Zero Waste – bakslag

Jag skulle ju göra detta året till ett Zero Waste-år. Lära mig mer om hur man nollar sitt avfall, berätta hur det gick, göra månatliga uppdateringar och ha månadsutmaningar för mig själv. Hur gick det med det egentligen?

Jaa, inte så bra, är det enkla svaret.

Jag drabbades av Jantes predikan och nedtryckningar i skorna när jag hittade flera andra bloggar som skrev om samma sak, och mycket bättre dessutom! Mer satsat och genomtänk. Jag läste hos dem och började tänka att mina små inlägg och ansträngningar var väl inget i jämförelse med det som andra redan skrivit. Jag glömde tänka på att ju fler som fyller internet med vettiga saker, desto lättare är det att hitta dem och desto mer tar de över från de saker som kanske inte är så vettiga.

Det var det första bakslaget.

Det andra var att jag tog mig vatten över huvudet. Jag insåg inte att om jag fortsatte att lägga till nya inköpsställen att ”svänga förbi” (hur man nu svänger förbi lite smidigt när man har två småbarn i släptåg och stället ligger på andra sidan stan dit man aldrig har andra ärenden) skulle allt bara falla eftersom det blev för stort åtagande. Jag borde istället utvecklat och jobbat på de ställen jag redan fått in i rutinen.

Det tredje var att jag fick veta att mitt kära Gram i Malmö Saluhall ska flytta. Till andra sidan stan från oss. Vilket placerar även dem i facket dit jag har jättesvårt att få till att komma iväg.

Några varor har jag lyckats köpa förpackningsfritt ändå, som ägg och bregott, de rutinerna sitter väl nu. Men de nya som jag skrev i förra inlägget har jag inte kommit någon vart alls med. Min plan nu är att fortsätta kämpa i det lilla. Ta med småpåsar för frukt till affären, köpa lösvikt så gott det går. Bunkra när jag väl lyckats ta mig till de ställen som säljer utan förpackning. Fortsätta analysera innehållet i återvinningsskåpet och se vad nästa steg kan bli. Men inte med bestämda uppdrag varje månad. Inte med siktet på att lyckas få till ännu ett veckoligt inköpsställe i rutinen. Min vardag håller helt enkelt inte för det just nu. Tråkigt nog! Jag hatar att vara den som säger att ”med småbarn går det inte” men just nu är det så ändå. Jag hoppas att vi om ett par månader har lyckats skaffa en cykelkärra så jag kan svisha runt lite mer och kanske komma till de där härliga, förpackningsfria affärerna där på andra sidan Malmö. Men tills dess får det bli Hemköp och Ica och de där vanliga affärerna, något annat funkar inte för oss just nu.

Annonser

Säljer jag min själ på Instagram?

Jag startade ett Instagramkonto för bloggen för ett par månader sedan. Mest för att det verkade som att alla andra bloggare hade det och var så nöjda. För att prova vad det var som blev så mycket lättare. För att kanske få ut lite mer material från bloggen utan att arbetsbördan ökade. Så värst många följare har jag ju inte. En och annan tittar in ibland. En och annan kommenterade något. Jag kommenterade själv en del på andras konton och fick då till en känsla av dialog.

Men så skulle jag ju fylla det där flödet också. Ha något att lägga upp som kan intressera en omvärld. Och genast började jag redigera vardagen och vinkla och vrida på saker. Jag ville lägga upp vissa saker som jag sen inte gjorde med någon form av egencensur. Inte vill jag ju stöta mig med någon. Det var ju inte det som var meningen. Många la upp pingar till företags konton. Det verkade gå hem, så då gjorde jag också det. Så satt jag en dag och kollade i mitt eget flöde och såg att det enda jag verkade lägga upp var saker jag köpt?!? VA? Det var ju INTE därför jag startade bloggen och hela det där köret. Det var ju för att få stöd och utlopp för tankarna om att INTE köpa något. Att konsumera mindre. Vara nöjd med det jag har. Ta till vara det vi redan köpt. Plötsligt hade jag förvandlat en an min bloggs kanaler till en köphetskanal! (Kanske drar jag i lite höga växlar nu, men så kändes det!) Stopp och belägg och deleat och börja om!

Från att ha tänkt ”ett Instagram om dagen är lagom” och planerat hur det ska se ut i flödet men sånna där snygga shoppingstilleben som ”alla” andra gör var jag tvungen att bara sluta. Tänka igenom.

Jag lockas fortfarande att lägga upp saker jag köpt. Och att köpa för att lägga upp (paradoxen?) men jag hindrar mig oftast.

För det är en illusion att vi kan shoppa oss ut klimatkrisen. Göra bättre val och köpa medvetet. Nej, det som måste till är ju att inte köpa ALLS! Att minska eller nolla sin egen konsumtion och använda det som redan finns på bättre och mer kreativa sätt.

Jag önskar samtidigt att de små, hållbara företag som finns ska få finnas kvar. Att det ska gå bra för dem. Så jag vill försöka sprida ryktet om dem. Eller vill jag det? Vill jag att de, även om det är små, fina företag och företagare, ska äga min åsikt? Vill jag vara köpt? Jag är ju aldrig sponsrad eller får några utskick så i den meningen är jag ju inte köpt, men jag GAV frivilligt bort min åsikt till företagen jag köper ifrån. Och även det skavde mig otroligt. Jag kände mig ägd och ofri. Bara genom att göra reklam i mina egna kanaler.

