Reshopper

Inlägget innehåller adlinks

För ett par veckor sedan hade vi besök i vår mammagrupp av en tjej som jobbar på Reshopper. Hon ville gärna berätta lite för oss om deras lansering av appen i Sverige. De hade innan bara funnits i Danmark och ville nu utöka. Först var jag lite skeptisk. Jag har sett flera sådana där köp- och säljappar. Vissa finns kvar i ett par månader bara och försvinner sedan. Jag tänkte att har det inte funkat hittills så lär det inte göra det nu heller, bara för att det är ett annat företag. Men när hon berättade om appen och vi sedan fick prova lite verkade det ändå lovande. Det är en vanlig köp- och säljapp där man gör annonser precis som vanligt. Kanske lite snabbare och färre knapptryck men ändå ganska likt. Tanken är att man ses och lämnar över saken men det går också att välja att man kan tänka sig att skicka. Man kan söka och filtrera på olika sätt men grundinställningen är att man ser saker som är till salu nära där man själv är. Appen är bara till för saker för bebisar och barn. Det finns dock en kategori med graviditet-och amningsrelaterade saker.

Hon berättade små anekdoter om hur hon själv sålt och köpt saker till sitt barn med appen. Att man går förbi hos varandra på de obligatoriska barnvagnspromenaderna man ändå jämt är ute på. Så lär man känna andra föräldrar i närområdet via appen och kan hälsa i parken och på lekplatsen. Jag tänker att om det funkar så är det ju underbart! Allt som får grannar och närboende att lära känna varandra lite tror jag är jättebra för hela samhället och dessutom är det ju trevligt!

Appen har tydligen varit väldigt framgångsrik i Danmark. Jag tänker att det är säkert stor skillnad på hur marknaden funkar i Danmark och Sverige (i Danmark finns exempelvis inte Tradera) men jag hoppas verkligen att detta kan bli stort här med. Än är det skralt med användare här i Malmö men jag har sett att Stockholmsområdet har kommit igång lite.

Har du några roliga barngrejer till salu och bor här i Malmö (eller någon annanstans med såklart men då träffas kanske inte just vi) så ladda ner appen och börja sälj! Jag vill gärna gå bebispromenader och göra smarta fynd på vägen!

Vad man kan förvänta sig av en 4-åring

Idag när jag hämtade på förskolan var hjärtegrynet inte riktigt redo att bli hämtad. Jag satt i köket och väntade och under tiden utspelade sig följande lilla scen. För enkelhetens skull har jag gett personerna i episoden figurerade namn.

I rummet sitter 4-åringen Sven och fipplar med en Ipad. Han är av det rastlösa slaget och skuttar ibland omkring lite innan han fortsätter fippla. En annan 4-åring, Jack, hoppas på att Ipaden snart ska vara ledig och bevakar Sven noga. Jack är ett sånt barn som ser ALLT. Så fort jag kommer in genom dörren springer han och säger till mitt hjärtegryn att MAMMA KOMMIT! Alltså varje dag. Alltid. Inget som händer inom förskolans grindar ungår Jack. Man kan fråga honom om vart vilken ungen som helst är, han har koll. Även på alla barns gosedjur, snuttar, filtar, kläder. Ja, ni förstår, han har KOLL.

Pedagogen Britta sitter vid andra bordet med mig och berättar lite om vad som hänt under dagen. Pedagogen Emma går fram och tillbaka och grejar med olika saker, ibland i köket, ibland i hallen. Britta och Emma diskuterar ett par lådor de sett stående i hallen och undrar om det är de nya leksakerna som de beställt. Jack tittar nyfiket upp. Sven märker inget.

Efter lite dividerande bestämmer de att Emma ska gå och kolla om det är leksakerna och i så fall hämta lådorna. Hon går ut.

Jack börjar springa fram och tillbaka mellan dörren och Sven med Ipaden för att både kunna ha koll på spännande leksaksleveranser och eventuell ledig Ipad.

När Sven säger: Neeej, den funkar inte! Kan inte Jack låta bli att trycka en gång till åt Sven (då funkar spelet igen) men Sven blir genast arg och skriker att JACK TRYCKTE FAST JAG SPELADE! Och Britta börjar med en liten harang om vems tur och om inte du kan låta bli så får du inte och så vidare.

Emma kommer med en jättestor brun låda med öppet lock och ställer in den på bordet, vänder sig om och går ut igen med orden: Det var våra leksaker! Jack hoppar, vig som en gasell, upp på en stol, själaglad över den spännande lådan och börjar peta på förpackningsmaterialet som sticker upp: Titta, titta! Sven tittar upp och på en sekund har han glömt Ipaden och hoppat upp på bordet och börjat peta han med.

Britta blir arg och börjar skälla på Jack och Sven som ju ”inte får stå på bordet” ”inte öppna någon annans paket” ”måste vänta tills Emma kommer tillbaka igen” ”inte rotar du väl i andras påsar när de har handlat” ”om ni inte kan låta bli blir det ingen Ipad”. Barna lugnar sig i ca 15 sekunder för sen kommer Emma med EN TILL LÅDA och ställer den bredvid. Frestelsen blir för stor igen och så börjar allt om.

