Häromdagen åkte jag buss och tåg med morgonpendlarna här i stan. Jag brukar sällan vara ute i kollektivtrafiken så tidigt annars så jag hade inte tänkt på detta fenomen så noga innan.
I alla fall, jag hade vanlig mammaledighetsuniform, stor barnvagn, leriga skor, jacka som sett sina bästa dagar inklusive ett skriande behov av att se insidan av en tvättmaskin. Barnet var väl ungefär i samma skick. Behöver jag ens säga att jag inte hade smink, håret hade jag inte tvättat sedan i mars samt allt satt lite på sne och hastigt ihopkraffsat.
Runt mig stod finklädda advokater (jag vet för jag pratade med dem) med klackskor, perfekt manikyr, snygga vårkappor och pärlor på koftan.
Jag kände mig såå fel och så smutsig och ovårdad. Och började genast anklaga mig själv med varför jag inte tog tag i mitt yttre, borde jag kanske köpa en ny jacka? Och hur skulle det egentligen vara med ett besök hos frisören?
Men sen blev jag arg! Varför ska vi kvinnor vara så inkörda med att man måste vårda sitt yttre?!? Som att utseendet är ett självändamål och ett projekt. Kroppen ska tuktas och tämjas och pressas ner i obekväma klackskor och snygga figursydda jackor. Och om man inte gör det, då ska man skämmas och känna sig dålig på en proppfull buss en onsdagmorgon före 8.
Och varför måste jag jämföra mig med dem? Jag har ingen klädkod på mitt jobb. (jag har ju inte ens ett jobb) och inget tvång på att se ut på ett visst sätt. Ändå känner jag av pressen otroligt tydligt!
Det värsta är nästan att om jag ändå piffar och rättar in mig i idealet då ursäktar jag det med att jag ju GIVETVIS gör det för min egen skull. Att jag trivs bäst själv när jag också faller för patriarkatets skönhetsnormer. Att jag ju rakar benen för att det känns bra och stylar mig för att jag vill KÄNNA mig fin.
Och så börjar jag tänka på vad jag ska konsumera för att uppnå idealet. Hur mycket pengar jag ska plöja ner i någon skammande himlans modeindustri och strö över kapitalismens käftar.
Är så trött på detta! Och på samma gång trött på mig själv för att jag 1. måste vara så himla motvals och inte bara kan rätta in mig och slippa tänka. Samt 2. hela tiden går på detta. Om och om igen! Om jag nu ska vara så alternativ, varför känner jag också att det är så jobbigt?
Så, blir det någon ny vårstil? Troligen inte.
Enkelresan då? Jo, men den har vi väl alla gjort på något sätt. Förhoppningsvis är det inte en enkelresa utan ett fall som följs av en långsam och tydligen rätt mödosam uppförsbacke för att rädda sig själv, planeten och allas förstånd.
Händelsevis 
Yay! Så himla bra inlägg! Brett smil på läpparna nu.
1. Nej, snälla, rätta inte in dig!
Jag har med tiden kommit fram till att det är ett personlighetsdrag hos mig att alltid vilja gå åt ett annat håll än det ”de flesta” går. Länge tyckte jag det var så himla konstigt att jag alltid alltid ‘hamnade’ i någon slags avvikande position jämfört med normen, men så småningom insåg jag att det ju är för att jag vill vara där (på något plan). Då blev det lättare att acceptera.
2. Men man ingår ju trots allt i en social kontext, man är inte så jäkla autonom som man kan få för sig i ett sånt här neoliberalt samhälle. Så givetvis påverkas man av både förväntningar och bemötande. Det ÄR högst obehagligt att bli bedömd efter en viss norm utan att ens få förklara vilken skala man själv mäter efter.
Man kan ju passa på att i de fall man har någon annan samtalspartner än ett småbarn högljutt påpeka saker i stil med ”Jag tror att vi alla kommer att behöva anpassa oss till en lägre levnadsstandard framöver pga klimatförändringarna. Då kommer vi tycka att det är absurt och omoraliskt att köpa nya kläder bara för att det är ny säsong.” så att alla förstår att det är en genomtänkt politisk handling (+ i kanten!) och inte bara slöhet eller bristande kompetens (= dålig människa)… Att helt bortse från folks reaktioner är inte möjligt för mig som är alldeles för lagd åt att fånga in och analysera sinnesstämningar och sociala koder, annars vore det en väg framåt.
Jag räddar världen i pappas gamla vinterjacka från 1965 (vilken kvalitet!) men nu börjar den väl se en aning sunkig ut ändå? Men några år till går det nog.
Nej snälla, rätta inte in dig. “De” klär sig så för att ge förtroende hos sina kunder, och när vi är kunden, förväntar vi oss det utseendet. De har valt job med klädkod (och kompenseras för det)..