Nu är det i alla fall slut med det. Mitt konto ska innehålla miljövänliga tips, smarta vardagshacks, återbruk, funderingar om livet. Slut på reklam, shopping och saker jag köpt.

Om det innebär att Instagramkontot dör ut så må det vara så. Jag har aldrig haft något mål med att kunna tjäna pengar på detta och har därför råd att äga min åsikt själv!

Hur kläder känns

När jag var liten hade jag ibland en mardröm. I den förvandlades allt runt omkring mig till stål. Mina kläder, mitt hår, sängen jag låg i, hela mitt rum. Jag har minnen av hur det såg ut i rummet, allt var grått och hårt, men mest minns jag hur det kändes i drömmen. Hur allt var kallt och hårt, hur det nästan brände i skinnet av metallen. I drömmen befann jag mig i ett slags halvsovande tillstånd där jag försökte kämpa mig upp till ytan men inte kunde vakna ur drömmen. Jag försökte ta på sakerna runt mig för att känna att de INTE var gjorda av stål för att vakna ordentligt men ju mer jag kände på mina kläder, mitt täcke, ju mer säker blev jag på att de verkligen var gjorda av någon slags metall. Det enda som kunde dra upp mig ur drömmen var att ta på något som var levande. Katten som sov som en mössa runt mitt huvud och senare den som hellre sov bredvid mig räddade mig ur metallvärlden. Fanns där ingen katt kunde jag liksom inte skaka bort känslan av stål förrän jag gått upp och startat dagen ordentligt.

Jag vet inte längre i vilken ålder den här drömmen förekom. Inte heller hur många gånger det handlade om. Jag vet bara att det var många gånger (och att katterna förekom från sju års ålder)

Jag tänker på den här drömmen ibland när diskussionen om hur något känns kommer upp. Jag tänker på att jag ju egentligen VISSTE att mina kläder inte kunde förvandlas till stål mitt i natten men att jag ändå inte kunde förmå mig att tro på det. Eller att mina händer inte kunde känna att det var mjukt tyg de hade under sig.

Jag försöker tänka på drömmen när hjärtegrynet klagar på att något är obekvämt eller klämmer. Att istället för att jag som vuxen säger: ”Nej, jag känner inget i skon.” ”Den här tröjan som är så mjuk.” ”Det finns inget som kliar där.” bara acceptera att han känner något. Hur ska jag kunna veta att det ”inte alls kliar”, det är ju inte ens på mig det kliar! Hur kan jag vara säker på att den mjuka mjuka tröjan verkligen är lika mjuk för honom? Jag som inte ens kunde skilja mina egna sängkläder från stål.

Billig bebis – första året

Så mycket kostar ditt barn, så dyrt är första året, så mycket behöver du spara för att ha råd med en nyfödd. Och så vidare! Jag blir så trött på när barn räknas i pengar och bebisar ses som en utgift eller ekonomisk belastning. Detta har jag ju upprört mig över innan men idag tänkte jag ge lite svar på tal till alla dessa uppräkningar om vad allt kostar för en bebis.

Ledigheten – är den största posten. Såklart tjänar man mindre pengar om man inte jobbar. Det är ju ingen rocket sience direkt. Men! Många kollektivavtal har försäkringar som fyller upp till 90% av inkomsten (om man tar ut 7 dagar/vecka) och när man är hemma kan man oftast se till att ha lägre utgifter. Tro det eller ej men det är dyrt att jobba. Ät mer hemma, ät billigare, baka eget bröd, jämför priser på mat osv.

Blöjor – kan kosta massor om man köper dyrblöjor som Libero Touch eller andra liknande. (Våra vänner som får sin andra barn vilken dag som helst har budgeterat 600 kr/månad) Gör din plånbok och planeten en tjänst och använd tyg. Billigast är att riva gamla lakan till vikblöjor, sy inlägg av gamla handdukar och köpa ett gäng begagnade PUL-skal.

Kostnad: lakan och handdukar – alla gamla slitna du har liggande hemma, passa på att fråga släktingar och familj om de också vill bli av med något. Troligen blir de glada och tycker du gjort dem en tjänst. Köp PUL-skal i facebookgruppen för sånt, då kan du hitta för 50 kr/st. Köp 6 st. Totalt 300 kr och lite tråd till symaskinen.

Alla våra tygblöjeinlägg. Av strax över 100 st har jag köpt de 22 vita för 70 kr plus porto (inklusive 6 skal) de två gröna för 20 kr st och alla andra var gratis att antingen göra eller få.

Kläder – Köp på loppis för en femma styck eller få en hel kasse i en bytesgrupp på facebook. Många är så glada att bli av med alla sina bebissaker att de nästan betalar dig för att ta emot. Ha bara ett par plagg hemma i början, du kommer få så oändligt mycket, särskilt om det är första barnet i kretsen. Alternativ: se till att vara sist i kompisgänget, då kan du få alla de andras grejer, de kommer tacka dig för att du tar emot. Se till att alla dina vänner kommer på besök första tiden. De har nästan alltid med kläder.

Kostnad: ett par paket ballerina att bjuda besökarna på. Men glöm inte att ingen klandrar en nyförlöst som inte bjuder på fika.

Vagn – dyrt och onödigt. Köp en begagnad trikåsjal för första tiden, sälj den sen och köp en begagnad sele. Kostnad 300 kr i värdeminskning när du säljer selen tillslut. Alternativ: få en vagn gratis av kompis med stora barn.