Jag satt mest bredvid och gapade. Jag menar, är det verkligen rimligt att tänka sig att en 4-åring som VET att lådan innehåller avdelningens nya leksaker ska kunna låta bli en låda som lämnats öppnad på bordet på hans förskola? Jag tycker inte det. Hade detta hänt hemma hos oss hade hjärtegrynet SÅ KLART velat vara med och öppna paketet och det hade inte varit tal om att vänta och ”det är inte till dig” eller liknande. Jag tror inte att de två pojkarna ville busa eller hitta på djävulskap, de var bara nyfikna. Och Jack som ser och vet allt, han hade full koll på att lådan var full av leksaker. Hur var det tänkt att han skulle kunna låta bli?

Jag tror att man bör tänka till om vad det är rimligt att begära av ett barn som just fyllt 4 år. Ibland är det så klart svårt, man kanske tänker till efteråt. Och i min bedömning är detta för svårt för dem. Britta förväntade sig för mycket och eftersom pojkarna inte klarade att leva upp till hennes höga mål fick de istället skäll. Helt oförtjänt och till ingens nytta enligt mig.

Vad tycker ni? Var Britta för hård eller är det jag som förväntar mig för lite?

Fungerande mellanstationer

Jag önskar att jag käckt kunde säga att: allt som tar mindre än fem minuter kan man lika gärna göra direkt. Eller: jag ser till att ställa saken där den ska vara direkt, då spar jag tid och energi. Men det funkar inte hemma hos oss. Skulle jag göra allt som tar mindre än fem minuter direkt skulle jag aldrig någonsin sitta ner eller leka med hjärtegrynet eller sova eller ringa en vän. Jag kan heller inte springa upp på vinden med varje grej som egentligen ska vara där eller ställa disken rakt i diskmaskinen när den är full med ren disk. Nej, hur käckt och tidsbesparande det än verkar så funkar det inte för oss. Därför uppstår ett behov av fungerande mellanstationer.

Posten som är öppnad med inte åtgärdad behöver en plats tills den är färdigfixad och sedan kommer in i arkivpärmen. Tvätten som är smutsig behöver en plats att sorteras på och förvaras tills tvätt-tiden kommer.

Jag undrar alltid över de som förordar ett hem utan mellanstationer. Tömmer de alltid diskmaskinen direkt när den är klar så ny, smutsig disk kan ställas rakt in? Och uppstår det aldrig någon disk hos dem medan diskmaskinen går? Har de bara en sorts tvätt (typ 60°) så de kan lägga den rakt in i tvättmaskinen och sedan bara trycka igång när den är full? Jag fattar inte. Men okej, det var inte dem detta skulle handla om utan oss!

Vi har en hel mass med mellanstationer och den stora utmaningen är inte att de måste finnas (för de måste de) utan att få dem att fungera och inte klägga igen alldeles.

Återvinningen har vi i ett skåp i köket. Den är så omfattande att ett helt skåp är dedikerat återvinning, pant och farligt avfall. Vi försöker ta med en påse varje gång vi ska ut och inte har ett barn att bära på men ärligt talat är det ju inte så ofta som det händer så där är ofta fullt.

img_20170125_212608

Fullt – som alltid!

Tvätten sorteras efter temperatur och färg i en kista i sovrummet, och nu på senaste, också i en påse i badrummet. Där uppstår mycket 60° tvätt i form av barnkläder, tvättlappar och handdukar och jag har tröttnat på att bära tvätt mellan badrummet och sovrummet. Lösningen blev en extra tvättpåse. Den gjorde också att 60°-påsen i sovrummet inte längre svämmar över innan tvättiden kommer.

Den smutsiga disken som inte får plats i maskinen står helt enkelt på diskbänken och väntar på sin tur. Som i andra familjer antar jag.

img_20170125_212544

Klädåtervinningskassen i klädkammaren 

I klädkammaren har vi många olika mellanstationer. Det är dels påsen med saker som ska till vinden. I den hamnar urväxta barnkläder som ska sparas till nästa barn. Julpynt vi trodde vi packat ner men hittade bakom soffan när vi storstädade. Om något annat ska till vinden hamnar det ju också där men just nu är det mest barnkläder. Sen är det tre påsar med utsorterade prylar och kläder och textilier. En med saker det verkar lönt att försöka sälja, antingen på kommission, Tradera, Blocket eller Facebook. En med saker som ska till Myrorna och den sista är med kläder och textil som är trasigt eller dåligt så det inte går att varken sälja eller skänka utan som ska återvinnas. Just nu står där också en låda med mina gravidkläder som jag ska försöka sälja.

img_20170125_212531

Och visst blir jag smått tokig på alla grejer som är på väg någonstans, men som ändå står kvar i evighet. Visst hade det varit skönt att bara få allt gjort en gång för alla! Fast det går ju inte. Det är lite det som är grejen med sådana saker. De kommer alltid nya. Man blir aldrig klar. Jag kan gå iväg med hur många kassar som helst, de kommer ändå finnas nya efter ett tag.

Jag jobbar därför med att förbättra systemet, eftersom jag måste ha det kan det lika gärna fungera optimalt. En nyckel till framgång är att planera in tid för när man ska gå iväg med återvinningen/farligt avfall etc. Farligt avfall-bilen kommer med jämna mellanrum hit och då är det egentligen bara att boka in och göra. Borde vara lätt. Ett tag åkte min pappa alltid iväg med återvinningen samtidigt som han veckohandlade. Då blev det ju gjort en gång i veckan och hann aldrig bli överfullt. Det var innan de fick återvinning i området (de var alltså tvungna att åka en bit för att återvinna) även jag upplever att vi är sämre på att sköta återvinningen nu när vi har den rakt utanför dörren istället för ett par kilometer bort som vi hade innan. Konstigt egentligen.

