som andra höstar som kanske var hösten jag tränade yoga, hösten jag ammade (det var ju den senaste) eller denna hösten som jag troligen kommer minnas som hösten jag jobbade.

Inget hemskt hände för att jag inte fångade tiden. Ingenting blev sämre eller kanske bättre heller, det bara var som det var. Jag väntade på att tiden skulle gå och då gick den.

Precis som nu. Nu sitter jag här och skriver. När lilla hjärtat vaknar kommer jag gå in till henne. Inget blev gjort, inget blev fixat men ingen blev heller stressad över att inget blev gjort.

Kan man ens slösa bort sin tid? Det tror jag knappt. Jag tänker snarare att tiden är cyklisk. Låter man den gå kommer den bara igen. Tiden är inte en ändlig resurs som man måste spara på. Snarare en oändlig resurs som bara blir längre ju mer man stirrar på den. Visst finns det ett slut för just min tid i livet. Men bara för att livet en gång tar slut innebär inte det att jag måste fylla det med maximalt mycket innehåll. Jag kanske hellre bara vill vänta på att det ska gå och efter ett tag notera att jag kommit hit eller dit.

Så var det med tv-seriehösten. På våren kunde jag konstatera att jag nu sett klart på de där serierna och var redo att göra något annat. Sedan dess har jag inte känt något behov av att göra samma sak igen. Jag blev klar med ingentingandet. Och det bästa var att jag inte var ett dugg stressad över att jag slösade bort tiden, den bara passerade. Och kom tillbaka ny igen.

 

 

Reshopper

Inlägget innehåller adlinks

För ett par veckor sedan hade vi besök i vår mammagrupp av en tjej som jobbar på Reshopper. Hon ville gärna berätta lite för oss om deras lansering av appen i Sverige. De hade innan bara funnits i Danmark och ville nu utöka. Först var jag lite skeptisk. Jag har sett flera sådana där köp- och säljappar. Vissa finns kvar i ett par månader bara och försvinner sedan. Jag tänkte att har det inte funkat hittills så lär det inte göra det nu heller, bara för att det är ett annat företag. Men när hon berättade om appen och vi sedan fick prova lite verkade det ändå lovande. Det är en vanlig köp- och säljapp där man gör annonser precis som vanligt. Kanske lite snabbare och färre knapptryck men ändå ganska likt. Tanken är att man ses och lämnar över saken men det går också att välja att man kan tänka sig att skicka. Man kan söka och filtrera på olika sätt men grundinställningen är att man ser saker som är till salu nära där man själv är. Appen är bara till för saker för bebisar och barn. Det finns dock en kategori med graviditet-och amningsrelaterade saker.

Hon berättade små anekdoter om hur hon själv sålt och köpt saker till sitt barn med appen. Att man går förbi hos varandra på de obligatoriska barnvagnspromenaderna man ändå jämt är ute på. Så lär man känna andra föräldrar i närområdet via appen och kan hälsa i parken och på lekplatsen. Jag tänker att om det funkar så är det ju underbart! Allt som får grannar och närboende att lära känna varandra lite tror jag är jättebra för hela samhället och dessutom är det ju trevligt!

Appen har tydligen varit väldigt framgångsrik i Danmark. Jag tänker att det är säkert stor skillnad på hur marknaden funkar i Danmark och Sverige (i Danmark finns exempelvis inte Tradera) men jag hoppas verkligen att detta kan bli stort här med. Än är det skralt med användare här i Malmö men jag har sett att Stockholmsområdet har kommit igång lite.

Har du några roliga barngrejer till salu och bor här i Malmö (eller någon annanstans med såklart men då träffas kanske inte just vi) så ladda ner appen och börja sälj! Jag vill gärna gå bebispromenader och göra smarta fynd på vägen!