Sovplats – samsov så behövs ingen säng. Gör ett eget babynest/babybädd av uttjänta t-shirts och handdukar eller en bordsfilt.

Inuti vår skötbädd finns en uttjänt bordsfilt, perfekt tjocklek och lätt att tvätta. Tvättlappar av gamla handdukar och en överbliven bit ribbat tyg.

Skötplats – gör en egen skötbädd av en bordsfilt och sy överdrag av något du har liggande hemma. Tvättlappar river du av gamla kläder och alla småbitar som blev över när du gjorde blöjor, sovplats och skötbädd.

Hygienprodukter – hämta ut alla gravidboxar och gå på alla ditt MVCs temakvällar och föreläsningar. Registrera dig på MAM så får du en napp gratis. Med alla gratisgrejer har du i princip allt du behöver för första tiden. Behövs ändå något: utnyttja alla de miljoner rabattkuponger du fick. Kostnad: energi och en bra cykel för att hämta upp alla boxar.

Mat – amma länge och kör sedan BLW-metoden. Kostnad: något förhöjd matkostnad för mamman och efter 6 månader, en blodkorv i månaden. Bonus: donera så mycket mjölk du bara orkar, det ger en extra inkomst och dessutom får du låna en förträfflig bröstpump gratis.

Matstol och matgrejer – en begagnad Antilop på blocket får du nästan gratis. Bebisen kan gott äta på vanligt porslin, fäst tallriken med häftmassa i bordet så kan den inte kastas. Sked får man i en av boxarna. Haklappar ersätts av tygservett/kökshandduk med påsklämma i nacken.

Dop – ha gärna ett stort dop och få massor av presenter. Kyrkan är gratis att vara i, klänning kan man låna där och för allra billigaste varianten kör knytkalasfika hemma hos er. Omatchande porslin är charmigt och dessutom inne just nu. Gör dekorationer själv av material du har hemma. Skicka inbjudan och tackkort digitalt för ekonomin och miljön. Ha en detaljerad önskelista om speciella grejer saknas, alla vill ge saker som kommer till användning. Även helt okej att önska sig pengar till bebisens eget konto, då kan ni bestämma efteråt vad det är som behövs.

Kostnad: kaffe och mjölk.

Aktiviteter under föräldraledigheten – vila, sova, gosa, vagga, promenera är alla mycket billiga nöjen för en förälder. Öppna förskolan är gratis och så också kyrkans barntimmar och dylika. Här i Malmö finns gratis babyrytmik på Malmö Live. Skaffa en mammagrupp att hänga med (har du ingen bra via BVC så gå med i en på facebook) och se till att träffas hemma hos varandra eller promenera i parken. Kostnad: en femma för kaffet i kyrkan, bjudfika ett par gånger för mammagruppen (okräset släkte så rån och nettokaffe kommer ses som högsta lyx)

Kläder och grejer för mamman – sy tygbindor och amningsinlägg själv. Speciella amningskläder behövs inte, kör med dina vanliga. Köp en begagnad amningsbh. Kostnad: 50 kr plus porto.

Barnförsäkring – gör som FarbrorFri och OnkelTom och låt barna vara oförsäkrade. När de börjar förskolan har de försäkring via kommunen.

Kostad: den gnagande oron om man inte är övertygad om försäkringsfrihetens förträfflighet.

Övrigt – tvättmedel, vatten och el kommer öka en del i och med tvättmängd och ökad tid hemma. Budgetera för detta och se till att ha ett bra elabonnemang. Eller bo i lägenhet och ta del av den gemensamma tvättstugan.

 

NOT: Detta är menat som ett raljant inlägg och inte någon absolut kunskap. Jag fattar också att alla har olika förutsättningar och att det ibland krävs pengar för att kunna spara pengar. Hur absurt det än låter verkar det vara dyrt att vara fattig och billig att vara rik. Barn har ju också olika behov och vissa är säkert dyrare än andra. Jag vet också att inte alla kan amma och har mer än en gång förfasat mig över hur dyrt det är med ersättning.

 

EC – Varför?

Men varför i fridens namn ska nu barnen sluta med blöja så hiskeligt tidigt? va? Va? VA?!

Det finns ju många uppenbara fördelar.

  • Färre blöjor – mindre belastning på miljön.
  • Slippa byta bajsblöjor – bekvämt och mindre äckligt.
  • Inget som sitter åt runt rumpan – färre eksem, mindre röd.
  • Lär sig lyssna på kroppens behov tidigt – kanske gör att man lyssnar bättre även senare.

Men sen finns det också ett par fördelar som jag inte hade tänkt på innan.

En är att jag känner mig nära mitt barn när jag kan förstå hennes kommunikation bättre. Detta har blivit ytterligare en signal jag kan svara på och när jag lyckas förstå vad hon vill känner jag att vi förstår varandra och känner varandra. Det stärker vår relation.

En annan är att jag slipper släpa runt på massa blöjpackning och skötväska. Nu har jag en extra blöja och ett frottélapp i framfickan på bärselen. Inget annat behövs.

Jag väntar inte längre i skötrumskön eller letar upp ett skötbord varje gång det ska kissas/bytas. Istället kan jag ta vilken toalett som helst.