Diskmaskinen tömmer jag på morgonen medan gröten kokar. (Eller min sambo innan han lägger sig) Då kan frukostdisken gå rätt ner i maskinen och där ryms även middagsdisken på kvällen. Så går maskinen efter middagen nästan varje dag. Tvätten sorteras direkt, som jag skrev, och de plagg som ska ha tvättpåse får det direkt, innan de går ner i kassen för rätt temperatur. Postsystemet har brakat ihop igen så det måste vi se över. Likaså säljes-kassen. Där har det inte varit mycket aktivitet de senaste månaderna.

Hur gör ni med mellanstationer?

 

Blogginlägg jag minns – 2016

Å, så många bloggar jag läst det gångna året! Det måste vara ett slags rekordår tror jag med mängden blogginlägg jag konsumerat. Och så många nya jag börjat följa! Några har slutat skriva men jag tror ändå att så här många bloggare som jag följer nu, har jag aldrig följt tidigare. Det börjar bli dags att uppdatera listan över vilka jag följer inser jag men först ska jag tipsa om några inlägg jag läst 2016 som jag fortfarande tänker på. Det blir ingen topplista eller något heltäckande tvärsnitt utan bara de inlägg som av olika anledningar stannat med mig.

Det första lästipset handlar om skillnaden mellan kausalitet och korrelation. Något som jag tror att man ibland behöver bli påmind om, särskilt om man ska kunna faktagranska media och förstå ny forskning. Ninette skriver ett oerhört bra inlägg om detta och förklarar så man både förstår ordentligt och ändå inte känner sig korkad. Detta inlägg har jag tänkt på nästan varje dag sedan jag läste det!

Petra Kratz Lindgren, som skriver den utmärkta bloggen En annan du, har otroligt många bra inlägg i sitt arkiv. Ett som jag ofta tänkt på det senaste är detta om mysiga familjemiddagar. Vi har inga regler om att man måste sitta med en viss tid, fråga om lov innan man går från bordet eller ens att man måste tacka för maten. Inte heller några föreställningar om att alla ska äta tillsammans och det ska vara trevligt. Vi dukar alltid ordentligt och lagar middag varje dag, sedan är alla välkomna att äta så mycket eller lite hen själv vill och sitta kvar så länge hen vill. Detta slutar oftast med att hjärtegrynet går från bordet när han ätit klart och sambon och jag sitter kvar och äter och pratar ifred (med lillahjärtat i famnen nu då) Det var skönt att läsa hos Petra att inte vi är ociviliserade vildar som låter vårt barn gå från bordet och inte drillar honom i att säga tack och äta fint. Ibland kan det kännas så när jag hör hur andra gör vid matbordet med barnen.

Pernilla Johansson på Ekoenkelt skrev ett inlägg i somras om att en hållbar livsstil måste vara hållbar för en personligen och hållbar i längden. Det finns så många olika perspektiv på hållbarhet och det är lätt att man tappar bort ett par på vägen när man bara är fokuserad på att köpa ekologiskt och fairtrade.

Jenny som är Ekomammaistan löste sitt barns födelsedags önskning så fint med virkad My little Ponny tycker jag. Tänker på detta varje gång jag ser hjärtegrynets förskolans hemska plastdjur…

Två nya favoriter i blogglistan är Onkel Toms stuga och Martina Johansson. De har båda en uppsjö bra inlägg att läsa igenom och deras arkiv är värda att surfa runt i lite.

Onkel Toms stuga skriver vardagskritiskt om konsumtion, privatekonomi och frihet från både arbete och sociala regler. Många av hans inlägg är otroligt tänkvärda och även om jag inte alltid håller med får han mig att ifrågasätta och motivera varför jag gör vissa val. Det känns väldigt nyttigt att tänka efter på detta sätt och inte bara följa med i strömmen. Särskilt fick jag tänka till om våra barnförsäkringar. Vi har kvar dem än så länge kan jag avslöja.

Martina Johansson skriver om biohacking, ketogen kost och hormoner. Innan har jag varit väldigt skeptisk till alla former av ketogen kost men efter att ha läst lite hos henne märker jag att mitt motstånd minskat. Jag har inte kunnat så mycket om det innan utan bara gått på nått snack i media om att det är dåligt tror jag. Hur som helst är det intressant att lära sig mer om ett nytt ämne även om jag inte kommer börja leva på fettkaffe och avokadoolja. Hon skrev ett inlägg som handlar om PMS och vad man kan göra för att minska besvären. Av någon anledning har det där diagrammet med östrogendippen fastnat i mitt minne. Även fast min PMS aldrig varit till jättestort besvär förstår jag nu, bara genom att titta på den bilden, att det självklart är kan ge stora problem!

