Skylla sig själv

Hjärtegrynet och jag är på biblioteket. Han har just lärt sig stå och nästan gå. Ni vet sådär att han är tvungen att luta sig framåt och sedan hoppas att fötterna springer med. En annan lite pojke är där med sin mormor, han är ungefär fem år och har med sig två ballonger från Mc Donald’s. Mitt lilla gryn blir alldeles till sig över ballongerna. Den andra pojken låter honom ha den ena och hjärtegrynet undersöker den lyckligt.

När vi ska gå är pojken och hans mormor också på väg därifrån. Hjärtegrynet ska bara ta en sista titt på ballongen och trill-springer fram till den. PANG! Ballongen smäller under tyngden av ettåringen. Hjärtegrynet blir helt förtvivlad. Ballongen är trasig, det plötsliga ljudet och så dessutom åkte han i golvet när ballongen inte dämpade fallet. Jag tröstar och ber femåringen om ursäkt för att vi tog sönder hans ballong. Han är inte jätteledsen, men jag ser att han är besviken.

– Han får skylla sig själv när han tar med ballongerna till biblioteket, säger mormor.

Ett par veckor senare är vi på babysim. En liten pojke vill leka med en stor skrapa (ni vet en sådan där man skrapar bort vatten med, med en gummilist längst ned) men hans mamma vill inte att han ska ha den. Hjärtegrynet blir också intresserad och när han väl fått på lite kläder och jag sätter ned honom på golvet plockar han fram skrapan som den andra mamman ställde undan. Jag försöker skoja lite om att våra barn är så intresserade av städmaterial. Mamman svarar:

– Ja, hemma hos oss har vi fått låsa in sopborstarna!

Jag vill ju inte sabba hennes uppfostran samtidigt har vi inga regler hemma om att man inte får leka med städgrejerna. Jag låter hjärtegrynet ha skrapan. Då är han ju sysselsatt medan jag klär på mig. När vi är klara ber jag honom ställa tillbaka den, vilket han gör.

Då kommer den andra lilla pojken fram och vill ha skrapan. Hans mamma säger till honom. Argt denna gången, hon har ju redan sagt till en gång. Pojken illvrålar och springer iväg in i duschen. Men där är det blött av vatten, och halt på kaklet. Han halkar och trillar rakt bakåt. Man hör den där hemska dunsen som blir av hård skalle mot kakel.

Mamman rusar dit. Så klart är hon rädd och orolig, men till pojken säger hon:

– Ser du nu hur det går när du inte gör som mamma säger?!?

Jag är på jobbet. Jag har just berättat för min chef att en av våra bloggläsare (jag skriver en annan blogg för min arbetsplats) har börjat kommentera elakt. Han skriver saker som: ”du är en skam”, ”du borde inte få kalla dig xxx”. Det hela hade börjat bli lite otrevligt. Några kollegor som sitter i fikarummet frågar vad jag och chefen pratade om och jag drar snabbversionen.

Min kollega, som jag annars har en mycket god relation med, säger:

– Det får du räkna med när du skriver på internet. Jag är förvånad att det inte varit fler och elakare kommentarer. Den som ger sig in i leken får leken tåla.

När är man egentligen gammal nog att kunna skylla sig själv? Är man någonsin mogen nog? De två barnen i historierna ovan var definitivt inte det. Pojken som halkade kunde inte förutse att han skulle kunna trilla och slå sig om han sprang på det våta golvet. Dessutom var han upprörd och kunde inte hantera sina känslor. Pojken med ballongerna var säkert stolt över sina ballonger och ville ta med dem. Att en liten ettåring skulle ramla på en av dem i extas över de fina ballongerna kunde han knappast planera för.

Inte heller jag, som ju är vuxen, ska behöva skylla mig själv när jag skriver något på internet. Där handlar det ju dessutom om att jag försöker göra något trevligt för andra att läsa. Om andra inte håller med ger det inte automatiskt dem rätt att vara elaka mot mig.

Jag funderar på om det finns någon gång man ska skylla sig själv? Oftast gör man ju så bra val man någonsin kan med den informationen man har idag. Mycket sällan gör jag, eller personer i min omgivning, saker jag/de säkert vet är dåliga för mig/dem. Om man ändå gör det, kanske kan man då skylla sig själv? Men hur är det med ohälsosamma vanor? Om man lever ”osunt” ska man då skylla sig själv när man blir sjuk? Det känns för cyniskt tycker jag. Ingen förtjänar att bli sjuk eller må dåligt oavsett hur ohälsosamt den lever. Samma sak tycker jag det är det med barnen i exemplen ovan. Inget barn förtjänar att slå sig eller få sina saker förstörda för att de inte gjorde som mamma sa eller valde att lämna sina saker hemma. Jag har över huvud taget svårt att se något sammanhang där man faktiskt får skylla sig själv. Särskilt inte om man inte ens är vuxen.

Vad tycker ni?

Annonser

8 thoughts on “Skylla sig själv

  1. Stört. Och obehagligt hur mycket som är ens eget fel här i världen – näthat, missfall, antisemitism, cancer och våldtäkt är ju mer eller mindre ok att skylla på offret (oftast i form av spekulationer i hur offret hade kunnat undvika det men det är ju samma sak.)

  2. Tänkvärt.

    Jag säger nog ofta till mig själv att ”jag får skylla mig själv”. Ibland för att jag själv lagt upp något på ett sätt där jag borde ha förutsett resultatet/konsekvenserna. Men också i ren självförebråelse. Kanske för att det i samhället läggs mycket på individen att klara sig själv, att man inte hjälps åt tillsammans för att nå bästa gemensamma ”nytta”. Men folk är väl rädda för att investera tid för att alla ska få det bra och att någon bryter mot detta och börjar gå sin egen väg eller dra ner hela gruppen. Märklig värld vi lever i…

  3. Ja, det är otroligt provocerande tycker jag. Man är alltid sin egen lyckas smed vilket automatiskt innebär att man alltid har sig själv att skylla om något går fel.

  4. Tror också att det har mycket med individ-samhället att göra. Är man alltid själv ansvarig för sitt liv, sin framgång och sin lycka blir det mycket ”skylla sig själv”. Det smittar ju av sig på barnen med.

  5. Bra skrivet! Håller helt med att det här med att ”skylla sig själv” används allt för ofta och för saker som faktiskt är en annan person som inte kan bete sig (som i ditt ex med taskiga kommentarer).

    Det enda jag kan komma på i min vardag som jag får skylla mig själv för är när jag är trött på dagen för att jag lagt mig för sent på kvällen… (händer lite för ofta).

  6. Det har du ju faktiskt rätt i! Jag får också skylla mig själv att jag kommer vara trött imorgon med denna sena läggning!
    Men att min son kommer bara det är däremot inte hans fel utan förmodligen mitt. Komma hem o leka så där precis innan läggning, inte smart.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s