Men den största anledningen till att vi började är helt klart att det löste ett problem för oss. Lilla hjärtat var (och är) mycket missnöjd med blöjor. Hon gillar inte att kissa i dem och visar det starkt. Vi försökte helt enkelt bara göra henne nöjd (det är ju det man gör mest hela tiden som förälder) och trillade in på detta. Visst hade jag läst lite innan och visst hade jag försökt lite med hjärtegrynet men jag kunde allt för lite för att dra igång projektet själv. Det var för att hon verkade vilja detta som vi började.

Ni vet ju säkert hur det är, man provar och provar med allt möjligt för att bebisen ska vara nöjd och inte skrika så. Det var detta som funkade för oss.

 

Fler inlägg i serien (länkarna börjar fungera i takt med att inläggen publiceras)

EC – Inledning, bakgrund och länkar

EC – Kom igång

EC – Resultat

EC – När?

EC – Var?

EC – På språng

EC – Hur?

EC – Varför?

EC – Prylar

EC – Bebis på pottan

Förvara extra täcken

Täcken, kuddar och extra madrassöverdrag, alla skrymmande, stora, fluffiga saker som är så svåra att förvara på ett bra sätt. Jag trodde jag löst problemet när jag skaffat en superstor vakuumpåse man kunde suga platt med dammsugaren. Den gick perfekt ner i en stor, vacker kista vi har i sovrummet. Problem ur världen, tänkte jag. Fast jag hade glömt tänka på att varje gång vi skulle ha något i den, alltså varje gång vi hade nattgäster eller behövde ett extra täcke själva, skulle vakuumet släppas, allt dras ut och sedan när det skulle tillbaka igen var jag tvungen att ta fram dammsugaren! Lilla hjärtat är dessutom rädd för dammsugaren vilket inte direkt hjälpte till för ambitionen att ta fram monstret. Oftast knödde jag därför ner påsen i kistan, osugen så att säga. Vilket givetvis ledde till att den 1. inte fick plats och 2. gick sönder. Samma problem igen.

Men nu, nu har jag löst det en gång för alla och till på köpet fått två nya kuddar och en med starkt förbättrad funktion.

Nu förvaras alla dessa skrymmande saker inuti stora kuddfodral istället. Jag viker täcket/madrasskyddet så det blir lagom form för kudden, stoppar in, drar igen, klart! Inget knöende behövs, inget går sönder och det är inte längre ett projekt jag drar mig för att ta fram extragrejerna.

När jag kom på (hade läst om det innan så det är inte som att jag uppfann hjulet själv) hur jag ville göra letade jag först efter färdiga kuddfodral för sittkuddar. Men fann inget jag gillade/allt var så dyrt att det aldrig skulle bli prioriterat ändå. Så var jag uppe på vinden och rev lite och hittade ett gammalt tyg jag haft på väggen i mitt tonårsrum. Då hade alla sådana tyger, vet inte var det var för knasigt mode men antar att vi ville verka beresta fast vi alla köpt tygen på Indiska. Någon av er som hade likadant och vet vad jag pratar om?

Tyvärr tog jag ingen ”före” bild men googlade fram en snarlik.

Mitt var stort, 70×130 cm, så jag bestämde mig för att göra två kuddar. I sylådan hittade jag två dragkedjor som var 30 cm, de fick sitta i kortänden så räckte det. Ingen var i någon matchande färg direkt men det tycker jag inte gör något eftersom själva tyget var så färgglatt i sig.

Jag klippte tyget i två lika stora delar och sydde klippkanten för att den inte skulle trassla sig. Sedan sydde jag i dragkedjan. Jag är inte någon expert på att sy och heller inte så himlans noggrann. Jag nålar ordentligt för jag vet att jag tjänar på det men sen blir det lite som det blir. I detta projekt var hjärtegrynet med och sydde, det var ju till honom kuddarna skulle bli. Således är allt lite snett och vint men kuddarna är vackra ändå och fyller sin funktion! Hjärtegrynet är jättenöjd och stolt över att han sytt dem nästan själv.

Nu ligger de på leksaksbänken när de inte är koja eller del av någon fantastisk maskin.

En svart dragkedja jag köpt på loppis för massa år sedan och en grön som blev över när jag sydde balklänning till min student för 13 år sedan. Jag hade köpt en grön, dold, som skulle matcha men valde snörning tillslut. Nu kom den äntligen till användning.

Jag gjorde inga försök till mönsterpassning eftersom jag tycker det funkar bra såhär med!

Här syns vad som är i. Till vänster: stort duntäcke samt litet madrasskydd, höger, duntäcke och stort madrasskydd. Den understa kudden är en vanlig från Ikea som min sambo hade med från sin studentlägenhet. Innerkudden till den var en helt värdelös variant som var alldeles för mjuk och luftig för min smak. Nu har jag istället lagt i två extra täcken vilket gör att kudden är sådär perfekt tung och formbar för att vara ett riktigt stöd för ryggen när man sitter i soffan (och ammar, vilket jag fortfarande gör rätt ofta)

Allt som allt är jag extremt nöjd med detta nya förvaringssystem! Det är både praktiskt, smart, vackert, användbart och lättskött. Hjärtegrynet har fått fler kuddar, vi har blivit av med komplicerad förvaring och dessutom kom tre gamla hyllvärmare till användning. 100 poäng av 100 möjliga ger jag detta förvaringssystem!