Mia på Baking Babies gör ett otroligt viktigt jobb när hon bloggar om kvinnohälsa och bäckenbotten. Ett inlägg jag verkligen tar med mig från 2016 är det om bärandets ergonomi. De senaste 3,5 månaderna har jag haft ett bärredskap på mig i princip hela dagen och bärande har blivit en stor del i min vardag. Jag är glad att jag hunnit läsa så mycket som Mia skrivit innan min förlossning så jag var ordentligt insatt i exempelvis bäckenbottenåterhämtning.

Under året fin Elsa Billgren sitt första barn. Hennes förlossningsberättelse kände jag igen mig mycket i. Särskilt i det där att det inte var någon urkraft som tog över utan man fick bannemig göra jobbet själv. Inför min egen förlossning läste jag massor om hur andra hade haft det för att vara ännu mer förberedd denna gång.

Säkert har jag glömt bort massvis med bra och tänkvärda inlägg, har du något tips så kommentera gärna!

 

Sociala medier och medveten närvaro

De senaste veckorna har mina flöden i bloglovin, instagram, facebook och diverse andra sociala medier översvämmats av nyårslöften om att dra ner på skärmtiden, uppmaningar att ta vara på julen utan kameralins och små utläggningar om varför man valt att logga ut och koppla ner. Något sådant kommer ni inte få se från mig.

Jag kommer inte lova att vara mer i nuet, aktivt se mina barn eller sluta scrolla på facebook. Inte heller kommer någon bas-station för vilande mobiler införas här hemma, datorn kommer inte stängas av kl 22 varje kväll och skärmtiden kommer inte begränsas för att mer tid ska spenderas med att se varandra djupt i ögonen. Jag är trött på att fånga alla dagar och vara närvarande i nuet. Jag är trött på att behöva känna mig som en dålig förälder eller människa om jag tittar på min telefon en minut när jag samtidigt tar fart på hjärtegrynets gunga. Jag är oändligt trött på att caféer och restauranger har små skyltar där det står: ”no wifi, catch the moment” eller andra liknande plattityder.

Sociala medier är inte av ondo och gör oss inte mindre benägna att prata med varandra, de är ju SOCIALA! Ärligt talat blev jag jätteglad av att se mina vänners små julaftonsbilder där de önskar god jul och allt gott. Jag tycker det är kul varje gång någon är så nöjd och tillfreds med sig själv att de lägger upp en selfie. Jag vill gärna se bilder och läsa statusar om hur mina vänner mår, vad de gör, vad de tänker på.

Att tillbringa julen på sociala medier måste ju vara så mycket bättre än att tillbringa julen ensam! Jag kan inte förstå vad det är som är så himla dåligt med att uppdatera sin instagram på självaste julafton. Hade det varit ett pappersjulkort som ankommit på dopparedagen hade ju ingen upprört sig över att det öppnades och lästes trots julfriden.

Och är det bara jag eller är det inte otroligt ironiskt att just sagda sociala medier som de utloggade vill undvika innehåller så många förklaringar till varför hen inte är där? Hade det inte varit bättre att bara logga ut istället för att spendera extra tid inloggad med att förklara varför man hellre vill vara utloggad?

Jag förstår problemet när någon istället för att svara på tilltal försvinner bort i sin telefon. Eller när en förälder tar med sitt barn till öppna förskolan i tron att där ska finnas passning så hen kan surfa ifred. Men är det faktiskt de sociala medierna som är problemet här? Hade inte problemet varit lika stort om föräldern läste en bok och blev uppslukad av den?

Jag blir ju också sur om någon istället för att prata med mig väljer att titta i sin telefon men jag hade blivit lika sur om det var en bok eller tidning som stal uppmärksamheten.

Jag kommer inte försöka fånga fler dagar 2017 än nödvändigt. Många dagar är inte värda att fånga och de som är extra minnesvärda kommer bli fångade oavsett om jag försöker eller inte. Jag vägrar låta ännu ett vardagsmåste bidra till stressnivån. Och de dagar jag inte har möjlighet att träffa mina vänner IRL (de dagarna är ändå ganska många i bebis/vabb/sjukdomstider) vill jag väldigt gärna träffa dem online.

Detta kanske låter som att jag spenderar all min tid uppkopplad med scrollfingret redo men vet ni vad, jag behöver inte förklara eller försvara mitt telefon- och dataanvändande. Jag behöver inte ursäkta det inför någon. Kanske är det just det som är själva poängen. Jag kan själv bestämma vilka dagar jag vill fånga och vilka jag helst sluppit totalt. Jag kan själv avgöra när det är dags att logga ut. Jag behöver inga små skyltar och visdomsord upptryckta i ansiktet.

God Jul!

img_20161223_210346_516

Nu börjar det kännas som jul här i mitt barndomshem trots ett par missberäkningar längs vägen. Men sånt hör kanske julen till även om det är lätt att bli besviken på inställda glöggkvällar, sjukdomar och julgranens totala frånvaro.

Jag har slagit in årets julklappar och traditionsenligt använt julaskarna. Resterande klappar är inslagna i återanvända bruna pappkassar (efter idé av min mamma) och dekorerade med gamla band, papper och annat jag fann i lådorna här. Helt återbrukat alltså! Återanvände till och med ett par glitteretiketter jag hittade längst ner i en låda. För kommande år ska jag nog göra lite fler askar (och glitteretiketter) så jag kan använda sådana till alla klappar varje år. Dessutom var det ju kul att pyssla ihop dem.

