Effektivisera och optimera

Det är lite tyst här.

Varje gång jag tror att jag har ett inlägg på gång brister det på att jag antingen inte hinner sätta mig ner i lugn och ro och formulera tankarna eller att jag är för trött för att ens börja formulera mig. Jag skriver spaltmeter med inlägg i mitt huvud just innan jag ska sova, alla är smarta, välformulerade och med en liten tvist på slutet. Sen somnar jag och vaknar utan ett endaste uppslag till inlägg, inga smartheter kommer till mig och tiden envisas med att gå åt till annat. På kvällarna, då jag tidigare skrev alla mina inlägg, båda barn sov och jag fortfarande hade lite energi kvar, är jag numera helt slut. Barnen går på vintertid fortfarande, lilla hjärtat sover lite oroligare just nu och mina energinivåer verkar vara konstant på en lite lägre nivå än jag är van vid. Därtill är jag med i tre (hur tänkte jag där) styrelser som alla har sina möten kvällstid. Styrelsearbetet är roligt men mycket mer krävande än jag trodde och i just denna period, rätt intensivt.

Jag drömmer om långa timmar utan avbrott att skriva, formulera mig, tänka till och komma med smarta slutsater. Givande samtal med en vän utan att bli avbruten och ostörd nattsömn men jag har fått inse att nu är inte tiden för sånt. Nu är tiden för tvättberg, vardagsmat, mamma-kom-nu, läsa saga, tvätta små kladdisar och att försöka hänga med så gott det går. Allt annat måste få komma sen.

Jag har ett andningshål som jag trodde var en tidstjuv. Jag störde mig på att det tog sån tid och jag aldrig fick något gjort men nu har jag insett att det är detta hål av tid som inte går att använda på något effektivt sett som gör att jag behåller förståndet. När vi går långsamt hem från förskolan. Jag har lillbarnet i selen på magen, hon sover ofta eller kollar på träden, hjärtegrynet sitter i vagnen och vill oftast vara ifred efter en lång dag på förskolan. Han brukar helt sonika dra ner suffleten så långt det går och ligga där i kojan och gosa med nått djur. Ibland vill han prata lite och i början av vägen brukar han äta mellis i vagnen och då har vi suffletten uppe men sen drar han ner. Då blir jag liksom ensam kvar med mitt strosande. Jag kan inte ringa eller lyssna på podd för jag har ju barnen med mig och vill att de ska kunna prata om de vill, jag måste bara vara där. Oftast tyst.

Så går vi långsamt långsamt hela vägen genom parken. En extra sväng om det är fint väder. Så lång väg som möjligt i parken innan vi kommer ut på asfalten igen. Ibland virvlar tankarna på lika fort som vanligt med middagsplaner, vad ska vi handla och att göra listor som aldrig tar slut. Men nrä jag tvingas gå där bland träden i vädret denna ganska långa väg märker jag att nästan alltid tar virvlandet slut. Det blir tyst inombords och vilan kommer. Ett par minuter varar det innan vi kommer ut till stora vägen igen och jag genast börjar fundera på om vi kanske ska passa på att handla nu när vi ändå är ute? Det gäller ju att ta vara på tiden när alla redan är klädda och har kommit ur huset. Effektivisera.

Fast jag vet att det är JUST detta som jag att vardagsstressen kommer. Fast jag är helt säker på att det är vardagsstressen som måste bort för att vi ska kunna må bra allihop. Jag borde INTE effektivisera och ta vara på tiden. Jag borde inte passa på att gå förbi där och där för att det är så käckt. Jag borde ju egentligen inte heller skriva detta inlägg i ett rasande tempo när jag har en endaste liten stund över. Lillbarnet sover, storbarnet vässar pennor. Båda nöjda utan min inblnadning. Jag hade kunnat göra vad som helst med dessa minuter som jag hela tiden undrar när de ska ta slut. Exempelvis hade att stirra in i en vägg säkert varit välgörande i längden men här sitter jag nu och effektiviserar för jag måste ju se till att FÅ NÅGOT GJORT!

Det är lite tyst här på bloggen.

Men i mitt huvud skriker tusen röster just nu med massor av uppgifter som ska effektiviseras och optimeras.