 

 

Ett bonustips särskilt för kräksjuketider är att förvara alla täcken och kuddar med lakan redan påsatta, det tackar man sig själv för när man bäddar om barnsängar mitt i natten.

Mörkret och meningen med livet

Jag har ett mörker inom mig. Ett mörker som finns där, alltid. I bakgrunden ibland och ibland som en dimma framför allting. Ibland så långt bort att jag tror det är borta för alltid. Att jag äntligen hittat ett sätt att bli av med det för gott. Men det kommer alltid tillbaka. Och för varje gång undrar jag lite mer hur jag egentligen ska komma ur det. Men det gör jag alltid, kommer ur det. Och väl på andra sidan undrar jag hur det var möjligt att det kom över mig igen. Jag kan bara skriva om det och prata om det när jag är ute ur det. Inne i det har jag ingen logik längre. Inga argument som når fram. Ingen uppmuntran och inga glada tillrop kan nå mig då.

När jag är i det funderar jag mycket på meningen med livet. Varför ska jag bemöda mig. Varför ska jag ens försöka.

När jag fick hjärtegrynet trodde jag att det var han som skulle rädda mig från mörkret. Göra så det aldrig mera kom tillbaka. Att detta lilla barn skulle göra mig komplett och hel. Vilket ansvar för ett litet barn. När det inte blev så, när mörkret kom ändå, undrade jag hur jag någonsin kunnat förvänta mig detta av en nyfödd. Hur kunde jag vara en så dålig mamma att jag förväntade mig att HAN skulle göra allt åt mig. Att det var han som skulle rädda MIG.

Min största rädsla är att mina barn ska komma på att det är meningslöst. Att de ska upptäcka att livets mening inte finns. Att det är en jakt utan mål och utan belöning. Att jag satt dem till världen i ett meningslöst liv. För vem gör så? Vem är så egoistisk att den sätter barn till världen för att rädda sig själv? Att de ska få veta att livet betyder ingenting och den enda anledningen det finns att leva det är att rädda mig. Och jag undrar hur jag någonsin ska kunna svara när de frågar mig: mamma, vad är meningen med livet? Och jag ska säga: meningen med livet är du! Och hur de sedan ska kunna leva med ansvaret.

Så får det inte bli!

Det bestämde jag för länge sedan, då när jag gick med mitt nya lilla hjärtegryn och grät i parken för att jag inte kunde säga till BVC-sköterskan att det inte var perfekt. Hon hade frågat hur jag mådde jämfört med innan förlossningen och jag tänkte: men det var lika meningslöst då. Lika mörkt då som nu. Så jag kryssade i: I lika stor utsträckning. Det svaret ger inga remisser till någon kurator kan jag säga.

Jag bestämde att det INTE ska bli så att jag svarar att du är min mening med livet. Jag måste hitta den själv och ta ansvar för den själv. Så att jag snarare kan visa vägen för barnet om de någon gång behöver det. Inte låta dem bära mig.

Under åren har jag lärt mig ett par strategier för att hålla mörkret i schack. Järn och D-vitamin tillskott. Träffa eller ringa mina nära vänner. Hålla kontakten med familjen. Vistas ute. Träna. Gå i kyrkan. Sova ordentligt. Lyckas jag med allt detta kommer mörkret mycket sällan. Mitt senaste knep är att omfamna det. Erkänna att det finns. Att det är en del av mig och troligen alltid kommer att vara det. Har mina barn ärvt det är jag kanske bättre rustad att hjälpa dem acceptera det som en del av dem också. Min värsta rädsla är inte längre att mina barn ska upptäcka att livet är meningslöst. Och just nu, just nu är meningen med mitt liv att se till att dessa två små har ätit, sovit, gjort sina behov, är lagom varma och glada för att kunna leka med varandra. När jag hör deras glada skratt och rop över att bara se varandra är jag mer säker än någonsin: Livet är värt att leva. Ljust kommer att återvända. Jag är komplett.

Börja äta med BLW-metoden

Lilla hjärtat är nu sju månader och i vår BVC-babygrupp ligger stort fokus på vad barnen ska äta och äter. Vid vilken ålder ska man introducera fler än 1 mål, vad ska det målet bestå av, hur mycket ska man amma/flaska, hur stora ska bitarna vara vid vilken ålder, hur får man puréerna helt släta?

Varje gång denna diskussion kommer upp känner jag mig först lite dum eftersom vi oroar oss noll för allt detta (förutom just när jag träffar denna grupp) och sedan lättad. Vi har valt att introducera mat med BLW-metoden (Baby Led Weaning) och förutom att det funkar otroligt bra för oss tar det även bort all min noja kring maten.

I BLW introducerar man mat genom att helt enkelt låta bebisen sitta med vid matbordet när det äts och äta det som resten av familjen äter. Bebisen äter själv och ingen vuxen blir då upptagen med att mata och truga och distrahera utan alla kan äta samtidigt, samma mat. Så klart blir det inte tillräckligt lång ätstund för en vuxen i början men rätt snabbt kunde vi börja få riktig matro hela familjen.

Vi tänker en del på i vilken form vi lagar maten för att det ska vara lättare för vår yngsta medlem att ta själv men de allra flesta rätter vi lagar till vardags är sådant som hon kan utforska och greja med och oftast smaka också. Alltså inga speciella burkar, pureer, smoothisar, smakportioner eller något sånt.