Med julmaten försöker vi anamma tänket att julmat och traditioner går lika bra att infria alla julens dagar. Det behöver inte vara en slutspurt under hela advent med stor kulmen på julafton då ALLT ska vara perfekt, klart och med på julbordet. Vissa rätter kan man med fördel laga på juldagen eller annandagen. Det blir ju ändå alltid för mycket på just julafton. Därför har vi öppnat pralinasken redan, provsmakat alla ostar men väntar med Janson till annandagen.

Jag hoppas att ni alla får en mysig och behaglig jul med era nära och kära. God jul!

Julklappar

julklapp

Vi ger till alla vi firar med, oavsett ålder. Alltså inte bara till barnen för att vi vuxna ”har ju ändå allt” eller ”har egna pengar och möjlighet att köpa allt vi vill ha själva”. Däremot håller vi nere antalet julklappar, både till barn och vuxna, och ser till att det inte är krimskrams eller saker som kanske bara blir stående, utan satsar mycket på ätbart och användbart.

Jag tycker att alla ska få julklappar och särskilt om det är barn med och firar. Jag vill inte lära mina barn att det alltid bara är de som ska få och att vi vuxna bara ska sitta och stirra när de öppnar. Både för att jag inte tror att det är så kul för barnet att sitta där med hela ansvaret över att vara tacksam och lycklig över sina klappar OCH för att jag vill visa barnet det fina och härliga med att ge, inte bara att få. Att ge hör julen till lika mycket som mysigt sällskap, god mat, vackra juldekorationer och tid tillsammans tycker jag.

Vi pratar här hemma om vad vi önskar oss, stora som små, och aktar oss noga för att säga saker som: jag förtjänar inget ändå (barnen ska inte behöva tänka på om de förtjänar gåvor eller inte) jag vill bara ha snälla barn (som att barnen inte redan är snälla eller att vi bra tycker om dem om de är snälla) eller jag har redan allt (som att alla ytterligare gåvor är en belastning) Istället försöker vi komma på saker vi faktiskt vill ha så att den som gärna vill ge får lite inspiration. Till exempel önskar jag mig:

  • hårda, ekologiska tvålar som luktar gott
  • nötter, torkad frukt och godsaker
  • underställ i ull
  • strumpor
  • ekologiskt smink och hudvårdsprodukter

Hjärtegrynet har ingen leksakskatalog han sitter och prickar för (alltså gör barn detta på riktigt? Har läst om det i böcker och på nätet när folk raljerar men aldrig sett fenomenet på riktigt. Är det egentligen bara en sån grej som folk ondgör sig över utan att den faktiskt finns?) utan vi frågar honom, och då säger han ”vet inte” eller porschlegot. (den där Lego technic modellen av en Porsche som kostar minst 3000kr, en ledtråd: han kommer inte få den) Sedan fyller vi på listan med saker han behöver för att nära och kära ska ha ett hum om vad vi vill att han ska ha. På så sätt håller vi (oftast) bort plastskräp och hyllvärmare. Många av dem som köper till honom dubbelkollar också med oss om vi tror det blir bra. Det är ju så olika med barn och vad de uppskattar.

Hjärtegrynet har hittills inte ställt några krav eller tyckt det varit särskilt kul med högar med klappar. Han hade nog helst velat ha EN bra sak som han sedan kan ägna sig åt resten av kvällen. Jag uppfattar att det mest är vi vuxna som tycker han ska få massor av paket. För att jag ska stilla mig och inte köpa allt allt allt han skulle kunna uppskatta ger jag enligt ett par kategorier.

  • Något att ha på sig: I år den här fantastiska lunnefågeltröjan från Duns. Perfekt till en unge som äskar gult och var på Färöarna i somras och blev helsåld på lunnefåglarna
  • Något att läsa: I år en begagnad Pettson och Findus bok (Tuppens minut) Har läst Rävjakten och Kackel i grönsakslandet till förbannelse nu och behöver variation…
  • Något gott: Torkad mango är favoriten här och jag köpte ett paket från det bästa märket Nathalies. Lagom stor godsak för ett litet barn.
  • Något han hett önskar sig: En Lego Technic modell som är lite mindre. Jag vet faktiskt inte vilken det blev eftersom det var min sambo som var chef över denna julklapp
  • Något han behöver: Hoppade vi över i år. Det blir fullt tillräckligt med paket ändå.
  • Årets reflex: Ska jag införa i år och planerar att upprätthålla i alla år som kommer i framtiden. Reflexer är så viktigt och de har förvånansvärt kort livslängd. En traditionsenlig julklapp tycker jag också är kul! Jag fick exempelvis en marsinpangris och ett par vantar (och en bok och säkert nått mer, notera att min lista i princip bygger på de klappar jag fick av henne) av min mamma i säkert 10 år i rad. Blev lika glad varje gång!

Nästa år kommer jag följa listan till lilla hjärtat med men i år får hon endast en hårborste. Och inte för att hon kommer kunna öppna paketet och förundras, eller ens leka med snöret (som om det skulle bli några snören, nänä, mina askar ska fram igen) utan mer som symbolisk/pedagogisk julklapp. Alla ska få något!