Du var inte ens på väg till jobbet, jag undrar om inte de var avundsjuka på dig också.
Instämmer med de ovanstående, kör ditt eget race! Ibland bokar jag första klass på tåget om jag ska åka genom hela Sverige och samtidigt jobba. Om det är en vardagsmorgon från t.ex. Malmö då är det väldigt ofta män(niskor) i kostym. Själv åker jag helst i mjukiskläder och sitter i skräddarställning i sätet med datorn. Känner mig ofta lite ”fel” men tycker samtidigt att det är lite kul att utmana ”business-kulturen”. Vi har ju lika rätt att åka med pendlarna på morgonen eller i första klass utan att behöva följa en klädkod. 🙂
Hejaheja! Skulle definitivt ge dig plus i kanten för högljudt politiskt ställningstagande! Samt jacka från 1965, det är ju otroligt imponerande!
Du har helt rätt i detta att det är omöjligt att värja sig från folks reaktioner, ska försöka tänka som du: Jag vill ju vara här 🙂
Du har rätt, det är ju (säkert) en del av deras arbetsbeskrivning!
Och kanske var de faktiskt lite sugna på att släppa allt och bara härja loss med mig på barnvagnsutflykt, härlig tanke!
Ja, det har vi ju!
Idag gjorde jag en liknande resa, fast adderade spänningshöjaren proppfullt försenat tåg samt världsglad ettåring med traktor. Många mjuknade ju ändå när hon kom dragande med traktorn och bjöd på ”suppa” ur skopan.
Tror det även är lite bra att sånna som oss också åker med de prydliga, alltid kan man få någon att känna sig lite mindre utanför genom att ta platsen sist i prydlighetsledet så att säga 🙂
Åh fint skrivet, även om jag inte riktigt håller med! 🙂
Jag har den senaste tiden haft en del bekymmer och även varit fysiskt ur form, och gått omkring i mysbyxor, osminkad, otvättat hår etc ganska länge. Har börjat återhämta mig nu, och längtar verkligen efter att ”styra upp” mig lite mer. För min egen skull, det tror jag faktiskt. Känna mig i ordning. Jag behöver inte konsumera så mycket för det, bara att ta ett par jeans ur garderoben, en ren tröja, sätta upp håret och lite smink istället för att gå oduschad i mysbyxor, så känns det så mycket bättre. Jag kan verkligen njuta av en fjällvandring där man blir svettig och jordig och luktar myggmedel i en vecka, men lika mycket av att komma tillbaka till civilisationen och duscha och ta på mig rena svala och hyfsat snygga kläder igen.
Kan spela in att jag jobbar i vården och därför 5 dagar/vecka ”klär ner” mig i stora oformliga sjok som överdel och byxor som alltid är för trånga att knäppa i midjan… 🙂
Förstår var du vill komma tror jag. När jag var sjuk fick jag gå en kurs som hette Look good – feel better. Vi pratade om smink, att knyta sjalar, peruker osv. Den hade verkligen en poäng då. Samtidigt undrar jag om en sådan koncept hade funkat idag? Det är ju sant att om man fixar lite kan det kännas bättre. Frågan är väl egentligen varför. Varför känns det bättre när man har piffat sig ”snygg”. Och varför känner man sig inte snygg i mysbyxor? Samt, tillsist, är det viktigt att känna sig snygg?
Jag jobbar ju själv, som du hör, på detta och har inga svar….
Ikväll ska jag träffa nämnda advokatgäng igen. Kommer behöva komma direkt från stallet och har ingen dusch hemma pga renovering. Känner att det är lite KBT ändå 🙂
Jag har faktiskt riktiga problem nu när jag till slut skall börja jobba igen. Jag har väldigt lite som ser någorlunda proffsigt ut efter 6 år hemma (studier och fl med två barn), plus att kroppen ser annorlunda ut från före barnen såklart. Nu kommer det inte vara något avancerat, några klädda klänningar räcker bra, men jag har varken tid eller ork att leta på second hand eller loppis, vilket jag ju brukar göra med mina kläder. Men bara tanken på att göra en ”shoppingrunda” får mig att bli alldeles trött på konsumtion, och klädhets, men på samma gång måste jag ju denna gång faktiskt köpa något som funkar på mitt blivande jobb…
Förstår hur du menar! Orkar verkligen inte leta igenom stans hela second hand utbud längre. Egentiden är ju begränsad numera och jag vill inte lägga massor av den på att köpa kläder!
Klädda klänningar är ju ett SÅ bra plagg så det tänker jag med är en bra idé! Fick en av min mamma från favvomärket People tree och har spanat på de som UnderbaraClara gör, Miss Clarity, men inte slagit till på någon än.
Just klänningar har jag ofta hittat på LotusEco och Earth and More. Hoppas du hittar något bra som du kan ha på jobbet!
Just jobbet vill man ju ändå känna sig lite dressad på….