Så fort hon kunde sitta ordentligt utan att säcka ihop och kunde greppa och föra handen till munnen började vi erbjuda mat från våra tallrikar.

I BLW-böcker och artiklar talas det om att man MÅSTE vara 6 månader för att klara detta men jag tyckte att eftersom det är dessa två färdigheter (sitta med rak rygg tillräckligt länge för att äta samt greppa och föra handen till munnen) som krävs kunde vi börja när de var inlärda istället. Det finns ju liksom ingen magisk gräns natten mellan 5 månader och 29 dagar och 6 månader där det är helt säkert att färdigheterna är på plats utan det måste ju vara individuellt, som med allt annat.

En logoped jag var på föreläsning med talade också om dessa två färdigheter samt om hur tungan och käken rör sig. I början kan barnet bara röra tungan och käken samtidigt och bara upp och ned, så småningom lär de sig röra tungan utan käken samt i sidled, då är det lättare att äta.

För oss innebar allt detta att vi började med mat redan vid 4 månader. Lilla hjärtat var superintresserad och helt omöjlig att ha med vid matbordet om hon inte fick smaka. Så vi började erbjuda ett par bitar att utforska varje gång hon var vaken när vi andra åt. I början var det bara vid middagen (detta avråder ju BVC från, man ska tydligen börja med lunch, men då sov vår lilla alltid) och i takt med att hon var vaken mer och mer blev målen och möjligheterna till att försöka oftare, fler. Nu är hon sju månader och smakar något litet varje gång vi äter. Fortfarande rör det sig inte om några jättemängder mat, hon har inte ”kommit upp i portion” som de säger på BVC, men hon tränar sig och får i sig lite varje gång.

Jag ammar fritt fortfarande och upplever inte att amningen minskat så vansinnigt mycket, de mål hon äter mycket mat blir det säkert lite mindre amning efter men fortfarande ammar jag mellan varje matmål.

Så här såg middagen ut idag för vår yngsta familjemedlem. Tallriken är en sushitallrik som har lafgom höga kanter att fösa upp maten mot. På undersidan sitter den fast i bordet med en rejäl klutt häftmassa. Helt kastsäkert än så länge!

Vad äter vi då?

Helt vanlig barnfamiljsmat skulle jag säga. Varannan vecka har vi Linas Flexitarian-kasse och hittills har nästan allt gått att ge till bebisen, i alla fall delar av rätterna. Resten av tiden är det mycket fisk, rotsaker och potatis, ägg, ostar (som halloumi och feta) pasta, tomatsås och en del kyckling och färsmat. För järnets skull har vi blodkorv/pudding i frysen och steker en liten bit per dag till barnen.

Frukost, kvällsmat och mellis är alltid gröt, macka, yoghurt, frukt eller plättar eller en kombination av dessa. Allt detta funkar bra till bebisen och hon kan äta det själv. Plättar är båda barnens favorit och i dem kan jag passa på att stoppa ner alla möjliga olika mjöler för att få upp näringsinnehållet.

Vi låter henne kladda fritt med gröt utan att mata och hon smakar lite varje gång men min plan är att göra grötpinnar eller grötmuffins så hon lättare kan hålla själv och äta.

BLW-metoden tilltalar mig också eftersom man inte måste ha massor av grejer för att kunna börja. En stol där barnet sitter bra, en haklapp/förkläde om man vill och så en rejäl skurtrasa och ett öppet sinne 🙂 Vet vi att det blir mycket kladd låter vi bebisen äta i bara blöjan (då tar jag en ful tygblöja eftersom den garanterat blir kladdig) och en tygservett runt halsen med en påsklämma bakom nacken. När måltiden är klar får hela bebisen tvättas av i handfatet och servetten och blöjan går i tvätten. Vi torkar inte under tiden lilla hjärtat äter utan tar allt efter. Det blir oftast väldigt kladdigt men eftersom vi uteslutande låter henne äta i köket gör det inget.

Förkläde och haklapp från Sunflower design

Vi har ett jättebra förkläde som min mamma köpt från Sunflower design. Där jobbar unga tjejer med att sy saker som de sedan säljer. Just deras förkläden är extra bra tycker jag och dessutom är det verkligen en god sak man sponsrar när man köper där. Det kan jag verkligen rekommendera! Förklädet tvättas i 60 grader var 5e dag ungefär och är sedan som nytt igen. (Jag såg att de inte har något bebisförkläde på hemsidan just nu men man kan med fördel fråga om det, så syr de nya)

Många frågar om inte barnet sätter lättare i halsen när de äter stora bitar? Jag upplever att det snarast är tvärt om. Eftersom barnet får chans att tidigt träna sig sätter de mindre i halsen. Hjärtegrynet började också äta med BLW och har aldrig satt i halsen. Dock är det gott om klökningar eller kväljningar. Dessa kommer när barnet fått i sig en för stor bit eller när maten kommit för långt bak i munnen och syftar till att skydda mot att sätta i halsen. Det kan se otäckt ut om man inte är van men det enda som händer är att matbiten kommer upp. Vi har aldrig tyckt det varit någon fara och inte behövt ”sitta på händerna” som jag läser om i BLW-böcker. Ett tag hade jag dåligt samvete för att jag inte oroade mig tillräckligt för sätt-i-halsen (av alla saker man kan oroa sig för liksom) men efter att ha lyssnat på ovan nämnda logoped samt läst på i ämnet är jag nu lugn. Får barnen träna sig i ätande kommer det inte vara ett problem. Dock finns det en del saker och former på mat vi valt bort eftersom de kan orsaka luftvägsstopp om det vill sig riktigt illa. Korvslantar, råa morotslantar, hela nötter, opoppade popcorn osv. Dessa avstår vi tills barnen är betydligt äldre och det känns inte som någon uppoffring alls. Min sambo vill gärna tugga på de opoppade popcornen i botten av skålen men nu får han ta dem ur kastrullen eftersom vi ser till att de inte finns i skålen hjärtegrynet ska äta från. (Kanske en knasig utvikning om detta med popcorn – det äter ju bebisen inte än på ett år typ, men jag har sett en fasansfull historia florera om ett barn som satte just detta i halsen. Att barn sätter i halsen är ju inte en risk som försvinner bara för att bebisen blir ett barn utan den består ju i många år)