Jag vill gärna att vi ska få till någon tradition av att ge en klapp till ett barn som inte har så mycket men hittills har jag avstått att ha med hjärtegrynet på det. Insamlingsställena här i Malmö är tyvärr förknippade med hysteriskt fullpackade köpcentrum som jag gärna slipper besöka. Och särskilt i juletid (julefrid)

Jag tycker fortfarande att det är roligt att skaffa julklappar till våra nära och kära. Kanske för att jag ofta köper ungefär samma saker: praliner, sylt och marmelad, strumpor, medlemskap och prenumerationer. Det blir ingen press på att hitta den perfekta grejen längre.

Jag läste att i år lägger genomsnittshushållet 4000 kr på julklappar. Alltid är det några som tycker det är en hysterisk summa och ondgör sig. Jag tycker det låter fullt rimligt. Själv budgeterar jag 3000 till julklappar, julkort och julblommor (både sådana vi ger bort och sådana vi köper hem till oss + gran men det blev ingen i år) per år och det brukar vara lagom. Utöver det köper ju min sambo en del klappar med men så att vi tillsammans kommer upp i 4000 verkar fullt rimligt och knappt konstigt.

Vissa av våra vänner tycker att vi är helt efter utveckligen som inte lagt av med julklappar till de vuxna än men för oss är det inget slentrian utan ett medvetet beslut att fortsätta. Vi gillar traditionen och tror att det går att få till julklappar som är bra på riktigt och inte bara blir krafs och miljöbelastning.

Bild: euroflorist.se

Städrutiner

Jag har funderat lite på detta med städning. Även på hur sjutton vi ska få till att göra det oftare men det var inte det jag tänkte skriva om nu. Utan om hur man ser på städning och att ha välstädat hemma. Varje gång jag vet att vi ska få besök blir jag smått besatt av att städa ett par dagar innan. Jag kan planera hela veckan utifrån när jag ska hinna städa var. Fast jag tycker inte det är någon fara om det inte är perfekt överallt när väl besöket kommer så troligen vet inte våra gäster om detta. Med vissa saker är jag noga med ska fixas innan besökarna kommer.

  • Tvätt ska inte ligga framme. Varken smutsig, ren eller vikt.
  • Sängarna ska vara bäddade, eller i alla fall vår säng. Vi stänger inte dörren till vårt sovrum (eftersom vi har rummen i fil och det skulle kännas konstigt att spärra av ett rum) och då syns ju sängen från hela lägenheten. En obäddad säng känns för privat att visa upp för mig.
  • Badrummen ska vara städade
  • Det ska vara dammsuget så det i alla fall inte är dammtussar i hörnen och knaster i hallen. Och absolut inte hår på golvet i badrummet.
  • Soporna ska vara uttagna, särskilt blöjpåsen!
  • Diskbänken ska vara avplockad eller i alla fall bara belamrad med den mat som just lagas
  • Vasken ska vara skurad.
  • Har vi nattgäster (som sover på extramadrass på golvet) dammsuger vi extra noga där hen ska sova.
  • Soffan ska se okej ut med kuddar och sånt.
  • Det generella kaoset ska städas bort. Dock inte alla leksaker, det är ju meningslöst eftersom de kommer fram direkt igen och kontraproduktivt eftersom hjärtegrynet då inte har något att göra.

Ganska mycket att städa alltså om besök väntas. Jag tänker att det är både för att gästerna inte ska känna sig äcklade av vårt smuts (fast gör någon det? oklart) och för att jag vill visa att vi inte håller på att tappa greppet totalt. Fast varför innebär det att någon tappar greppet om inte deras lägenhet är städad? Jag tänker ju att det är för att man har slutat ta hand om sig själv och att det är något slags mänskligt basbehov.

I min förra mammagrupp sågs vi hemma hos varandra en gång i veckan. Det blev ganska fort en tävling i vem som hade snyggast hemma. Kanske var det för att det var många inredningsintresserade med eller tävlinginriktade? Jag vet inte, men jag kände att den där hetsen med att piffa hemma var rätt stor i det sällskapet. Vem är hemma och putsar på sin stokkestol i onödan liksom? Jag gnällde mycket om detta hemma och kände både att jag hade velat städa som en dåre och liksom ”vinna” och att lägga ner helt och ta på mig rollen av den kaosartade familjen som aldrig plockar undan. Men så ville jag ju inte att de andras bebisar skulle bli dammiga av att vara hemma hos oss. Och så var det ju det där med att hålla dammfritt på grund av kemikalierna i dammet. Så jag fortsatte städa. Om än med lite andra förtecken än för att imponera.

När jag just flyttat hemifrån och mina föräldrar (särskilt mamma av någon anledning) skulle komma på besök kunde jag städa som en dåre för att bevisa att jag minsann klarade mig själv. Jag blev jättearg (fast sa inget) om jag upplevde någon kritik i min skötsel av hemmet. Om mamma fluffade soffkuddarna kände jag det genast som kritik för jag hade ju fluffat de där soffkuddarna extra noga bara för att hon skulle komma!