Järnrika livsmedel i våra förråd

Om man helt väljer bort industrimat och industrigröt bör man räkna lite på järnvärdet i maten bebisen äter för att det ska bli tillräckligt. Enligt livsmedelsverket ska ett barn under 6 år få i sig 8 mg järn per dag. Det är lika mycket som en vuxen man! Industritillverkat grötpulver är järnberikat och därför bör man själv också berika om man gör all mat själv. Vi har valt att göra det genom att servera blodkorv/blodpudding, paltbröd och leverpastej och använda oss av järnrika mjöler och gryner som skrädmjöl och hirsflingor.

Gluten introduceras som för andra bebisar, alltså långsamt. För oss innebär det att lilla hjärtat får en brödbit, rånbit eller pasta att suga på en gång varje dag ungefär. När jag gör plättar gör jag dem glutenfria för att jag själv också ska kunna äta dem.

Det finns mycket litteratur i ämnet och jag rekommenderar att man läser på innan man börjar för att känna sig så säker och trygg som möjligt. Det gjorde jag inte så mycket med hjärtegrynet och då vågade jag inte gå emot alla andras råd. Nu har jag däremot läst ordentligt och känner att jag har rejält på fötterna för att kunna stå emot när andra vill berätta för mig att vi gör fel.

Boken BLW på svenska – länken leder till Bokus men jag lånade på mitt bibliotek.

BLW-sidan utförlig sida på svenska med recept, tips, näringsämnen osv

Baby led weaning Ungefär samma som ovan fast på engelska.

 

Vill du prova BLW så kör på! Man kan alltid ge puréer och mos också, men det är riktigt skönt att slippa 🙂

 

Effektivisera och optimera

Det är lite tyst här.

Varje gång jag tror att jag har ett inlägg på gång brister det på att jag antingen inte hinner sätta mig ner i lugn och ro och formulera tankarna eller att jag är för trött för att ens börja formulera mig. Jag skriver spaltmeter med inlägg i mitt huvud just innan jag ska sova, alla är smarta, välformulerade och med en liten tvist på slutet. Sen somnar jag och vaknar utan ett endaste uppslag till inlägg, inga smartheter kommer till mig och tiden envisas med att gå åt till annat. På kvällarna, då jag tidigare skrev alla mina inlägg, båda barn sov och jag fortfarande hade lite energi kvar, är jag numera helt slut. Barnen går på vintertid fortfarande, lilla hjärtat sover lite oroligare just nu och mina energinivåer verkar vara konstant på en lite lägre nivå än jag är van vid. Därtill är jag med i tre (hur tänkte jag där) styrelser som alla har sina möten kvällstid. Styrelsearbetet är roligt men mycket mer krävande än jag trodde och i just denna period, rätt intensivt.

Jag drömmer om långa timmar utan avbrott att skriva, formulera mig, tänka till och komma med smarta slutsater. Givande samtal med en vän utan att bli avbruten och ostörd nattsömn men jag har fått inse att nu är inte tiden för sånt. Nu är tiden för tvättberg, vardagsmat, mamma-kom-nu, läsa saga, tvätta små kladdisar och att försöka hänga med så gott det går. Allt annat måste få komma sen.

Jag har ett andningshål som jag trodde var en tidstjuv. Jag störde mig på att det tog sån tid och jag aldrig fick något gjort men nu har jag insett att det är detta hål av tid som inte går att använda på något effektivt sett som gör att jag behåller förståndet. När vi går långsamt hem från förskolan. Jag har lillbarnet i selen på magen, hon sover ofta eller kollar på träden, hjärtegrynet sitter i vagnen och vill oftast vara ifred efter en lång dag på förskolan. Han brukar helt sonika dra ner suffleten så långt det går och ligga där i kojan och gosa med nått djur. Ibland vill han prata lite och i början av vägen brukar han äta mellis i vagnen och då har vi suffletten uppe men sen drar han ner. Då blir jag liksom ensam kvar med mitt strosande. Jag kan inte ringa eller lyssna på podd för jag har ju barnen med mig och vill att de ska kunna prata om de vill, jag måste bara vara där. Oftast tyst.

Så går vi långsamt långsamt hela vägen genom parken. En extra sväng om det är fint väder. Så lång väg som möjligt i parken innan vi kommer ut på asfalten igen. Ibland virvlar tankarna på lika fort som vanligt med middagsplaner, vad ska vi handla och att göra listor som aldrig tar slut. Men nrä jag tvingas gå där bland träden i vädret denna ganska långa väg märker jag att nästan alltid tar virvlandet slut. Det blir tyst inombords och vilan kommer. Ett par minuter varar det innan vi kommer ut till stora vägen igen och jag genast börjar fundera på om vi kanske ska passa på att handla nu när vi ändå är ute? Det gäller ju att ta vara på tiden när alla redan är klädda och har kommit ur huset. Effektivisera.

Fast jag vet att det är JUST detta som jag att vardagsstressen kommer. Fast jag är helt säker på att det är vardagsstressen som måste bort för att vi ska kunna må bra allihop. Jag borde INTE effektivisera och ta vara på tiden. Jag borde inte passa på att gå förbi där och där för att det är så käckt. Jag borde ju egentligen inte heller skriva detta inlägg i ett rasande tempo när jag har en endaste liten stund över. Lillbarnet sover, storbarnet vässar pennor. Båda nöjda utan min inblnadning. Jag hade kunnat göra vad som helst med dessa minuter som jag hela tiden undrar när de ska ta slut. Exempelvis hade att stirra in i en vägg säkert varit välgörande i längden men här sitter jag nu och effektiviserar för jag måste ju se till att FÅ NÅGOT GJORT!

Det är lite tyst här på bloggen.

Men i mitt huvud skriker tusen röster just nu med massor av uppgifter som ska effektiviseras och optimeras.

 

EC – Hur?

Hur ska man få bebisen att kissa på toaletten? Det verkar ju helt omöjligt och onödigt och såå konstigt!?! Det tyckte ju jag med innan lilla hjärtat kom till oss. Hon gillar verkligen inte att vara blöt och hon gillar inte att behöva kissa i selen eller på någon. Vilket jag ju helt förstår så klart! Hon kan ju inte gärna veta att det är okej för hon har blöja och ingen annan blir blöt/den suger upp det inom ett par sekunder. Så hon visar att hon är missnöjd med situationen och försöker signalera till oss att hjälpa henne lösa det. Det låter ju som en baggis. Och som att hon är ett alldeles exceptionellt barn (vilket hon givetvis är enligt mig som inte är ETT DUGG partisk)

Det som EC handlar om är att föräldrarna, eller de vuxna som har hand om barnet, ska lära sig att se signaler och erbjuda bra ställen att göra ifrån sig. Alltså inte om pott-träning som i att bebisen ska lära sig något. Vanlig potträning, när man lämnar över ansvaret för kiss och bajs till barnet, rekommenderas enligt EC-principerna först från 18- 22 månaders ålder. Först då kan man förvänta sig att barnet själv kan lösa det. Innan dess handlar det om kommunikation och samspel.

Det finns tydligen många olika slags signaler som bebisen kan visa att hen behöver kissa. Jag vet inte om det egentligen är så meningsfullt att jag radar upp, kanske är det bättre att man själv får hitta sitt barns signaler. Men för att ge en fingervisning kan jag säga att många pratar om: höjda ögonbryn, o-mun, tom blick, skruvar på sig, verkar missnöjd, tjorvar vid bröstet, verkar stressad. Vissa saker är ju påtagliga, som att släppa bröstet ideligen, andra är rätt svåra att upptäcka, som tom blick. Hur ska man märka det om man inte tittar på bebisen hela tiden?

Min bebis söker väldigt aktivt ögonkontakt när hon behöver kissa. Men hon gör nästan likadant när hon vill äta. Så hur ska man veta skillnaden? Jag brukar erbjuda kissa först. Om hon blir ledsen när jag tar av blöjan vet jag att det var fel. Ibland visar hon redan när vi är på väg in i badrummet att jag hade fel.

Min plan är att börja lära in tecknet för toalett på teckenspråk för att underlätta i framtiden. Jag väntar mig inte att hon kommer använda det själv förrän hon är kring året men om vi börjar nu hinner det sätta sig ordentligt. Särskilt viktigt känns det för att andra än bara jag (och min sambo) ska kunna hjälpa henne med toabestyren. Jag räknar ju inte med att alla våra nära och kära ska lära sig se på bebisen när hon behöver kissa.

En annan mamma i min mammagrupp blev intresserade (och fascinerade) av EC och frågade massor. Veckan efter berättade hon att hon sagt till sin man att han måste stirra på deras dotter hela promenaden för att se om hon gjorde något kiss-tecken. Det hade inte gått så bra och entusiasmen hade upphört i princip direkt. Jag tror att det är lätt att man dödar viljan och lusten att få det att funka om man gör på det viset. Därför tror jag det är dumt att rekommendera andra att börja så. Ändå var det så jag fick höra talas om det och det är så det framställs i media. Bara låt barnet ligga naket på en filt och observera det så ser du. Nej, det är inte alls säkert att du gör. Kanske blir du bara frustrerad och får massor med extra tvätt (och vem blir inte frustrerad av extra tvätt?) Har man ett barn som signalerar så tydligt att man fattar genast är det ju inget problem. Då är det bara att köra. Har man INTE det utan är osäker på vad bebisen har för kiss-signal så läs istället mitt inlägg om att komma igång. Det går i princip ut på att börja med att rutinpotta.

 

Fler inlägg i serien (länkarna börjar fungera i takt med att inläggen publiceras)

EC – Inledning, bakgrund och länkar

EC – Kom igång

EC – Resultat

EC – När?

EC – Var?

EC – På språng

EC – Hur?

EC – Varför?

EC – Prylar

EC – Bebis på pottan