Jag fortsatte dammsuga och städa och fixa extra varje gång de skulle komma och försökte bevisa och imponera och allt sånt. Så sa min pappa en dag att mamma också gjorde så hemma hos dem när JAG skulle komma. VA?!? Vi hade alltså gjort det till en tävling igen. (Eller kanske var det bara av omtänksamhet, men med för mycket hets) Så berättade jag det för min sambo som genast sa: att han provat att istället stöka till när gäster kom (Här blev jag ju lite galen eftersom det borde innebära att vi jobbade helt emot varandra inför besökare, sen visade det sig att han mest menade innan vi flyttade ihop, pjuh!) Att ha lite ovårdad soffa och saker liggande framme kanske får gästerna att känna att de inte behöver överanstränga sig med städningen bara för att man ska komma på besök hemma hos dem. Att det kanske gör att man ses oftare för förberedelsetiden försvinner.

Kanske har han rätt i det. Att gästerna blir obekväma om det är för perfekt för då innebär det att deras hem, som kanske inte är lika välstädat, inte duger. Jag vet att jag känt det flera gånger. Bland annat då med mammagruppen men även med några andra otroligt välstädade och välstylade hem i bekantskapskretsen. Och jag vill ju absolut inte att någon som kommer hem till oss ska känna att de inte kan bjuda tillbaka för att det krävs för mycket städning. Kanske skulle även jag prova att stöka till lite inför besök istället för att piffa?

Jag tänkte på detta inför att vår BVC-sköterska kom hem till oss på den där allra första träffen. Hur många nyblivna mammor är det som städar och piffar halv ihjäl sig för att göra ett bra intryck på denna sköterska? Jag kan tänka mig att det är en hel del! När hjärtegrynet föddes fick vi inget hembesök pga tidsbrist och då var jag nästan lättad. Då behövde vi ju inte visa upp tvätthögarna och den ickebefintliga bebisgarderoben. (vi körde hög-i-fönstersmyg-systemet ett tag med hans kläder) Så knäppt! Som att det var en inspektion och att de skulle TA vår bebis om vi inte hade det okej hemma. Tänk vilken press lite städning kan sätta!

Nu för tiden är det en otroligt stor hjälp när mina föräldrar kommer på besök. Jag har slutat hetsa och accepterar mer än gärna extra hjälp med städningen. Både kuddfluff, kökskakelsavtorkning, blomstervattning och allt det där andra som bara aldrig verkar bli gjort i ett småbarnshem. Överlag försöker jag tagga ner med städningen men ibland är det svårt. Helst skulle jag vilja hitta ett system som gör att det är okej jämt men att jag ändå inte måste städa jämt. Det hade ju varit perfekt!

 

Kan man välja att vara en förebild?

img_20160925_221916

Mitt motivationscitat jag har på badrumsspegeln så att det är det första jag läser varje morgon.

Under sommaren är det flera av de socialamedier-profiler jag ser upp till och gärna läser som plötsligt går ut med att de avsäger sig att vara förebilder. Det gick en liknande våg för ett par år sedan och jag tänkte samma då. Kan man verkligen välja att vara en förebild? Är inte det något man blir så fort någon ser upp till en? Samt varför skulle man vilja sluta vara en förebild? Är inte det ett privilegie och en ära? Att någon ser en som sin förebild är väl något av det finaste? Jag förstår inte alls detta att man skriver inlägg om att avsäga sig ansvaret att vara förebild. Kanske är det så att det är något annat som menas. Man vill inte ha ansvaret för andras känslor, handlingar och åsikter? Man vill inte att människor man aldrig träffat bygger upp sina liv på det man själv skriver på nätet? Är man rädd för vad andra ska känna när de läser ens inlägg?

Jag tror inte att det är lönt att avsäga sig förebildsrollen. Min känsla förstärks av att sådana inläggs kommentatorsfält svämmar över att folk som skriver: ”Bra sagt men du är ändå min förebild.” Det går helt enkelt inte att undvika att vara en förebild om andra ser upp till en.

Personligen tror jag heller inte att det är önskvärt. När någon sagt till mig att jag är en förebild får det mig att känna mig glad och stolt. Och samtidigt ger det mig motivation att leva som jag lär i större utsträckning och att bli en bättre förebild och därmed människa. Att leva sannare mot mina åsikter och att få min önskan om mitt jag och mitt verkliga jag att närma sig varandra. Jag ser det som en extra skjuts i mitt miljöengagemang varje gång någon säger att ”jag skulle vilja vara mer som du” om miljövänlighet eller kemikalieundvikande. (Det hände senast i helgen, för övrigt) Då känner jag mig sporrad att ta ännu bättre beslut, fasa ut fler plaster ur vårt hem och lägga ner den tid som behövs på research inför olika inköp.

På samma sätt ser jag det med mitt hjärtegryn. Det är ju ingen tvekan om att vi föräldrar fungerar som främsta förebild nu och troligen ett par år till. Det får mig att tänka till och försöka vara mitt bästa jag så ofta jag förmår. Sedan lyckas jag ju inte alltid såklart, för ibland är jag trött och sur. Men då tänker jag att man också behöver balanserade förebilder som kan göra fel. Som ber om ursäkt och försöker göra bättre nästa gång. Som inte förvandlas till en överpedagogisk robot utan faktiskt är en riktig människa.

Kanske är det vad detta handlar om? På nätet tillåts man inte vara en riktig människa utan en överpedagogisk robot är det som krävs.

Min lilla miniblogg har ju inte fått utstå så mycket hugg och kritik. Kanske är det därför det är lätt för mig att sitta på mina höga hästar och undra varför andra ser det som ett så stort problem att vara förebild. Men jag förstår det inte helt enkelt. Kan man avsäga sig att vara förebild och varför skulle man någonsin vilja göra det?

 

Laga en trasig persienn

Vi har inbyggda persienner i nästan alla våra fönster. Tyvärr är de av usel kvalité och vi får hela tiden laga dem och fixa med dem för att de ska funka. Hade vi bestämt själva hade vi aldrig satt in dem men nu har föreningen valt fönster med inbyggda. Bor man i bostadsrätt har man själv ansvar för persienner och det faller således på oss att fixa problemet trots att vi inte valt lösningen själva.

img_20160919_100435

Hur som helst. I veckan gick två av våra sönder, dessutom i sovrummet så problemet blev rätt snabbt angeläget. Eftersom ytterhöljet på persiennsnörena var det som gått sönder gick de varken att dra ner eller upp utan hade fastnat hängande såhär. Det funkar ju inte.

img_20160919_100458

Upptramsat ytterhölje på snöret.

Jag tycker det är dyrt och onödigt att ha hit någon som lagar (även om vi får erbjudanden i brevlådan ideligen, troligen är det någon firma som sett att många persienner i vårt hus hänger lite på trekvart) så jag gör det helt enkelt själv. Nu tänkte jag visa hur:

Tidsåtgång för två persienner: lite under en timma

Svårighetsgrad: inte så svårt men pilligt

Verktyg och utrustning: persiennsnöre, nål, tråd, sax, eventuellt extra pluppar för längst ned på persiennen.

img_20160919_104245

Snöret är från Clas Olsson, vet inte om det är den bästa kvalitén men det var det jag hade hemma. Jag valde en sytråd i en avvikande färg så jag skulle se bättre hur jag sydde.

Sitter persiennen inuti fönstret börjar man med att öppna fönstret.

img_20160919_102625

Hos oss har vi den här fattiga lilla spärren som hela tiden går sönder. Köp nya och skruva fast om de är kass.

När fönstret väl är öppet kan man komma åt persiennen.

Pilla loss den lilla pluppen längst ner på persiennsnöret. Dra ut knuten som sitter inuti och dra fram snöret. Men var försiktig så inte snöret går av.

img_20160919_100617

Sy fast det nya snöret på det gamla med sytråden. Sy så nära och smått det går men ändå så det blir starkt. Det sista man vill är att snörena lossnar från varandra inuti rännan högst upp på persiennen. Då måste man ta ner hela den och det tycker jag är sjukt jobbigt. Klipp rent runt om så inga ändar sticker ut för mycket och kan fastna på vägen.

img_20160919_101047

Jag har sytt med små stygn genom båda snörena och virat sytråden runt om för varje stygn. Då sitter det bättre. Om det sticker ut någon ände undertill gör det inte så mycket. Det är i överkant det trasslar sig. Fäst tråden ordentligt men inte för tjockt. 

Det kan vara lite svårt att sy ihop trådarna med varandra eftersom man samtidigt måste hålla upp hela den trasiga persiennen så man når det gamla snöret. Eventuellt är det lättare om man är två.

Klipp av det gamla snöret ovanför pluppen och spara den om den är hel.

img_20160919_101123

Dra försiktigt igenom det nya snöret genom att dra i det gamla. Här kan man behöva pilla lite vid varje persiennplatta. Vid varje platta finns det två tvärtrådar. Våra persienner är trädda på varannan sida om dem och inte mellan. Om snöret går av måste man alltså trä det nya snöret likadant. Annars funkar det inte.

Vinkla ut persinennen så går det lättare.

img_20160919_101351

Dra igenom snöret hela vägen tills det är lika långt som det som sitter på andra sidan. Sedan är det lättast att fästa snöret längst ner innan man ställer in och knyter.

img_20160919_102302

Klipp av det nya snöret lite längre än du tror behövs och se till att inte någon perisennplatta smiter. Trä på pluppen (eller byt till en ny om det var pluppen som var trasig) och knyt snöret. Jag gjorde en råbandsknop med ett extra omslag. Dra åt den hårt och dra pluppen över.

img_20160919_102355

Pilla in de andra två snörena (som sitter ihop med tvärgående trådar) genom plupphålet i botten på skenan längst ner. Dra åt så att en tvärgående tråd dras åt omkring skenan. Tryck i pluppen som stopp. (Hänger persiennen ojämt så gör likadant på andra sidan och dra åt lika mycket, då blir det jämt och fint)

img_20160919_102502

Klipp av snöret.

img_20160919_102541

Klipp av det nya snöret i andra ändan (den man drar i) så det blir lika långt som snöret på andra sidan. Se till att persiennen är i sitt lägsta läge och att inget överblivet snöre finns i botten av persiennen. Trä på dragpluppen. Gör en knut, jag gjorde en likadan som i den andra pluppen fast med båda snörena då. Dra pluppen över och klipp rent snöret.

KLART!
img_20160919_104103

Efter ett par dagar kan det hända att det nya snöret sträckts ut lite och blivit längre än det gamla på andra sidan. Då kan man bara justera lite genom att knyta om vid dragpluppen och klippa av det nya snöret lite. Det kan vara smart att vänta med detta ett par dagar tills man vet hur mycket det nya snöret töjer sig.

Nästa steg i mitt försök att bli bättre vän med våra persienner är att lära mig rengöra dem på något lätt sätt. Någon som har tips?